Gryning i en världsdel jag aldrig förr mött. Sitter trött och något förvirrad vid ”Gateway of India”, Bombays stolthet mot havet. Efter ett par veckor på tåg genom ett just ”öppnat” Östeuropa har jag landat precis här av alla ställen på jorden. Vet bara att äventyret kommer att fortsätta ett bra tag till...
 Men vem kan leva på gamla meriter? Då gäller det att försöka få den så kallade ”grå vardagen” färgfylld ändå.
Nyligen försökte jag mig på något nytt, Wakeboard. Det slutade med en muskelbristning i lårets baksida. Så kan det gå när man tro sig vara 20+ för alltid. Det är tur att jag inte alltid lär mig av mina misstag.

Nästa gång, då jäklar...

Så olika våra behov ändå är. För någon är rutiner en gudagåva och trygghet, medan det för en annan skrämmer och förlamar. Gott är väl det, för då kan äventyret ha lika många sidor som vår planet har individer.

Stort och varmt tack till Kitty och BG!

Än har jag inte gjort mitt livs äventyr...

Vad hade hänt om Homo Sapiens aldrig lämnat Afrikas vagga?
Vad hade hänt om barn i alla tider lytt sina föräldrar eller vårdnadshavare?
Vad betyder äventyr för dig och för mig?

Något jag aldrig glömmer är en julotta på Utö då det bara var stjärnorna som lyste för oss på vägen dit. Det var svart som sammet och jag tyckte det var riktigt läskigt att inte kunna se framför sig. När vi närmade oss Muskö på hemvägen gick solen upp – en oförglömlig upplevelse.

Att göra resor – både inom oss själva och resor till andra platser,
miljöer och länder – är ett sätt att leva och gör livet rikt!

Den största resan är kanske att lära känna sig själv…?
Först då kan jag lära känna en annan människa.

Min sambo fick för sig att vi skulle ut och fiska. I havet. Närmare bestämt på Hasslö vid Tjuraviken. Vår semester hade börjat och han var sugen på att pröva lyckan, eller rättare sagt, att det skulle bli ”skitfiske”. Dessa fiskenördar vill att man önskar ”skitfiske” för det ger tur. Vädret på tv:n sa att det skulle bli soligt dagen efter så vi packade in spön och beten i bilen så att det skulle vara klart på morgonen efter. Vi skulle åka ut tidigt bestämde vi, för det är då det är bäst säger expertisen. Vi förberedde allt på kvällen, stekte ägg att ha på mackor och plockade ut en vetefläta ur frysen.

Vi är tysta under bilfärden, ja för vad säger man egentligen till varandra kl 6 på morgonen. Vi kommer fram och packar ur. Det är bara en liten bit att gå för att komma till bryggan. Solen värmer även att det är tidigt, det är det som är det speciella med sommarmorgnar, bl a, och det tillsammans med fågelsången. Då är det nära att man blir religiös.

Dan gör iordning spöna och vi önskar varandra ett riktigt stort ”skitfiske”. Går ut på bryggan och kastar i. När jag vevar tillbaka linan känner jag att något tar emot, är det napp? Nej, bara tång. Samma för Dan. Vi försöker, riktigt flitigt, men det blir inte ens en liten abborre. Bara tång. Var i hela friden är fisken för någonstans. Efter någon timme tar vi paus och äter våra äggamackor. Vi begrundar i vad felet kan ligga i eftersom vi inte får någon fisk på kroken.
 Vi bestämmer oss för att flytta på oss till några stenar som ligger vid havskanten och nära vassen. Där finns gäddorna säger Dan. Men vad hjälpte det, inga gäddor på kroken där heller. Nu börjar det bli tråkigt och vi tar en fikapaus. Hoppet är borta om storgäddan och vi bestämmer oss för att åka hem. Det blev inget ”skitfiske” men vi fick uppleva en härlig morgon ute vid havet. Där var en till ,morgonpigg, som kom och rastade sin hund under tiden. De kom och satte sig där på klippan, husse och hund, och tittade ut över havet. Så rofyllda de med av denna tidiga morgon.

Det finns många drömmar om ”skitfiske”. En kille berättar i Kvällspostens extrabilaga om Fiske om sin dröm om att fånga 3000 gäddor. Hans dröm gick i uppfyllelse, men det tog honom 1056 timmar sammanlagt att fånga alla dessa. Då har man ett intresse.

Samma tidning och samma nummer berättar om en tjejfiskeklubb som heter Fjällorna. De har 400 medlemmar över hela Sverige. Med den klubben vill de göra det lättare för tjejer att komma ut och börja fiska för killarna har ju fått det med sig på ett naturligt sätt sen barnsben, säger en av medlemmarna till tidningen.

Men det ÄR faktiskt ett roligt och spännande intresse. Så att tjejerna kommit igång mer och mer är faktiskt inte konstigt, med en egen klubb och allt. Dan har sagt till mig: att den gången du får din första stora fisk på kroken är du såld. Känslan i den kamp som uppstår när du vevar upp fisken är fenomenal. Det känns verkligen i reptilhjärnan, där allt ursprung är samlat. Det blir ett sånt adrenalinpåslag så det finns inte. Och efteråt är man skakis och NÖJD, en middag är fixad, och det har du gjort alldeles själv. Det är färsk fisk! Men denna morgon fick vi åka hem tomhänta. Så är det faktiskt många gånger. Det är inte lätt utan det är tålamod som gäller. Att inte ge upp utan försöka igen. Som killen med sina 3000 gäddor.
Det är tålamod.

När jag hade lyssnat till en tre timmars lång föreläsning om nematodernas matsmältningsorgan, förstod jag att antingen världen eller jag var galen.
 Efter ytterligare två veckors vistelse på en sluten psykavdelning insåg jag att man inte måste vara galen för att vara ointresserad av småkryps inälvor; och efter ännu en vecka på sjukhusets personalhotell så var inte längre eventuell galenskap en tvingande anledning till att begå självmord.
 Och vad gör man med den insikten?

