Vi befinner oss i en kyrka i Karlskrona kommun den 13 Februari 2013. I kyrkan står en präst och läser en bön. En gudtjänst pågår. Prästen är 30 år gammal och heter Svante. Framför honom sitter åhörarna. De ber bönen tillsammans med prästen. När prästen har sagt bönen tog han fram bibeln och läste i den för åhörarna. 30 minuter senare var gudstjänsten klar. En kvinna, vid namn Kerstin gå fram till honom och ge honom ett tack för den fina gudtjänsten och säger: – Gud välsigne dig och han sa likadant till henne. När alla i gudtjänsten har gått går prästen runt i kyrkan och släckter alla de tända ljusen. När han har gjort det var han på väg mot utgången, men han kunde inte öppna dörren, den var låst fastän han hade låst upp den. Märkligt jag har precis för mig att jag hade låst upp den tänkte han. Han tog fram nycklen igen och låser återigen upp dörren till kyrkan gick sedan ut.

Han öppnar sedan sin bil och kör hemåt. Han sätter på lugn musik när han kör för att få lättare att koncentrera sig. Det är Mozart han lyssnar på. När Svante är hemma låser han upp utedörren och går in. Klockan är 22:00 och ute är det mörkt. Han hör att någon knackar på dörren. Han går sakta mot dörren och låser upp den. Det är ett spöke som han aldrig har sett tidigare. Vad vill du? Frågar Svante. Jag vill ha pengar säger spöket. Svante blev arg för att spöket frågade om pengar, han drog igen dörren med en hård smäll. Spöket fortsatte att banka på dörren, han låste dörren och satt sig i soffran i vardagsrummet för att lugna ner sig. Han tänkte: Vad är det som försegår, det är det andra spöket jag har träffat idag, är det verklighet eller dröm?. Han kollade sedan en stund på tv:n. När det har gått knappt tio minuter har spöket slutat att banka på dörren. Han gå fram till dörren och titta igenom nyckelhålet och tycks inte se spöket. Han pustar ut och sätter sig åter igen i soffan. På tvn visade de den gamla 70-talsskräckfilmen Halloween. Svante ryster till när de läskiga scenerna i filmen kommer. När klockan är 24:00 är äntligen filmen slut och Svante går fram till den gråfärgade lilla platt-tvn och stänger av den. Sedan går han till sängs. Men den natten sov han inget vidare eftersom han kände sig iakttagen trots att det varken var en människa eller ett spöke i närheten. Han bad till gud flera gånger att han skulle skydda honom ifrån allt det omänskliga. När klockan närmar sig 03:00 lyser ett sken in genom fönsterrutan till sovrummet och det smäller till. Pang hörs det och Svante flyger upp ur sängen. Han springer fram till fönstret och kollar ut för att se ifall det åskar ute. Men det var konstigt nog ingen åska ute. Märkligt tänker Svante och han började nu mera tror att sitt hus var hemsökt. Han tänkte: om det nu var en blixt varför skadades då inte något? Han kunde konstratera att det inte var en blixt eftersom ingenting har skadats. Är det någon som försöker skrämma mig? Tänker han.

Nästa dag hade Svante knappt fått någon blund i ögonen och han gick trött mot sin bil och körde till kyrkan. Det var Fredag idag och sista dagen i veckan på jobbet. Skönt att det snart är helg, då kan jag äntligen villa ut tänker han. Han körde bilen som om han vore full men han var förstås trött.
När han kommer fram till kyrkan står spöket Martin utanför Kyrkan. Svante blir arg och går fram och skriker till spöket: Försvinn härifrån! Martin lyssnar inte och säger återigen. - Ge mig kyrkan annars kommer jag fortsätta att hemsöka dig. Jag visste det, det var du som spökade igår säger Svante. Mycket riktigt svara Martin och upprepar: -Ge mig kyrkan så låter jag dig vara ifred. Svante skrek återigen försvinn. Spöket Martin försvann med en flinande blick och Svante låser upp kyrkan och går in i den. Klockan är 09:00 och dagens gudtjänst börjar klockan 10:00. Svante tänder alla ljus i kyrkan, men när han väl har gjort det slocknar alla ljus igen. Men va fan! Skriker Svante.
 – Ge dig iväg Martin annars kan du glömma att någonsin få tillbaka platsen där ditt hus stod, skriker Svante med en väldigt irriterad röst. Han går sedan och tänder ljusen igen och olyckligtvis släcks de inte igen. Nedrans spöke, jag har sagt till honom att han ska prata med kommunen som äger kyrkan och inte mig, tänker Svante. Klockan närmar sig 10:00 och Svante har förberett vilka sidor han ska läsa i bibeln och vad han ska prata om. De sista resterande minuterna sitter han i en kyrkobänk och väntar på åskådarna.

När klockan är 10:00 hör han någon som knackar på kyrkans port. Han kom på att han har glömt att låsa upp porten. Han går fram till den och låser upp den. På andra sidan porten står ett flertal besökare som vill in i kyrkan. Svante ställde sig vid porten och säger: Välkommen till gudstjänsten till alla åhörare. När nästan alla gått in i kyrkan dyker spöket Martin upp bland åskådarna. Svante säger: Nu får det vara nog och skriker: Martin, försvinn innan jag ringer polisen. Han menade inte det han sa. Spöket struntar i vad han säger och flyger in i kyrkan. Svante säger till en äldre herre som står i kön: Såg du spöket? Den äldre herren glor med en underlig blick och säger: – Nej, jag såg inget spöke. Märkligt tänker Svante hur kommer det sig att bara jag kan se spöket och ingen annan.

När alla 100-tals åhörare var inne i kyrkan går han längst fram mot platsen där han brukar stå och läsa bibeln. Han läste något passande eftersom det bara är endast en vecka kvar till julafton. Han berättade dessutom varför man firar julafton. Spöket Martin satt åter igen på en kyrkobänk. Han kunde sedan se spöket resa sig upp och gå mot honom. Martin flyger igenom honom. Svante skriker till med en skäckinjagande blick och springer han och gömmer sig under en kyrkobänk. En kvinnlig besökare med blont hår fråga honom vad han håller på med. Han märker att alla tittar med en konstig blick på honom, som om han vore helt sjuk i huvudet. Han säger: Jag såg i syner. En man i 50 års åldern sa och skrattade: För det behöver du inte springa och gömma dig. Svante säger högt till de andra som sitter i bänkraderna: Är det bara jag som se det förbannade spöket! Han fick en hel del blickar som blängde på honom. Svante säger: De som har sett något spöke räcker upp handen. Ingen räckter upp handen.

Svante tror att han har blivit sjuk i huvudet och efter jobbet ringer han och bokar tid hos en psykolog. Han fick tiden klockan 18:00 på kvällen på psykakuten. Väl där sitter han i ett rum och prata med en kvinna om sina problem med att han tror att han ser sånt som ingen annan ser. Efter ett flertal samtal hittade de inget tecken på att han har något fel i huvudet. Svante möter fortfarande spöket i kyrkan. Spöket nöjer sig inte förrän han får kyrkan så att han kan riva det för att bygga upp huset. Svante orka inte med längre och bestämmer sig för att sluta jobbet. Spöket finns fortfarande i kyrkan och vänta tills nästa präst ska börja jobba där.

I förra numret skrev vi en artikel om att Blekingemuséum har hade en utställning som heter Rockscen 69-99. Utställningen gick ut på att samla material och visa upp ifrån rockkulturen i Blekinge mellan 1969-1999. Vi hade i förra numret med en intervju med Jonas Eckerbom som var med och arrangerade den. Vi hade Kenneth på plats på invigningen och han fick se ett band som hette Profan Relik spela för att öppna upp utställning. Vi har nu en liten uppföljning på artikeln med en interju med Jörgen i Profan Relik.

Vi träffades i början av 80-talet och hade samma musikintresse och lika värderingar , så det föll sig naturligt att vi började spela ihop.

