Matchstart. Det skakade i benen när jag fick bollen, eftersom jag visste att det kunde smälla till närsomhelst från vilket håll som helst. En tackling i ryggslutet senare låg jag på marken. Mannen som hade tacklat mig såg ut som någon som på sin tio-årsdag fått ett gymkort och en busslast med proteinpulver i födelsedagspresent. Frisparken slogs fint på ytan ut på min kant och jag lyckades få med mig den precis innan deras back klev fram med ett långt ben. Helt plötsligt är jag fri med målvakten och trots att jag inte var, eller är, någon van målskytt, prövade jag ett skott från min snäva vinkel. Målvakten räddade skottet, men kunde inte hålla det. Jag hann inte ens sörja mitt dåliga avslut förrän vår, för matchen, nya anfallare petat in returen på just det skottet. Det var så ovant att leda en match att det nästan kändes obehagligt. Den pessimism som via tidigare resultat grävt sig in i vårt lags ryggmärg började kännas av och tog oss ner på jorden. Det kändes inte som att det var på riktigt och att det bara var en tidsfråga innan vi skulle få känna på verkligheten.

Pass, inlägg, nick och 2-0. Vår nye påläggskalvs succédebut fortsatte och strax därpå fullbordade han sitt hat-trick med ett skott så hårt att det hade kunde rubriceras som ett mordförsök på deras målvakt.
Vi ledde alltså med 3-0 efter bara 20 minuter och hade börjat fyllas av en känsla som sa att vi faktiskt kunde vinna det här och att den där Jantelagen kunde gå och dränka sig i Östersjön.

Frustrationen från våra motståndare steg och vårt 3-0 mål blev droppen som fick grytan fylld med testosteronfyllda män att koka över.
 “Bollen är ju för liten!” skrek en gänglig back och siktade mot polstjärnan när sparkade iväg bollen som landade på en parkering på andra sidan gatan.
 “För rund också” fyllde hans lagkamrat i. Deras ilska började visa sig i fysisk form mer och mer, men det gjorde oss ingenting. Så länge vi hade bollen kunde de inte göra mål, tänkte vi.
 Det blev halvtid och vi kunde andas ut. Dock förvaltade vi den inte på bästa sätt då vi istället för att snacka ihop oss om hur vi skulle göra för att “stänga” matchen, mest gick runt och förvånat frågade varandra om vad det var som egentligen hade hänt.
 Motståndarna började andra halvlek i ett sanslöst tempo, med i princip hela laget tryckt emot vårt straffområde. Detta lämnade i sin tur stora ytor på deras planhalva, något som vår pigga målvakt la märke till. Han skickade iväg en lång boll upp på vår tremåls-skytt som kom helt själv med deras målvakt och kunde lägga in bollen.

4-0. Där vann vi, minns jag att jag tänkte. Allt gick vår väg. Vi hade en superb målvakt, en solid backlinje, ett stadigt mittfält och en anfallare som den dagen hade kunnat gå på vatten om han hade känt för det.
För första gången under hela den säsongen kände jag att vi faktiskt var påväg att vinna en match.
 Detta verkade jag inte varit ensam om, då det till slut kändes som att hela laget tagit ut segern i förskott. Våra motståndare fortsatte dock kämpa och fick ett friläge som deras anfallare skickade högt över. En av våra backar, kallad Barken, började dansa en improviserad, blekingsk samba fylld av lättnad över det missade skottet. Skytten var dock inte imponerad av Barkens rytmiska höftrörelser utan hytte med näven åt honom och skrek högt med en domedagsröst: “Ni får passa er, för snart smäller det!”
 Vi skrattade, för trodde han verkligen på det själv? Att de skulle hämta upp fyra mål mot oss? Löjligt.
Men den besvärjelse han kastat över oss skulle visa sig ha mer kraft än vi trodde.
De gjorde tre snabba mål på fem minuter. Vi var resterna av ett korthus och de var en passerande storm.
Jag hade aldrig, och har inte sen dess, varit så nervös i ett sportsammanhang. Jag stod vid avbytarbänken med sönderbitna naglar och skrek på domaren att han skulle blåsa av matchen.
 Med fem minuter kvar byttes jag in och sprang mer än vad jag gjort under hela matchen. Det blev, från båda håll, många mindre väl valda ord, glidtacklingar som inte träffade boll och tröjdragningar under dessa minuter. Motståndarna fick en frispark som de förvaltade snabbt med en lyftning över vår backlinje. Min puls höjdes när jag såg vad som var på väg att hända. Deras anfallare tog ner bollen och var själv med vår målvakt. Jag var paralyserad, hade ingen ork kvar i varken huvud eller kropp. Tänkte att det var logiskt, för det blev ju alltid såhär, till och med när vi vinner så förlorar vi.

