Klåparen del 8
Han vaknade upp och fann att det var onsdag. Morgonrutinen gjordes som den brukade och han mådde illa; han brukade ofta känna en kväljningsfull olust över morgonen, och varför det visste han inte. Men arbetet var inför honom och som vanligt hade han inte någonting att skriva – således bestämde han sig för att ta tjuren i hornen och skriva om psykisk ohälsa. Det blanka bladet kom sålunda att kläs i ord och fakta om fenomenet; det var ett intressant ämne, men klokare sinnen hade nog allt sagt både mer och bättre än vad han själv kunde förmå.
Han själv var psykiskt sjuk, så klart, och det är ju rätt intressant att inte vara frisk i det att sjukdomen till slut blir normal. Han ville dock inte skriva om sina egna erfarenheter av psykisk ohälsa; detta då det aldrig hade varit en tid i hans liv då han varit frisk – det fanns honom ingen riktig kontrast eller nyans i det hela:- Han tog två antidepressiva och ett antipsykotiskt; medicinerna hjälpte mer än vad dem stjälpte, om så lidandet blott fann nya vägar att bevandra, skattade han sig likväl lycklig att det fanns någon form av hjälp. Alienation var vad han framförallt kände inför faktumen som dem var, därför att vad som var normalt för honom var inte normalt; det fanns inte honom något sätt att kringgå.
Att vara psykiskt sjuk förmodade han var som om att verkligheten hade en speciell färg; det var som förmågan till att förnimma någonting vars existens enbart var hypotetisk – på somliga sätt var det som en besynnerlig gåva, om ändock en sådan av elände och misär. Den fundamentala frågeställningen är och förblir vem man egentligen vore utan sitt egna personliga lilla helvete; det finns inget annat mått på själen än det elände den genomgår, därför att ur eländet föds längtan till friheten därav, och det hjärtat suktar frihet från färgar karaktären. Det är smärtsamt att leva därför att ett liv utan lidande vore i sig ett lidande utan dess like.
Sedan han hade börjat med antipsykotikan var han för det mesta preockuperad med att uppskatta det faktum att tankarna han tänkte för det mesta faktiskt var hans egna, och om likväl sjukdomen var till ondo – vem kunde skatta sig så lycklig över ett så pass obetydligt faktum? Det fanns alltid en välsignelse i förbannelsen. Han kunde sitta i en timme inför ett blankt blad och inte känna röster uppmana honom till att befläcka det med någonting mer än vad hans hjärta behagade, och vad var det om inte frihet? Vad var det om inte frihet att kunna tänka? Vad mer kunde människan begära? Det var honom sorgens orsak att ingen begrep sig på vilken gåva det var att besitta en vilja som sannerligen var fri, att inte vara hemsökt av röster och kompulsioner och tvång, att om så i illamående och olust kunna finna en klarhet i tillvaron – vad kunde skattas högre?
Det hade varit det sista strået, i den mening att efter det skulle det aldrig mer finnas ett innan; det ödesdigra ögonblicket vari allting förändras totalt – klivet utför branten. Han hade erfarit mer än ett sådant under sin livstid, och han erinrade det väldigt väl. Plötsligen var det som om en ny färg tillkommit, och frågan uppstod huruvida den alltid varit där, blott ögat varit blint, eller huruvida det rörde sig om tillkomsten av någonting fullkomligen nytt. Det var som om verkligheten splittrats emellan ett före och ett efter varur omöjligheter föddes som möjligheter och tiden själv gav vika för någonting allt det mera skrämmande:- Bräcklig är verkligheten. Skör. En sekund kan eka ut i evigheten, förvränga allt som varit innan, förstöra allt som kommer efter, och förvandla nuet till en mardröm. Efter somliga stunder finns det inget återvändo. ”A terrible beauty is born” skrev Yeats.
Vad som var skräckinjagande var det faktum att verkligheten inte visste någon gräns. Det fanns inte en vrå som kunde undkomma sorgens inkräktande; det var en omöjlighet att undgå att fördärvas, därför att om så i fullkomlig isolation, angriper verkligheten sig själv – så pass ändlös är dess hunger att självaste förståndet förtärs av sig självt vid avsaknaden av annat villebråd. Det fanns ingen oinskränkt glädje, ingen obefläckad lycka, det fanns inte ett ting som undkom att besudlas av eländet, därför att själen inrymmer inte någon fristad från verkligheten; att försöka fly är lönlöst. Ödet utkräver sin blodskuld oavsett, att varje själ skall sorgen axla, blott för att i graven förgå. Att vara psykiskt sjuk är att bli berövad sinnet som fristad.
Arbetsdagen rörde sig mot sitt slut och han gjorde som han brukade; han kände sig förhållandevis nöjd med sig själv över det faktum att han faktiskt hade skrivit. Det var honom en sällsynt glädje numera. Med arbetet avklarat var det dags för mat och så var det dags för läggdagsrutinen; artikeln om psykisk ohälsa hade blivit rätt okej, lite torr och tafatt, men likväl var det ord på ett papper; vad mer kunde han begära?
humor a la pingu
begynnelsen del 4
Han vaknade upp ur en mardröm; exakt hur mycket tid det var som hade passerat mellan då och nu visste han inte, men han verkade ha fastnat på något obskyrt projekt i ett par veckor. Det var en rätt beklaglig lott han fann sig med, därför att oavsett hur briljant eller korkad idén nu än framstod före, efter, och under faktum, var den alltid som en cirkel i det att han på ett eller annat sätt fann sig tillbaka där han hade börjat. Det var nästan som så att det enda som var värre än att inte ha någonting att skriva, var att faktiskt ha någonting.