Har ni alltid sysslat med musik och isf på vilket sätt?
Ja, vi har alltid spelat i olika band eller jobbat med musik på något sätt.

Har ni spelat i flera olika band i sådana fall vilka och några kända?
Mest känt är nog Simon som spelat i Stockholmbandet
LaserJesus.

Spelar ni fortfarande musik tillsammans ? och isf hur ofta och är det lika roligt?
Vi spelar fortfarande och ja, det är lika roligt. Vi repar så fort vi får möjlighet.

Vad var det bästa med utställningen och sämsta ?
Det bästa är väl att det faktiskt händer något inom musiklivet. Vi tror det kommer ge fler gamla band smak på att återuppta spelandet. Finns nog inget som är dåligt med utställningen.

Har ni några framtider för Profan Relik eller solorprojekt och isf vilka?
Vi kommer spela in ett antal låtar som kommer publiceras inom några månader. Förhoppningsvis på vinyl.

Vi önskar såklart Profan Relik lycka till i framtiden och ser fram emot att höra deras vinyl i framtiden! Utställningen på Blekingemuséum i Karlskrona håller på fram till den 23 April 2017, så vill du lyssna eller kolla lite på lokalkultur så finns det fortfarande chans.

Bland det viktigaste är att hitta en bra plats, där man helst har bra koll på sin omgivning och kan sätta sig in i hur bilden kommer bli. Jag personligen gillar att gå mycket på känsla men brukar ha en fast utgångspunkt sedan hittar man olika vinklar. Jag brukar föreställa mig hur bilden kommer se ut när den är helt klar, det vill säga helt färdigredigerad. Ofta brukar jag gå omkring utan kameran ett tag och kolla hur det ser ut, var man kan stå och var man kan få bra vinklar. Att få ett bra perspektiv är det viktiga, därför gäller det att kuna försöka sätta sig in i vad kameran ser. En tripod (ett stativ) är att föredra för landskapsfotografering. Både för att kunna fånga bra vinklar och för exponeringstidens skull. Jag föredrar att använda vida vinklar vid landskap, för att kunna få så mycket djup i bilden som möjligt. Man kan även använda sig utav en teknik som kallas stitching när man klipper ihop många bilder som ett panorama eller liknande, då kan man uppnå ett helt annat djup med andra sorters objektiv också men jag föredra att använda mellan 10- och 24-mm för landskap. Men att försöka se och förstå vad kameran ser är för mig något utav det viktigaste och därför viktigt att lära sig vilka objektiv man vill använda och hur deras linsss ser ut.

Sony a7, Canon 24mm F 2.8 @ 8, 4 foton ihopklippta i Photoshop och efterbehandlat med camera raw.

 

Det finns även andra tekniker som ingår i efterarbetet som focusstacking t.e.x där du tar flera bilder med samma objektiv och olika fokus distanser så får du mera i fokus, tydligare bilder, ett mera overkligt djup. Fast det viktigaste utav allt att tänka på är ljuset enligt mig, det är det väl generellt inom all fotografering och för att få bäst ljus vill jag oftast, att solen håller på att gå upp eller ner. Det kallas “The Golden Hours” tidpunkten då solen ligger i vissa lägen för att få antingen rosa himmel, eller mycket skuggor och göra djupare och mera behaglig bild för ögat. Det är viktigt att tänka på ljuset när man komponerera ihop hur det ska se ut och tänka på att solen faktiskt rör sig rätt fort ibland. I Sverige är det rätt behagligt med solen under vintertid då den ligger rätt lågt länge under dagen och man kan fånga vackra skuggor/ljus fast på sommaren har man bara någon minut på sig att fånga soluppgången.  
 Det är viktigt att förstå slutartid när man tar landskap och hur mycket ljus linsen tar in och vilka sorts “stjärnor” det blir utav ljus om man har lång slutar tid och hög brännvidd. När man tar nattbilder t.e.x måste man använda en lång slutartid om man inte vill ha hög ISO vilket kan resultera i brus, trots att de nya kamerorna hanterar ISO på ett så pass bra sätt att man kan filma med dem mitt i natten. Fast man vill ändå oftast använda sig utav en så pass låg ISO som möjligt när man fotograferar. Så testa gärna olika bländar alternativ och brännviddar hemma. Även om du har ett zoomobjektiv tycker jag man ska testa olika brännvidder hemma för att se vad man får för olika perspektiv. Jag kanske är lite för besatt utav tekniska saker, men personligen tycker jag verkligen det är viktigt för att verkligen kunna få ut allt utav sin kamera och fantasi.

Efter att ha trollat för folk ett tag så började John att jobba som Stå upp komiker. Det var populärt med sådant på den tiden. Efter att ha varit i Stockholm och jobbat ett tag så började John senare jobba i Visby i stället. Då jobbade han med Babben Larsson.

År 2004 debuterade John med sin första skräckbok. Boken hette Låt den rätte komma in och handlar om en vampyr och en mobbad skolpojke. De båda blir kära i varandra. Den mobbade pojken i boken är baserad på Johns egna minnen från när han var mobbad. Historien utspelas dessutom i samma stad som John är född. Det är en mycket bra bok. Boken har även filmats två gånger. En svensk och en amerikansk version.
 John har fortsatt att skriva skräckromaner. Den senaste heter Våran hud vårat blod vårat ben. Den boken innehåller ett antal noveller som John skrivit.

Sommaren 2006 var John sommarpratare i P1:s Sommar. Programmet finns att lyssna på Sveriges radios hemsida Sverigesradio.se. Det är dock ingen musik i programmet,
på grund av copyright.

Som en reflektion utav dig, ingenting i en vattenpöl utav sol
Fast, i något som inte existerar, papper med tecken, tecken utan mening
Ditt ego är inte du, det är skapat utav dem, som du aldrig kan nå
Separera ditt medvetande ifrån dig själv och hitta det
Som ett frimärke som inte fastnar, som en lapp som trillat bort
Dig själv är inte du, tankar som inte är dina, ord som du inte säger
Rensa bort allt skräp i din hjärna, finn ut vad som egentligen gör dig glad, inte vad du lärt dig ska göra dig glad
Sök inte lycka någonstans, ingenstans. Lyckan kommer om du slutar leta
Min bästa terapeut, en flaska munvatten, så jag inte slutar andas
Tanken är fri, så släpp den lös

Året var 2009. Jag och min vän Masse var ute och promenerade en Söndagskväll. Den nyss inkomna snön hade gjort luften frisk och krispig, vilket nästan vägde upp min känsla av att förlorat majoriteten av mina tår i köldskador under vår runda. När vi gick förbi bion fick jag syn på en affisch hängandes på tegelväggen utanför. Jag var tvungen att dubbelkolla för att se att jag sett rätt. Vi hade iallafall tur med vädret - igen.
 Jag gav min vän en lätt armbåge i sidan och nickade mot det jag uppmärksammat. Vi stod i tystnad och betraktade den. Det var det sämsta vi någonsin skådat.

Vi bestämde oss för att boka biljetter till den, enbart för att kunna se den “ironiskt”. Filmen var, om ärligheten ska fram, lika platt som en skånsk åker. Det gjorde mig dock ingenting, det var det jag hade förväntat mig. Hade jag tyckt om den skulle jag nog till och med skämts. Det var bara kul att komma till skolan och berätta att man hade lagt en kväll på att titta på en extremt dålig svensk komedi, för det var vad jag tyckte var coolt.

Två dagar efter mitt biobesök satt jag och arbetade med en skoluppgift i mitt rum. Den handlade om första världskriget, men det som fastnade mest var Otto von Bismarcks massiva mustasch. Den överläppen hade inte sett sol på år och dar, tänkte jag och tog en sipp av mitt kaffe. Jag togs ur mina funderingar av att mamma knackade på för att fråga om jag ville gå på bio, närmare bestämt på Vi hade iallafall tur med vädret - igen. Jag berättade att jag tyvärr redan sett den, och fick ett besviket men accepterande okej till svar innan hon gick. Precis när jag skulle fortsätta att läsa om Preussen fick jag en idé. Tänk om jag skulle ha sett den nyss nämnda filmen på bio... två gånger? De ironiska mätarna hade nu exploderat och jag sprang ut i vardagsrummet med en, sett till ämnet, orimlig entusiasm. Jag bokade biljetter till filmen samma kväll.