Anfallaren skjuter över. Slutsignal. Lättnaden sekunderna efteråt var obeskrivlig, stämningen likaså. Mina sista krafter gick åt när vi alla sprang mot varandra och möttes i en enda stor omfamning. Vi hoppade och sjöng med armarna på varandras axlar samtidigt som våra motståndare, en och en, satt hopsjunkna på sin sida av planen.
Deras häxdoktor till anfallare hade till och med satt sig utanför planen i den mest ledsamma skräddarställning jag någonsin sett. Efter vi hade samlats och tackat våra motståndare med applåder och handslag, gick jag bort och gav häxdoktorn en kram.
 Jag tackade för matchen, han svarade inte.

Nr 4/2016

text & foto FREDRIK SAMUELSSON

 

 

Bilden föreställer en Tasmansk pungdjävul.

 

Lördagen den 11 juni åkte hela vårt boende till Köpenhamn. Personalen hade lånat buss och använde dessutom vår vanliga bil. Med oss hade vi också vår chef Maggan. Vi åkte klockan sju på morgonen.
 Efter ungefär en timmes bilfärd tog vi en bensträckarpaus. Färden gick sedan vidare. När vi hade passerat Kristianstad tog vi en fikapaus. Personalen hade med sig goda mackor och dricka. Vi åt med god aptit.
 Väl mätta åkte vi ytterligare en timme. Jag hade bränt en Cd-r skiva med bra musik som vi lyssnade på. Då går tiden lite snabbare. Det gjordes ett tredje stopp innan vi skulle köra över Öresundsbron. De som behövde passade på att gå på toa.

 

Vi kom till Köpenhamn tidigare än väntat. Personalen körde till hotellet och parkerade där. Det var inte lätt hitta en parkeringsautomat men efter mycket om och men hittade de en. Hotellet låg inte mitt i city utan lite utanför så det var inte så mycket trafik där.
 Alla började bli lite småsugna och vi letade efter nåt ställe att äta lunch på. Vi hittade ett ställe som verkade bra och som inte var jättedyrt. Jag åt en brunch där.
 När alla var mätta begav en del av oss till zooet. Det var inte alla som ville gå på zoo. Det var inte lätt att hitta parkering men vi lyckades till sist. Vi fick gå ca 15 minuter innan vi kom in på zooet.
 Väl där tittade vi på djuren. Köpenhamns Zoo är unikt eftersom de har ett djur som annars bara finns på zoo i Australien och Tasmanien. Djuret heter Tasmansk pungdjävul och som namnet antyder är det ett pungdjur. De har ett ovanligt läte som gör att folk trodde de var djävlar. Vi tittade när en guide presenterade djuret.
 Isbjörnarna var ofta i vattnet och lekte med en plasttunna. Jag tyckte det såg häftigt ut. Några gånger simmade isbjörnarna förbi ett fönster där man kunde se dem på nära håll. Deras tassar är jättestora när man ser dem nära.

 

 Vi vilade en stund och sedan begav vi oss till ett matställesom låg nära tivolit. Jag åt BBQ Revben och pommes som var mycket gott. Efter vi ätit var det tänkt att vi skulle till tivolit. Klockan var rätt mycket då och jag var trött så jag och några av de andra gick tillbaka till hotellet i stället. Efter att ha borstat tänderna somnade jag snabbt. Det var väldigt lugnt på hotellet.

Jag vaknade nästa dag vid 5.30. En av dem som bor på boendet var tidigt uppe och ville att alla skulle vakna. Jag gick och lade mig igen. Klockan 08 gick jag upp och klädde på mig. Sedan åt vi gemensam frukost på hotellet. Det var ok mat men jag saknade bacon och korv i utbudet.

    Efter alla ätit frukost och även checkat ut gick färden till Den blå planet. Det är ett stort akvarium med många vattendjur såsom hajar, rockor, malfisk, havsuttrar och en hel del andra fiskar. Alla fiskarna var inte i samma tank utan det fanns många stora och mindre akvarium. Det var kul att titta på djuren.

 När några timmar gått var vi klara och åkte till Ströget. Där åt jag och några andra på Mc Donalds. Efter vi var mätta gick vi en runda på Ströget. Jag hittade inga intressanta butiker men det var kul ändå. Vi började bli trötta i fötterna och klockan mycket så vi gick tillbaka till bussen för hemresan.

