recension & debatt om föreställningen EXPERIMENTET 

Efter att riskkapitalisterna köpt upp läkemedelsföretagen har målsättningen för forskningen och nya mediciner förändrats. Läkemedelsbolagen vill inte att patienterna ska bli friska. De vill sälja så mycket piller som möjligt för att öka den ekonomiska vinsten. I styrelserummen på amerikanska läkemedelsföretag sitter ekonomer, forskare, jurister och kapitalister och uppfinner nya sjukdomar och diagnoser. Sedan tar de fram dyra patenterade preparat som sägs bota de värsta symptomen. Genom intensiv marknadsföring och lobbyverksamhet blir medier, beslutsfattare, vårdpersonal, patienter och anhöriga helt enkelt lurade att tro på falska och påhittade forskningsrapporter och märkliga mirakelmediciner. Friska blir sjuka och fångade i en pillerkarusell för resten av livet.

Här följer historien om två helt vanliga personer som lika gärna kunde vara du och jag. Filip och Sofi träffades på en föreläsning. Där ställdes frågan: Vad är utbrändhet? Tre föreläsare beskrev den nya folksjukdomen utifrån olika perspektiv. Sedan följde en debatt och frågestund. Filip fick syn på Sofi i publikhavet och i pausen hamnade de vid samma bord. Deras första möte kan bäst beskrivas som kärlek vid första ögonkastet. I samma stund som de kom nära varandra hände förändringen. Båda kände att något spännande var på gång. Två trasiga själar som gått vilse i vårdsvängen hittade plötsligt en medmänniska att lita på. Tillsammans skulle de inte bara rädda sig själva utan också hela världen.

Sofi kände redan i unga år att hon ville arbete inom vården. Helst ville hon bli psykolog som sin mamma. Hennes storasyster avrådde vänligt men bestämt. – Att arbete inom psykiatrin är mycket krävande. Du får bättre positiv feedback i den vanliga vården. Mamman tog inget parti i den diskussionen.
– Följ ditt hjärta. Det är viktigt att du trivs.
 Sofi utbildade sig till sjuksköterska och fick en fast tjänst på ett stort lasarett i södra Sverige. Hon och tre studiekamrater hamnade i samma arbetslag. Glada och trivsamma år passerade. När Sofi återvände efter mammaledigheten var mycket förändrat på jobbet. Ekonomer hade räknat ut att vinsten ökar om personalstyrkan minskas. Naturligtvis blev det kaos. Strejkhot och protester hjälpte inte. Till slut sa hela personalen upp sig. Många följde tåget västerut. Under en tioårsperiod flyttade 14 000 svenska sjuksköterskor till Norge. Den möjligheten hade inte Sofi. Hon och hennes man stannade kvar trots allt. I välfärdslandet som försvann skaffade den lilla familjen ytterligare två barn.

När det sedan var dags att börja arbeta igen sökte Sofi en halvtidstjänst på ett dagis. Hon upptäckte ganska omgående att sparkraven hade dödat arbetsglädjen. Hon tvingades arbeta många långa timmar extra. För lite personal fick ta hand om allt större barngrupper. Sofi började må dåligt av känslan att inte räcka till. Kanske en omflyttning till äldrevården skulle lösa obehaget? Men det var som att gå ur askan och in i elden. Fullständigt vidriga arbetsförhållanden hade också drabbat de gamla och sjuka. Trots att Sofi var oskyldig till allt elände tog hon på sig ansvaret. Det skulle få långtgående konsekvenser. Hon misslyckades både med arbetet och i hemmet. Sofi orkade inte vara en god hustru och mor. Det blev för mycket. Hon bröt ihop. Sjukskrivningen förlängdes av sviterna efter skilsmässan. Den väluppfostrade fina flickan ville inte besvära släkt och vänner. De skulle slippa höra henne misströsta om alla fallgropar och problem. Vuxen och duktig ville Sofi visa att hon kunde reda ut alla bekymmer på egen hand.

