Barnatro...

 

Hösttermin. Vässa pennan, packa gympapåsen och bit ihop. Bli väckt alldeles för tidigt, högläsning och medioker skolbespisning. Och nästa dag lika dan i så många år. Skolplikt som vi självklart ska ha. Minns att jag och skolan inte alltid var så särskilt kompatibla. Nu när min son påbörjat sin resa och plikt frågar jag mig. Var jag lika glad och positiv inför varje ny skoldag i första klass?
 Kanske... Kanske var det långt senare jag insåg att barndomen har ett slut och att det var nära. Men det är som sagt aldrig för sent att ha en lycklig barndom. Jag tror att Presspunkten tar sig an höstterminen på bästa sätt och med gott morgonhumör.
Nu kör vi så det ryker!

Om vi tar det från början är det viktigt med i:et i början på namnet tycker Ieva. En tatuering av en igelkott på armen påminner om detta. Ieva Kisieliute är 35 år och kommer ifrån staden Klaipeda i Litauen. Hon bor numera på Trossö med sambo medan föräldrarna är kvar i Klaipeda. Hon har inga syskon. Ieva jobbar på Boverket som har kontor på Sparregården. Grundutbildningen Ieva har är en juristexamen ifrån Lunds universitet. Läst juridik i Lund med fördjupning i europeisk handelsrätt. Hon har sedan kompletterat med kurser i skrivande på Karlstad universitet, Umeå universitet, Örebro universitet och Malmö universitet. Ieva tycker om att plugga och hon tycker det är lättare att plugga på distans då det är lättare styra när man behöver läsa.

 

Arbetserfarenheter Ieva har är att hon nu har jobbat på Boverket i drygt tio år som jurist, frilansat och skrivit krönikor på Gaffa (en musiktidning) sedan 2021 och att hon arbetade på juristjouren i Lund under studenttiden. Ieva fick jobbet på Gaffa då hon såg en annons på Facebook när hon var på arbetsresa i Bryssel. Det var höst och dåligt väder men Ieva skickade in en ansökan där hon visade upp bl.a. arbetsprov från Dissidenten som är juristernas studenttidning i Lund och Göteborgs nationsstudent tidning. Det dröjde dock fyra(!) år senare som hon blev kontaktad med en förfrågan om hon fortfarande var intresserad att skriva åt Gaffa vilket hon var.

 

Hon växte upp i Litauen, kom till Sverige på ett utbytesår under gymnasietiden – och blev kvar i Karlskrona. Hon lärde sig svenska snabbt, fick bra utbildning och till slut jobb som EU-jurist på Boverket. Det var så att hon som EU-emigrant inte fick något ekonomiskt stöd då hon skulle studera i Sverige. Då kunde hennes föräldrar tänka sig att stödja henne finansiellt om hon studerade något som ledde till ett arbete. Hon tror att hon skriver bättre när hon fått erfarenhet. Siktet är nämligen inställt på att bli författare, men är man som Ieva född i skuggan av järnridån får man under hela sin uppväxt höra att man måste skaffa sig ett riktigt jobb först. Därför krävdes det en omväg via juristprogrammet och en statlig tjänst innan hon vågade börja på sitt stora skrivprojekt.
 Ieva har läst mycket böcker i sitt liv. Ieva läser ofta alla böcker som en viss författare har publicerat under en och samma period. Exempelvis fick hon John Irvings Garps värld i present när hon tog studenten. Det initierade att Ieva läste allt som Irving skrivit. Hon har ingen favorit bland litauiska författare däremot bland svenska författare kan hon nämna Majgull Axelsson. Bland annat har hon skrivit en bok om en förintelseöverlevare som heter Jag heter inte Miriam. Majgull skriver vardagligt men ändå känslofyllt vilket är en stil som tilltalar henne.

 

Redan som barn ville Ieva bli författare. Då försökte hon skriva en bok trots att hon knappt kunde skriva. Hon säger att hon lekte att vara författare. Nu är drömmen på väg att slå in, efter en lång omväg med en flytt till Sverige och en juristutbildning. I romanen Det ingen får veta tar Ieva med oss till en plats dit omvägen förde henne. Till Karlskrona år 2006 och drömmar som är för stora för den lilla staden.

 

Ieva har haft väldigt stor nytta av kurserna i kreativt skrivande i Umeå och Karlstad. Det började med en liten kurs i Karlstad om att skriva som det började. De skulle skriva en samman-fattning av en hel roman, en synopsis. Ieva bestämde sig då att skriva en hel roman trots att det var det jobbiga men hon visste vad den skulle handla om redan då. Detta är den första boken Ieva har skrivit men hon har förutom denna bok också medverkat i en barnbok som är skriven av hennes sambo.
 Ieva är fascinerad över fenomenet att spela i ett band. Ieva har sjungit i kör och spelat instrument själv. Hennes egen erfarenhet att spela i band sträcker sig till att hon har spelat i ett tillfälligt band på Boverket under ett spex på julfesten.

