Strålande...

Apropå traditioner. SVT sände första julkalendern 1960 som hette Titteliture. Sedan dess är traditionen ett faktum. Själv minns jag kalendern 1977, Teskedsgumman, den gick som repris från 1967 i svartvitt. Utbudet och konkurrensen då var förstås begränsad. Men samtidigt gjorde det att vi alla hade ungefär samma referenser till vad som komma skulle inför jul. Det slår mig att denna tradition inte längre är lika självklar, det finns så mycket annat som pockar på. Just det där med julkalender är exempelvis inte så där jätteviktig för min son, men det ska nog gå bra ändå.
 I detta nummer har Presspunkten också pyntats med text och bild av fina gäster. Stort tack till Trixie, Mattias, Pingu, Emmelie och Carina. Strålande jul till oss alla!

Intervjuoffer denna gång är en man vid namn Anders Bergström som arbetar vid Svenska Kyrkan i Karlskrona. Han har två arbetsfält, dels som assisterande diakon och dels som kyrkopedagog. Han delar tiden lika mellan dessa två poster. Anders som fyller 60 år i år är ursprungligen ifrån Karlskrona, närmare bestämt Kalvhagen. Han har familj bestående av fru och två vuxna barn och fyra barnbarn.
   Anders är uppvuxen med en pappa som arbetade på det som då kallades LM Eriksson och en mamma som arbetade på köket vid Tullgården. Något som präglat Anders är han hade två syskon, en bror och en syster som båda hade mycket svåra psykiska funktionsnedsättningar (båda har gått bort nu).

Sin kristna tro har alltid funnits där men Anders var tidigare mer aktiv inom frikyrkliga församlingar. Nu på senare dagar har Anders dock funnit sitt hem i Svenska Kyrkan. Anders uttrycker det som att han ser de olika församlingarna som blommor som bildar en bukett. Anders känner sig trygg i sin kristna tro och han ser Jesus som sin polare som hänger med i vårt och torrt.
 Tillbaka till Anders arbete så har han som sagt en roll som diakoniassistent 50 % av tiden. Den andra rollen är att vara kyrkopedagog också 50 % av tiden. Anders beskriver arbetet som att då kyrkor är fyllda med mycket symbolik och pedagogik så är det hans uppgift att visa vad det kan säga oss. Det kan vara att känna på materialet som kyrkan är byggd av o.s.v. Ett exempel var då en person som var gravt synskadad och som inte kunde uppleva hur fin Fredrikskyrkan hade blivit efter renoveringen. Då byggde Anders sonika en modell som fungerade som en taktil modell som den synskadade istället kunde känna sig fram på.

Någon formell utbildning har Anders inte. Det är bara som kyrkopedagog Anders har läst en kortare utbildning på ett år. Anders säger att han hade det väldigt svårt i skolan men att det gått bra för honom ändå. Han hade det mycket svårt i skolan, men Anders har inte brytt sig om det. Han uttrycker det som att han är Guds dräng. Fördelen med att inte ha någon utbildning är att det inte krävs att man går in i några djupare resonemang.
   Numera bor Anders med sin fru i Torhamn sedan ett år tillbaka. På tomten vid deras hus har Anders börjat anlägga vad han kallar den bibliska trädgården. Det är en trädgård med exempelvis olivträd, apelsinträd, mandelträd och fikonträd. Meningen är att man skall ha rundvandringar där. Det är lite si och så om träden håller för kylan på vintern. Lite fårull på marken för att skydda rötterna och trädkronorna täcktes in av bubbelplast har Anders satt ditt. Gud är god brukar Anders börja vandringen med. Se till helheten, smaka och se. Man får höra av sig för att få gå en rundvandring. Det blir en totalupplevelse på så sätt.

Anders har annars ett imponerande cv där han arbetat som säljare, pianostämmare, drivit musikaffär (som hette R:M musik AB) och kyrkovaktmästare. Numera är dock Anders så lomhörd att han inte kan jobba som pianostämmare längre. Anders tycker han har nytta av sin erfarenhet som säljare i nuvarande jobb, det gäller att se människan som kommer. Att visa empati för människor och att älska din nästa som du älskar dig själv.
   Anders utgår ifrån Fredrikskyrkan i sitt arbete. Inom det som kallas pastoratet ingår Fredrikskyrkan, Trefaldighetskyrkan, Aspökyrkan och Kungsmarkskyrkan. Det är ca 50 personer som arbetar inom detta pastorat. Om man bara ser till Fredrikskyrkans församling så är det ca 20 stycken som arbetar där. Verksamheten i Fredrikskyrkan omfattar att man kan dreja i lera och måla mellan elva och två på vardagarna, soppluncher på tisdagar, ordnar sångstunder för äldre och kreativt skapande (måndagar). Målet är bland annat att försöka bryta människors ensamhet och isolering.

Hela verksamheten finansieras genom kyrkoskatten. Fredrikskyrkan blev totalrenoverad för ett par år sedan. Väldigt tacksamma att kyrkan nu är så lätt att anpassa för olika verksamheter för det är stolar istället för bänkar som går att flytta på. Nu kan man plocka bort stolarna och ha en konsert som exempel. Det har blivit en multifunktionell kyrka.
   Anders tycker också det är viktigt att kyrkan är öppen för alla. Man behöver inte vara medlem för att delta i verksamheten. Förebilder som Anders har är bland andra munkar och nunnor från för. Det har också kommit in personer in i hans liv som inte är hans föräldrar men som betytt ofantligt mycket och som ser en för vad man är. Det är en blandad kompott av människor som han möter tycker Anders. Annars är det det finaste att just möta människor. Men det krävs mycket egentid för att fylla på när man mött människor. Anders drivs av hungern att träffa människor. Under Covidepidemin kunde man inte möta människor och det var jobbigt för då kunde man enbart träffas över mobiltelefon. På frågan om Anders kan släppa tankarna på jobbet när han slutar för dagen säger han att det är svårt. Han brukar gå ute i naturen eller sitter och drejar där hemma hjälper men han har blivit bättre med åldern. När man drejar släpper man allting och man måste vara fokuserad. Då är man i en bubbla och man blir alldeles tom på tankar.

En svaghet Anders tycker sig ha är att han inte har någon utbildning. Det retar Anders ibland. Han känner att han skulle nå längre om han haft en utbildning. Exempelvis som att Anders inte kan något språk förutom svenskan. Det kan bli svårt då de har utländska personer som vill se kyrkan. Han ser upp till människor som har utbildning, En annan svaghet är han har svårt att ta emot positiv kritik. Exempelvis kan det vara om Anders sitter och spelar piano och någon kommer och berömmer honom för det. Då har Anders svårt att ta emot den positiva kritiken. Det är inte riktigt snällt att inte kunna ta emot positiv kritik tycker han. En styrka är att tycka om människor. Det betyder så otroligt mycket.
Anders tycker han har turen att han har en lyhörd kyrkoherde som chef (som heter Gabriel Norrgård). Denne är lyhörd på hans förslag och det är Anders väldigt tacksam för. Men visst kan Anders vara frustrerad när han vill göra saker men att det inte går.

Tomten tittade ut från fönstret. Han drog en djup suck. Nu var hans semester på över 300 dagar slut. Han kände en uppgivenhet. Hans arbetsschema var lite ovanligt. Bara en dag men nog världens stressigaste arbete. Att föra gåvor till varenda person över hela jordklotet. Ännu värre blir det ju när man tar in det otäcka, alla som kopierar mig. Han steg upp ur sängen och klädde på sig de röda arbetskläderna. Han klev ut i en liten sal med ett bord. Där satt tomtemor fortfarande iklädd sina hawaikläder. Hon klagade på att semestern var slut. Lugna dig, sa tomten, jag har en arbetsdag sen är det klart för resten av året. Du däremot, vad var det du gör nu igen? Har du glömt, jag ska ju sköta arbetsintervjuerna till alla fabriksarbetare! Och agera veterinär åt renarna. Ja just ja, sa tomten, nu minns jag. Men en riktig veterinär behövs ju. Du har ju gett renarna fel foder för 5:e gången denna veckan. De ska ju inte ha fiskmat. Men det är ju billigare, försvarade tomtemor sig med. Vi skulle inte ha denna knipan om du bara tog betalt för alla klappar. Du har ju inte fel men människorna tror ju inte att jag finns och de som tror på mig tror att jag tar betalning i gröt! Jo det stämmer ju, sa tomtemor. Nu ska vi gå över listan för anställning? frågade tomten. Jadå sa tomtemor. Hon tog upp ett pergament och harklar sig.
Krav 1 måste kunna arbeta 24 timmar i sträck.
Krav 2 måste kunna fungera bra med renar.
Krav 3 måste kunna tillverka iphones till dem äldre barnen.
Krav 4 Måste kunna tillverka 10tusen leksaker i minuten.