Jag märkte att mannen i kassan på bion kände igen mig. Hans blick var inte dömande, utan mer frågande. “Varför lägger du pengar på det här, det finns andra vägar att gå här i livet” tänkte han säkert. Jag skrattade mentalt åt hans eventuella funderingar, men avbröt mig själv då jag frågade samma sak. Varför gjorde jag såhär? Det kom en krypande känsla av skam, som att jag fick tillbaka en del av mig själv som varit försvunnen sen den första gången jag såg filmen. Sakta började jag inse vad jag hade givit mig själv in på. Det började till och med kännas som att de steg jag tog efter att min biljett rivits inte var mina egna, utan som att jag styrdes av en okänd kraft.
 Allting kändes olustigt. Jag började må dåligt av filmen. Det var inte roligt längre, inte på det ironiska sätt som det varit den första gången jag sett den. Den var för dålig. Jag försökte ta bort blicken från bioduken, men den tvingades tillbaka bara för att få se Rolf Skoglunds karaktär “Gösta” ha halvt ihjäl en hund för andra gången på mindre än en vecka. Det kändes som att jag hade förlorat kontrollen över mig själv.

Den där kvällen gick jag och la mig orolig, oförstående över varför jag hade börjat må så dåligt under mitt biobesök. Ingen annan verkade ha gjort det, dock hade jag knappt noterat någonting annat än duken under speltiden. Allting resulterade tillslut bara i mental utmattning och en stillsam resa in i sömnriket.
 I drömmen körde jag på en landsväg. Min ruta var nervevad och jag drog ner den ljumma sommarluften med djupa, levnadsglada andetag.
 En bit fram vid vägkanten såg jag att en man stod och gestikulerade åt mig. Mitt drömmande jag var på ett hjälpsamt humör, så jag bestämde mig för att hjälpa till. När jag stannade till såg jag att mannen i fråga hade sin keps ovanligt långt neddragen, vilket gjorde det svårt att se hans ansikte. Träningsoverallen han bar prasslade högt då han långsamt lunkade mot mig. Hans foppatofflor var så svettiga att han förmodligen skulle få skyttegravsfot innan solnedgången. Ljuden av polyester och åldrad man slutade dock när han kommit till min bil. Han var helt tyst och blixtstilla, ståendes där utanför min passagerardörr. Jag började sakta luta mig närmare dörren. Min puls gick upp, men jag visste inte varför. Precis innan jag kunde se ansiktet stack han själv ner sitt huvud till fönstret.
 – Tjena grabben, har du ett fälgkors man kan låna?
Jag rivstartade bilen och trampade nästan hål i golvet med mitt aggressiva pressande och stampande på min gaspedal.
Det var han. Det var Rolf… eller Gösta. Jag visste inte vad jag skulle kalla honom längre. Verkligheten och fiktionen börjar bli ett. Rösten var som en nystartad bandsåg som nyss lärt sig prata, doften var av tändvätska och after shave.

Jag vaknade häftigt. Likt en grodman steg jag upp ur den nyanlagda sjö av svett som under natten grundats i min säng. Jag drog en lättnadens suck så djup att täcket höll på att följa med, men oron fanns ändå kvar. Vart jag än tittade kändes det som att jag kunde skymta ett par husvagnsbackspeglar i ögonvrån. Obehaget från bion kom tillbaka. Är det såhär jag ska ha det nu?
 Jag behövde göra något, jag behövde göra något snabbt.

Morgonen därpå gick jag in på bions hemsida och bokade en biljett till mig själv. Jag skulle ta tjuren vid dess horn, och tjuren var i detta fallet en extremt dålig svensk komedi som började ta över mitt liv. Jag var tvungen att visa vem som bestämde.
 När jag satt i biostolen för tredje gången kändes det som att jag var fast i en evig loop. Som att jag skulle se både Judas och Brutus sätta sig bredvid mig för att berätta att det här egentligen var den nionde kretsen i helvetet Dante skrivit om. Vilket var ironiskt, eftersom det jag skulle se framför mig var så långt ifrån en gudomlig komedi som någonting någonsin skulle kunna komma. Plötsligt slogs jag av en tanke. Var det här ens mitt val? Var mitt försök att ta kontrollen genom att se filmen en tredje gång bara en maskerad besvärjelse någon eller något kastat över mig? Hade jag gått i fällan… igen? Jag försökte resa mig upp, men drogs genast tillbaka till stolen. Jag försökte ropa på hjälp, men min hand tryckte istället in en girig näve popcorn i munnen på mig, en hand som jag nu inte längre styrde över. Jag var fast.
 Scenen där Gösta sprang in i biltvätten och blev blöt fick mig att skratta högt, men på något sätt var det inte mitt skratt. “Oj, så tokigt!” tänkte jag, men det var inte min tanke. Någonting hade tagit över mig.

Allt jag kände när jag kom ut från bion var en ekande tomhet, till skillnad från den frihetskänsla jag hade förväntat mig. Jag gick hem, besegrad. Mina steg så släpande att det sett ut som att jag åkt skidor hem i snön.
 Stegen upp i trapphuset kändes brantare än vanligt, vilket hade gjort mig trött och irriterad när jag väl var framme vid lägenheten. Jag slet upp dörren och klev in.
 – Hur kunde du låta mig genomlida det? Frågade jag ängsligt samtidigt som jag virade av min halsduk.
 – Genomlida vadå? frågade mamma, sittandes vid matbordet. Jag blev frustrerad.
 – Låta mig genomlida den filmen! Det var den sämsta filmen jag någonsin sett, hur kunde du tillåta det? sa jag, fortfarande i processen av att vira av halsduken.
 – Vilken film? sa hon.
Nu brast det för mig.
 – Vilken film?! Uppföljaren till Vi hade iallafall tur med vädret!.
Jag gav upp med halsduken, som mer och mer började kännas som ett trolleritrick i sin oändlighet.
 – Du var ju med mig!
Mamma tittade undrande på mig.
 – Och var såg vi den? frågade hon. Mina ögonbryn formade sig så oförståeligt att jag började få kramp i pannan.
­ – Var? På bion såklart! Jag var där med Masse i måndags, dig i onsdags och själv nu idag! Kommer du inte ihåg det?

Hon började se mer och mer orolig ut.
 – Bion har varit nedlagd i flera år, det finns ingenting där nu. Kommer du inte ihåg när den stängdes?
Min puls slog så kraftigt att jag nästan fick bullerskador.
 – M-men jag var ju där nyss?
Hon tittade tillbaka.
 – Du gick precis in och ut genom dörren, du var borta i max 10 sekunder. Hur är det med dig egentligen?
Jag stirrade tomt innan jag sprang ut genom dörren, ner för trapporna och ut i snön.
 Mina spår var borta, men jag försökte mitt bästa med att ignorera det. Jag sprang istället allt vad mina ben klarade och lungor tillät, med den utsträckta halsduken från evigheten hängandes efter mig.

Byggnaden där bion skulle ha varit var igenbommad. Jag försökte snegla in genom de uppspikade plankorna men kunde bara se damm, gamla popcorn och en poster på Bertram Heribertsson. Fanns det något som antydde att bion skulle ha varit stängd i flera år så var det framförallt det sistnämnda. Jag vände mig mot väggen där affischen för filmen jag trodde mig sett tre gånger skulle ha suttit, men allt som fanns där var trasigt tegel och slarvigt skrivna okvädningsord.
 Jag kände mig återigen tom, men som om allt hade nollställts. Jag var inte säker på vad jag trodde, men jag vet vad jag kände, och det var just ingenting. Jag hade funnit förståndet samtidigt som jag blivit av med det. Jag förstod ingenting, hade allting bara varit en fantasi?