Jag hade redan bokat en resa till Grekland, där jag avsåg att liksom en av Thomas Manns huvudfigurer vandra ut i och låta mig omfamnas av havet, och jag lockades fortfarande av den tanken men hade liksom lovat både mig själv och psykologen att försöka tänka fram något annat att göra. Först.
 Huvudet var alldeles tomt och det enda jag hade orkat fylla det med sedan detta med föreläsningen, var I live in America och Like a sexmachine som jag spelade på högsta volym på sällskapsrummets stereoanläggning.  Jag dansade vilt och yvigt genom sjukhuskorridorerna, kanske var det därför jag om än tveksamt blev erbjuden den obevakade övernattningslägenheten bredvid huvudbyggnaden.
 Det kändes trångt när jag försökte ta ut stegen i den lilla enrummaren. Faktum var att hela vidsträckta Norrland kändes som en tvångströja. Jag förstod att jag måste ut. Bort.

 Jag hade bråttom iväg och ståendes på den lilla flygplatsen fick jag för mig att dagens enda flyg skulle ge sig av utan mig. Jag slängde mig därför ut genom en glasdörr, sprang för allt jag var värd över den lilla planen och upp bar det för trappan som ännu var nedfälld – för att möta en förvånad städerska som undrade hur i all sin dar jag hade kunnat ta mig ut till planet redan nu.
 När jag blickade tillbaka mot terminalbyggnaden såg jag en skara prydligt uppradade människor som nyfiket iakttog mina förehavanden. Jag släntrade så nonchalant jag bara kunde tillbaka och ställde mig sist i den kö som skulle föra mig bort från Umeå och min svåra lappsjuka.

Vid mitt stopp hos syrran i Karlskrona fyllde jag en ryggsäck (modell tågluffning sent 70-tal) med det mest nödvändiga: tandborste, pass, smink, hårfön, tre högklackade par skor och tre av min systers mest utmanande klänningar. Och så de gamla fotografierna på familjen och hästen, samt den bild som togs första skoldagen på väninnan och mig.
 Troligen följde även några trosor med i packningen, men det har jag inget klart minne av. Jag minns däremot att jag under några av de efterföljande åren levde utan just trosor. Fråga mig inte varför. Freestylen fäste jag i ett bälte för att ständigt stå i kontakt med min sammansvurne vän James Brown.
 Jag hade nogsamt återlämnat utkvitterade studiemedel till staten (inför ett eventuellt framtida liv i Sverige) så när som på en hundralapp, vilken låg i min högra bakficka på jeansen.

Väl ute på gatan möttes jag av en vilsen bilförare som undrade om jag visste vägen mot Malmö. Hur han hade lyckats irra sig in i avkroken Karlskrona och upp till Styrmansgatan på sin väg västerut förblir en gåta, men det var den gåtan som hjälpte mig den första biten på vägen. Jag blev mer än gärna vägvisare mot att jag fick lift.
 Kort före Kristianstad, vid ett trafikljus, hoppade jag av och tackade för mig. Första lastbil som närmade sig korsningen stannade. Föraren öppnade passagerardörren och undrade vart jag var på väg.
 ”Paris”, sa jag och hoppade snabbt upp bredvid den överrumplade chauffören utan att invänta svar.
 Själv var han på väg genom Polen ned till Wien och att färdas genom öststaterna krävde visum. Visum som jag självfallet inte hade. Han granskade mig ingående en kort minut. Uppenbarligen godtog han min uppsyn och gillade utmaningen att föra mig genom diverse gränsposteringar, för ljuset skiftade till grönt och han tryckte gasen i botten.

Kanske låg jag med föraren – jag har mött många trevliga och attraktiva chaffisar – eller så gjorde jag det inte. Den enda oro jag kände i mötet med lastbilschaufförer var att de inte skulle fatta tycke för mig, därmed var jag förskonad från rädslan att bli våldtagen. Sanningen är att ingen yrkeschaffis har behövt ta mig med våld, jag har oftast varit mer än tacksam för deras intresse. När det gäller ensamma män i personbilar måste man dock vara på sin vakt. Det har ofta hänt att magkänslan hindrat mig från att hoppa in i någon välvillig bil. Och det har också hänt att jag illa kvickt måst hoppa ut.
 Efter diverse stopp vid gränser, och spritflaskor som smugglades över till gränspoliser (heter det så?), befann vi oss snart i Wien. Närmare bestämt på en stor lastbilsparkering i utkanten av själva stan.
 Det hade nu gått närmare en vecka sedan jeansen, tröjan och jag hade varit åtskilda. Jag bestämde mig för att inte byta kläder men ändock hastigt tvätta ur den värsta svettlukten. Det var ett ypperligt torkväder då jag trots min prydhet stod spritt spångande naken vid en vattenslang, avsedd för att spola av bilarna med, och vaskade upp mina resekläder. Fortfarande fuktiga klädde jag på mig dem igen.
Det var i Wien jag tog itu med visumet som krävdes för att komma in i det terroristdrabbade Frankrike. Varken chaffisarna eller jag förlitade oss på att det gick att muta fransmännen med billig vodka.
 Samtidigt ömsom stod (dagtid) eller låg (nattetid) människor i ändlösa köer utanför den franska ambassaden i Stockholm för att få visum utfärdade. Med anledning av min brådstörtade resa hade jag inte övervägt den möjligheten. I stället ringde jag nu ett samtal till Blekinge Läns Tidning och bad att få tala med redaktören. Jag berättade om hur jag hade blivit gravid med en fransman under en semestervistelse i Paris och att jag omedelbart måste träffa honom inför ett eventuellt beslut om abort. Det handlade om dagar!
 Jag undrade därefter litet mer sansad om han möjligen kunde faxa ett journalistvisum till den franska gränsen, där han intygade att jag skulle in i Frankrike å arbetets vägnar?
 Faxet gick till gränsstationeringen i Strasbourg, som jag passerade utan problem några dagar senare. Väl över gränsen öppnade jag den flaska whisky jag fått av en av chaufförerna på vägen söderöver och skålade så som det var bestämt. Klockan var då 07.20.