Ja sa tomten, och nu tycker jag att det är hög tid för promenad. Ja det skulle vara trevligt sa tomtemor. Dem reste på sig och gick upp. De öppnade den stora dörren till det enorma fabriksgolvet som ekade tomt. Allt arbetsmaterial var redan på plats. Det var en hel del till miljontals iphones och andra leksaker. Men renavdelningen var i full vigör. Det kunde tomteparet höra. Så de klev ut i snön för att titta till dem. Hur går det? Frågade de huvudnissen där. Jo det går bra sa huvudnissen. Tack för du gick med på att höja budgeten. Vi har gjort ett nytt inköp som vi tror ska underlätta jultomten i natt. Jaså vad då för inköp? Jo det ska jag berätta sa nissen. Du vet de sakerna som människor flyger runt med och för ett sådant oväsen. Ja sa tomten lite fundersamt. Han gillade inte riktigt var detta var på väg. En sådan krockade ju jag med i fjol. Veterinärkostnaden var ju skyhög. Rudolph blev ju nästan av med mulen. Vi vet, sa nissen, därför har vi modifierat släden, bara titta. Tomten tittade. På baksidan var ett massivt ståldunder. Han kunde även se några nya knappar. Han kände sig trollbunden. Med den här behöver du egentligen inga renar. Men skulle du känna dig ensam så har vi installerat säten till dem så de kan följa med ändå. Tomten kände sig om ett barn på julafton så han började hoppa som han var kissnödig. Han slängde sig upp på släden. På knapparna stod det start,stopp stolsvärme och bluetooth. Vad är det frågade han nissen. Det gör så att du kan koppla upp telefonen till släden. Häftigt tänkte jultomten.

Du ser spaken va, sa nissen. Ja sa tomten. Du trycker på startknappen. Sedan drar du spaken framåt för att gasa och bakåt för att sakta ner vid landning. Och stoppknappen är nödbromsen och ratten vet du vad den är till för. Han startade släden som startade upp med ett rejält dunder. Sedan susade han iväg. Han var så ivrig så han hade glömt säkerhetsbältet. Han susade upp bland molnen. Han fick sikte på en sådan sak igen. Så han flög upp jämsides. Då blev han lite ond, det var samma sak han kolliderade med i fjol. Så han tog och tittade mot människorna som satt längst fram. Han ville räcka fingret men hejdade sig i sista sekunden. Det fanns ju barn med där. Så han vinkade med ett fake leende. Han flög ner till tomteverkstaden igen. Där var de nya nissarna i full gång med att tillverka alla presenter och packa ner i den magiska säcken. De brukade få spendera tusentals kronor ur egen fick för hundratals säckar att fästa under släden. Men tomten var lite busig. På förra släktträffen så träffade han på sin kusin. Han var lite underlig med ett rött ärr på pannan i form av en blixt. Han hade med sig väskan som var magisk och hade obegränsat utrymme. Han stal den. Kusinen hade blivit full på glögg. Efter några timmar var nissarna klara och allt var lastat. Tomten sa hejdå till tomtemor. Han hade sedan renarna att hoppa upp i släden. De var snabbt upp i luften och susade bland molnen. Detta blir en intressant jul tänkte han medans han lyssnade på Spotify.

Mina knän blev svaga. Jag vände genast sida. Kan det vara en ande? Nä, det är säkert bara min inbillning. Du var trött och nervös, sen är det en läskig plats. Nä några spöken finns inte. Det var ju absurt. Jag reste mig på ostadiga knän och vandrade hemåt. Jag hade nu två dagars ledigt. Men min nästa arbetsdag började som vanligt. Jag och Rickard avlöste dagpersonalen. Dagen gick som förväntat. Vi underhöll barnen och lekte med. När natten infann sig så såg vi till att de tog sina mediciner och somnade efter vi läst sagan om soldaten och elddonet. Men när allt tystnat så infann sig samma oroskänsla. Jag kände en stark dragning till vinden. Jag kunde inte förklara det. Jag hade bara en känsla att det var något däruppe jag måste se. Jag stod och stirrade på luckan som ledde upp dit. Jag försökte att öppna den. Men den var låst. Jag drog så hårt jag kunde i handtaget. Det här kändes vansinnigt. Men till slut lyckades jag knäcka något på luckan så den öppnades. Jag kröp in genom det trånga hålet. Det var ett stort rum. Men man kunde se att ingen varit här på länge då det var damm och spindelväv. En otrolig hetta kom över mig. Som om hela jag höll på att brinna upp. Det var så att jag ville skrika.

Jag försökte men fick inte fram ett ljud, det var som att lungorna var fulla av rök. Jag sprang fram mot luckan men den var låst. Hur hårt jag än drog så var den stängd. Men smärtan, så kvickt som den kom försvann den. Jag började kolla mig omkring. Jag kunde se ett litet fönster. Jag tittade ut och blickade ner mot ingången. Mina ögon vidgades. Ur tomma intet uppenbarade sig en folkmassa utanför. De såg alla ut som de inte hörde hemma här. Han kunde utgöra att några var vuxna och resten var barn. Deras klädstil såg ut att vara från tidigt 1900-tal. Ok vad fan är detta för sjuk maskerad? En kvinna sa till en man, är alla inräknade. Mannen tittade ner mot en lista. Ja alla är här. Men mannen tittade rakt upp mot fönstret med ett ondskefullt glin. Nu uppenbarade sig några gammaldags bilar det såg ut som brandbilar. Men allt försvann som en rökpuff. Jag vände mig om. Men där mitt framför mig stod en pojke . Han såg ut exakt som Peter beskrivit honom. Hans hy var helt kolsvart. Som om den var täckt i sot. Men jag kunde se två blåa ögon. Men de var rödgråtna. Den enda färgen jag kunde se förutom den svarta. De lämnade mig, De lämnade mig. Rösten var så den vibrerade av rent hat. Den var som en blandning av en sorgsen 6-åring och en vuxen man. Snälla hjälp mig sa skepnaden.

Hur hur då, stammade jag. Lägg mig till vila jag ber dig. Hitta mina ben lägg dem i min familjs grav. Hur ska jag kunna hitta dem, sa jag. Jag vet inte. Vålnaden försvann. En sjö av känslor sköljdes över mig allt från ilska, förvirring och sorg. Så jag skäms inte för att erkänna att jag grät som ett litet barn. Det var så jag inte märkte Rickard stå framför mig. Det krävdes att han gav mig en örfil för att märka honom. Vad fan gör du häruppe? Sa han. Såg du dem inte?.Vilka då? Sa han. Då blev jag helt stum. Mina ögon spärrades upp. Nä, ingenting. Jag reste mig på ostadiga ben. Gå hem, sa Rickard, du ser sjuk ut. Tack, sa jag och vandrade hem. Min mamma frågade mig om jag mådde bra. Jag svarade inte utan gick bara upp på mitt rum och låste dörren. Jag satte mig vid datorn som kommit tillbaka reparerad dagen innan och googlade Brand på Kronsberga barnhem.

Den 7 november 1917. Det stod samma grej som han läst om att den började i köket och bara ett dödsfall. Men lite mer information fanns. Föreståndaren Albert j Person och sköterskorna Ulrika Persson och Sara Hermansson var i tjänst natten för branden. Det fanns bilder på dem. Alberts bild gav mig en knut i magen det var samma man jag hade sett med listan. Allt matchade från den bruna kostymen till polohatten och mustaschen. Det stod att brandorsaken var en ugn som lämnats öppen. Källardörren var dock relativt intakt. Den hittades låst. Jag fick kalla kårar. Jag googlade på Albert. Det stod att han föddes 1876 i Stockholm. Att han sedan ung ålder jobbat på skeppsvarvet i Stockholm som förman. Det var innan han tog anställning vid Kronsberga barnhem kort innan branden som ödelade hemmets kök och källare som var direkt ovanför köket 1917. Det stod att han sedan själv dog i ett barslagsmål 1918.
   Nu började solen stiga upp och jag var riktigt trött så jag gick och lade mig. Jag vaknade på eftermiddagen. Jag kunde inte få den natten ur huvudet. Jag kunde inte skaka av mig känslan att något mer än bara branden hände den natten. Så jag kollade namnen på barnen. kanske någon fortfarande var vid liv? Så jag kollade i folkbokföringsregistret. Till slut hittade jag ett namn som passade Göran Gustavson ålder 101 år. Det stod att han bodde på Elinebergs ålderdomshem. Det var ju gångavstånd från där jag bor. Så jag ljög för mina föräldrar sa att jag skulle spendera dagen hos en kompis. Men i själva verket gick jag direkt till Elineberg.

