fördrucken del 2
Morgonsolen försökte tappert ta sig igenom persiennerna till sovrummet, och om så det tycktes vara att den sken förgäves, värmde den ändå bostaden. Det fanns honom en viss sorg däri. Han vaknade upp på morgonen och var bakfull; helgen hade passerat honom i en yra där han hade druckit samtliga dagar, och han mådde därefter. Nu kände han att det hade varit välkommet med ett avbrott i att finnas.
Problemet med alkohol, utöver det att den tar slut, är just det att den erbjuder ett väldigt påtagligt bot gentemot långtråkighet. Det fanns ingen väntan i onyktert tillstånd, och det var det om något som han fann så beroendeframkallande. En handfull dagar till passerade som så honom i berusat tillstånd, till dess att han vaknade upp och bestämde sig för att förbli nykter ett tag.
Av allt han hade avklarat var det föga som förblev kvar i sinnet på honom. Veckor passerade och han huserade ett julbord åt sina vänner fredagen innan dess att han kom ur sin yra. Lördagen hade spenderats bakfull, söndagen full, och måndagen bakfull; nu var det tisdag. Han visste att det inte skulle vara hållbart att fortsätta dricka som han gjorde, och som så bestämde han sig för att inte köpa mer alkohol när den han hade hade tagit slut. Det är någonting komiskt i hur ting faller samman; om visserligen han var måttligare i att dricka nu än vad han varit innan, drack han likväl för mycket. Han kunde inte låta bli att tänka, att ifall måttet för alkoholism var kärleken för alkohol – då var han säkert drabbad.
Det hela var honom som om att vakna upp ur en dröm eller mardröm. Dessvärre tycktes det vara ur flaskans hals som livet kunde erbjuda honom sina ljuvaste stunder; huruvida det var att han blivit besparad glädjen i övrigt eller bara det att flaskan överträffade allt – det visste han inte. Men det var inte av sorg han drack, och inte heller utav glädje. Det hela hade, ironiskt nog, tagit sig sin början med romrussinet i en paradisask.
Ett ögonblicks svaghet och vips så var det vin på väg. På en månad hade han druckit fyra flaskor sprit och åtta flaskor vin; det var knappast så pass farligt som han kanske fick det att låta, men det var ju för mycket det var det. Likt ett par älskare av ödet frånskiljda hade de återförenats med varandra, och spenderat månaden fullt förtagna med att ta ikapp för förlorad tid tillsammans.
Men han var inte en alkoholist i sann mening, därför att han hade på något sätt en känsla för vad som var hälsosamt och rimligt, som överträffade till och med kärleken själv. Med korten på bordet visste han inte om det var hans räddning eller förbannelse, att i slutändan alltid finna sig veta bättre, därför att det var till föga ändamål han lärde sig från sina misstag. En del av honom sörjde att han inte kunde gå förlorad i flaskan helt, om så det var en död ingen människa var värdig, hade det funnits en trygghet i att veta att det var så slutet skulle nås.
körsbärsräkan
an echoing cry
Klåparen del 9
Han vaknade upp denna morgon så som han alltid gjorde; klockan var sju och han kände sig illa till mods. Medan kaffet porlade ner i kannan så tittade han ut genom fönstret – årets första snö hade lagt sig i ett tunt täcke över världen, och om så det var kyligt var det även behagligt för ögat. Hösten och våren var honom skönhetens årstider, av anledningen att livet inte är statiskt – det är i förändringen som sanningen uppenbarar sig, och således kunde vare sig vintern eller sommaren vara vackrast; det var i vilket fall som helst höstens sista dag, och därigenom var det nu mer vinter än höst. Han var trött och kände sig sliten; vad det var som tärde på hans krafter visste han inte.
Det besynnerliga med alienationen är att den genomsyrar allting; det går inte att undkomma det faktum att det är isolationen som präglar tillvaron, därför att att söka sällskap tjänar blott att poängtera att existensens beskaffenhet är fundamentalt ensam; gemenskap återfinns i okunskap, därför att varelsen är i sin helhet idiosynkratisk. Om det så är sant att varje krympling har sitt sätt att gå på, haltade han genom livet. För honom var det oundvikligen ett faktum att att finnas utgjorde att bli reducerad i sitt varande; antingen till en varelse färgad av sitt elände, eller en som undgått det – det var en omöjlighet för honom att bära en fulländad skepnad i det andras ögon, därför att otillräcklig var vad han var.