Framme i Paris ville min räddare i nöden först inte släppa ut mig från lastbilen, men lämnade mig (efter en kortare diskussion) motvilligt på en trottoar i ett gigantiskt industriområde. Min plan hade varit att söka upp ett Sikhtempel, då jag visste att det fanns en oskriven regel vid dessa tempel att aldrig neka en främling mat och logi. ”Kanske är det en regel som gäller även i andra trossamfund?” tänkte jag och begav mig istället till Svenska Kyrkan; där jag gråtande (!) berättade om hur jag hade lurats ned till Paris för att bli fotomodell men att jag vid ankomsten hade blivit utkastad från agenturen, och nu hade jag inga pengar och visste ingen råd och vad skulle jag ta mig till …!
 Församlingsassistenten skakade bekymrad på huvudet och menade att det var en vanligt förekommande historia, och så bjöd han in på te och nybakade scones samt hänvisade mig till ett extrarum i trapphuset där jag kunde få vila upp mig under några dagar.
 I det lilla krypinet förvandlades jag snart till en femme fatale och smög därefter ljudlöst ut från kyrkoområdet och in i storstadens pulserande kärna.
 Klockan nio på kvällen stängde grinden till Eglise suedoise, det hade assistenten sagt. Då var jag redan långt ifrån allt vad kyrkor heter.

Känner du igen raderna från sången ”Flicka från Backafall” med text av Gabriel Jönsson,  en av de första ledamöterna i Skånska Akademien? Jönsson har t. o. m fått ett pågatåg uppkallat efter sig. Gunnar Turesson vår svenska trubadur och tonsättare gjorde melodien till ”Flicka från Backafall” och sjöng gärna till eget lutackompanjemang. Turesson har också tonsatt Dan Anderssons dikter t. ex ”Jag väntar vid min mila”.

 Tycho Brahe byggde ett slott , som han kallade Uraniborg och ett underjordiskt observatorium Stjerneborg samt en renässansträdgård med stor örtagård. Tycho Brahe gjorde gärna medicinska experiment för att bota t. e. x böldpest och hade därför ett stort behov av en rik örtagård. Sedan 1933 driver Sveriges Lantbruks universitet i Alnarp och Landskrona kulturförvaltning ett gemensamt forskningsprojekt kring trädgården. En del av trädgården rekonstruerades av Sven-Ingvar Andersson, landskapsarkitekt och professor vid Kunstakademiets Arkitektskole i Köpenhamn. Ingvar Andersson utformade även Brunnsparken i Ronneby 1987.

När jag var ung så hade jag ett halssmycke i form av en förgylld näsa. Konstnärinnan Wallina förklarade att det var Tycho Brahes näsa. Jag fick för mig att den skyddade mot förkylningar, men jag hade gärna velat veta hur Tycho Brahe blev av med sin näsa?

Tycho Brahe hade en 10 år yngre lillasyster som kom till honom som 17-åring och arbetade som assistent till sin bror och hjälpte honom med observationerna under en månförmörkelse. Sophie Brahe var autodidakt i astronomi och fick matematiklektioner av sin bror. Hon var mycket berömd och begåvad inom det naturvetenskapliga området. Sophie odlade medicinalväxter, experimenterade med alkemi (konsten att göra guld), studerade astronomi och astrologi. Om hon levat idag hade hon varit världsberömd, men nu levde hon på 1500-talet då ingen kvinna kunde titulera sig vetenskapsman och forskare. Utan sin brors stöd hade hon inte haft några möjligheter att utnyttja sin enorma begåvning för naturvetenskap. När Sophies man dör besöker hon sin bror 5-6 ggr om året och stannar i Uraniborg flera veckor. Tycho betraktade henne som sin kollega och kallade henne sin ”lärda syster”.

Sedan 2010 finns det en kommunal skola i Berlin som heter ”Sophie Braheskolan”. Rektorn talar om att han är imponerad av Sophie Brahe av många anledningar: hennes akademiska prestationer, hennes eviga nyfikenhet och lust att forska. Johannes Kepler arbetade också vid observatoriet på Stjerneborg och grunden för hans forskning var just syskonen Brahes anteckningar. Johannes Kepler blev en efterföljare till Tycho Brahe i Prag och upptäckte de elliptiska planeternas banor, fast han letade efter cirkulära banor.
 Sophie Braheskolan är en institution för utbildning, vetenskap och forskning. Treptow är ett observatorium där forskare för mer än 100 år sedan ville dela sina kunskaper med allmänheten och det ligger i samma område – Köpenick - där Sophie Braheskolan finns. I observatoriet i Treptow har de ständigt pågående utställningar ”Historien om astronomi”.

Det första vi såg när vi steg iland var en nordisk flaggparad och små moderna traktorer med täckta vagnar. Nu föredrog en del av oss att gå och andra hyrde cykel. Cykeltätheten var helt i klass med Lunds centralstation mitt på dagen. Robusta ardenner betade friskt grönt gräs mitt emot cykeluthyrningen. En liten bit därifrån fanns det vita kor, getter, får och lamm. I huset intill sålde man bl. a getost – mums!
 När vi fortsatte vägen fram kom vi till Planetstigen så vi gick i ”Sophie och Tychos spår”. Det var varmt och gott denna dag på Ven och den gröna ön blommade så det var underbart att vara på upptäcktsfärd, men allt var inte öppet denna dag, vi var för tidigt ute på dagen. Vi passerade Allhelgonakyrkan där det finns ett  museum om astronomen Tycho Brahe med utställningar och filmförevisningar.  I närheten av kyrkan finns skolan med förskola, upp till klass 5, där barnen kan leka i renässansträdgården som finns på skolgården. 1999 utsågs Tycho Brahe till årtusendets skåning av P4 Radio Malmös lyssnare, står det på en plakett.