Färden gick hemåt. Efter Öresundsbron stannade vi en liten stund för att möta upp de andra som åkte med bilen. Efter ett snabbt stopp körde vi mot Ekerödsrasten. Där åt jag god spaghetti med köttfärssås.
 Efter mat i magen åkte vi vidare. Det gjordes ett litet stopp till innan vi var hemma. Vi var nöjda med rätt trötta. Det var kul att resa men kul också komma hem.

 Nr 4/2016

text MATTIAS KARLSSON

foto SEBASTIAN JOHANSSON

 

 

 

År 1915
Det är disigt väder ute och dimman ligger tät och tycks komma allt närmare från det blå och stilla havet vid horisonten. Elina La Samor är på väg till ett hotell, vid namn Palleous Hotel, med en svart bil. Hon ska övernatta på hotellet i några dagar. Elina La Samor är en stillig ung och svarthårig kortväxt kvinna i 20 års åldern. Hon är endast 1.50 meter lång. Hon bor cirka 20 mil från hotellet i en liten gammal stad vid namn The Town. I staden The Town finns det fyra blomstrande parker som är välskötta av The Towns commerna, som är detsamma som kommun. The Town har blivit känd för sina blommor och gamla byggnader. En del av byggnaderna är så gamla att de faller sakta sönder och kommer en dag vara ruiner.
   Palleous hotel ligger i en liten och näst intill en övergiven by vid namn Ghost Village. Namnet har byn fått eftersom de flesta hus är övergivna av flera stycken okända anledningar. Husen är så pass övergivna så att fönsterna har sprickor och dörrarna är i dåligt skick. Det är fullt med stora bruna råttor i de övergivna husen och på de små gatorna som är gjorda av gatsten. Tidigare var gatorna bara gjorda av grus. Den längsta gatan är ungefär en kilometer lång. Det tog många månader att bygga den långa gatan. När hon har kört en sträcka på ungefär 10 mil är det dåligt med bensin kvar i tanken som finns i sidan på bilen. Det är endast sju liter bensin kvar. Elina La Samor suckar till lite lätt och kör in till en liten och gulfärgad gammal bensinmack och tankar sedan bilen full. Bensinmacken heter Gasol & Diesel. Elina ser att den är i behov av en renovering ganska omgående. Det går i cirka 70 liter i bensintanken. Hon betala sedan notan i bensinmarkens lilla butik, i den butiken finns det godis, tobaksvaror, tillbehör till bilar, tidningar med mera. Notan gå på 20 kronor för en fulltankad bil. Ägaren till bensinmacken och butiken heter Erika Hansson, en ljushårig ung tjej. När hon har tankat klart och betalat för bensinen sätter hon sig i sin bil och kör sedan iväg igen. Efter ytterliggare 10 mil var hon framme vid hotellet. Hon parkerade sin bil på en parkeringsplats, som bestod av grus. Hon har reserverat en plats för att vara på den säkra sidan eftersom hon har misstankar om att parkeringen kanske är fullsatt av bilar eftersom hotellet kan vara ett populärt turisthotell vilket det inte var. När Elina La Samor har parkerat bilen på reserverad parkingsplats nr 4 stänger hon av den, öppnar bildörren och låser bilen. Men ganska snart märke hon att bilen starta igen av sig själv. Elina La Samor bryr sig dock inte utan låser återigen upp bilen och vrider om nycklen för att bilen ska stängas av igen. Hon tänker till och tycker att det är konstigt att bilen startar av sig själv. Hon har aldrig varit med om något liknanade. Hon går sedan mot hotellet. Längs vägen passerar hon en brunfärgad gammal och sliten bro. Under och runtom bron finns det kvicksand. Det är därför man har satt upp en bro. Bron är byggd av många stenar, så många att det är svårt att räknar dem. Bron saknar räcker så Elina La Samor får gå över bron försiktigt för att inte falla ner från bron för då sjunker hon i den djupa kvicksanden. Bron byggdes på 1800-talet av en byggfirma som hette Vasakalakas lilla byggfirma. Den lades ner år 1904 på grund av ekonomiska förluster. Den sista ägaren till byggfirman heter Lars-Lennart Gustafsson och den förste ägaren heter Lennart Vasakason. Väl framme vid hotellet öppnar hon en gammal brunfärgad träport och gå in i hotellet. Hon gå sedan fram till receptionen och checkar in i hotellet. Vid incheckningen uppger hon sitt namn, adress och telefonnummer för att bevisa att det är hon som har bokat hotellrummet, vilket hon bokade för ungefär två månader sedan. När hon checkat in får hon en rostig gammal nyckel till rum nummer 105 som ligger på tredje våningen på hotellet. Längs vägen till hotellrummet hör hon ett skrik som tycks komma från ingenstans. Elina La Samor bryr sig återigen inte utan fortsatte att gå. Men hon har dock lite funderingar kring det plötsliga skriket. Det lät konstigt nästan som det vore ett omänskligt skrik. Väl framme i hotellrummet öppnar hon rummet med nycklen. När hon är inne i rummet skriker hon till. I rummet sitter en man med röda ögon och blodiga kinder på en stol. Han saknar hår