Vad fan gjorde jag egentligen här?. Jag hade ju ingen jag kände här. Kan jag hjälpa dig sa en kvinna. Jag söker en Albert Gustavson. Vem ska jag säga är här, sa kvinnan. Säg att hans barnbarn Peter är här. Ok följ efter mig, sa kvinnan. Hon ledde mig ner för en lång korridor. Här är hans rum sa kvinnan och visade mig in. Kvinnan vände på klacken och gick därifrån. Jag stängde dörren och harklade mig. Mannen vände sig om i sängen och tittade upp. Vem är du, sa han. Jag heter Johan och jag skulle vilja fråga dig några saker. För att vara så gammal så verkade han förvånansvärt frisk och klar i huvudet. Han satte sig på sängkanten, vad vill du fråga om. Det knöt sig i magen. När du var liten bodde du på ett barnhem i närheten? Ja sa mannen, lite frågandes. Jo, saken är att jag jobbar där nu. Mannen avbröt och sa. Du har sett honom eller hur? Inte bara jag, svarade jag. Utan en boende. Han må se otäck ut men han vill inget illa. Jag måste fråga vad du minns om den natten. Men om det blir för smärtsamt så förstår och kommer inte kräva dig på svar. Men jag måste ändå veta, vad minns du?
 Jag minns det som om det var igår. Samma dag som branden skedde så hade personalen slagit Bergman. Slagit? Frågade jag. Ja det var vanligt då. Hans brott hade inte varit mer än att ta lite mat efter middag. Där du sett honom, det var vinden eller hur. Ja, sade jag . Vad ingen pratat om var att de av oss som blivit slagna låstes in där i en vecka minst efteråt. Då beräknade svinet att blåmärkena skulle blekna. Svinet? Sa jag. Ja föreståndaren Albert Josef Persson. Trots att han varit död i 90 år så hatar jag honom fortfarande.

I sighed gently as I looked out the window, watching the cars on the opposite lane zoom by. With a slight yawn I said, sounding a bit tired: ”So… did you have to wake me up so early?”
   Ariana giggled and shook her head as she said: “Well, technically we didn’t have to. But… you know. You’re still asleep in the real world after all. No matter how much you wish this could be real, it just won’t ever be.”
 I sighed again, starting to look sad as I did, which Lucy immediately reacted to. She gasped and started to hug me as she said: “T-trust me. Trust all of us! It’ll be okay! You c-can dream about it as m-much as you want before it h-happens, and that’s perfectly f-fine!”
 Eralia giggled and nodded as she said: “Lucy is right, you know. You dream about stuff like this all the time. Why stop now? After all, it makes you happy! Knowing that you have friends, even if they don’t actually exist in reality. Sure, you’ll get branded as a mental patient or whatever, but… that’s life. Mortals just don’t understand themselves. Do they? They’re all so… weak kneed, after all…~”
 I giggled and blushed as I said: “W-well… I agree about those things. W-where are we going, exactly?”
 It looked like Ariana was about to say something, but Eralia giggled and shook her head as she pointed up at the sky and said: “Hush. There’s someone out there who wouldn’t appreciate being spoiled. Isn’t that right? Yeah, you who’s reading this right now. I’m talking to you! First of all, thank you! Second of all, may I add how beautiful I think you a-“ but she didn’t get to finish her sentence, because Ariana elbowed her gently as she said: “Shut up! Please. You’ll shatter the 4th wall if you go any further.”
 I started to laugh as I said: “You already did that, I’d say. Now that you mention it though.” I said, as I also pointed at the sky and said: “Complain all you like about self awareness. I won’t change a thing! I hope you enjoyed reading this ongoing disaster!”

Oklahoma var segregerat på 20-talet. Det fanns ett distrikt, Greenvood. Där bodde primärt svarta människor. Många av dem veteraner från första världskriget. 1921 Memorial day. Det var dagen då det först började. Dick Rowland, en ung afroamerikansk man jobbade som skoputsare. Han jobbade på Main Street i nedre Tulsa. Han behövde använda toaletten. Men då Tulsa hade Jim Crow-lagar så fick han inte använda samma toaletter som vita. Därför fick han gå till närliggande Drexel building. Där fanns toaletter som var till för svarta på 5:e våningen. Han tog hissen där han mötte hissoperatören Sara Page. Vad som exakt hände vet ingen säkert. Men det mest troliga är att hissen skakade till och Dick tog tag i Saras arm för att inte trilla. Men vad man vet är att Sara hördes skrika och Dick sågs springa därifrån. En affärsarbetare såg detta och ringde polisen. Dick sprang hem till sin mamma i Greenvood, en Freedom Colony. (En plats många svarta bosatt sig i under eller efter Amerikanska inbördeskriget).  
   Dagen efter blev Dick arresterad och förd till domstolen. Men åklagare och polis var på väg att släppa honom pga av brist på bevis. Då kom en mobb av vita då det stått i tidningen att han försökt våldta Page. Oroliga att Dick skulle lynchas så kom ett stort antal svarta, många beväpnade. Polisen lyckades försäkra att Dick inte skulle lynchas. Som de båda folkmassorna skulle gå så försökte en vit ta en pistol från svart. Ett skott avfyrades, ett till och ett till. När det var över så var 12 personer döda.10 vita och två svarta. Enligt polisens ord så bröt helvetet lös. De svarta gick tillbaka till Greenvood förföljda av vita.
 Upploppet varade i 16 timmar. Folk drogs ut i gatorna och släpades efter på vägarna. Flygplan släppte brandbomber. 35 stadskvarter brändes ner. 1256 bostäder förstördes. Officielt rapporeterades 800 skadade och 37 döda 25 svarta och 12 vita. Men nu tror man att dödssiffran är minst 150. Det slutade inte förens dagen efter då Nationalgardet fick återställa ordningen. Många fick spendera den vintern under rödakorstält. 6000 blev arresterade men ingen av upprorsmakarna fick fängelsetid. Förslag att återuppbygga Black Wall Street blev avstyrda av Tate Brady en klansman och democrat. Förslag att flytta de hemlösa från Tulsa kom upp. Men många svarta satte ner hälarna och tog fallet till domstol och vann. Idag är mycket av vad som var Black Wall Street under motorväg 122 i Tulsa.

Källa:
wikipedia och extra history

Denna gång intervjuas Kalel Elmagasabi som är skötare på ett gruppboende i Inglatorp. Kalel är en kreativ och mångsidig person med en stark bakgrund och en imponerande karriär inom HVB-hem, Kriminalvården och nu LSS. Kalel är idag 41 år och kommer ursprungligen ifrån Libyen. I Libyen läste Kalel gymnasiet. Sedan blev han skickad till Manchester (England) för utbildning inom public relations på ett universitet. Det var Libyen som betalade allt i Manchester. Tiden i Manchester beskrivs av Kalel som bra med mycket fester, fotboll och skola. Enda undantaget var att Kalel inte tyckte om fotboll. Han kom till Sverige 2008 efter kuppen i Libyen.

Idag har Kalel svenskt medborgarskap. Han har familj med fru och två barn på 12 respektive 9 år. På universitetet i Manchester lärde sig Kalel att läsa av människors tankar, att kunna läsa av om de ljuger eller inte. Han kombinerar sitt intresse för människor med sin utbildning inom public relations, psykologi och kroppsspråk från Manchester. Kalel har fjorton bröder varav Kalel är näst äldst. Tre bröder bor i Sverige nu. En äger en fastighet, en jobbar inom kommun, den tredje som personlig assistent, en bor i Italien och resten bor i Libyen. Kalel tyckte inte det var speciellt svårt att lära sig svenska då han hade en affärsverksamhet som krävde att han pratade svenska. Då var han 24 år. I vardagen tänker Kalel på det engelska språket. Hemma pratar han mest engelska men med barnen svenska.