En läkarmottagning i närmaste stad fick uppdraget att bota gråt, förtvivlan och ångest. Sofi fick ett recept på en ny snabbverkande medicin. Ampullerna kostade 2000 kr men det var bortkastade pengar. Från att vara mentalt utmattad blev den stackars sårbara kvinnan också fysiskt utslagen. Hennes kropp reagerade kraftigt på innehållet. Ögonen och halva ansiktet svullnade upp. Stora röda och sönderkliade sår syntes på de allt magrande benen. Det var lika illa på armar och hals. – Oj,oj,oj, det här ser inte bra ut. Du måste avbryta doseringen omedelbart. Av den snabba utsättningen fick Sofi svåra mardrömmar. Hon kunde vakna mitt i natten av att hon skrek högt. I rädsla av att oroa sina barn och störa grannarna gick hon och la sig i källaren. Sofi vågade inte somna.

Hon fick hemska mardrömmar att stora smutsiga ormar och råttor bet på hela kroppen. Skräcken höll henne vaken i flera dygn. Hon vrålade ut sin hopplöshet så det ekade av vansinne mellan betongväggarna. – Men lilla vän, hur är det fatt? En äldre kvinna hjälpte Sofi att komma till psykakuten. Ett läkarteam skrev ut mediciner som gjorde henne glad och stark inför barnen. Men det var som konstgjord andning. Hennes mamma anade faran och tog hjälp av expertis för vila och avgiftning. Det var således på lite darriga ben som Sofi valde att gå till föreläsningen. Hon ville ha svar på frågan. Vad är utbrändhet?

Filip hade i flera år arbetat inom industrin. Mitt i livet kom en kris som omvandlades till positiv energi. Han utbildade sig till lärare och skolkurator. Direkt efter examen kunde han fritt välja mellan ett antal erbjudanden. Med omsorg utvaldes en nystartad skola där nybyggarandan och kreativiteten blomstrade. Filip fullständigt älskade sitt arbete och tog därför på sig allt fler och större uppgifter. En arbetsvecka kunde lätt innehålla mer än 60 timmar. När han var uppe i 70 timmar slutade han räkna. Varför störa arbetsglädjen med att tänka på långa arbetstider. När hans förstånd inte upptäckte faran, med för mycket arbete, sände kroppen ut varningssignaler.

 

Det började med sömnsvårigheter. Men orsaken tillskrevs ett sprucket förhållande och ett dödsfall i släkten. Han ville inte bli sjukskriven. Arbetet och eleverna var glädjen i tillvaron. Han fick medicin som skulle lindra stressen. Fri från, före detta frugans, klagomål såg han en möjlighet att ge järnet på jobbet och bygga upp en stark position. Planen var att sedan trappa ner till normal takt och ge utrymme för ett nytt och bättre familjeliv. Egentligen en genial plan. Men precis när alla pusselbitarna fallit på plats hände det som inte får hända. Filip exploderade. Hela hans tillvaro sprängdes i tusen trasiga bitar. Han gick inte in i väggen. Filip störtade med väldig fart rakt ner i ett svart hål. Han hamnade på akuten där en läkare ordinerade ångestdämpande piller. När Filip vägrade ta medicinen blev han skickad till psykvården.