 

*  Bägge kyrkorna på Ven, Allhelgonakyrkan och S:t Ibbs kyrka har S:t Jacob som beskyddare. Det är handelsmännens skyddshelgon.
*  Rosenmalvan är Vens egen blomma som ofta avbildas av öns många konstnärer och hantverkare. Rosenmalvan växer framför allt i Backafall och även på andra
ställen på ön.
*  Här finns Sveriges största koloni av backsvalor.
*  Klimat och jordmån har lockat till produktion av allt från whisky till durumpasta. Mackmyra klingar säkert bekant för den som tycker om whisky.

Det finns många konstnärer på Ven och en mycket viktig orsak sägs vara det speciella ljuset som jämförs med Skagenmålarnas ljus. På Ven finns det flera möjligheter att utforska sin egen inneboende konstnärlighet i mötet med skulptörer och hantverkare på olika kurser. Vi promenerade förbi ”Flicka från Backafall” i keramik skapad av Cay Cedergren 1955-1976.

Vi fortsatte vår promenad mot S:t Ibbs kyrka, en av Sveriges vackrast belägna bröllopskyrkor. Vi funderade och reflekterade över ”världens vackraste viloplats”. När man står på kyrkogården har man en fantastisk utsikt mot Backafallen, gräsbevuxna branter som lyfter Ven ur havet, precis som en platå på 30-40 m. Det är här som den vackra rosenmalvan växer och nedanför fallen syns inbjudande sandstränder. Står man högst uppe på Backafallen kan man se Öresundsbron. Innan vi kom till S:t Ibbs med anor från 1100-talet, kunde vi se Helsingborg till höger och Helsingör till vänster, det är 4,5 km till Sverige och 8,5 km till Själland. På Ven idag bor det c:a 350 människor året runt (enligt Wikipedia), men på 1930-talet var befolkningen 1.300 på ön, som inte är större än 4,5 km på längden och 2,4 km på bredden.

 Ulliga gulliga alpackor fanns på ön som absolut inte fick matas! De mumsade hö för fullt, när vi stannade för att beundra dem. Ullen från alpackadjur är det mjukaste man kan tänka sig och det är den finaste ull man kan få tag på i världen.
Sedan var det dags för lunch och ombordstigning på Uraniborg, från Bäckviken till Landskrona och vidare färd med ”Silverpilen” hem till Karlskrona.

”Luften är kryddad av tusende salvor, men jag ger bort dem varendaste en mot att få vandra bland Backafalls malvor allt medan månen går vakt över Ven”.
Ur ”Flicka från Backafall” av Gabriel Jönsson, melodi av Gunnar Turesson.

Något stort är på gång i Blekinge. Länet har ansökt om och fått beviljat 17 miljoner kr ur olika forsknings- och utvecklingsfonder, som ska räcka i tre år, att göra och utvärdera ett projekt som heter Blekingeparaplyet. Jag tar det från början: Blekinge Kompetenscentrum, som ligger i gamla vårdskolan på Annebo, är en central för landstinget och kommunerna i Blekinge där det bedrivs forskning, utbildning och verksamhetsutveckling till nytta för länets invånare i form av utveckling av områdena hälsa, vård och omsorg. BKC har ett ansvar att omvandla nya rön, kunskaper och information inom områdena till praktiska förbättringar.

Första januari i år startade alltså projektet Blekingeparaplyet. Det bygger på en brukarundersökning som gjordes 2009-2010 riktad till personer med psykiska funktionshinder i länet och med syfte att synliggöra vilka behov dessa personer har för att leva ett liv ”som alla andra”. I rapporten framkom att behoven och önskemålen hos gruppen är ungefär som hos befolkningen i övrigt: ett jobb, hyfsad ekonomi, bra relationer, fritidssysselsättning och en god hälsa. För trots ansträngningar de senaste decennierna har personer med psykisk ohälsa fortfarande en utsatt livssituation med ökad kroppslig ohälsa, kortare medellivslängd, lägre sysselsättningsgrad och stort utanförskap. Med detta projekt vill man skapa förutsättning för återhämtning och livsstilsförändringar för personer med psykisk ohälsa. Projektet är ett utvecklings- och samverkansprojekt i Blekinge, mellan kommun, landsting, brukarrörelse och forskning.

Fem delprojekt ryms under detta ”paraply”:
*  Pengar, vänner och psykiska problem. Detta projekt är på gång här i Karlskrona och Ronneby. Det går till så att hundra personer i Karlskrona får 500 kr/mån att använda efter egen vilja. Detta håller på i nio månader och dessa personer blir intervjuade under tiden där de får berätta vad det gett för de att ha råd med lite utöver det vanliga. Ronneby är jämförelsekommun och där frågas 50 personer om hur det är att leva med liten marginal. Meningen är att det ska belysa hur viktigt det är att denna grupp får det lite bättre ställt ekonomiskt för att bryta social isolering och det kanske viktigaste som blir följden att man kan minska på medicinerna just för att man mår bättre av att ha råd med något. Projektet sker i samverkan mellan Blekinge Kompetenscentrum, Stockholms Universitet och Linnéuniversitetet.

*  Kultur och hälsa. Projektet börjar i Karlshamns, Sölvesborgs och Olofströms kommuner för att i ett senare skede omfatta hela Blekinge. Där kommer 500 personer delta i tre år och däribland personal. Syftet är att personal i landstingspsykiatrin och kommunernas socialpsykiatri ska motivera brukare/patienter till hälsosammare levnadsvanor och inspirera brukare till att delta i aktiviteter som stimulerar alla sinnen. Inom projektet avser man att använda sig av och utveckla aktiviteter med kultur, natur, kost och motion. Projektets process och resultat kommer att bli föremål för forskning och utvärdering med hjälp av bland annat forskare från CEPI ( Centrum för Evidensbaserade Psykosociala Insatser, Lunds Universitet).

*  Livsstilscoacher. Fem ”livsstilscoacher” som själva är brukare kommer att utbildas av brukarorganisationerna NSPH Blekinge, RSMH Karlskrona och IFS-AP i Blekinge. Dessa ska verka direkt mot brukarna för att förbättra, såväl den psykiska som den fysiska hälsan genom att motivera till hälsosammare levnadsvanor och inspirera till aktiviteter samt ge ekonomisk rådgivning.