Om det finns ett ting som säger mest om en människa, är det vad den önskar att bli definierad av; däri vilar identitetens essens. Kruxet med en identitet är bara det faktum att den på sin mest grundläggande nivå utgör en form av villfarelse, i det att konstaterandet av vad som borde vara inte nödgar att det faktiskt är. Hur mycket han än försökte kunde han inte undgå att bli definierad av ödets hand, snarare än sin egen – och vad medförde det? Han som blott erinrade sina val med ånger; vilken identitet inrymde det? Han hade aldrig riktigt känt sig ha någon identitet, och han visste inte huruvida detta var bra eller dåligt, men en identitet var likväl någonting han hade haft i andras ögon, och så frågeställningen uppstod huruvida det var den eller den egna som räknades; han kunde inte låta bli att känna att bägge hade fel.
Problemet med att finnas i en annan människas ögon är det att summan av varelsen aldrig blir iakttagen i sin helhet; en människa är ett vidunderligt och skräckinjagande ting att betrakta, därför att den utgör och inrymmer en helhet som överträffar summan av detaljerna – det är fullt möjligt att veta allt det går att veta om en person, och likväl inte känna den alls. Att verkligen skåda det innersta djupet av själen var en form av fördärv, i det att pretentionen av kännedom omöjligen kunde överleva affären, och så att lära känna någon var i verkligheten att begripa sig på sätten på vilka det var man hade fel om dem.
Det var många skepnader han hade tagit i sina upptåg bland människor och deras sätt, mer ofta än inte till effekten av att ha gjort sig själv till en pastisch av en människa. Han visste inte huruvida detta var faktumet för själen – att aldrig kunna erhålla att bära sin egna stolta skepnad, utan att för evigt vara fördömd till att kännedomen göra känd genom skugg- och skådespel. Det faktum att han mer än någonting annat varit en karikatyr av sig själv smärtade honom något, därför att i sitt hjärta åtrådde han att bli betraktad fullkomligen, men otillräcklig var vad han hade varit, och otillräcklig var vad han var. Det finns inget botemedel mot uppgivenheten.
Dagen rörde sig mot sitt slut och han suckade bistert över lotten det var han bor; han kunde fortfarande inte komma på någonting att skriva. Det var som om han i sitt varande hade blivit reducerad till någonting icke-mänskligt, och det fyllde honom med illamående och olust; men vad hade han egentligen strävat efter? Det är en akt av självtillintetgörelse att göra sig sedd, men vad hade han gjort om inte se? Han kunde inte begripa sig på hur andra kunde gå ut i världen och göra sig sedda och hörda och sedan återgå till att vara så som dem egentligen var, vad det nu än var, utan att det varit dem till förfång på något sätt – var det en akt av vilja eller okunskap? Problemet han bemötte var det faktum att det inte existerade ett mellanting, om så hans insikt var högre ställd – till vilken effekt? Och om inte, ja då var han ju en lägre stående varelse. Han fann bägge alternativen lika motbjudande.
Missnöjets vinter
begynnelsen del 5
Det var när han precis hade tagit dagens andra cigarett som tanken kom över honom om vad ansvar egentligen var. Det var ju vedertaget att ansvar var någonting som man skulle ta för sitt liv – sade man i alla fall. Och det var just vad man sade han fann sig själv upptagen med att begripa sig på; varför sade man egentligen som så? Vad innebar det egentligen?- Var det någon som inte tog ansvar för sitt liv?
Han kunde inte låta bli att ta en till cigarett, och därigenom heller undvika att fråga sig ifall det utgjorde att ta ansvar för sitt liv att bragda sig själv det. Hur kunde det inte vara att ta ansvar för det? Om visserligen det lämnade många sår, ja det var väl för var individ för sig att ta ansvar över – om envar nu var ansvarig för sitt liv det vill säga. Som tur väl var hade han aldrig sagt åt någon att ta ansvar för sitt liv, och som så skattade han sig själv någorlunda lycklig.
Oavsett hur han än vred och vände på det så kunde han inte undvika att uppnå slutsatsen att det, om inte annat, var en rätt okänslig sak att säga till folk; säkerligen fanns det bättre sätt att förmedla essensen i budskapet. Men för det slutade han inte att grubbla. Hade han själv tagit ansvar för sitt liv? Vad skulle egentligen det innebära? Till vilken effekt det nu än var, försökte han inte lika mycket numera än vad han gjorde förrut – kanske framförallt av anledningen att han inte längre trodde att livet stod på spel, om dock det faktum att han lika konsistent som konsekvent hade misslyckats var gång han försökt även det vägde in sin andel på status quo.
Han tände en till cigarett och började fundera på vilken obligation människan hade till att försöka, egentligen. Han kunde inte låta bli att känna att det existerade en viss tabu kring att misslyckas i landet han levde, därför att det var ju visserligen sant att man som misslyckande däri levde avsevärt bättre än vad man gjorde med framgång på många andra ställen på denna jord. Problemet med att försöka var just det att världen antingen var rättvis eller orättvis: Antingen så belönades ett försök med framgång proportionerlig till mödan lagd därpå, eller så var det arbiträrt huruvida man lyckades eller inte.