Nu följde en kamp som kan liknas historien om David och Goliat. Alla besök med olika läkare och psykologer utmynnade i samma uppmaning. – Du borde prova den här nya medicinen mot depression. – Men jag är inte deprimerad och jag vill inte utsätta mig för risken med biverkningar. Jag behöver bara hjälp att varva ner och kanske byta miljö. Då kan jag vila och äta mycket frukt. Jag tror på motion och österländsk filosofi.  
– Vi skriver inte ut flummiga tankegångar på recept. Men motion är alltid bra. Det finns mediciner som hjälper dig orka träna mera. Du kanske har för högt blodtryck.
– Tror inte det men det är väl lätt att kontrollera.
 Filip fick en tid på vårdcentralen som han nästan missade. Inspringande i sista minuten och med andan i halsen visade mätningen på för höga värden. Sköterskan beordrade honom att genast uppsöka akuten. Där fick han vänta i 4 timmar innan vårdpersonalen konstaterade högt blodtryck. –Vi måste lägga in dig över natten. – Nej, nej, Filip protesterade. Ni måste förstå. Jag blir faktiskt oerhört stressad i den här miljön. Vill helst åka hem och vila. Det blev en utmaning för vården. En 35-årig AT-läkare visade vem som bestämde. – Du kan dö av högt blodtryck. Vi måste hålla dig kvar, under uppsikt, och sedan göra en utvärdering imorgon efter frukost. Filip blev körd i rullstol till en annan avdelning.
– Det här är absurt. Jag kan gå själv.

Mitt i natten placerades en hostande gammal man i samma rum. Klockan sju på morgonen hade Filip inte sovit mer än 20 minuter och var helt slut av att ligga och lyssna på gubbens harklingar. En pigg och glad sjuksyster öppnade dörren.  
– Gomorron. Sovit gott? – Nej fy fan, svarade Filip. Jag har inte haft en lugn stund. Det hade varit bättre om jag varit hemma och vilat. Sköterskan log. – Ursäkta att det blev lite stökigt i natt men vi hade ingen annan plats till gamle herr Andersson. Det är ok, sa Filip. Ni gör ert bästa men jag åker hem nu.
– Nej vänta. Ta det lugnt. Först bjuder vi på frukost sedan kommer vi med ditt nya recept. I dödens väntrum, tillsammans med en likblek dam, fick Filip sitta och äta en seg ostmacka med sötsliskig juice. En rödbrusig läkare, som ingen sett röken av förut, kom inrusade i salen med fladdrande rock. Han överlämnade en tablett och ett recept mot högt blodtryck.
– Ta det här så mår du bättre.
Filip var alldeles för trött för att orka ifrågasätta uppmaningen. Tre veckor senare gick han till apoteket för säkerhets skull. Det skulle visa sig vara ett misstag.
 Han fick svåra biverkningar och var tvungen att uppsöka akutmottagningen. Där fick han fler mediciner som skulle lindra de värsta besvären. Istället blev det ännu värre och början på en resa som gick rakt ner i helvetet. Det tog månader och år att prova och utvärdera alla olika preparat. Han kände sig som en försökskanin som blivit utsatt för plågsamma djurförsök. Efter åtta års lidande träffade Filip av en slump en pensionerad doktor på hållplatsen. – Släng skiten i soporna. Det där är livsfarligt. Har du inte läst i FASS om biverkningar.
 – Jo, men det står att de är sällsynta.
– I helvete heller. Folk mår sämre, blir sjukare och dör. Det är tillverkaren som använder begrepp som ovanligt och sällsynt. Läkemedelsindustrin korrumperar den svenska sjukvården.

Lycka till, sa den vise mannen och klev av bussen. Filip hann inte fråga om hans namn men följde den gamle doktorns råd. För säkerhets skull tog Filip hjälp av den goda sidan av vården. En vänlig överläkare sorterade bort de värsta preparaten. Sakta men säkert minskades den ena dosen efter den andra. Helt plötsligt inträffade ett mirakel.
– Så här bra har jag inte mått på åtta år. Fantastisk men samtidigt bittert. Åtta år av helvete. Åtta förlorade år. Som vanligt var det Sofi som hade lösningen mot negativa tankegångar. – Om du mår som för åtta år sedan så har du inte förlorat åtta år. Du har vunnit åtta år. Du har fått åtta år tillbaka, plus erfarenheten. Du är åtta år yngre. Du ser faktiskt piggare ut och jag älskar dig. Hon kramade honom. Då blev det uppenbart. Sanningen ska göra dig fri. David hade vunnit över Goliat. Filip och Sofi hade med list, lust och en egen filosofi äntligen besegrat den motsägelsefulla läkemedelsindustrin. 