*  Klara Livet. Projektet har funnits tidigare och har fått pengar till ytterligare ett år. Meningen är att genom gruppaktiviteter lära ut hållbara metoder för att på individuell nivå öka tilltron till den egna förmågan och via yrkespraktik eller socialt företagande komma närmare arbetslivet och utbildning.

*  Kunskap för evidensbaserad praktik. Personal inom landstingets psykiatri och kommunens socialpsykiatri kommer att genom föreläsningar, självstudier och reflektionsgrupper utveckla sin kompetens i sin yrkesroll. Den pedagogiska tanken är att utveckla den erfarenhetsbaserade kunskap som erhållits genom arbetet tillsammans med teoretisk kunskap.

Genom dessa delprojekt hoppas man kunna förändra inställningen till sundare val och möjligheter till bättre ekonomi genom den rådgivning som erbjuds. Berörd personal förväntas att få ett förbättrat förhållningssätt till brukarna. Liksom en större tilltro till deras självbestämmande rörande sina egna liv. Vilket förväntas leda till ett ännu bättre omhändertagande och stöd. Man hoppas också att detta ska leda till minskad läkemedelsanvändning och minskad inläggning inom slutenvården.

Det hade varit shoppingtid för familjen Bengtsson. Bland annat så fyllde ju Erik tio år och måste firas. Erik var ett av tre barn. De andra två var tre och sex år och skulle få fest senare. Det hade varit en ansträngande dag för mamma och pappa Bengtsson. Pappa, Hugo, gnällde över de höga priserna och mamma, Stina, hade svårt att hitta. Till slut bestämde sig familjen Bengtsson för att köpa ett tyskt elektriskt tåg till Erik. Det var av märket Trix Express och kostade flera hundra kronor. Man bör tänka på att den här händelsen inträffade år 1964 så det var ett dyrt tåg. Tåget hade tre skenor till skillnad mot konkurrentmärkena Märklin och Fleishmann som hade de mer realistiska två skenorna. Mamma och pappa hade väntat ända tills födelsedagen med att handla present. Paketet med tåget överräcktes under högtidliga former och familjen hurrade för Erik. Han blev själaglad för presenten och monterade den omgående. ’- Där ser du att han inte behövde någon hjälp’, utropade mamma till pappa.

 Tåget till trots, det var dubbelt så roligt att vara tillbaka och spela fotboll med klasskamraterna igen. Det var orientering i skolan och Erik som var äventyrlig hade gått vilse, och Eriks klasskamrater hade larmat Hugo och Stina. Det tog tre timmar innan Erik kom tillrätta, och då kom han fram ett par kilometer från den officiella platsen för återsamling. Stina grälade på Erik som hade chansat och sprungit en som han trodde genväg.

Det hade gått några månader och vi var inne i november med stilla familjefiranden till söndagarna och jul att se fram emot om någon månad. Det var ett stilla huvudbry att fundera över vad man skulle hitta på för julklapp. Veckopressen vimlade av annonsörer för tipssystem man borde köpa för att bli rik. Erik bestämde sig för att köpa ett till pappa i julklapp. Medan han ändå var i farten var det lika bra att köpa mamma en liniment hos en annan annonsör. Sina bröder begåvade han med varsin nallebjörn och pussel. De presenterna köpte han i varuhuset.

Julaftonen kom och det var ganska vant numera med presenter och festmat så det innebar inte så stor förändring mot vardagen. Eriks pappa var utbildad civilingenjör och hade ett bra betalt arbete som konstruktör och modern var ekonom. Modern var också i chefsställning så familjen hade det bra ekonomiskt. Men säg det goda som inte har något ont med sig. Den goda vardagen utmynnade snart i något besvärligt för Erik. Hans tåg hade gått sönder. Han hade visserligen lekt med det nästan varje dag i ett halvår men förväntade sig mera av det. Till julklapp fick Erik ett par skidor till tröst, och passade på att prova dom omgående eftersom det var snö på marken.

Pappa och mamma skulle åka på semester och lämnade över familjen till mormors beskydd. Mormor som var en manhaftig kvinna tog tag i rodret riktigt rejält med att utlysa ett påbud om att pojkarna inte fick gå ut utan att säga till henne. Hon följde också med Erik till skolan och hämtade honom efteråt. Hon organiserade också små trevliga lekar där man alltid fick tala om vad man tänkte på eller säga pip. Belöningen blev en småkaka som hon hade bakat med de minsta pojkarna. Hon hade också hjälpt Erik med läxläsningen. Hon var så pass plikttrogen att hon nästan tvingade honom att lära sig böckerna utantill. Det var förhör på engelskan som man började läsa i femte klass och Erik framstod som ett ljus inför klassen. Han fick därmed beröm, och tillsades att fortsätta med studierna efter grundskolan, eftersom han hade anlag för det. Mormor var så noga med pojkarnas liv att hon klagades på hos mamma och pappa när de kom hem. De viftade dock bort klagomålet med att det var väl bra att ni fick hjälp.
 Pappa hade avancerat på sitt arbete och blivit chefsingenjör, och firade det med ett kalas och med att lära ut åt pojkarna vad han egentligen sysslade med. Erik tyckte att pappa hade väl så svåra saker att hålla på med och ville egentligen hellre läsa språk. Hans mamma som ägnade sig åt översättningar på sitt arbete var alltså en mera passande lärare. De två minsta bröderna fick också sin del av mammas och pappas ambitioner med att föräldrarna köpte dom en ny sovrumsutrustning med förnyelse av badrummet. Familjen bodde i en tämligen stor villa så småpojkarna hade eget badrum.

Erik lämnade sitt tåg till reparation och fick betala etthundrafemtio kronor, men det var det värt för nöjet att återigen få köra det och riktigt mycket gotta sig åt den extra skenan.   

Har arbetat som polis under större delen av mitt yrkesliv. Är pensionär sedan 3 år tillbaka och njuter av min lediga tid.Förutom familjen ägnar jag mycket tid åt musiken och spelar saxofon i några olika grupper. Min lilla krönika bygger på en verklig händelse som inträffade för cirka 35 år sedan. För att ingen av de inblandade personerna eventuellt skulle kunna känna igen sig, har jag även blandat in lite fiction.