på huvudet och istället för hår har han två vita horn. Stolen som han sitter på är röd och ser ganska sliten ut. Jag har väntat på dig Elina La Samor säger mannen. Vem är du? Frågar Elina La Samor med skakande tänder och stirrar på honom med en dödande och sur blick. Mannen skrattar och säger: jag är djävulen och jag har kommit för att hämta dig. Elina skriker till så högt hon kan i hopp att någon ska höra hennes skrik, men ingen tycks höra hennes höga skrik. Elina hade inte den blekaste aningen att djävulen fanns på riktigt hon trodde bara att det var påhittat. Djävulen tar tag i henne och lyfter henne. Elina La Samor sparkar som motstånd mot djävulen så hårt hon kan. Djävulen känner dock inte någon smärta när Elina sparkar honom eftersom djävulen helt enkelt inte kan känna någon smärta. Men djävulen släpper trots allt inte henne utan flyger iväg med henne, till ett övergivet rum i hotellet. Väl i rummet ser Elina La Samor en man som hon genast känner igen, det är hennes morfar Gustav Bengtsson som försvann på hotellet för 10 år sedan. Elina La Samor trodde att Gustav var död. Gustav ser fruktansvärt skadad ut. Det ser ut som han har blivit torterad eftersom han har synliga ärr och blod över hela kroppen. Gustav är 70 år gammal och mager. Gustav bor i en storstad som heter Giselletown. Gustav säger: djävulen är ond och hemsk med en gråtande och sorgsen röst. Elina La Samor släpper taget ur djävulen och springer fram till honom. Morfar, vad har hänt säger hon med en gråtande röst. Gustav snyftar till och säger med en låg ton: Det här är straffet för att jag inte ville blir ett spöke och förena mig med djävulen. Jag vill inte förena mig med honom eftersom jag är en god människa och inte en ond. Gustav säger sedan: snälla Elina jag ber dig att förena dig med honom annars har djävulen sagt till mig att han kommer att döda mig och tortera dig tills du dör. Elina gå fram till djävulen och ber med en gråtande röst att hon vill förerna sig med honom, trots att hon egentligen inte vill göra det. Djävulen skrattar med ett ganska elakt skratt och säger med en ganska hög och elak röst: självklart. Hon skrev på ett avtal att hon ville det. Avtalet var ett papper där det stod olika punkter som hon skulle godkänna till exempel att hon måste göra allt djävulen säger till henne även det mest dramatiska som till exempel döda någon. Avtalet är bindande och gäller tills man dör om man bryter mot avtalet väntas hård bestraffning i form av totyr eller i värsta fall en plågsam och långsam död. Djävulen tar fram ett blått trollspör, som är gjort av ett sällsynt nyupptäckt träslag som växer i skogen The Blue Forest, vars namn den har fått för det växer endast blå färgade växter i skogen. Skogen är väldigt stor, lika stor som regnskogen Amazonas i Brasillien. Skogen är känd för att vara en mörk skog med onda och dånande väsen från djur. Skogens farligaste djur är en art vars namn är Djävulsflygare. Den liknar en fladdermus men dödar en människa direkt genom att bita en människa med sina jättegiftiga blåfärgade tänder. Djuret är dessutom svårt att upptäcka pågrund av att det är ett litet djur. Djävulen säger en trollformel och hon förvandlas till ett vitfärgat och genomskinligt spöke och hennes minne och tankar blir ersatta av ondska. Hon kan känna att hennes tankar och minne raderas bort och det blir tomt och sen kommer ondskan farande som ett flygande pistolskott. Det är samma ondska som djävulen har. Under tiden som Elina blev bortförd gick hotellchefen Lina mot Elinas lilla hotellrum som har ett vardagsrum, kök och toalett med dusch. Vardagsrummet är litet och det finns en soffra. Dessutom finns det ett vit litet soffbord. Köket är också litet och har blåa köksluckor och ett blått litet matbord. Lina har med sig en liten välkomstgåva som alla hotellgäster som checkat in får. Välkomstgåvan är en liten brunfärgad plastbricka med frukt och bär på med ett stilligt kort där det står: Välkommen till Palleous Hotel. Här kommer en liten välkomstgåva ifrån personalen på hotellet. Vi hoppas att du ska trivas här med vänliga hälsningar hotellchefen Lina med personal. Kortet har en liten bild som är tecknad av en tecknare vid namn Stig-Arne Sivardsson född 1600 och död 1660. Han var känd för att teckna verkliga byggnader. Bilden föreställer hotellet och bakom hotellet syns det en solnedgång. Lina knackade på dörren, men ingen öppnade. Hon ta tag i handtaget till dörren och den var olåst. Konstigt tänker Lina och gå in i hotellrummet. Det var ingen där. Lina kunde snabbt anar att något har hänt och ringer till polisen. Hon berätta vad som har hänt och uppger sitt namn och adressen till Palleous Hotel som är Pallevägen 5. Polisen åker ut till platsen men de hittade henne inte. 