När jag kommit hem bad jag om ursäkt till mamma och berättade att jag var trött efter allt skolarbete och att det var orsaken till mitt humör. Efter det gick jag in till mitt rum och la mig. Alla händelser och icke-händelser hade gjort mig utmattad. Hade jag kanske bara drömt allting? Jag kom fram till att acceptans var den bästa vägen att gå, då jag var som mest bekväm i den verklighet jag var i nu. Det kändes som att jag tinade upp inifrån, känslan av hopp. Jag har bara föreställt mig allt det här, det var inte på riktigt. Liggandes i sängen slog det mig att jag aldrig hade pratat med Masse om bion, så jag ringde upp och frågade vad han gjort i veckan. Han berättade att han efter vår promenad upptäckt Dead or Alive, vilket räckte som bevis för mig. Jag visste hur manisk Masse var med sin synthpop, och hade han börjat lyssna på ett nytt band så fanns det inte en chans att han lämnade sin skivspelare förrän den självantände som resultat av överanvändning. En gång hade han till och med spenderat ett helt sommarlov med att lära sin undulat sjunga hela Duran Durans diskografi samtidigt som han själv kompade på en Roland d-50.

Jag hörde mamma ropa om att soporna behövdes tas ner till soprummet, så jag ursäktade mig till Masse och bad om att få ringa upp senare. Med lätta steg gick jag ut till hallen och plockade upp påsarna som prydligt stod väntandes på mig vid ytterdörren. Precis innan jag skulle gå ropade mamma igen.
 – Glöm inte nycklarna.
På något sätt lyckades jag alltid glömma att vi hade ett lås på vårt soprum, så allt som oftast fick jag gå tillbaka upp för trapporna med påsarna, något som för ovetande betraktare måste sett ut som att jag ägnat mig åt världens sämsta storhandling.
Jag tackade för påminnelsen och tryckte ner handen i min jackficka och tyckte mig känna något som skulle kunna vara en nyckel blandat med en hel del kvitton. Jag tog upp innehållet och la ut det på bordet bredvid dörren.

Alla varma känslor försvann, jag blev nedskjuten från mitt moln av positivitet och föll expressvägen ner till helvetet.
 På bordet låg en nyckel, några kvitton och tre ihopskrynklade, rivna biobiljetter. Jag fruktade det värsta, lyfte upp biljetterna och rätade ut dem.
Titeln sved i ögonen på mig.

Vi hade iallafall tur med vädret - igen

Irma fick en polare på komvux som tänkte nöja sig med att läsa in endast engelska, och sedan söka till högskolan. Irma däremot tänkte läsa in hela den naturvetenskapliga delen av gymnasiet, och sedan söka till läkarutbildningen. Kamraten som läste in endast engelskan och hette Jimmy tänkte nöja sig med det ämnet, och sedan söka till journalistutbildningen. Jimmy tyckte att Irma var flummig eftersom hon var religiös, men trots det skulle kunna passa på läkarutbildningen. Irma ansåg att Jimmy var passande att världslig som attan, passa att rapportera som färdigutbildad reporter om den hedniska världen. Efter ett års studier hade Irma fått bra betyg, men förstod att det efter svårt och tufft läsande skulle bli svårt att få tillräckligt bra betyg för att komma in på sin drömutbildning. Jimmy klarade av sin utbildning redan efter tre terminer, och tog farväl av Irma med att efter ha fått högsta betyg i engelskan komma in på journalisthögskolan, efter att ha gjort högskoleprovet. Han tröstade Irma med att om hon inte klarade tillräckligt bra betyg för läkarutbildningen, var hon ju kristen och borde kunna klara sig i och med det. Irma betackade sig för Jimmys spydigheter, och tänkte både plugga stenhårt och be till Gud, eftersom hon trodde att man alltid borde vara positiv till kristendomen.

Efter att ha klarat att studera mycket svårt fick Irma faktiskt tillräckligt bra betyg för att komma in på tandläkarutbildningen, men var lite ledsen för att det inte räckte till hennes drömutbildning läkarutbildningen. Jimmy hörde då av sig, och frågade Irma lite hårt varför hennes bön till Gud inte klarade av de bästa betygen åt henne. Irma svarade att det inte var meningen att Herren skulle syssla med att göra karriärer åt hans söner och döttrar, utan klara dom igenom prövningar, och få dom att förstå det stora i abstraktionerna med Gud och Jesus. Jimmy blev i den stunden mera intresserad av religionen när hans mor hade avlidit endast i femtioårsåldern, och han bestämde sig för att följa med Irma till nästa gudstjänst. Han tyckte efter gudstjänsten att Irma skulle kunna följa med honom till en frireligiös församling som hette Altex, för att hjälpa honom att bättre passa in i en friare syn på Gud och Jesus än statskyrkan, så skulle han kanske också liksom Irma kunna bli religiös. Mycket riktigt blev Jimmy frälst stödd av Irma, som också bestämde sig för att hon och Jimmy borde klara av ett förhållande med varandra, och ansluta sig båda två till Altex.

Jimmy klarade av sin högskoleutbildning och fick arbete på ortens lokala tidning där han rapporterade till lokalbefolkningen. Irmas utbildning tog lite längte tid och hon fick svårt att klara av den på den normala tiden, och fick problem med studielånet. Hon bestämde sig då för att om hon fick ett lån från en bank att starta en privat tandläkarklinik efter utbildningen. Lånet beviljades och hon klarade av utbildningen, och startade den privata kliniken som hon döpte till Itres. Hon fick omgående Jimmy som kund, som blev missnöjd med hennes rotfyllning och konstgjorda tand som han fick istället för en vanlig som var för svag. Det började bli ganska intressant att be till Gud för båda parterna i äktenskapet, men de klarade inte riktigt av att få ett hundraprocentigt stöd hos den tänkta abstrakta delen av tillvaron, och parterna blev också efter Jimmys missnöje med Irmas tandvård att fundera på att upplösa sitt förhållande. Irma vände sig i det läget till Altex pastor som rådde parterna att legitimera sitt förhållande med att fundera på ett mera korrekt förhållande, som exempelvis att skriva sig tillsammans eller att till och med gifta sig. Jimmy sade i det läget ifrån och sade att han inte ville fortsätta sitt förhållande med Irma eftersom han inte ville satsa på en flummig och värdelös tandläkare. Irma sa då upp banklånet och betalade det eftersom hon vann på tips och slutade med den privata tandvården, och bestämde sig för att istället satsa på en affärside som hon skulle konkretisera längre fram i tillvaron.

 Det är bättre att försöka och misslyckas än att ångra att man aldrig provat. Det är aldrig försent. Jag har hört många säga att de är för gamla. Vad har åldern med sina drömma att göra? Vem säger att du är för gammal du eller någon annan? Varför ska du begränsa dig?
 Det finns saker jag vill göra innan jag dör. Jag har en Bucket list. Har du saker du vill göra? Har du någon lista över dem sakerna? Jag skriver inte detta för att skrämma dig utanför att du ska ta vara på livet. Det är nu eller aldrig. Drömmarna ger liv åt livet.
 Tips från mig är att ha block och penna och skriva ner sin bucket list! Och att ta bilder eller skriver ner datum, plats och hur man upplevde det.
 Några gör listan efter års tider. Det har jag inte provat än.
En sak som jag har hatt på min lista är att lära mig spela gitarr. Det provade att lära mig när jag gick på Jämshög folkhögskola. En lärare som jobbar där gav mig och en annan elev gitarr lektioner.