Under drygt 42 år arbetade jag som polis i ett distrikt i södra Sverige. Polisen har som uppgift att verka för människors bästa, vilket naturligtvis är ett ansvarsfullt uppdrag som man måste göra sitt yttersta för att leva upp till.

Under 10 av dessa åren tjänstgjorde jag som hundförare med min hund Casper, en ståtlig schäferhund. Casper var en fantastisk hund med en stor instinkt att skydda mej, utan att detta gick till överdrift. Tillsammans med familjen och våra vänner var han hur öppen och trevlig som helst.

Det var på senhösten och regnet slog mot rutan på polisbilen. Casper låg och sov bak i hundutrymmet, och själv hade jag svårt att hålla mig vaken. Radion i polisbilen hade varit ovanligt lugn under kvällen och jag hoppades att det så skulle förbli. Plötsligt sprakade det till i radion och vi fick ett anrop från polisstationen. En familj hade kommit hem till sitt hus efter en semesterresa och hade inne i huset stött på en inbrottstjuv som höll på med att packa ner familjens värdesaker i en plastbag. Mannen i familjen hade förgäves försökt att hålla fast mannen, men hade blivit misshandlad och låg blödande på golvet. Jag fick dessutom via radion veta att en ambulans hade skickats till platsen. Familjens hus visade sig ligga mer än tre mil från den platsen där jag befann mig. Full fart genom regnvädret som nu hade tilltagit och jag förstod att detta skulle bli en blöt kväll och kanske natt. Casper insåg att något var i görningen och hade ställt sig upp i hundburen och gnydde. Framkomna visade det sig att huset var en större villa ute på landsbygden. Jag lät Casper sitta kvar i bilen och gick in i huset genom en dörr som stod vidöppen och slog i vinden.

Inne i huset möttes jag av en hysterisk kvinna och två skräckslagna barn i 8 till 10 års åldern. På köksgolvet fanns en stor blodpöl där mannen i familjen hade blivit nerslagen. Som väl var hade ambulansen hämtat mannen innan jag kom fram. Kvinnan berättade att inbrottstjuven hade sprungit från platsen i riktning mot ett par lador några hundra meter längre bort. Jag kallade på förstärkning för att inte behöva lämna familjen ensamma i huset. Efter en kort stund kom det ytterligare en polispatrull och började prata med kvinnan och barnen. De påbörjade också en polisanmälan och försökte få fram vad som hade stulits. Själv tog jag ut Casper ur polisbilen och satte på honom en spårsele. I hällregnet bar det iväg i riktning mot ladorna och det var tydligt att hunden hade fått upp ett spår efter inbrottstjuven. I spåret hittade vi en mobiltelefon som inbrottstjuven antingen tappat eller kastat ifrån sig. Casper spårade fram till en av ladorna och började krafsa på en stängd logdörr. Jag kopplade loss honom och sköt försiktigt dörren åt sidan. Inne i ladan var det i det närmaste kolsvart och det enda jag kunde höra var regnet som slog mot ladans tak. Jag kommenderade hunden att söka och Casper sprang iväg in i ladan. Jag kunde inte se honom, men hörde hur han sprang runt och letade.

Efter någon minut började Casper att skälla och jag letade mig fram till hunden som stod mitt ute på golvet och tittade uppåt. Där uppe i bjälklaget satt en man uppkrupen och hotade med att hoppa rakt ner i cementgolvet om vi inte gick därifrån. Detta hade i så fall blivit ett fall på flera meter. Efter det att jag hade fått Casper lugn och han hade lagt sig till rätta på golvet, lyckades jag till slut få mannen att inse att spelet ändå var förlorat och att han bara skulle göra saken värre för sig själv om han hoppade. Han klättrade ner, men nere på golvet fick han blixtsnabbt tag i en grov påk som han rusade emot oss med. Casper som verkade ha somnat på golvet reagerade omedelbart och rusade mot mannen och högg tag i den armen där han hade påken. Både Casper och mannen trillade omkull och eftersom mannen fortfarande slog runt omkring sig, släppte inte hunden taget i hans arm. Jag fick fram hand-bojorna och försökte sätta dessa på mannen i det villervallen som nu rådde. Turligt nog hade mina kollegor borta i huset hört tumultet och kom rusande. De tog hand om mannen och transporterade honom till polisstationen.  Inför rättegången erkände mannen inbrottet och dömdes till ett fängelsestraff. Han var straffad många gånger sedan tidigare.

Under sin tid som polishund utförde Casper många liknande uppgifter. Han letade även upp försvunna personer och bortsprungna barn samt letade upp värdeföremål som tappats bort. Casper är sedan många år borta och jag är pensionär, men mitt intresse för hundar är fortfarande stort. Nu finns en hund i vår familj som är så långt borta från en polishund som det bara går. Han liknar mer tjuren Ferdinand till sitt sätt.
”MÄNNISKANS BÄSTA VÄN ÄR HUNDEN”

Astrid var pensionär och hade tråkigt. Hon hade därför bestämt sig för att köpa en guldhamster. Sagt och gjort. Hon gjorde ett besök i närmaste djuraffär och tittade på en. Hon bestämde sig snabbt för att köpa en, och en bur. Hennes make Roger var inte odelat positiv. Han tyckte att hon hade köpt en gnagare, och han avskydde råttor. Familjen Astrid och Roger skulle förresten snart åka på semester till Bulgarien. De hade också en son med hustru. De skulle vakta huset åt Astrid och Roger. Astrid hade bestämt sig för att ändra resmål till England och försökte att övertala Roger till det. Till slut föll Roger till föga för tjatet och de bokade om till England istället. Den senaste natten hade det gamla paret sovit över hos sonen Eskil. Eskil var gift och hade två barn som hette Rupert och Hans. Hans hustru hette Vera. Under den senaste natten upptäckte Astrid och Roger att de hade haft inbrott i huset.
 Det var en gammal grönfärgad trävilla där dörren hade brutits upp med ett verktyg. Tjuven hade stulit TV-apparaten, en video och en datautrustning samt tvättmaskinen. Förövaren eller förövarna hade också kommit över 8000 kronor i kontanter. Inbrottet polisanmäldes och Roger och Astrid bestämde sig för att inhibera semesterresan. Hamstern hade också varit tänkt att vakta huset men hade istället gjort ifrån sig på mattan i stora rummet. Astrid förlät hamstern som hon döpte till Esmeralda. Hon gav den en stor blöt puss mitt på munnen. Hon bestämde sig också för att lära Esmeralda att vakta huset. Hur det skulle gå till hade hon inte den ringaste aning om, eftersom hamstrar i första hand är sällskapliga. Hon hade alltså fått en svår nöt att knäcka. När hon tänkte på saken, förmodligen ett för svårt problem.

