Ett år passerade förbi, och han lärde sig därmed en hyfsad andel av sina mästares språk. Han var flitig i arbetet och medgörlig bäst det gick, och hans ägare bestämde sig som så att han var förtjänt en minimal mängd pengar i månaden – vartill han fick åta sig rollen som husslav. Det var honom en lättnad att slippa det tunga arbetet på fälten och på gården, men givetvis fann hans medslavar honom mindre omtycklig som konsekvens därav.

Han sparade sina pengar så gott han kunde, han vare sig drack eller spelade, eller ens sökte finare kost än den rudimentära dieten dem fick. Och han gjorde som han blev tillsagd när han blev tillsagd. Om nätterna sov han ännu ute bland dem andra slavarna, och av dem han kunde förstå så var det med en blandning av förakt och förundran över hurdant livet var i det stora huset som han blev bemött. Stundligen någon bad honom om pengar.

Om det var en eländig lott livet tilldelat dem alla, var hans mindre eländig – men husslav kunde vare sig vem som helst, eller alla, bli. Det fanns bomull på fälten att plocka och så, byggnader att bygga, och gravar att gräva. Mer än någonting annat hade han tur att slavägaren fattade någon form av tycke för honom, och han vann sig således ök- och smeknamnet hunden, beroende på vems mun det var ordet föll ur. Försynt som han var försökte han ständigt estimera vad priset för slavar var, utan att röja sina ambitioner.

Det var en till synes helt vanlig dag som han skötte sina hushållssysslor, vilka hade ökat i och med att den flitigaste och vackraste av husslavarna blivit gravid med mästarens barn, som nyheten kom till honom att en slav försökt att rymma. Detta genom att mästaren själv kallade på honom till baksidan av gården; mannen som satt där bunden talade samma språk som han själv, och han kände en smärta i sitt hjärta över dess situation. Rymningsförsök bestraffades med piskan.

”Idag är det en speciell ära för dig min hund” sade mästaren belåtet, för att sträcka ut sin hand och presentera honom med piskan. ”Det är du som skall rappa negern.” Omedelbart förstod han att detta var ett lojalitetstest, och vilket val hade han? Vad annat kunde han göra än att ta piskan i sin hand och låta den vina över stackarens rygg?- Sprätta upp den som en gris vid slakt. Han tog den i sin hand och färgade marken röd. Trettio rapp gav han ut, och trettio tårar höll han tillbaka medan han gjorde det.

När natten kom så kunde han inte finna någon sömn över vad han gjort. Och ingen i stugan talade med honom, eller om honom. De bara blängde på honom, till dess att en klev upp och sade ”Hade vi inte vetat bättre hade vi gjort likadant mot dig”. Där och då kände han att det hade varit honom förtjänat. Men morgonsolen grynte till sist, och dem gick sina skiljda vägar. Han visste att ingenting skulle bli sig likt nu, och att den enda framtiden för honom var att köpa sig fri.

Månader passerade och han försökte att ignorera den nedstämdhet som var över honom; han var nu utfryst av sina egna, och ännu en slav i herrarnas ögon. Det var på kvällen innan han skulle sova som en man kom och kallade på honom – mästaren hade begärt att få tala med honom. Kunde detta vara det?- Skulle han bli skänkt sin frihet? Eller åtminstone få reda på dess pris? Hjärtat bultade i bröstet på honom, och han gjorde sig raskt presenterbar.

”En neger som du finner man blott en gång per år.” Började mästaren. ”Det finns somliga som tror det finns hopp för er ras, och andra som vet bättre.” Han visste att han bara skulle svara på tilltal. ”Du är bland dem mest värdefulla ägorna jag äger” sade mästaren, och tillade, ”därför att det du besitter är någonting som inte kan köpas med pengar:- Lojalitet”, för att låta en stor klunk cognac glida ner ur kupan. ”Gud jag vet inte varför, och jag bryr mig inte varför.”

Mästarens tal började bli sluddrigt, och han tänkte att drycken kanske mjukat upp herrens hjärta. Han bugade som så och frågade försynt ifall han fick lov att fråga en fråga. ”Låt ingenting bli oss osagt denna afton”. Han frågade som så om vad priset för frihet var. Mästaren tog sig ännu en klunk och funderade i en handfull ögonblick, för att sedan granska honom upp och ner ett par gånger. ”För varje piskrapp du gav ut den dagen ökade ditt värde för mig tiofaldt.” Sade mästaren, och det leende som kröp över herrens läppar var desamma som han sett den dagen då han gjorde dådet. Han nickade förstående, alltmedan hjärtat sjönk i bröstet på honom.

Dagen därpå gjorde han sina sysslor som han alltid gjorde, men när aftonen kom köpte han sig en flaska whiskey ur gårdsbutiken, och till slavstugan gick han, och med kort och tärningar spelade han till dess att han inte hade några pengar kvar.