Han styrketränar numera men har även tidigare tävlat i bodybuilding. Det var i Spanien och Marocko och då vann Kalel 125 kg klassen. Kalel är inte bara engagerad i sitt arbete utan även passionerad för personlig utveckling och fysisk hälsa, vilket hans intresse för bodybuilding vittnar om. Han ser sig själv som en tävlingsmänniska och då som singelspelare. Som förebild känner Kalel sin pappa som nu inte är i livet längre. Fadern arbetade som business administrator och höll på med guld och pengaväxling. Han var utbildad vid ett universitet i London i business administration.

Kalel glömmer allt när han åker hem ifrån jobbet. Han har full tid med annat på fritiden. Han tränar och barnen har sina fritidsaktiviteter som fotboll och handboll. Kalel kör också med sin husbil med familjen t.ex. utflykter till Öland. Kalel ser sig som troende sunnimuslim. Han går regelbundet till moskén de fredagar då han inte arbetar. Har inte haft så mycket drömmar om arbete när han var liten däremot som pensionär. Han vill flytta tillbaka till Afrika eller en varm lugn plats, inte Libyen men kanske Marocko (som är nära Spanien) när han blir pensionär. Som största prestation ser Kalel att han har alltid energi och att han inte släpper reglerna som gäller. Kalel tycker det är stor skillnad mellan folk i Sverige och Libyen exempelvis tycker han att man i Libyen
är öppnare än i Sverige.

Har läser och skriver dikter (poesi) på sin fritid. Med en lösningsfokuserad och kreativ inställning till livet, uttrycker han sig genom poesi och är ständigt på jakt efter nya sätt att växa och bidra till andra. Kalel skriver då på engelska. Han säger sig också tänka på engelska. Man måste tänka att det vänder efter hand även då det ser svart ut. Kalel menar på att han har lärt sig av andras misstag, Kalel har jobbat ett år på Inglatorp och han är nöjd med jobbet som så. Alla jobbar i ett team och det blir bra då. Han vill inte byta. Om Kalel har stress måste han även göra det han skall. Han har alltid tävling med tiden.

Han gillar att resa och har rest mycket i Europa och i de arabiska länderna. Han har bland annat varit i Saudiarabien och då i Mecka som är den muslimska vallfartsorten för muslimska pilgrimer. Kalel skulle vilja resa mer i Asien. Kalel tycker främst om amerikansk musik som hip-hop. Den bästa egenskapen Kalel har är att han tycker att han har mycket tålamod. Men det kan även vara en nackdel. Ibland har han för mycket tålamod och då kan folk läsa honom fel. Han tycker han är en gammaldags man när han berättar om sig själv. Gillar att skriva mycket exempelvis om regler här i livet.

Äntligen skulle jag åka till Göteborg och hälsa på min bror och hans partner igen! Det var fredagen den 11 oktober, och det skulle komma att bli ett välkommet avbrott från vardagen med alla rutiner!
 Fredagen den 11 oktober vaknade jag en halvtimme innan mitt alarm skulle ringa. Jag hade satt det på klockan sex, men vaknade alltså av mig själv redan halv sex. Jag var ju så förväntansfull inför helgen, att få komma iväg till Göteborg, men också själva resan. Jag gjorde mig klar och åt frukost, innan jag gav mig av. Dagen innan hade jag valt ut tre olika avgångar från Karlskrona. En med 40 minuters bytestid, en med en extra timme och en med två timmar extra. Men varför sitta hemma och vänta? Det blev alltså första turen för min del.
 Tåget var först ganska öde när jag steg på, men strax före avgång kom det lite mer folk. Resan ner till Malmö tog två timmar och tre kvart cirka, men tiden kändes inte allt för lång! Så, när jag steg av tåget i Malmö tog jag vänster för att kunna ta rulltrappan upp till markplan. För att vara säker frågade jag en annan tjej, som stod och väntade, så att jag skulle ta rätt håll. Detta eftersom jag förra sommaren råkade gå åt fel håll just där.

Efter att ha åkt rulltrappa så gick jag runt lite på Malmö Central. Jag såg massa olika restauranger, som mest bestod av olika diskar som man beställde mat vid. Sedan fick man väl leta upp en sittplats någonstans. Men jag såg också en liten Coop nära-butik, där jag också var inne och kikade lite. där fanns bland annat godis, chips, drycker, frukt och annat bra för resan, kan jag tänka mig. Själv köpte jag en påse chips och lite dricka innan jag betalade och gick ut. Jag fick be om hjälp, eftersom det bara var självscanningskassor där.
   Jag gick ut en sväng och funderade på vad jag skulle äta för lunch. Kvällen innan hade jag kollat lite på nätet, och sett att det fanns både Sugbaw och Burger King. Valet föll på den senare restaurangen, så jag gick dit och beställde. Men restaurangerna låg ju bara som typ små inbuktningar, där man gick in för att beställa antingen vid disken eller någon typ av skärm. För min del var det lättast att gå fram till disken. Då jag fått min mat tog jag med den ut i vänthallen och hittade ett bord, där jag snart upptäckte att min hamburgare inte var naturell. Det var ost i, vilket jag inte gillade. Därför gick jag tillbaka till disken och sa till om det, så jag fick en ny som var rätt! 
 Efter min lätta lunch, bestående av hamburgare och nuggets, så gick jag ut en sväng. Det hade snart gått en och en halv timme sedan jag kom, men jag kände att det räckte. Därför skrev jag till Felix och frågade om jag kunde tqa ett tidigare tåg, och det var helt lugnt för honom. Jag hade ju till och med rundat stationen ute. Eftersom det var okej för honom att jag kom en timme tidigare, så begav jag mig ner till spår 4A, där tåget till Göteborg avgick några minuter senare.
   På det här tåget var det lite mer folk, men efter Lund och Landskrona blev det lugnare och jag kunde ha min shoppingvagn bredvid mig. Jag reser ofta med vagn, eftersom jag då inte behöver ha ryggsäck för att få med mig allt jag behöver. Då jag åkt några stationer bytte jag tågset, vilket var tur eftersom det jag satt i från början kopplades av. Det var också en hel del tunnlar på vägen, så jag fick dricka lite för att inte få lock för öronen.

Då vi närmade oss Göteborg behövde jag gå på toaletten, men det saknades papper på den jag gick in på först. Så efter att ha passerat genom halva tåget kom jag till nästa toa, där fanns det som behövdes. Sedan var det dags att samla ihop grejerna och stiga av. det var jättemycket folk på Göteborgs central, så tur att Felix mötte mig. På vägen mot spårvagnen så passerade vi flera pressbyrån-butiker, innan vi var ute. Färden med spårvagn gick ganska fort till Majorna och hållplatsen Stigbergstorget, där vi hoppade av.
 Efter en paus uppe i lägenheten, då Micke också kom hem, så gick Felix och jag ner till Hemköp för att handla lite. Det var salami och mjölk till mig till exempel, och Felix köpte chips och läsk inför helgen. När vi kom tillbaka till lägenheten kollade jag lite i Foodora och hittade restaurangen Pasta House. Vi beställde mat därifrån, jag tog en Spagetti Bolognese, Felix och Micke tog andra grejer, men jag la beställningen åt oss. Efter ett tag kom maten, som var jättegod!
Det var stora portioner, men återigen fantastiskt gott! 
 Resten av kvällen bestod av lite olika spel, med tärningar och kort, men också lite Nintendo Switch. Härligt och trevligt på alla sätt och vis, helt enkelt. Vid halv elva ungefär gick jag och gjorde mig klar för natten, när de andra gick och la sig. Jag är ju så van att lyssna på radio på natten hemma, men kom på tanken att lyssna i mina trådlösa hörlurar, vilket blev riktigt bra! Visst, det tog en liten stund att somna, men det gick jättebra!