Dagarna gick och det kändes lite sorgligt att ställa in resan. Trots allt hade Roger och Astrid det trevligt med hamstern och Roger hade också fått nys om ett extraknäck för honom. Roger var 63 år gammal och fortfarande arbetsför så han tyckte att han passade in på ett dataengagemang. Han skulle ta kontakt med kunder som hörde av sig till ett företag om ett kosttillskott, de var intresserade av att prenumerera på. Roger fick arbetet och var nöjd och belåten med att redan ha fått fem stycken kunder redan den första timmen. Astrid gosade med hamstern och försökte lära den konster. Hon försökte lära den att tigga godsaker. Det var inte så svårt och tiden gick, tills några överförfriskade unga män kom in på villatomten. De raglade hit och dit och kunde inte annat än ringas polisen om. De ville nämligen komma in i huset. Eller egentligen var de så fulla att de inte kunde gå rakt utan måste ta genvägen igenom huset. Polisen kom och de båda ynglingarna tyckte att Astrid och Roger hade varit otrevliga. De menade att de egentligen skulle ha väntats på för att de skulle nyktra till. Roger försökte att förklara att det skulle ta många timmar och att de skulle somna först. Hur som helst fick det onyktra paret i alla fall följa med till polisstationen för att sova ruset av sig.

Det hade gått några månader och hamstern var inte så lätt att träna, men den var ändå ett bra sällskap för Astrid och Roger. Den satt i Astrids knä och hade också fått ett hjul i en bur att springa i. Rupert och Hans hade också fått något att skoja med, och de var så busiga att de släppte lös Esmeralda i trädgården och lovade kaxigt att de kunde släppa hamstern på stan så skulle den komma hem igen. Astrids farhågor besannades, hamstern försvann och de två pojkarna fick uppleva ett genant gräl om vem som skulle se till att Esmeralda kom tillrätta. Roger var realistisk och talade helt frankt om för Astrid och sonsönerna, att den förmodligen hade kommit bort på allvar, och inte skulle komma till rätta igen. Till slut fick Rupert och Hans se en stor fågel komma neddykande och lyfta med hamstern i sina klor. Pojkarna blev förskräckta eftersom de bara var tio och tolv år gamla. Det fick med andra ord hållas ett möte där man skulle bestämma sig för olika alternativ.
   Mötet skulle utröna huruvida man skulle köpa något nytt husdjur eller låta saken bero ett tag. Astrid började mötet med att falla i gråt över den förlorade hamstern, och föreföll otröstlig. Roger sade då åt henne att lugna sig. Hon ansågs vara för ung, 61 når gammal att vara senil. Roger hade också fått fullt upp att göra med tablettleverantören. Han ångrade sig att han inte hade bestämt sig för att resonera om arbetstiden. Roger sökte kontakt med sin arbetsgivare och ville ha en överenskommelse om halvtids arbete. Det visade sig då att Roger hade läste villkoren dåligt. Han skulle enbart då och då gå in i datasystemet och kontrollera om det fanns några kunder. Det visade sig att de kunder som Roger tidigare hade expedierat var försöksobjekt. Mötet om familjen Astrid och Roger skulle ha något nytt husdjur slutade med att Astrid sade ifrån. Det hade blivit ett misslyckande för mycket.

Del 3: The Sheik of Baghdad
Välkomna till vår tredje del om wrestlingens historia. I föregående kapitel tog vi upp Mexiko och deras maskerade luchadorer, men i det här kapitlet kommer vi förflytta oss västerut, till de karibiska öarna, och de blodstänkta arenorna i Puerto Rico, också känt som det mest kända fästet för ”hardcore wrestling”, wrestling utan regler. Som vi redan talat om så är pro wrestling ursprungligen baserat på amatörbrottning, och använde sig av deras regler, men allt eftersom pro wrestling utvecklade en egen nisch började unika kännetecken framträda. Bland dessa var wrestlare som specialiserade sig i s.k ”brawling”, en stil som har mer gemensamt med ett gatuslagsmål än brottning.
 När wrestling började bli populärt bland gemene man på 50 talet utvecklade en grupp pionjärer sk ”blading”, en teknik där ett dolt rakblad används för att skära upp pannan, vilket orsakar kraftig blödning, men som till större delen är ofarlig, då ådrorna i pannan inte är livsviktiga, men ändå ser imponerande ut när dom blöder. Detta gjorde att vad som tidigare varit ett sportevenemang utvecklades till ett blodbad i händerna på wrestlare som ”Classy” Freddie Blassie, den japanska legenden Giant Baba, och främst Ed Farhat, mer känd under ringnamnet ”The Sheik”, som ägde det gamla Detroit territoriet, och där kom han att förfina harcore i duster med bland andra Abdullah The Butcher, en annan harcore legend som fått så många ärr under hans karriär att hans skalp nu är täckt av ärrvävnad. Abdullah gjorde ett namn för sig i Puerto Rico territoriet, och det var också här som en av The Sheiks signaturvapen innoverades, nämligen användandet av eld som ett vapen. Ett enkelt stunt trick, wrestlarna använder ett slags lättandtändligt magnesiumpapper för att skapa ett eldklot som skjuts i ansiktet på motståndarna, och det var lång ifrån det värsta som kom att introduceras.
 Under 60- och 70- talet ökade populariteten för hardcore både i Amerika, och i Japan, med flera olika match typer som designats just för att kunna göras utan regler, till exempel Dog Collar Matches, där wrestlarna är sammanlänkade genom en kedja fäst i varsitt hundhalsband runt halsen, men denna matchtyp utförs nästan aldrig längre då en ovanligt blodig match mellan Roddy Piper och Greg Valentine i 1983 ledde till att Piper blev döv i ett öra.