Lördagen den 12 november åkte jag och en kompis på mitt boende till Ullared. Min kompis hade med sig ett av sina barn också. Det var många andra som också var med men de bor inte på mitt boende.
 Det var Karlskronas fritidskonsulent Peter Holmström som hade anordnat resan. Vi åkte i två minibussar och en personbil. Resan kostade 300 kronor. Alla träffades på Vedeby plans parkeringsplats tidigt på morgonen. Minibussarna och personbilen körde vid 6-tiden på morgonen.
 Jag och min kompis åkte i den bussen som Peter körde. Peter körde inte på stora vägen utan valde ett annat håll. Vi åkte förbi Tingsryd bland annat. När vi kommit till Värnamos rastplats tog vi en paus på en halvtimme ungefär. Vi tog en fika på Macdonalds och åkte sedan vidare mot Ullared.

När vi kom fram till Ullared var det stor kö utanför för att komma in på varuhuset. Det fanns inga kundvagnar lediga men vi ställde oss i kön för jag visste att det fanns mindre vagnar inne i affären. Vi stod i ungefär en timme innan vi kom in.
 Väl inomhus tog jag av min jacka och låste in den i ett skåp så jag slapp bära på jackan. Jag hade en handlingslista med mig där jag skrivit upp saker jag skulle handla. Mycket av sakerna var julklappar till familjen. Vid herrkläderna hittade jag en fin polotröja och ett par snygga jeans som jag lade i varukorgen. Jag skrev upp vad varje sak kostade och använde kalkylatorn på mobilen så jag visste hur mycket allt skulle kosta.
 När jag kommit till mediaavdelningen så hittade jag sjätte säsongen av tv-serien Game of thrones där. Jag visste att den skulle officiellt börja säljas 14 november men tyckte det var kul att den redan fanns att köpa. Efter mycket funderande så valde jag att köpa serien på Blu-Ray. Jag hittade några bra vinylskivor som också åkte ner i vagnen.
 Det började kurra i magen på mig och jag kände mig hungrig så jag gick mot restaurangen. Väl där var det ganska lång kö men det tog bara 20 minuter innan jag kunde hämta min mat. Jag valde fläskschnitzel med pommes. Maten var mycket god och jag var mätt i magen.

Klar med maten gick jag ner i affären och forsatte fynda. Jag hade bestämt att jag skulle köpa en fars dag present också till pappa men hittade först inget som verkade intressant. Det var inte förrän jag kom till konfektyr avdelningen som jag hittade nåt bra. Pappa fick en After Eight choklad.
 Vid jultorget hittade jag en fin adventsljusstake som jag lade i varukorgen. Jag köpte Ola-connys bröd för det är mycket gott. En hel del lösgodis blev det också. När jag stod i kassan fick jag syn på ett häftigt bäddset med tigermotiv. Jag letade upp var de fanns och lade dem i varukorgen.
 Det tog ungefär en timme och tio minuter i kassakön innan det blev min tur. För att fördriva tiden spelade jag några spel på mobilen. Väl framme gick det fort. Jag har vana att ställa upp saker från varukorgen på bandet på ett bra sätt. Det stämde på pricken hur mycket allt skulle kosta så det var bra. Summan stannade på 1922 kronor. Mycket pengar men det var det värt.

 Klockan var drygt tio över fyra så jag gick direkt till parkeringen där minibussarna stod. Vi skulle åka hem vid halv fem så jag kom bra i tid. Peter var redan där och fixade med alla kassarna som de andra hade.

Hemkomsten blev senare eftersom en del hade ställt sig i kö försent. Men det gjorde inget för vi hade ingen speciell tid att passa. Vid klockan fem över fem kunde vi alla lämna parkeringsplatsen.
 Resan hem gick lika lugnt som ditresan. Vi stannade återigen på Värnamo rastplats. Denna gången gick vi till Burger King och fikade där. En del andra gick till Max fast där tog det lång tid för de hade bara en kassa öppen.
 Väl mätta åkte vi hem till Karlskrona igen. På några ställen på vägen var det mycket dimmigt så Peter kunde inte köra så snabbt där. Vi var tillbaka på Vedeby plans parkeringsplats vid kvart i tio ungefär.
 Vi blev hämtade av min kompis mamma. Det var hon som körde oss på morgonen också. Det var mycket snällt gjort. Väl hemma var vi mycket trötta men också glada. Vi hade trots lång kö, haft en mycket bra dag.

När Sara hade kommit hem blev det intressant att försöka att gömma julklapparna som brukligt till julafton. Brodern Holger var inte lika intresserad av att dölja sina julklappar för släktingarna. Han tyckte att presenter skulle vuxna kunna ordna utan att dölja dom till julafton, och speciellt var det onödigt att dölja dom med jultomte. Holger hade bestämt sig för att tala om vad han skulle köpa för sina släktingar innan julafton och alltså bryta den traditionella sekretessen. Han bestämde sig för att köpa en sopborste och sopskyffel till Sara och alltså också tala om det för henne nu med detsamma. Sara blev ledsen och hade också glömt att köpa julklapp till brodern Holger. Hon fick göra en extra resa till stan och slog på stort och köpte en overall till honom. Den kostade sjuhundrafemtio kronor, och hon däremot mot Holger slog in den i en rejäl presentförpackning. Julafton kom och Sara klädde ut sig till jultomte, och representerade alla i familjen utom Holger. Det blev en festlig julafton, trots Holgers brott mot sekretessen att inte dölja vad han hade köpt i julklappar. När juldagen kom bestämde sig Holger för att ytterligare införa en tradition i familjen. Han bestämde sig för att bjuda familjen på teater på stadsteaterns stora scen. Det skulle bli en sedvänja varje jul bestämde han sig för.

Julhelgen hade gått och det började bli dags att fira nyårshelgen, och sedan fortsätta den vanligta vardagen. Tomas anställning som lärarvikarie hade börjat gå mot sitt slut, och han fick börja söka en ny anställning helst en ordinarie. Han fick en på Stridsviksskolan trots sin höga ålder fyrtiofem år, och på grundskolans högstadium. Saras broder Holger bodde fortfarande hos Tomas och Sara och deras barn Rune och Stina, eftersom han led av en ovanlig allergi och behövde tillsyn. Sara arbetade som sjuksköterska på Fridolinsjukhusets akutmottagning och var väldigt populär. Tiden hade gått och det började bli dags att byta bil för Tomas och Sara. De köpte en Mercedes eftersom de hade en ganska bra ekonomi och behövde en kvalitetssak. Rune och Stina bestämdes sig för att trots Holgers brott mot traditionen och bo hos dem att flytta hemifrån och börja studera på högskolan. Rune började studera ekonomi och Stina sociologi. De fick varsin studentlägenhet och tog också varsitt studentlån.

Rune klarade av sin tjugopoängskurs i ekonomi men köpte upp studielånet, och betalade aldrig sin lägenhet utan blev vräkt. Stina fick helt enkelt klara av att härbärgera också honom i sin bostad, och fick svårigheter att klara av sin sociologikurs utan fick tenta om. Hon fick gå till socialtjänsten och be om hjälp med Rune, och fick då rådet att låta honom klara sig själv. Tomas och Stina ryckte då in och hjälpte barnen, speciellt Rune. De skänkte Rune tiotusen kronor till en handpenning på ett studentrum som han skulle kunna bo i under ett år. Sedan skulle han kunna få förtur till en andrahandslägenhet som var för speciellt illa utsatta. För Stina gick det sedan bättre och hon klarade av resten av sin universitetskurs i sociologi, och började på fortsättningskursen.

Tomas började att söka extra kurser föprutom sin läraranställning och fick jobb som extra anställd på ett daghem för att lära barnen att försöka klara av datorkurser i traditionell seriekunskap. De skulle lära sig att teckna och söka extra kunskaper i serielära för en seriekurs för extra lärare i traditionell kunskap i tradition. Tomas blev faktiskt nöjd med de extra kunskaperna och sålde dem till en privat högskola som hette Jitex. Han fick tjugofemtusen kronor för dom och använde pengarna till att investera i en datorutrustning som han använde till att lära barnen att bli bättre på att söka kunskaper i tradition och humanism. Traditionen och humanismen borde kunna utveckla äkta saker hos personer som försökte att mogna inom äkta kunskap i utvecklingslära och ekologi. Det fanns alltid någon form av äkta lära hos personer som försökte att mogna inom datorläran och stödet från kurserna.