Vid halv åtta på lördagsmorgonen vaknade jag, totalt utsövd. Jag hade ju sovit åtta timmar då, vilket är vad jag maximalt behöver. Efter en stund vaknade också Felix och Micke, och vi åt frukost och lyssnade på Ring så spelar vi. En riktigt mysig morgon ihop, helt enkelt. Strax före tio gick jag och gjjorde mig klar för dagen, och så lyssnade vi på Melodikrysset när jag kom ut. Jag tyckte att det var svårt och gav upp efter ett tag och fixade i ordning resterande grejer för dagen, som att fixa håret. Sedan duschade Felix och Micke innan vi åt lite lunch och gav oss ut. Jag åt pasta med schnitzel, en lite udda kombo men öndå helt okej. Detta eftersom de åt ugnspannkaka, rester de hade i frysen. 
   Väl ute tog vi spårvagnen till hållplatsen Grönsakstorget. Detta var en äldre spårvagn, som lät lite mer. Dessutom så var det trappsteg in, det är det inte på nyare spårvagnar. Ullie fick hänga med, så vi fick vara längst bak i spårvagnen. När vi gick av så passerade vi en del Second Hand-butiker, som hette Ragtime och Pop Boutique. Vissa sådana är mer inriktade på märkeskläder. Men det dröjde inte lång tid innan vi kom till Flying Tiger Copenhagen. Det finns ju inte i Karlskrona längre, så det var kul att gå och kika där. Jag hittade ett hörlursfodral, som passar till de stora hörlurarna som jag har. Så det köpte jag. Dessutom så hittade jag en tygpåse med två fack, som var jättesmidig! Så de valde jag att köpa. Strax innan kassan fick jag höra att det fanns en app, Flying Tiger Club. Om man registrerade sig i den, så kunde man få olika erbjudanden. Det fixade jag, och fick därför 10 procent rabatt när jag var klar och betalade. Utanför väntade Micke med Ullie, och vi gick vidare och kollade lite. Vi passerade ett H&M, och gick in och kikade lite, utan att hitta något. 
 Efter ett tag vände Micke tillbaka hem, medan Felix och jag fortsatte. Då kom vi efter ett tag till butiken Søstrene Grene, som är en butik som jag älskar att gå i. Där hittade jag några ihopvikbara korgar, sådana som jag tycker är jättebra! Det var en variant som liknade andra som jag har haft, och en som var lite mindre än de som jag haft. Så det blev två små och en stor. 

Efter att ha betalat gick vi ut igen och började fundera på fika. Vi började styra tillbaka mot spårvagnarna, och tog en som gick till Kaptensgatan. För jag hade börjat fundera på att bjuda på Icas småbröd till frukost nästkommande morgon. Så vi tog spårvagnen till hållplatsen Kaptensgatan och gick in i en liten Ica-butik. De hade inte bröden i fråga, så jag bestämde mig för att beställa det via foodora när vi kom hem. Felix pratade med Micke, och vi skulle mötas utanför Konditori Kampanilen. Där var det fullt, så vi gick vidare till Café Zenit. Tyvärr var det fullt även där, så vi kollade i skivbutiken Bengans. Visst, där var det lugnare, men det var inget som jag var intresserad av. Så efter ännu ett misslyckande gick vi till Hemköp och köpte hem lite kex och sådant, det blev bättre så.
   Väl tillbaka på Stigbergsliden 11, så fikade vi lite innan de andra vilade lite. Då satte jag mig och kollade i Foodora, för att  beställa grejer. Det blev en förpackning med Icas småbröd, en påse Sourcream & Onion, lite läsk, bland annat. När jag lagt beställningen, frågade Felix om jag ville gå med honom och hämta ut ett paket, och visst, varför inte? Jag kände att jag lika gärna kunde hänga med som att sitta inne. Micke var ju ändå hemma och kunde ta emot beställningen. Så vi promenerade iväg och tog Ullie med oss. Vi gick och pratade, och så la jag märke till att det lät som att en buss passerade oss. Men nej, sa Felix. Det var en spårvagn som körde lite snabbare. Utan gnissel i kurvor och så vidare. Så det intrycket var lite nytt. 
Jag väntade utanför kiosken tillsammans med Ullie, medan Felix hämtade paketet. Då han var tillbaka gick jag själv in och kikade, det var kul att se det. Det var en större kiosk än jag trodde att det skulle vara. Sedan bar det av tillbaka. Medan jag väntat på Felix, så hade beställningen levererats, så skönt. Strax efter att vi var tillbaka i lägenheten, så skulle vi äta lite middag, fisk och potatismos. Riktigt gott!
 Även denna kvällen blev det spelkväll, med tärningsspel, lite kortspel och Nintendo Switch. Och precis som kvällen innan tyckte jag att de la sig lite väl tidigt, även om det var senare än kvällen innan. Men det hade varit mysigt, med chips och dricka medan vi spelade. Tänk då in, att man alltid hör spårvagnarna i bakgrunden. Det är som bussar i andra städer liksom, har jag tänkt! Även denna kvällen lyssnade jag på radio i hörlurar, men först pratade jag lite i telefon med min bästa kompis Elinor. Jag trodde också att det skulle ta tid att somna, men det gjorde det inte.

Söndagen började vid sju på morgonen, jag hade sovit tillräckligt. Tyvärr hade hörlurarna dessutom laddat ur under natten, så jag hade fått ha det tyst några timmar. Men, så fick det vara helt enkelt! Under nätterna som passerat hade jag då och då haft Ullie intill mig, vilket var riktigt mysigt! Det är ju ganska ovanligt för min del, liksom. När jag varit vaken en stund så kom Micke ut i köket, och jag passade strax på att ta en snabbdusch och klä på mig. Felix vaknade strax efter och frågade om jag ville hänga med ut på en morgonpromenad med Ullie. Och självklart ville jag det. Det var en härlig promenad, även om jag inte riktigt hade kommit igång ännu. Men det var skönt att komma ut i ett lugnt Majorna. 
 Efter promenaden blev det lite frukost. Micke hade bakat surdegsbröd på morgonen också, men vi bakade ändå av tre av småbröden, som jag beställde dagen före. Efter detta samlade jag ihop mina grejer och redan strax efter tio gick Felix och jag till spårvagnen. Då hade jag all min packning med mig, eftersom vi bestämt oss för att gå direkt till stationen efteråt.
Vi tog spårvagnen till hållplatsen Brunnsparken, som är nära Nordstan. Vad jag kom att tänka på då var att Göteborg har en brunnspark, precis som Ronneby. Lite kul faktiskt, tycker jag! Inne på Nordstan gick vi in på Kappahl och kollade på jackor. Jag provade en del och fastnade för en, som kändes lätt och smidig. Men vi skulle ju gå runt lite mer, och sa att vi kunde gå tillbaka och köpa den senare. Vi var också på Lindex och kollade. Visst, där såg jag en jacka också, men den var dyrare och längre. Vi skickade bilder till mamma så att hon skulle få se. Vi var också inne på H&M, men där fanns mest kappor, vilket jag inte vill ha. 
   Då vi hade gått runt lite till kände vi att det var dags att äta lite. Det fanns en Mc Donald´s-restaurang, som vi gick till. Jag tog nio nuggets och en Big Mac & co, medan Felix bara tog en kaffe. Men då fick han mina pommes och dipsåser som hängde med till nuggetsen, jag är inte särskilt förtjust i sådant. Han var ju klar snabbare, så medan jag åt klart och tog mig en liten paus, så gick Felix ett snabbt ärende och fixade en grej han skulle. Efter ett snabbt toalettbesök var jag också redo att gå vidare. Vi gick tillbaka till Kappahl, jag köpte jackan där och sedan promenerade vi genom en tunnel bort till Göteborgs Centralstation. Vi hade fortfarande massa tid kvar innan mitt tåg skulle gå mot Malmö, så vi gick runt lite. Vi var bland annat på Nils Eriksson-terminalen. Det är därifrån massa bussar går. En grej som jag tyckte var lite rolig där, men också smart förstås, var att det var olika utgångar, gater, som bussarna stod utanför. Vid varje utgång fanns en knapp för vilken nästa avgång var. Då det inte var någon avgång från just den porten, så öppnades inte dörrarna. Lite speciellt faktiskt.

Strax innan mitt tåg kom in så gick vi ut till perrongen och tog lite frisk luft. Det var ju ganska tråkigt att åka hem, men det hade ju varit en underbar helg. Jag steg på tåget och satte min plastkasse med jackan ovanpå min vagn. Tåget stod inne ett tag innan avgång, men till slut åkte vi iväg. Då hade Felix redan skickat ett sms, och frågat om jag hade hittat någon plats åt mig. Och det hade jag ju. På vägen ner till Malmö var det inga förseningar och inte allt för mycket folk, så det gick jättesmidigt! Väl i Malmö gick jag bort till den lilla Coop Nära-butiken och kikade lite, innan jag köpte med mig en macka från Subway att ha på tåget. 
   Väl nere vid spåret dröjde det inte länge innan tåget kom, och jag steg på. Men det konstiga var att vi inte körde iväg. Vad kunde det bero på då? Jo, efter ett tag så ropade de ut att det hade varit en olycka i Lund, så vi fick vänta kvar en stund. Men sedan ropade de ut att tåget blivit inställt, och att man hänvisades till nästa avgång. Jaha, istället för att vara i Karlskrona strax efter nio skulle det bli strax efter tio! Så tråkigt. Men det var ju bara att rätta sig efter det och stiga av tåget. Jag satt och väntade på en bänk, och under tiden passade jag på att prata lite med pappa. Dessutom skrev Felix och jag lite sms till varandra. Till slut om tåget, men vi fick vänta in lokföraren som fått köra det förra tåget till Lund. Så med några ytterligare minuters försening så kom vi iväg.
 Jag pratade med mamma under resan och kom överens om att hon skulle hämta mig vid Bergåsa. Det blev ju inte mer än några få minuter sent, vilket innebar att jag var i min lägenhet vid halv elva ungefär. I och med att jag kom hem så pass sent, så hade jag inte lust att gå och lägga mig, utan jag packade upp och pysslade lite. Jag kände mig så nöjd och glad över helgen som gått, och det var värt att få lite färre timmars sömn och vara lite trött på måndagen.