   Dagen därpå skrev man en artikel i en dagstidning som heter People Is Everything om att en kvinna har försvunnit i hotellet Palleous hotel. Chefen Lina fick från polisen ett uppdrag att sätta upp papper på anslagstavlor och väggar i hotellet Där det stod: Missing People Elina La Samor försvann den 13 Augusti år 1915. På papperna var det en bild på henne och ett telefonnummer som man kan kontakta om man hitta henne. Efter ett flertal månader har gått och ingen har hittat varken spår eller en skymt av henne. Poliserna försöker kopplar händelsen till den andre mannen Gustav som har varit försvunnen sedan 10 års tid. Men poliserna kan inte bevisa att händelserna hänger ihop mer än att bägge två har försvunnit spårlöst.

År 2015
Det är den 13 Augusti 2015 och det är 100 år sedan Elina La Samor försvann. Hotellet där hon försvann har renoverats för några år sedan och fått dagens teknik, förutom ett par rum som inte ha renoverats pågrund av bland annat att det är kulturmärkt, vilket betyder att det inte får renoveras hur som helst. Polisen bestämmer sig att återigen tar tag i det gamla fallet med Elina La Samor. Fallet har de tagit tag i ett flertal gånger genom att genomsöka hotellet utan resultat. För att hedra hennes minne har ett antal präster skrivit en bok om henne och i faktaböcker står det också om henne: Elina La samor flickan som försvann heter en av böckerna som gavs ut år 1990 och är 100 sidor tjock, på omslaget till boken är det en liten bild på hennes ansikte och runt det är det en röd färgat. Författaren till den boken heter Sven Magnus Paulsson och han dog år 1970 av en hjärntumör. Sven Magnus Paulsson jobbade som en präst och skrev berättelser och dikter på sin fritid. Hans mest kända verk är just boken Elina La Samor flickan som försvann. Polisen har beslutat sig för att skickar ut en styrka som består av fyra kvinnliga poliser...

Fortsättning i nästa nummer..

Nr 4/2016
text FREDRIK SAMUELSSON

Titel: Då som nu för alltid
Artist: Kent

Ett värdigt avskedsalbum
Den väldigt bra gruppen Kent gjorde i början av året en annonsering om att de skulle göra en sista skiva och konsert. De ville sluta på topp som grupp. I början av Maj släpptes en singel och senare i maj det sista albumet. Precis som de föregående albumen låter det mycket bra. Jag har lyssnat på albumet ofta och har många favoriter Det är ett värdigt avskedsalbum och jag kommer sakna dem.

Titel: 1974
Artist: Håkan Hellström

Håkan är bäst
Folkkäre artisten Håkan Hellström släppte i slutet av April EP skivan 1974. Senare i sommar kommer en fullängdare. Som vanligt är det mycket bra musik och jag har spelat skivan flitigt. En rolig sak är att Håkan blandar engelska och svenska i någon av låtarna.

Bra film men lite för otäckt för barn
Disney har gjort en animerad film om vad som kunde ha hänt om inte dinosaurierna dog ut för 65 miljoner år sedan. En ung apatosaurus förlorar sin far i en tragisk olycka och möter senare ett sorts människobarn som apatosaurusungen börjar gilla. Vi får se deras äventyr tillsammans. Det finns en del roliga scener men också riktigt otäcka scener som lätt kan skrämma barn. Det är bra om en vuxen sitter med och tittar.