–Truten, får han tillbaks till svar. Piratledaren beordrar sedan de andra priaterna att omringa och tillfångata dem. Varken Bertil eller Charlie kan göra något motstånd eftersom de är beväpnade med bruna pistoler. De får helt enkelt bara gillar läget. När piraterna har omringat dem tar en av piraterna upp ett rep ur byxfickan och binder fast dem så att de inte kan röra varken armar eller ben. De bärs sedan till deras läger.

Piraternas läger ligger i en skog på ön och se lyxigt ut. Det är inte bara ett läger utan ett stort hus byggt av stenar gjorda av guld. Piratledaren som heter Mattias går först i följd av 12 pirater. Mattias öppnar porten när de är framme vid ingången till lyxhuset, ger sedan order till de fyra piraterna som håller fast Charlie och Bertil. –Släng dem i fängelsehålan i källaren där de kan sitta tills de ruttnar. De fyra piraterna bär Charlie och Bertil genom en lång korridor tills de kommer till en brun trappa som går ner till källaren. Väl nere i den brunfärgade källaren öppnar en blond pirat en ståldörr och de slänger sedan in Charlie och Bertil i fängelsehålan. Fängelsehålan är inte särskilt stor men rymmer ändå två sängar. Under tiden sitter de andra piraterna i matsalen och äter. Klockan är närmare bestämt 12:00 och det är lunchtid. Charlie och Bertil däremot får inte enda matbit. Charlie säger till Bertil. –Vad ska vi ta oss till? Varken Bertil eller Charlie har den blekaste aningen hur de ska göra dessutom är de hungriga, deras magar skriker efter mat med ett morrande ljud.
När piraterna har ätit färdigt går en mörkhårig pirat fram till ledaren Mattias. Hans namn är Elias känd bland piraterna för att vara en fegis. Elias säger. – Jag tycker att vi behandlar fångarna fel, borde inte de också får lite mat annars svälter de ju. – Käften. Får han till svars. Men innerst inne har piratledaren också funderat på det. Mattias säger sedan. – Ok Elias, du får ett uppdrag att gå ner till fängelsehålan och hälsa att om de ska får nån mat och blir befriade från fängelsehålan måste de gå över till våran sida. Vi behöver blir fler pirater i vårt gäng.  
 Elias gör som han har blivit tillsagd. Han går ner i källaren och låser upp dörren till fängelsehålan. Under tiden sitter både Charlie och Bertil och snyftar med gråten i halsen och tårar i ögonen som rinner som en flod ner på det gråa cementgolvet. De har lyckats får bort repen som de satt fast i och kan nu både röra sina armar och ben. De sluta genast upp med det beteendet när de hör att någon låser upp och öppnar dörren.

Elias stiger in i fängelsehålan och säger precis de orden som han har blivit tillsagd att säga. De vågar fortfarande inte göra motstånd. Både Charlie och Bertil tackar ja till erbjudandet att gå över till deras sida och på så sätt får de lämna fängelsehålan. Men egentligen ville de inte gå över till deras sida. Charlie har en plan som han berättar för Bertil att låstas att de är på piraternas sida och sedan efter ett tag tar till fykten. Hur den planen ska funkar vet varken Charlie eller Bertil hittills utan de får ser hur de ska göra. Elias visar vägen till matsalen. De sätter sig vid ett brunt och runt bord. Matsalen är tom.
   Matsalen har blåvita tapeter och ett gammalt trägolv som är så gammalt att man kan lägga märke till de små sprickorna i golvet. Bertil fråga Elias. -Var är de andra piraterna? På uppdrag säger Elias. Men han talar inte om var det är för uppdrag som de gör. Elias går sedan och hämtar en röd och stor bricka. På brickan finns det två glas med vatten, bestick och två tallrikar med mat och grönsaker. Maten är inte särskilt mättande utan det är tre stekta korvar med korvbröd och lite grönsaker. Men de är givetvis glada att de får någon mat över huvudtaget annars hade det svultit.

De andra piraterna är ute och leta efter värdefulla skatter och fynd det är därför det är hemligt. Piraterna har tänkt att vara iväg i ungefär två timmar. Det har hittills bara gått en halvtimme och de har inte hittat någon skatt ännu. De har dock en karta och en svartfärgad kompass med sig och en ryggsäck med kaffe och fika. Piratledaren Mattias bär kartan och en av hans närmsta män Lukas bär kompassen. Lukas har svart och ruffsigt hår och är en ganska lång man på ungefär två meter lång och dessutom har han starka muskler i armar och ben och det är ingen man som man vågar gräla med i första hand. Det är snart tvugna att avbryta skattjakten pågrund av ett åskoväder som är på väg in ifrån horisonten. Åskovädret verkar vara kraftigt eftersom de hör kraftiga smällar och de ser blixtrar som träffa sjön. Dessutom ser de något trombliknande som rör sig på havet. Men det är en väldigt konstig tromb i så fall.

Men det är ingen tromb utan det är en stråk med änglar som de inte kan se. De har hört Charlie och Bertil be till dem om hjälp att komma ifrån ön. De har kommit för att rädda dem. Piraterna springer eftersom stråken som ser ut som just som en tromb närmar sig. Piraterna springer som hastigast till lägret och in i byggnaden. Mattias och Elias pustar ut när de har stängt dörren. De andra piraterna hann också in. Det knackar till på dörren och Lukas får order av Mattias att öppna dörren. De tror inte sina ögon, det är det som de tror är en tromb som står där på andra sidan. – Hjälp, skriker dom. Stråken med änglar flyger in till rummet där Charlie och Bertil befinner sig. De kan se änglarna som piraterna inte kan se. Änglarnas ledare pratar med dem. –Vi har kommit eftersom ni har kallat på hjälp och vi ska ta er härifrån så snabbt som möjligt. Charlie frågar. –Hur då? Vi flyger med er så klart. Men kan inte piraterna se oss? Ledaren skrattar och säger. –Nej bara de som kallar på oss kan se oss. De andra ser oss som ett tromblikande föremål. De tar tag i Charlie och Bertil och flyger iväg med dem i en väldigt hög hastighet. Piraterna hinner inte ens lägga märke till det. Charlie och Bertil nämner vilken adress de ska till och hamnar slutligen på adressen där deras farfar Gunnar bor. De tackar för sig. De går sedan till huset där han bor. Huset är blå- och rödfärgat. Gunnar öppnar och ger dem en ganska hård gruppkram. Charlie och Bertil ombeds att sätta sig ner vid det runda köksbordet i det lilla köket med vita tapeter och ett golv som är grönt till färgen. Gunnar sätter sig också ner. De berättar vad som har hänt och de märke omgående att Gunnar inte känner sig särskilt intresserad av att höra det som har hänt. Gunnar säger. –Vet ni vad, jag har en dold hemlighet att berätta för er men jag är inte er riktiga farfar hans namn var Lennart och han dog för fyra år sedan. Jag har bara ljugit för er. Jag är på piraternas sida och kallas för smeknamnet Lögn-Gunnar eftersom jag är bra på att lura folk men även bra på att manipulera folk. Gunnar ta upp en pistol och riktar den mot Charlie och Bertil. Det ringer i Gunnars telefon som är svartfärgad. Han tappar av misstag pistolen och den hamnar på golvet men det märke inte han. Charlie tänker, nu har vi chansen och dyker snabbt ner till golvet och ta upp pistolen. Han riktar pistolen mot Gunnar och säger. -Ombyta roller. Bertil ringer polisen och berätta allt det som har inträffat. Gunnar och de andra piraterna fångatas och de får ett tack ifrån poliserna eftersom poliserna har jagat och letat efter piraterna i ett flertal år utan att lyckats hitta dem. Polisen kör Charlie och Bertil hem som tack för hjälpen.