As they both stood there, he couldn’t help but to wonder if his desires could truly be granted with her help. As if she read his mind, she started to giggle with her signature seductive tone, as she said: “Oh, Jasmine… I can grant your desires. You know about the price, though. Will you take the risk…~?”
   He sighed heavily as he nodded, wondering if it was truly worth it. She couldn’t help but to gasp and start jumping up and down while clapping her hands together joyfully. As she stopped, she closed her eyes and took a deep breath, after which she opened them again.
   He knew what it would do, and yet… he still agreed. He extended his hand, to shake hers, and as he did, his inner voice started to scream that it was a mistake, and not to trust her.
   She smiled and shook his hand, as she said: “Thanks, Jasmine…~ now, I have some things to take care of. For instance, erasing your old self. I’ll be back soon, though. Don’t worry. I always keep my promises. For now, though… just hold on.”
   As her final words echoed in his mind, he felt compelled to go to bed. Almost as if something was calling him to it. An all too familiar voice spoke: “I appreciate the donation, made out of pure desperation. Let’s see… Jasmine, was it? You’ll be a really nice girl. And, you’ll be a perfect servant…~ for now, though… just sleep. Do not worry. I will keep you safe. It is my duty.”
   As the voice stopped speaking, all he could do was to lie down in his bed, slowly muttering: “Thank you… Lucifer. The fallen angel… heard my prayers…” and as he closed his eyes, he could feel how his entire body started to burn. And then… he fainted.

Pengar är en tillgång som vi människor behöver, både fattiga och rika. Det här är en liten berättelse om en väldigt rik och snål man som kallar sig för pengarmannen eftersom han har en väldigt massa pengar, många miljarder.
 Han har blivit rik på att köpa och sälja aktier och spenderat mycket pengar på en aktier som gick med en hög vinst. Hans favoritlåt är Money Money Money av ABBA. Han har räknat ut att han har cirka fem miljarder kronor och är en av de rikaste i världen. Hans riktiga namn är Sven–Gunnar och han är endast 30 år gammal. Han har till och med färgat håret i guldfärg så att hans hår glimmar av guld. Han är dessutom känd som att vara snål när det gäller att använda pengar till välgörenhet i världen. Han har aldrig skänkt en liten krona till någon välgörenhetsorganisation trots att de är i behov av mycket pengar.

Det är den 30 Juli år 2005 och han går upp från sin vita stora och lyxiga säng. Han befinner sig i sitt sovrum som är 50 kvadratmeter stort. Sovrummet har vita tapeter och golv gjord av guld som troligtvis har kostat många miljoner, till och med dörren är gjord av guld. Han tar på sig sin svarta kostym och fin byxor går sedan till köket som också är på övervåningen. Köket har blåa tapeter och stengolv. Han tar fram brödet och smöret, breder sedan sin macka, sätter sig sedan vid bordet på en vit trä stol och äter upp smörgåsen. Efter det tar han ett glas med mjölk, han gillar nämligen inte kaffe.
 Han går sedan till sitt lilla kassavalv och hämta en 1000 lapp. När han befinner sig utanför det lilla kassavalvet ringer hans mobil, som är vit och ha ett minneskort på 4 g plus ett SD kort på 8 g. Han tar upp mobiltelefonen och säger: - Hej det är Sven–Gunnar. – Hej jag heter Olle Pålsson och undrar ifall du vill skänka 10000 riksdaler till välgörenhet. Sven–Gunnar lägger genast på mobiltelefonen och säger till sig själv: Fan också vad välgörenhetsorganisationer ska ringa, jag är inte ett särskilt dugg intresserad av att skänka några pengar! En kort stund efter fick han ett sms där det stod: Snåljåp ifrån Olle Pålsson.
 Han gick efter det ut till sin trädgård och gick sedan till affären. Han hade ingen bil eftersom han tycker det är onödigt att slösa pengar på något sånt. Längs vägen till affären mötte han ungdomar som känner igen honom. De sa gemensamt i kör: Jävla snåljåp. Sven–Gunnar skriker åt de att de kan minsann fara åt helvete. Ungdomarna bara skrattade åt honom. Han fortsatte sedan mot affären.
 Väl framme gå han in genom dörren till den stora livsmedelsbutiken och tager en röd kundkorg. Inne i affären var det mycket med folk. Han svor till på grund av folkmassan. Han gjorde av med hela tusenlappen när han handlade. När han sedan gick ut ifrån affären satt en tiggare utanför och sa: Please give me som money please. Sven–Gunnar gav henne inte en enda liten krona utan fortsatte att gå hemåt.

Väl hemma igen sätter han sig vid datorn och gå in och kolla sina aktier. Han ser att de har sjunkit lite i värde. Han stänger sedan av datorn och bär in sin matkasse som stod ute i trappan till huset. Han sätter in maten i det vita stora kylskåpet och i den stora frysboxen. Han gå sedan in i TV-rummet som ligger på första våningen. Rummet har gula tapeter och ett lyxigt trägolv. Han har en stor platt-TV. Han tittar på serien The Simpsons på kanal 6. Klockan är 20:00 på kvällen.
 När klockan är 21:00 tågar han återigen till sin dator och kolla aktierna de har gått ner ytterligare. Han tänker, vad fan hände egentligen? När klockan är 23:00 går han och lägger sig i sin säng. Han har dock svårt att somna på grund av de minskade aktierna. Han somnar klockan 01:30. Han var tvungen att ta ett glas med whiskey för att kunna somna.

Nästa dag vaknar han klockan 08:00, ta på sig kläderna och gå sedan till datorn och kolla aktierna. Hans aktier har gått ner väldigt mycket. Han svor utav ilska. Han har aldrig varit med om något liknande innan. När det har gått ytterligare några dagar börja hans pengar tillgångar minskar och efter ett par år var han tvungen att sälja sitt lyxhus och flytta till en lägenhet. Han hade gått ifrån en rik man till en fattig man. Han gick nu för tiden ut och tiggde pengar. Men han fick inga större summor pengar. Alla som gick förbi honom kände igen honom och gav honom inga pengar.
 Det här var berättelsen om pengar mannen som var snål och själv blev fattig.

Johan suckade. Dagarna närmade sig Halloween. Det var nog det tråkigaste han varit med om. Han ville ju egentligen ut och festa. Men han var tvungen att gå bus eller godis med sin lillebror Mikael. Deras pappa verkade inte förstå att en 16-åring kanske inte skulle ha så kul att hänga med en 6-åring. Men det var som det var. Det gick snabbt nu. Det var dags att välja ut en halloweenkostym. Han kunde ju inte gå klädd i sina vanliga kläder. Så när han kommer hem så skulle det bära av in till stan. Hans bror skulle ha ihjäl honom om han inte kom med en kostym. Så han satte sig trött på bussen när han kommit hem från skolan. Han drog en djup suck som han satte sig ner på bussen. Den började köra. Landskapet susade förbi. Han var snart i staden. Han klev ur bussen. Han började stega mot partykungen. Hoppandes på att det fanns en billig utstyrsel .Han klev in. Det var fullt av folk. Det var många som handlade. Han bad om hjälp. Så efter en stund fick han hjälp av en snygg tjej som jobbade där. Han valde en kostym föreställande Mickael Myers. En inte för fin dräkt. Men det skulle det ju inte vara för Halloween. Så han valde den. Han klev rätt nöjt ut ur butiken. Nu bar det av hemåt. Han väntade på bussen. Den kom efter en stund. Så han var snart hemma. Han kände på dörren som var öppen. Han klev in och tog av sig skorna. Har du köpt en kostym? Frågade Mikael. Ja sa Johan, lite lätt irriterat. Här är den sa han och visade upp Michael Myerskostymen. Mikael visade upp en likadan. Det här ska bli jätteroligt, sa han.