När samhällets ledare bestämde att spara på personal inom skola, vård och omsorg började begreppet utbrändhet sprida sig som ett virus. Vanligt hyggligt folk som inte haft en sjukdag i hela sitt liv ramlade in, i parti och minut, på vårdcentraler och akutmottagningar. Den välutbyggda vårdapparaten i välfärdslandet blev bokstavligen tagen på sängen. Välutbildade läkare fick nästan panik.
 Vad i hela friden är utbrändhet. Hur botas en sådan märklig åkomma? Inte blev det lättare när varje doktor hade sin egen teori och varje patient en unik diagnos. Därför fick alla som var tröttkörda och utbrända samma medicinering. En lång lista med ångestdämpande, lugnande och beroendeframkallande piller mot depression.

De som hade tur fick rätt hjälp men de allra flesta blev mycket sjukare av behandlingen än av orsaken till illamåendet. Patienter har fått livet förstört och hamnat i ett passivt, apatiskt utanförskap. Det finns väl ingen inom vården som vill utsätta människor för ett sådant elände. Vem eller vilka bär ansvaret för en sådan galenskap? I det här fallet är läkarkåren också ett offer.

Bakom kulissen döljer sig de krafter som köpt upp och styr tillverkningen av preparaten. För alla patienter som drabbats av svåra obotliga biverkningar är det ingen annan än djävulen själv. Under hemliga styrelsemöten planeras nya pillerkampanjer för att vinna marknadsandelar till varje pris.
 
Hur många har hamnat i ett livslångt beroende på grund av läkemedel som sjukvården envisas med att skriva ut? Ingen vet riktigt säkert. Mörkertalet får det att svartna för ögonen. Vissa kritiker gör en uppskattning på minst 300 000 personer. Undersökande journalister har fått fram ständigt stigande siffror som visar att fler än 600 000 är drabbade. Och det bara i Sverige. Räknar vi in hela EU och USA blir statistiken ännu mer skrämmande och ofattbart chockerande.

Varför är det ingen som slår larm. Har de som utmanat piller-industrin hamnat på dårhuset eller bårhuset. Tänk om allt elände är följden av en medveten strategi från styrande myndigheter. Har ledande beslutsfattare blivit mutade av läkemedelsbolagen. Lever staten och läkemedelskapitalet i en ekonomisk symbios?
 Problemet med för många arbetslösa ungdomar och en allt äldre befolkning kanske kräver en radikal lösning i slutförvar. De som hamnat utanför kan göra nytta genom att bära en påhittad diagnos. Sedan drogas vårdtagarna med tunga mediciner så att de inte orkar protestera. Apatiska gamlingar och dåsiga brukare är lättare att hantera. Då kan personalen minskas. Därefter kan korrupta politiker och den profit-
hungriga läkemedelsindustrin, i lugn och ro, tjäna miljarder. Allt på bekostnad av alla stackars aningslösa medborgare som offras i ett livslångt komaliknande beroende.  
   Om du får migrän av den hemska sanningen kan du
antingen ta en Alvedon eller göra uppror.

 