I Puerto Rico grundades World Wrestling Council i 1973, då känt som Capitol Wrestling Promotions av Carlos Colon, som tidigare hade turnerat i USA, men som såg en outnyttjad marknad i sitt hemland, och WWC  kom att bli ett hem för hardcore under de kommande 20 åren, och även en fristad för de mer brutala wrestlarna från USA, mest känd är förmodligen den legendariske Bruiser Brody, som hade plågat Texasterritoriet under många år. Dessvärre kom Puerto Rico att bli hans död, då han mördades av en annan wrestlare, The Invader, i ett omklädningsrum i WWC arenan 1984, i vad som tros ha varit en dispyt över pengar, och som på grund av en brist på vittnen aldrig fälldes för brottet.
 
Bruiser Brody’s död var en stor förlust för hardcore wrestling, och allt eftersom att 80-talet började krypa in så försvann fler och fler legender in i pension. Carlos Colon och Abdullah The Butcher kom att hålla sig fast flera decennier till, men nytt blod behövdes desperat. Detta kom i form av Victor Quiñones, en Puerto Ricansk manager som tog över den japanska hardcore ligan Froniter Martial Arts Wrestling, som grundades 1989, och förvandlade den till en av de största ligorna i Japan. Det var också här som de brutala matcherna togs till nya höjder, med gamla favoriter som Barbed Wire Matches, där ringrepen byts ut till taggtråd, fick en ny spinn, där små sprängmedel fästes vid taggtråden, vilket ledde till att matcherna gick från att vara blodiga till att se ut som ett mindre slagfält. En annan viktig milstolpe var den nu ökända incidenten 1994 när en turnering för NWA’s världsmästerskap ledde till att vinnaren, Shane Douglas, kastade ner titeln i ett publicitets jippo och istället utsåg sig till mästare för det regionala territoriet Eastern Championship Wrestling i Philadelphia, som nu döptes om till Extreme Championship Wrestling och trädde ur NWA. Med NWA’s gamla territoriesystem i totalt sönderfall, och WWF och WCW i samma gamla lunk som på 80-talet så visade ECW en fräsh, ny, betydligt mer blodig produkt än de andra amerikanska ligorna. Utbytet av talang mellan ECW, WWC och FMW och de andra japanska ligorna ledde till att hardcore fick en uppsving i popularitet även i USA, och Mick Foley, en framtida legend som tränats i Texas Tri-State Wrestling, en liga som fungerat som prototyp för ECW, tog med sig de våldsamma matcher han hade lärt sig i Japan och populariserade dom för den amerikanska publiken. 90-talet blev också skådeplats för The Sheiks efterträdare, hans brorson Sabu som hade ärvt både hans stil och hans enorma tolerans för smärta. En ankedot berättar om en ovanligt blodig taggtråds match där Sabu tvingades använda lim för att hålla ihop sina sår, vars ärr han fortfarande har.

Sabu
Hardcore wrestlingens popularitet under 90-talet ledde till att även WWF hoppade på tåget, och hyrde in många av ECW’s mest kända talanger vilket till slut ledde till att ECW gick i konkurs, i kombination med den kontroversiella produkten som avskydes av tv-kanalen den sändes på och ägaren Paul Heymans dåliga affärssinne. När så 2000-talet så småningom rullade in så försvann hardcore från mainstream marknaden, och relegerades till en handfull små territorier i USA, men dess popularitet utomlands fortsatte. De fysiska påfrestningarna som hardcore innebär betyder dessvärre att farorna är större än med vanlig wrestling, och de wrestlare som specialiserar sig på det är ofta betydligt mer slitna än normalt. Dock så är det en tradition i sporten, och dom som väljer att följa i fotspåren på The Sheik, Abdullah The Butcher, och Mick Foley gör det med full vetskap om vad det innebär.
 Med detta avslutas kapitlet om Puerto Rico och hardcore. I nästa nummer kommer vi istället att se vidare på Japan, och influenses det hade under efterkrigstiden.

För att få lite inspiration kollade jag upp ordet ’äventyr’ på
Wikipedia. Så här står det bland annat:
”Ett äventyr är en aktivitet som innebär risker eller osäkert utfall, och som ofta ställer krav på deltagarna. Gemensamt för äventyr är att de ger starka upplevelser, antingen positiva (flow) eller negativa (skräck). Äventyr kan vara en planerad fritidsaktivitet, som typiskt är en resa i naturen, utanför anlagda vägar, eller ett besök i en främmande kultur.”

Tyvärr så händer det fortfarande, att jag blir ovän med någon,
för det är så himla svårt att veta var gränsen går; man får inte säga till grannen att han inte ska högtryckstvätta bilen klockan tio på kvällen (är det inte så att man inte ska tvätta bilen hemma över huvud taget för miljöns skull?). Man får inte heller säga till en annan granne att man inte parkerar båten på trottoaren en hel sommar. Man får å andra sidan skvallra om det med grannarna och få högt blodtryck på grund av irritationerna.

När jag undervisade holländska skulle de svenska deltagarna lära sig ’ruzie met de buurman’. De förstod inte vad det var. Bara som det står där, ’gräl med grannen’. Gör man det i Holland? Ja, om man är oense. Säger man det då? Ja, det gör man. Jag undrar bara vad som är bättre för hälsans skull; högt blodtryck för att man inte vågar säga vad man stör sig på, eller högt blodtryck på grund av följderna när man sagt vad man stör sig på...

Livet är ett äventyr... ett lugnt äventyr i Sverige, Wikipedia syftar nog på en lite större kulturchock.