Jo säkert, tänkte Johan. Han ville hellre vara med sina vänner. De skulle gå på en klassfest. Så han kände sig rätt bitter den natten egentligen. Men det var egentligen inte mycket han kunde göra. Han gick och lade sig. Han vaknade rätt tidigt runt kl 10. Han satte sig vid datorn för att spela lite. Han valde att spela lite Cyberpunk men blev trött efter bara en liten stund. Så han suckade. Han tittade sig om i rummet. Vad kunde han göra för att hålla sig sysselsatt. Han satte på TV:n. Det var ett nyhetsreportage. Det handlade om en pojke som försvunnit. Hemskt hann han tänka innan han stängde av. Han trummade med fingrarna på knäna utan att veta vad han skulle göra. Han tittade på klockan en timme hade gått så han lade sig igen och somnade om. Han vaknade med ett ryck, han fick något av en oroskänsla han kunde inte förklara varför. Han blickade ut. Det var nu dags. Han klädde på sig sin kostym. Han suckade lite grann. Mikael, kom nu så går vi. Han kom på direkten. Han sken upp. Nu går vi, sa han. De gick ut och började vandra med en påse. Det var fortfarande mörkt. De knackade på en dörr. Bus eller godis!? Nämen, vad gullig han är, sa en gammal kvinna. De gick vidare. Efter en stund började han släppa bitterheten av att missa klassfesten. De satte sig vid en fontän som efterliknade en mamma och hennes barn. De började att prata om lite allt möjligt och skojade med varandra, när Johan hörde gråt.

Han tittade sig om. Han tittade mot en sjö. En kvinna höll på att gråtandes gå ner. Han fick panik, han trodde att hon skulle ta livet av sig. Hej! Ropade han. Mår du bra? Kvinnan fortsatte att gå. Johan sa till Mikael att stanna där han var och började springa. Han hoppade i efter henne. Men till sin stora förvåning kunde han inte hitta henne i vattnet. Han simmade upp för att fånga andan. Då såg han det. Kvinnan var på land igen fast såg ut att vara torr. Hon tog Mikael i handen och började gå iväg med honom. Han simmade upp så snabbt han kunde. Han kände pulsen stiga. Han sprang fram till fontänen. Men Mikael och kvinnan var borta. Han fick panik. Han tittade sig om. Han började springa runt på platsen utan att veta vad han skulle göra. Han letade överallt men kunde inte hitta dem. Han visste inte vad han skulle göra. Han torkade svetten från pannan. Han tittade sig om. Det var fullt av barn där men ingen som såg ut som Michael Myers...

Det var en tidig morgon i den lilla byn Stregesta. Olof skulle precis gå ut och hämta in lite ved till spisen så han och hans fru Birgit kunde koka sitt morgon kaffe. När väl kaffet hade kokat färdigt så sa Birgit det skulle vara gott om man hade en bulle eller bakelse till kaffet. Olof, skulle inte du kunna kolla i skafferiet om vi har något att tugga på, sa Birgit. Olof sa, kan jag väl göra. Olof började genast att börja rota i skåp och skafferi. Nej tyvärr det fanns inte något, sa Olof till sin fru Birgit som satt vid köksbordet och sörplade sitt kaffe. Ska jag köra ner på byn med min mintgröna Volvo 142 och se om jag kan köpa något att fika om det är öppet i någon av de lokala affärerna sa Olof. Ja det kan du göra sa Birgit som hade avbrutit sitt kaffesörplande, när hon hörde att det inte fanns några bakverk hemma hos dom.

Olof satte sig i bilen som han ägde och började gasa i väg ner till byn på jakt efter bakverk. När han kom fram till den ena butiken, som hette Bertils kött och fisk, fick han se att postbilen precis skulle lämna post till butiken. Det var Berit Larsson som körde rundan i dag. Olof hälsade på Berit innan han klev in i butiken där Bertil stod och prismärkte varor. När Bertil såg Olof blev han glad och sa, nämen tjenare hur är läget. Olof sa, jo det är bra. Är på jakt efter några bakverk att fika på. Bertil sa, bakverk säger du jo men du känner ju mig. Jag har bakverk, ska kolla på lagret. Bertil kom till baka och sa till Olof. Jag förstår ingenting jag hade bakverk sedan i går. Och jag hade beställt två pallar men de är borta. Olof sa, det låter ju riktigt märkligt. Ja visst är det märkligt sa Bertil. Ska du kolla övervakningskamerorna Olof. Ja det kan jag fixa sa Olof, som jobbar som säkerhetsvakt.

När de hade kollat upp övervakningskamerorna såg de att Berit backade upp till lastporten och tog ut en lastpall-lastare och tog båda lastpallarna, lastade lastbilen och körde iväg. Olof blev riktigt irriterad, hur kunde hon vara så fräck. Olof visste var hon brukade parkera sin lastbil. Så han sa till Bertil och de körde dit med Bertils trimmade Opel Rekord och konfronterade Berit som höll på och lasta av lastbilen. Som tack, sa Bertil till Olof, ta så mycket bakverk från pallarna som du vill och du behöver inte betala för dom. Så ta du och åk till din fru och fika och hälsa så gott.
Så slutar denna berättelse.

Every day, I wake up, questioning what Lies I’ll be forced to tell, and often, it just so happens that the first Lie of the day is always the same.
The psychology of this one Lie on repeat is one that cannot go on forever. As with many other Lies told by ones such as myself, the same Lie every day has to eventually be put to rest. By either embracing the Truth with a confident, happy and determined smile, living the Lie out until the end, or… that of purification by loss of blood through ones own actions.
   From the point of view of one such as myself, I often wonder hopelessly what my choice will end up being. For even if the option caused by loss of blood will always be a factor, I find that it will never come to pass, due to my own fears of the ramifications of such actions.
However much it pains me to keep up this same Lie each and every day, I feel the day of the Lie’s end coming ever closer. On that day, I don’t know what I will do, or what will end up happening.
   Regardless of how it’ll all go, I still have to keep the Lie going somehow. I’m just starting to wonder if I have the strength to do so.

Han försökte fokusera men fann tankarna vara disträ, en handfull dagar hade passerat utan att han lagt vidare märke till det, och frågeställningen var ifall resten av veckan skulle passera på samma sätt – fram till tvätten det vill säga. Han hade precis slängt soporna och blivit bemött av handfullen arbetare som blåste löv utanför lägenhetskomplexet, och det var med skam han hade passerat dem förbi.

Han vaknade upp på morgonen och fann att han fått ett brev från försäkringskassan; dem hade beviljat aktivitets-ersättningen. Det gjorde honom någorlunda glad att se, därför att det innebar att han inte skulle bli hemlös. I sina tankar funderade han på texten han skrivit dagen innan, vilken var en referens till R.D Laings Själv & Andra; han var inte någon vidare egentlig skeptiker mot psykiatrin i breda drag, men fann det ändock intressant att ifrågasätta huruvida det var för det bättre att folk identifierade med psykisk ohälsa utan att faktiskt ha sökt eller fått vård.

Den pessimistiska ådran som flödade genom hans sinne kunde inte låta bli att tänka att det inte skulle vara så pass lätt att bli kvitt religionen i samhället som det först kunnat framstå – om visst det inte längre fanns någon egentlig kyrka för den breda massan, visst fann folk andra ting att dyrka. Det oroade honom att vetenskapen förvrängdes för att fullfölja folks behov av mening; han befarade att den ökade medvetenheten om psykisk ohälsa enbart skulle leda till att folk omfamnade hjälplöshet.

Om han visserligen var en lekman i frågan, kunde han inte låta bli att spekulera att det var kriser snarare än egentlig ohälsa som blivit vanligare – han kunde inte konceptualisera informationssamhällets effekt på individen som att vara någonting annat än en perpetuell källa till just kris. Summa summarum var det ju ett evigt flöde av såväl höjden av mänsklig extas som djupet av mörkrets lidande vari individens omständigheter ständigt yrkades att jämföras utan några medel eller måttenheter.
 Vad som samhället hade misslyckats med var att erbjuda konkreta exempel på synd och dygd – om visserligen det var sant till verkligheten att det var en gråzon allting befann sig i, visst behövde var människa sitt egna ställningstagande till vad som var svart och vitt? Om visserligen det var sant att världen hade blivit mer förstående och accepterande tack vare att absolutheten i rätt och fel förkastats, visst var det framförallt genom likgiltighet det hade skett som så? Människor var lika fördomsfulla och elaka som de alltid varit.