Grupperna blev större och lärarna stressade. Skolmiljön förvandlades från att vara din bästa vän till att bli din värsta fiende. Vad hände egentligen. Hur kunde det gå så fel. Redan på 70-talet började det gå galet. Vi tappade kontrollen på överflödet och genomförde skolreformer som skapade ständiga konflikter mellan individuell utveckling och kravlös likriktning. Välfärdslandet Sverige rullade på i allt högre takt. För att få god ekonomi började båda föräldrarna att arbeta heltid. Det blev ingen tid över för de små. De unga tonårsbarnen fick dyra leksaker men bara korta stunder av mänsklig värme. Personalen på dagis fick ta hand om allt större grupper. Dagens curlingföräldrar gör sitt bästa för att kompensera ett samhälle som övergivit sina barn. Ska det vara så här? Nej nu måste vi stoppa eländet. Svenska folket vill att fler ska arbeta inom skola, vård och omsorg. Det blir för dyrt säger makthavarna som aldrig satt sin fot i verkligheten. Ingen tycks begripa att all framgångrik undervisning bygger på individens intresse och egenskaper. Rätt person på rätt plats. Vem tar ansvar för det som lönar sig i längden. För att vinna måste du satsa. Vi måste så för att skörda och sedan spara. Om vi börjar med att spara, för att det kostar att så, blir det till slut inget kvar att skörda.

Så här skriver Jan Guillou i Aftonbladet:  “Det är fullkomligt logiskt att den svenska skolan har försämrats i samma takt som den har privatiserats. Sambandet är rakt och enkelt. Skattebetalarna vill ha en så bra skola som möjligt. Riskkapitalisterna vill ha en så vinstgivande skola som möjligt. De är oförenliga krav.” Guillou kan sin läxa. Jan har läst på. Han brukar ha rätt. Men tänk om det inte har någon större betydelse om skolan är statlig, kommunal eller privat. Utanpåverket får inte bli viktigare än innehållet. Det är spelreglerna som det är fel på. Skattepengarna och vinsten måste användas till att utveckla skolan. Det kräver bättre planering och mer resurser. Högre löner till behöriga lärare med högre utbildning. Fler speciallärare. Mindre grupper. Den metodiken fungerar alldeles utmärkt i Finland. De har kopierat den svenska modellen och sedan utvecklat, anpassat och förbättrat skolan.

Utredningar, böcker, artiklar och undersökningar visar samma sak. Svenska skolan är ute på fel väg. Läser inte våra folkvalda makthavare dessa larmrapporter. Kan de inte läsa innantill? De kanske hellre sitter i knät på marknaden med stryp-koppel och grädde på nosen. Vi måste göra som i Finland för att skolan ska bli en vän för barn och ungdom.  

Att hamna i fel gäng, både i och utanför skolan, kan innebära en katastrof för de unga. Hela familjen drabbas. Vem visar den rätta vägen. Vi behöver starka och kloka ledargestalter. Istället för luddiga allianser och rödgrön otydlighet måste det finnas någon som vi kan lita på. Cesar Millan är namnet på ledaren i TV-programmet: Mannen som kan tala med hundar. Det är ett program vi kan lära oss mycket av. Hundpsykologi passar lika bra på människor. En kull på fem valpar har fem olika temperament och begåvning. Det har anlag för olika uppgifter. En blir jakthund, en annan sällskapshund, den tredje vakthund o.s.v.  Tänk er ett TV-program med titeln: Mannen som kan tala med ungdomar. Sedan en lustig uppföljare: Mannen som kan tala med vuxna. Och vem vill inte se: Mannen som kan tala med politiker. Sverige måste åter bli ett välfärdsland som har en medmänsklig skola, vård och omsorg. Då kan vi tillsammans med stolthet vifta på svansen.

Alla barn är inte lika bra på allting. Det är fel mätmetod att värdera barnen efter samma mall. Vi behöver individ-anpassa undervisningen. Konstnärlig begåvning bör ha samma status som duktig i matte. Lärarnas främsta uppgift är att stärka elevernas självförtroende. Först då blir de motiverade att studera. Skolan i Sverige tillhörde förut världens bästa. Nu har vi hamnat bland de sämsta. Vi måste se till att den svenska skolan åter blir bäst. Vuxenvärlden och makthavare måste ta ansvar för barnens möjligheter till ett drägligt liv. Det finns många föräldrar som tappat tålamodet och förtoendet för de folkvalda. Hur gör man revolution i en demokrati?
Fråga ungdomen.