Han gjorde sin morgonrutin och slog sig ner för att skriva; det enda han kunde komma på var att fortsätta med autobiografin – den var nykter nog att vara förenlig med verkligheten, intalade han i alla fall sig själv. Hursomhelst försökte han tänka tillbaka på det förflutna, men fann att det enbart var en sörja av tankarna. Han kände vare sig sorg eller glädje, eller ens tomhet; det kvittade honom.
Det var den första veckan av arbete efter semestern och han saknade ledigheten därför att den fick det att kännas som om att det i alla fall var befogat att han var oförmögen till att göra någonting vettigt. Givetvis hade han inte gjort någonting semesteraktigt under ledigheten, faktum var att han bara lämnat lägenheten för att slänga soporna och gå ner i tvättstugan. Folket runtomkring honom verkade tro att han var rädd för att gå ut, eller att han inte ville bli sedd, men verkligheten var som sådan att han inte hade bry nog att anstränga sig för mödan; hade köket inte varit så pass nära hade han förmodligen inte orkat gå dit heller.
Tiden passerade långsamt och han bestämde sig för att ta en paus från att försöka skriva för att istället göra mat. Han stekte ett par ägg och åt dem. Med bara några minuter kvar på arbetsdagen så var det rätt fåfängt att fortsätta försöka skriva, men han utnyttjade likväl den lilla viljekraften han hade för att försöka få fram några ord.
Resten av dagen passerade i en yra; det hade blivit en allt vanligare företeelse. Det hela var som om att se omvärlden passera förbi ur ett tågfönster, om så dock fast på samma plats likväl. För vad det var värt hade eländet i alla fall anständighet nog att fortgå utan att vara mycket mera än bistert, men om den förra veckan var som igår var morgondagen en evighet bort.
a lesbian halloween part 2
I would like to remind you, once again to stop laughing at the title, please.
Anyway, it’s me again. Ariana! And I have finally figured out how we all ordered the rooms!
So, first of all, it wasn’t built like your regular haunted house. We all figured: “Hey, we’re all goddesses and such! We can do whatever we want!”
Since we could do whatever we wanted, I used my skills of… um… let’s call it… “persuasion” *rolls for an intimidation check* (oh, shut up, Lia…) to “convince” some of the souls from the underworld I had been keeping around, to build the entire house. And if it wasn’t up to my standards… heh, well… let’s just say Cerberus would have had himself a nice dinner. Either that, or Yukari would have eaten them. But, sadly for the two of them, they passed their evaluation, so back to Tartarus they went. Regardless, they made it look like a hotel for some reason. I didn’t know it at the time, but that was a blessing in disguise.
So, the entrance looked like this, if you can imagine it. Spider webs, and giant spiders on every corner, and a sickly green splash of paint all over the walls, courtesy of Jennie. She absolutely loves animals. Think of her as… hm… the reverse Artemis. Sort of? She wants her sweet animals to be safe. That’s pretty much all she cares about. Oh, well… that and her side hustle of slinging plagues here and there every now and then.
Anyway. That wasn’t all. She figured since it looked like a hotel, that it’d have a half destroyed front desk, with a zombie posing as both the bellhop and the front desk manager! That’d be the perfect way to drive off mortals with high standards. If they ask for a manager, just send them to the front desk! Don’t worry though. Jennie promised me that they wouldn’t hurt anyone.
As for the rest of the rooms, you’ll simply have to take that ruined elevator over there and wait until it gets you to the next floor… and who knows? Once you get there, you may never want to leave…~
Missnöjets vinter
det gamla huset
Jag och två andra kompisar blev ombedda att hjälpa ett äldre par att tömma sitt hus innan de skulle flytta till ett äldreboende. En av kompisarna har en tjej som är släkt med de som bodde i huset. Huset var byggt på 1930-talet och sägs ha använts som förskola ett tag men från mitten av 1950-talet och framåt så har det varit de äldres bostad.
Huset byggdes delvis om 1959 och 1977. Det är osäkert vad som ändrades 1959 men det byggdes en relativt stor bastu i källaren 1977. Delar av köket ska också ha byggts om 1977 och det installerades en bänkdiskmaskin.
De äldre kände att de orkade inte ta hand om huset längre eftersom de båda var över 80 år. Strax innan Corona-epidemin så blev det ett stort läckage från taket och det orsakade stora vattenskador. Taket lagades men inget företag tog hand om vattenskadorna och de blev färre. Samtidigt så upptäcktes det att det var ett större elfel på övre våningen och de äldre valde att stänga av strömmen på övre våningen.
Jag tog en del kort då jag hjälpte till att tömma huset och det mest anmärkningsvärda var ett sopnedkast i köket. En annan mystisk detalj var en underlig dörr i det stora badrummet. Det hängde en häftig lampa i ett TV rum i källaren. Samtliga böcker som syns i bokhyllorna slängdes men bokhyllorna skänkes till second hand. Det var kul att hjälpa till att tömma huset.