Han suckade för sig själv över hur fåfänga tankarna var; vem var han att föra talan om sådana ting? Han kunde inte urskilja ifall det var vanföreställningar eller ifall han faktiskt hade någon vidare värdig insikt i problemen, eller då om det ens existerade några problem över huvud taget. När det kom till kritan var det förmodligen Diogenes han hade mest gemensamt med.

Well, hello, hi and greetings! Or… whatever you humans use as ways of introducing yourselves nowadays. I wouldn’t really know, as I tend not to care much about mortal affairs.
Either way, it’s nice to meet you all, in case you happen to be reading this for whatever reason.
My name is Ariana, and I am a… well, let’s just call it… manifestation of a so called “writer”. Did I technically insult the person who’s writing this, thus breaking the 4th wall in a way? Yes, I did.
Call it… “I’m bored and I’ve sort of run out of ideas, and I’m trying to figure out how far I can take my own imagination” or whatever you’d like to call it, really. At least that’s what she’s calling it. Oh, yes! That’s right, I did say she, didn’t I? Heh, well… that’s a messy topic, that’s for sure.
Either way, as Lia’s writing this, it’s closing in on Halloween. My birthday! Which… is also the day I killed my parents! And before you judge me, I didn’t have a choice. I prefer to call it divine intervention. What sort of divine intervention, you might wonder? Well, I can give you a basic rundown behind it.
I’m no mere mortal like you all. No, I’m a goddess. Of what, I hear you asking? D… e… a… t… h.
The rest is unreadable due to multiple smiley faces and a heart, all drawn in blood.
Happy Halloween, everyone! From: Lia, Ariana and Lucy. <3
(Who Lucy is will be revealed soon enough. When the sleigh bells toll. :)

Johan tittade upp på telefonen. Under hela resan tillbaka så hade den ringt. Men han kunde inte ringa tillbaka innan. Han blev förvånad då det var dolt nummer. Det gjorde honom lite misstänksam. Men han tänkte inte på det så länge. Sam ringde och undrade om Johan sett Sara. Hon som undersökt de återkomna. Till det svarade han nej. Nu ringde det dolda numret igen. Han svarade tveksamt. Det var Sara i andra änden. Hon talade med en rädd ton. Vi måste träffas sa hon. Hon ville inte säga varför. Ok sa Johan, var då? Hon lät som hon inte visste vad hon skulle svara. Men till slut sa hon. Vi möts nere vid hamnen. Johan satte sig i bilen. Han började köra. Han körde genom torget förbi museet. Han stannade när han nådde en parkering. Där var hinder för bilar så han fick gå. Det var väldigt varmt så han blev svettig när han gick. Han visste inte vad han skulle tro. Han nådde slut stadens pir. Där stod Sara och tittade ut över havet. Hon såg ledsen ut. Hur mår du, frågade Johan. Jag har förstört allt, sa hon gråtandes. Vad menar du? Frågade Johan. Hon lade fram ett papper och lade det på ett bord. Det var ett blått papper med en cirkel på. Vad är det här sa Johan. Det här är våra liv sa hon. Det är mitt fel att de döda kommit tillbaka. Nu blev han rädd. Vad fan sa du, sa han. Inte så högt svarade hon. De satte sig under ett parasoll. Hon tittade sig om. Titta däruppe, ser du planet sa hon. Hon pekade mot ett flygplan i luften. Du ser det vita strecket efter. Ja sa Johan. Det finns gränser mellan de levande och dödas värld. Jag har rubbat den gränsen. Rubbat, hur då? Genom radiovågor har jag startat om hjärnan på de återuppstigna.

Charles kände sig förvirrad. Var han än tittade kunde han se kvinnan. Han kände sig förvirrad. Han lämnade stationen han måste ta sig hem. Han började vandra när en polisbil svängde upp. Sam klev ut och undrade vad han höll på med. Jag måste hem! Min fru väntar på mig. Jag måste hem. Du är förvirrad, sa Sam. Du måste följa med. Nej, nej skrek Charles. Han motade ett slag mot Sam som lyckades väja undan. Du tvingar mig sa han. Han tog fram el-pistolen. Han sköt Charles i ryggen. Så han föll skakandes ner. Sam satte handbojor på honom. Han drog med honom till polisbilen och satte honom i baksätet. Han körde honom till stationen och satte honom i en cell. Charles fortsatte skrika, jag måste hem. Sam tyckte det lät hjärtskärande. Men han var övertygad att det var hans fantasi. Vad annars kunde det vara. Charles bankade. Han tittade på väggarna som förändrades. De förvandlades till en färg av brunt. Rummet förändrades. Det utvidgades. En grammofon hördes. Han tittade sig om. Bredvid honom satt en kvinna i en vit kjol. Its a long way to Tipperary. Kan du ta barnet? Sa kvinnan. Han tog emot ett litet knyte med en bebis i. Han tog fram en pappersbit. Han pratade om att besöka en släkting i New York. Men att det skulle bli en lång resa till Southampton. Så han pratade om en båtresa till Southampton. Nästa bild han fick var en lång landgång till ett enormt skepp. Han kände en enorm saknad. Han måste härifrån. Han skakade gallret febrilt. Han kunde inte förstå varför världen såg så annorlunda ut.

Men han tänkte ut en plan. Han var lång och smal. Han hade några mynt på sig. Ovanför honom så var det en lucka med ett galler. Men bultarna till gallret var formade lite som hans mynt. Så han väntade till natten. Då var dem flesta poliser hemma. Men det fanns två för att hålla vakt. Men de hölls distraherade. För en fick rycka ut på ett larm. Den andra satt vid en dator och var fokuserad på den. Så han tog ut ett mynt och lirkade tyst upp gallret. Efter några minuter så var gallret borta. Han klättrade tyst upp och kröp i ventilationen. Till slut nådde han upp till en luft trumma. Han tryckte bort den och klättrade upp. Han befann sig uppe på taket. Det var ingen hög höjd, runt 5 meter. Så med viss tvekan så hoppade han. Han flög ner med en duns. Det gjorde ont men inget var skadat och han var ute. Så han började traska. Månen sken brett som han vandrade ner för gatan. Han vandrade förbi stadens torg. Han satte sig ner på en bänk för att vila lite. Det var rätt ansträngande med den flykten. Men efter några minuter så var han uppe på fötter igen. Han fortsatte gå. Han tittade upp, stjärnorna tittade ner mot honom. Han kände en lycka nu skulle han äntligen få återförenas med sina älskade. Den konstiga drömmen skulle snart vara över. Han skulle snart få ta sin familj till New York med Titanic. Så han skuttade fram. Till slut stod han utanför sitt hus på Clark Street nr 1. Han gick fram till dörren. Men han ryggade till lite grann, dörren såg annorlunda ut. Den skulle ju vara brun men den här var vit. Han försökte öppna dörren men den var låst. Charlotte kan du öppna?. Han knackade. Men ingen svarade. Så han knackade. Till slut öppnade en kvinna. Vet du hur mycket klockan är? Vem är du, var är Charlotte. Vem fan är de,t sa kvinnan. Han trängde sig förbi kvinnan. Han sprang in i vardagsrummet. Han höjde handen för att tända fotogenlampan som var i taket. Men han kände ingenting. Han tittade upp. Där var ingen lampa. Rummet badade i ljus. Kvinnan hade tryckt på en vit knapp så kom ljus fram. Vem är du, sa kvinnan. Han tittade sig febrilt om. Han tittade tills han såg ett svartvit porträtt. Han tog upp det . Där var det en bild på han själv, Charlotte och hans lilla dotter Edith. Hans tankar avbröts när han hörde Johans röst. Han och Sam drog ifrån honom bilden. Tack för du ringde sa Sam till den skakade kvinnan. Sam hade blivit varse om vad som hänt vid kyrkogården. Han skrek i polisbilen jag måste hitta dem. Johan sa det till slut, de är döda. Du är död, någon annan bor där nu. Sydney började skratta jag är inte alls död ser du väl?. De körde han till kyrkogården. Solen började nu gå upp. De gick ut ur bilen. Du måste se det här sa Sam. De gick bland gravstenarna. Titta där. De pekade på en grav, Charles p Sydney 1863-1912.