Som konsekvens framstod det honom vara säkrast att bara försöka så pass mycket som mödan bevisligen belönade sig. Det viktigaste var ju att undvika att försöka att inte försöka. Det vill säga aktivt försöka undgå att försöka – antiförsöka. Dels därför att det ju utgjorde att försöka likväl, men kanske framförallt därför att man då lika gärna kunde spendera energin på att faktiskt försöka istället, vilket var mer produktivt.
Han visste inte uppriktigt huruvida det var av karaktärsbrist det var han hade misslyckats i livet. När det kom till kritan kunde han inte se ett sätt på varpå han skulle kunnat ha haft högmod nog att försöka utan dem karaktärsbrister som då skulle lett till att han misslyckades. Det var en rätt grym idé att underhålla. Men såvitt han kunde se var det att ta ansvar att acceptera det faktum att man misslyckats, därför att förneka att man inte kunde tjänade lika mycket till som att trampa vatten.
a lesbian halloween part 3
Here’s that reminder again. Zip it, and read. Once again, it’s me! Ariana! However, this part will be a little different. You see, my friend Lia here, will have a few things to say. Or… well, we will see if she’ll even be able to say anything at all after everything she’ll go through during this tour. Let’s get on with it!
So, tell me… how do you feel about this elevator ride…? Sure, it might look worn down and rickety, but, you haven’t even seen what’s objectively the best part yet.
And now… here’s the part that’ll make your stomach turn. Literally! And with that said, the elevator started to rapidly descend, until it crashed at the bottom.
I looked at Lia, feigning a look of terror as I said: “D-do you know w-where we are? T-this wasn’t supposed to h-happen…”
Lia looked back at me with a scrutinizing look before her face turned as white as a ghost, as she said in a mere whisper: “D-don’t tell me that y-you invited h-him back… d-did you?”
I gasped and shook my head violently. “Hello…? Didn’t you read the title? Why in the fucking hell would I bring him here?!”
Lia’s legs started shaking as she fell to the ground. It looked like she was about to cry as she said: “I d-don’t know… I just thought… s-since you never get scared u-unless it’s really s-serious…”
At that point, I couldn’t help but to giggle slightly as I helped Lia up to her feet. “That’s because I wasn’t being serious, you dummy… now, come on. We wouldn’t want to disappoint the readers by stalling, would we?”
Lia blushed and giggled as she nodded. “Oh, r-right… of course n-not! L-let’s see what’s next, shall w-we?”
And with that, as we took our first step into the new area, it started to rain. Inside. Somehow.
That gave Lia all the information she needed to figure out what was going on. And with that, she no longer looked terrified, but happy.
She giggled and shook her head slightly as she started to clap her hands together while the two of us started walking forward.
She also said, with a look of bliss: “Gee… I wonder who could make it rain indoors. I really do w-“
She couldn’t finish her sentence, because the perpetrator appeared out of the shadows right behind her and said with an icy cold breath that seemed to rend the soul from Lia’s body: “Have you already forgotten m-“
She couldn’t finish her sentence either, because she scoffed and jumped backwards to avoid Lia’s petrified body falling to the ground. The perpetrator and I caught her body as I said: “What’s up, Cecilia? Are you having any fun down here?”
She giggled and moved Lia’s body to a corner of the room as she nodded and said: “Oh, sure! This has been a blast! Thanks a lot for inviting such a gloomy and gothic force such as myself!”
I giggled in response as I looked up at the sky and said: “This is Cecilia, by the way! She’s a friend of ours!”
She gasped and whispered to me: “What?! Y-you didn’t tell me that she would be with u-us! I’d have put on a b-better performance if I knew!”
I sighed and shook my head. “Sorry, I should have clarified. You see…”
She busted out laughing as she said: “Sorry, right back at you. I was just kidding. I know who you’re talking about. Hello, readers! My name is Cecilia! Goddess of shadow, and the ultimate goth, at your service!”
I shook my head with a slight smile this time, as I couldn’t help but to say: “Right, I should’ve figured you knew. What do you reckon the next part would be about?”
She shrugged and pointed at Lia’s body, which was starting to stir as she said: “I don’t know. Ask her. She’s the only one who has even the slightest idea about what we’ll do next, after all.”
I nodded and hoisted Lia’s body over my shoulders as I said: “Thanks a lot for agreeing to be here, Cecilia. I’ll see you later, alright? Just keep doing what you’re doing.”
As we ascended through the now fixed elevator, I couldn’t help but wonder what would be next. However, the moment I heard some… passionate noises, I knew I didn’t have to wonder anymore. Before even arriving at her place, I could feel myself getting weak in the knees, as well as a burning blush creeping up my cheeks.
And with that, this part is over. I know by now that Halloween is long gone, but, I’d be a fool not to finish this, since I see it as an excellent way to introduce us to you, the readers! And with that, I bid you all farewell until the next part. Whenever that might be.