Asperger syndrom är ett psykisk funktionssätt. Det gör att folk med Asperger inte alltid fungerar socialt med andra folk. Man kan även ha problem med outförsedda händelser. Asberger innebär också att man kan ha väldigt smala intressen.
 Ibland när jag är ute och går på stan tittar jag inte så noga på folk som jag möter. Det anses normalt att titta på folk man möter. Min mamma och pappa har mött mig på stan men jag har inte sett dem för jag varit så fokuserad på annat.

Det är inte alltid jag förstår varför folk kan tycka illa om mig när jag till exempel inte har hälsat på dem. Jag har antingen ens sett dem eller kännt igen dem.
 Ibland när jag ska berätta för mina föräldrar om saker som hänt, är det inte alltid jag berättar det viktigaste först. Mina föräldrar tycker att jag lätt hänger upp mig på detaljer som inte är viktiga.
 Hemma har jag vissa fasta tider då jag ska göra saker. Ett exempel är att handla i affären vid ett visst klockslag men även också att bli inloggad på datorn hemma. Jag kan bli irriterad på personalen om de är sena med de fasta tiderna.

Jag har flera olika specialintressen. Det intresset som jag haft längst är tvättmaskiner. Som liten blev jag rädd för en tvättmaskin och efter att mamma visat att det inte fanns något farligt med maskinerna utvecklades det hela till ett intresse. När jag var mindre hade jag också intresse för Hulken, Emils pappa, Hitler, varulvar och utomjordlingar.
 Numera är jag mest intresserad av musik och film. När jag var liten hände det att jag kunde känna igen vissa vinylskivor som mamma och pappa hade. Jag kände igen skivorna på hur spåren såg ut. Detta var klassiska skivor där man lätt känner igen en mörk del på spåren på skivan som tystlåten musik.

 Min pappa säger att på radion har de också bra musik. Det håller jag med om. Om jag lyssnar på radion blir det P3 eller P4 mest. Jag orkar inte lyssna på exempevis Hit Fm. Musiken är ok men reklamavbrotten och de som pratar gör mig irriterad. De pratar inte naturligt utan forcerat.
 Om jag sitter i bil och lyssnar på radion så känns det bättre om jag sitter framme. I baksätet med hög volum på blir det jobbigt för mig att lyssna.

Även om jag har Asperger brukar jag vara rätt nöjd med mig själv. Det som kan kännas tråkigt är när mord har utförts av någon med Asperger och tidningarna skriver det som om alla med Asperger är onda. Det känns inte rättvist.

Alla är vi unika på något sätt. Jag på mitt sätt och andra på sitt sätt.

Vi i naturgruppen är mycket ute och går i naturen. Det blir ofta 3-5 km. De som bestämer vad vi ska göra är vi i gruppen ihop. Vi tillsammas gör ett schema. Vi har varit på julmarknad i Kalmar. Till Aspö har vi tagit båten, där vi promenerat. Knösö har en fin vandrings stig som vi besökt. På sommaren finns det ibland möjlighet att bada. Vår fikastund består av frallor/kanelbullar, kaffe, the eller O´boy.

Naturgruppen träffas på tisdagar kl. 13.15 – 16.00. Vi träffas på Jobbcenter. I år åkte vi till Huseby julmarknad. Huseby ligger nära Växjö. Det var trevligt och fint. Vi hade tur med vädret. Stället var stort med många utställare. Så det var mycket att kolla på. Det skulle vara jultomte på plats men han såg jag aldrig.

Den som ansvarar för alla grupperna är Christoffer Olsson på Jobbcenter och om man är intresserad av att vara med så kan man prata med honom, 0709-30 32 49.

Med julen annalkandes kommer många bekymersamma tankar, men just en specific, vad man ska köpa? Det finns mycket att välja på, men julen i sig handlar inte om gåvor, utom om gemenskap och att dela med sig
av det du kan ge.

Min gåva till er är (efter många om och men) sista delen av populärkulturer: Min Lilla Pony, med engelsk titel My Little Pony. My little pony har haft sin gång sedan 1980-talet till nutid. Det är en kanadensisk-amerikansk serie baserad på leksaksbolaget Hasbro. 

 Från att vara leksaker till serie och film har My Little Pony fått en ovanlig populärkultur från barn till vuxna, kvinnor och män. Det är inte dock förr än återlanseringen 2010 med Min lilla Pony - Vänskap är Magi, men med egelsk titlen: My Little Pony - Friendship is Maqic den fick ett namn: Bronies eller i singularis: Brony. Namnet dök först upp på en disskution på hemsidan 4chan.
 De tog det engelska orden för bror och pony - brother och pony. De tre första från brother och de två sista på pony: brony. Ordet brony påsyftar båda könen, men en del kvinnor kallar sig själva för pega-sisters. Pega-sisters är ihop satta av de två engelska orden för Pegasus (som är en flygande häst inom grekisk arkelogi) och syster - Pegasus och sister.
De fyra första orden från Pegasus och hela ordet sister (om flera, sisters): Pega-sisters.

Sedan 1983 har My Little Pony återlanserats 4 ggr, där den första generationen åsyftar den första lanseringen av
leksaker med efterföljande år till nutid, men det var inte förän återlanseringen 2010 med tv-serien: My Little Pony - Friendship is Magic som den fick som mest tillkänedom. De återlanseringar som skett kallar bronys för första till fjärde generationen (G1-G4): G1:s 1983-1995, G2 1997-2003, G3 2003-2009, G 3,5 2009-2010 och G4 2010 och framåt.

G1-G3 ses med negativa åsikter från de fans som uppkom efter återlanseringen 2010 som ses som stela, tråkiga och manodepresiva. Lika så gällde smaken för storyn till serien My Little Pony och filmen My Little Pony The Movie. G1 var menat att vara en TV-serie för alla åldrar och oavsett kön, men ändå mer av en tanke på barn. De försökte att dra över det till för tjejer när det fick reda på att tjejer tittade på den mer, vilket inte lyckades, men de lyckades med att mjuka upp den lite som de då uppfattade som hur en tjejig show var. Vissa saker i showen förklarades inte, som t.ex. vad som var människornas roll i showen. Ett annat problem som ansågs till G1 var att showen hade tillräckligt för att vara mer än marknadsföring för leksaker, så var Hasbro fortfarande väldigt intresserade av försäljningen av leksakerna och för att få detta att fortsätta så kunde de antingen, oftast sätta in ponnys in i bakgrunden eller ta väck dem helt och hållet utan anledning i storyn.
 Problemet för fans blev att det slutade med att knappt känna till vissa karaktärer som man skulle vilja veta mer av. En annan serie som är mer som en sidhistoria är My Little Pony Tales från 1992 som är svår att tid sätta i generations ordning, men är troligvis mellan G1-G2 vars historia rörs mer om vardagslivet.

Om G2 -G3 finns inte mycket att berätta om dessa generationerna mer än att det kom nya leksaker, ingen serie, men G3 kom med filmer som ansågs vara mer färg rikare, sång rikare, sämre animering och röst skådespelen oumbärliga. G4 är den generation som har blivit mest känd av dem alla. Det började med Lauren Faust som regisserade den tecknade serien Power Puff Pinglorna (engelska titel: Power Puff Girls) som även den fick stor succé. My little Pony - Friendship is Magic serien har blivit uppmärksammad i flera stora tidskrifter, t ex: Wall Street Journal och Time Magazine.
 The Hub har i sin egen kanal gjort en hyllningsvideo åt bronyfenomenet, men hänvisar till att majoriteten av tittarna är fortfarande kvinnor och unga flickor. Vilket är helt fel.
I serien får man följa Twilight Sparkle med sin drak assistent Spike och sina 4 vänner: Appel Jack, Rainbow Dash, Pinkie Pay, Flutter Shy och Rarity. Som får i uppdrag av prissesan Celestia att hitta vad sann vänskap är. Vilket leder dem till att vara väktarna av Harmonins Element: Rarity - generöshet, Rainbow Dash - lojalitet, Pinkie Pie - skratt, Flutter Shy - snällhet, Appel Jack - styrka och Twilight Sparkle - magi. För att inte avslöja för mycket rekomenderas att se serien samt filmerna för allt här är så mycket bättre än tidigare.

 – Solna, Sundbyberg, därefter Spånga! Jag såg mig runt i kaféet.
Det hade upptått en palaver beträffande ordningen på huvudstadens förorter, alltså i nordväst.
Jag mötte de tvivlandes blickar.
 – När jag var fjorton sommarjobbade jag som konduktör på bussarna som utgick från Norra bantorget, fan, det är över sextio år sen. Jag kan ropa hållplatserna om ni vill !
Det behövdes inte men minnena kom tillbaka.

Det började inte bra. Jag och en handfull något äldre ungdomar skulle ha ”uniformsmässiga kläder”. Som sommaranställda rörde det sig om kavaj och mössa (för den fast anställda personalen ingick även byxor och väst). Klädförrådet sköttes av en alkoholiserad skräddare som var sur för att ett så stort gäng dök upp och störde hans återställarfylla.
 De andra nyanställda, varav två var flickor, hade inga problem att hitta passande jackor, de pövade sig fram bland galjarna och kollade sig i speglarna.
Jag hade det knepigare: alla jackor var för stora, ofta nådde de ner till mina knän.
 – Du får fixa nåt åt grabben, sa en av flickorna till skräddaren, lägga upp och sy in. Så där kan han ju inte se ut i bussen!
Den vresige bakfulle mannen försvann in bland raderna av kavajer för att dyka upp med en jacka i näven.
 – Pröva den här, han räckte mig plagget.
Jag drog på mig jackan och se och förundra: den satt som ett smäck över axlarna, passade perfekt! Visserligen lite bylsig över bröstet men annars var den helt i ordning. En lättnad fyllde i stället mitt bröst, tänk om jag fått åka hem för att det inte funnits kläder som passat!
De två flickorna som stod i sina uniformsjackor fnissade och sneglade på mig.
 – Nä men det fattar du väl att grabben inte kan ha en damjacka på sig, sa flickan som lade sig i igen.
Jag såg ner över mitt bröst . Damjacka?
Han får ta den här jackan nu så får jag ändra ett plagg när jag får tid!
 Så blev det dags för mössor. Grabbarna hittade snart skärmmössor i passande storlek. Min skalle var för liten så jag fick en båtmössa som de två tjejerna. Jag anade att min manlighet skulle utsättas för svåra prövningar under den kommande tjänstgöringen i bussarna. Den som ändå hade haft påsar under ögonnen som fyllskräddaren! Jag fick nöja mig med de persedlar jag tilldelats, vågade inte ställa krav. Någon ändrad jacka dök inte upp, skräddaren hade inte ens tagit mått på mig.

I början av sommaren sattes jag mest på ”passning” alltså stod (satt) på ”stand by” i ett perssonalrum ovanpå bussgaraget. När jag första gången kom in där satt redan ett gäng förare och konduktörer i lokalen och åt lunch.
 – Res dig så vi får se på dig, sa en chafför längre bort i rummet.
 – Han står redan! sa en skämtare varpå alla skrattade.
Det gick ju an men ibland fick jag ju ersätta någon konduktör och då hände det att jag utsattes för granskande blickar: ett återhållet, milt leende spreds över någon medelålders kvinnas anlete och jag var avslöjad. Och rodnade.
 Det var ett scenario som jag darrad mest för: att ersätta någon konduktör på ”min linje” buss 23 där någon av mina flickbekanta kunde råka se mig i min förnedrande utstyrsel.
 Nån gång efter midsommar fick jag en fast plasering, en tjänst. Med samma chaffis och buss. Vi kompletterade vissa bussar när dessa, i sin färd mot staden, närmade sig förorrterna, Ofta stannade chafförerna då vid varannan hållplats.

Linje 21 startade vid Stäket och följtde Enköpngsvägen. Vid Barkarby hängde vi på. Flygflottiljen hade haft sin storhetstid under kriget men var fortfarande igång, Och vi började turen inne på flottiljens parkeringsplats. Här äntrade ett tjugotal värnpliktiga bussen, ofta hade dom druckit redan medan dom böt till permisuniformen. Nu skulle dom in till stan för att för att leva rullan. Första gången denna glada skara vällde in i fordonet började dom flörta med mig. En av grabbaarna killade mig under hakan. Något brast inom mig, jag började gråta. Bussen hade inte startat. Pricken, chaffisen inväntade sin kollega.
 Han hade sett alltsammans i backspegeln, nu kom han till min undsättning. Bryskt kommenderade han ut hela byket, sa till dom att uppföra sig. När åthutningen var avklarad satte han sig bredvid dörren. Jag stod bredvid och tog betalt vartefter beväringarna klev ombord. Tårarna droppade ner på biljetterna.
 Nästa dag snaggade frisören mig. Ögonfransarna klippte jag själv med nagelsaxen.

Författare: Fredrik Backman
Titel: Björnstad

Björnstad handlar om den fiktiva lilla staden Björnstad som lever för ishockey. Det ska spelas en viktig match. Saker och ting går inte som det ska och folket gör saker som inte borde göras. Det är mycket dramatik i boken och det fälls en del tårar lite då och då.

 
Rockig ep som man kan rocka till

Artist: Ghost
Titel: Popestar

På den här ep:n gör gruppen Ghost bra covers på bland annat Eurythmics, Imperiet och några till. De har också en egenskriven låt med. Jag drar upp volymen rejält och diggar med. Första låten på skivan är så galet bra att jag spelar den ofta på repeat.

Popmusik som gör en glad

Artist: Laleh
Titel: Kristaller.

Lalehs nya album gör mig glad. Det är lätt musik att sjunga med i. Själva skivan är rätt häftig eftersom den är färgad i rosa-vit färg. Hennes stora hit Bara få va mej själv har spelats flitigt på radion. Första sidan av skivan sjunger hon på svenska och på andra sidan engelska.

Effektiv skräckfilm
Titel: The Conjuring 2
Regi: James Wan
Skådisar: Vera Farmiga, Patrick Wilson

Två paranormala forskare hjälper en familj att bli av med onda andar. Det är dock inte särskilt lätt. Den här filmen får i alla fall mig att rysa och krypa i hop i soffan. Vissa scener är nästan för läskiga. Det är det som är meningen om det är
en bra skräckfilm.

Nr 6/2016
foto OLA WARRINGER

 Ett trevligt och mycket trivsamt ställe att jobba på. Jag tycker att det är viktigt att det finns träffpunkter, för att personer som känner sig ensamma kan komma dit och få känna lite gemenskap. Det finns många roliga saker o episoder som hänt på Träffpunkten under mina år. Jag kan sakna det, men eftersom jag är kontaktperson själv, så har jag möjlighet att gå dit tillsammans med min kompis och ta del av deras fantastiska utbud och träffa dessa underbara mäniskor. Det är verkligen värt ett besök!

Idag jobbar jag ju som kontaktpersonsamordnare och verkställer beslut från biståndshandläggarna om kontakpersoner enligt SoL och LSS. Mina arbetsuppgifter är att rekrytera kontaktpersoner och som ni säkert har hört och läst är det inte en lätt uppgift. Jag försöker marknadsföra uppdraget och jag hoppas att de som är kontaktpersoner pratar gott om att vara det. Det är den bästa reklamen.

För att vara kontaktperson behövs ingen särskild utbildning, utan det handlar om engagemang, ett genuint intresse av andra människor och deras situation. Man träffas någon gång i veckan och gör något trevligt tillsammans. Som kontaktperson har du ingen anställning utan du kontrakteras för ett uppdrag som ersätts med ett arvode och omkostnadersättning.
 Du blir en mycket betydelsefull person i någons liv, därför skrivs kontraktet gärna för en längre tid.