 

Hon tänkte på svenska när hon skrev boken. Ieva känner sig ha växt med att skriva för musiktidningen Gaffa och i sitt jobb som jurist. Idag känner Ieva sig bekväm med att skriva på svenska. Hon bollar ofta med sin sambo om hur man kan skriva och uttrycka sig på svenska. Om man blir dummare att skriva på ett annat språk än ens modersmål svarar Ieva att det kan vara både ja och nej. Det kan också bli en utmaning där man kanske blir mer kreativ när man skriver på ett annat språk då man inte har samma hårda regler framför sig hur man kan skriva. Det kan berika språket.

 

Merparten av boken skrev hon innan hon började som skribent för Gaffa. Två tre timmar per dag skrev hon på boken, något mer på helger. Råmanuset eller första versionen tog nio månader att skriva. Två redigeringsvändor senare tog det totalt ett och halvt år effektiv tid men då utspritt på en längre tid. Det är som Hemingway sa att det är ensamt att vara författare. Hon brukar bolla med hennes sambo som brukar vara den första som får läsa ny text. Har också brevväxlat med kursdeltagare till kurser om kreativt skrivande skrivande hon läst. Hon visste på förhand vad boken skulle handla om vilket gjorde det lättare att skriva boken.

 

Ieva tycker det är svårt att svårt att stänga av den delen av hjärnan som inte skall skriva för tillfälligt. Man kan få en feeling att skriva något mer kreativt när man har en deadline på Gaffa eller man kan vara sugen på lyssna på musik när man skall skriva något juridiskt beslut eller tänka på juridiken när man skall lyssna på någon musik.

 

Positiva omdömen Ieva fått är att hon har ett framåtdriv och rappt språk som kulturskribent. Ieva har också lärt sig av juridiken att språket skall vara koncist och tydligt. Inte flumma så mycket och ha en förankring i kulturen, Ieva lutar sig mycket mot musiken när hon skriver. Ievas största nackdel är att hon har inte så mycket tålamod. Kan bli väldigt frustrerad när hon skall skriva. Det är egentligen konstigt att hon valt att genomföra detta projekt tycker hon och hon har lidet väldigt mycket under processen.

 

Det skall inte vara Bonniers, Norstedts eller Piratförlaget som skall bestämma vad som är bra litteratur tycker Ieva och då åtanke att hon blivit ratad av alla dessa stora förlag . Ieva tror problemet är att det är en ganska nördig bok med mycket musikreferenser och svåra känslor hon har skrivit. Hennes förlag, Whip Media som sitter i Falkenberg (Ievas sambo kommer också från Falkenberg), är ett s.k. hybrid förlag. Ieva fick kontrakt i årsskiftet 2023/2024 med detta förlag. Boken har även en musikspellista på Spotify, sök Ieva Kisieliute eller Det ingen får veta. Ett hybridförlag hjälper inte till att promota boken så mycket som ett vanligt förlag. Enda recensionen har kommit från bibliotekets katalog. Efter bibliotekens katalog recenserade boken kom det in beställningar ifrån biblioteken. Det är ett dussin bibliotek i Sverige som hitintills köpt in boken i pappersformat, bland annat Karlskronas, Ronnebys och Sölvesborgs bibliotek. Ett tjugotal bibliotek har köpt in den som e-bok. Hon tycker det är trist att inte Akademibokhandeln trots att de har en hylla med lokala författare tagit in Ievas bok. Hon tycker också det är synd att inte Sydöstran eller Blekinge läns tidning har recenserat boken ännu. Det sägs att man inte kan vara profet i sin egna stad men Ieva tycker det är dåligt att de inte stöttar den lokala kulturen. Ieva har aktivt valt att inte ha boken som ljudbok då det är mycket dialog och det är svårt att hänga med som ljudbok. Däremot finns Det ingen får veta som e-bok. Hon har börjat att skriva på en uppföljare men väntar också med hur denna bok säljer. En uppföljare skulle handla om samma figurer och utspelas i samma värld som Det ingen får veta. Ieva skulle också vilja skriva om populärkultur exempelvis hjälpa någon artist med att skriva en biografi. Just biografier intresserar Ieva mycket, detta för hon själv läser mycket biografier.

 

På frågan vad som får Ieva att skratta är att det kan vara enkla och dumma saker. Det som får henne att bli arg är främlingsfientlighet, när människor är elaka mot andra bara för deras ursprung.
 Hon tycker bl.a. om matlagning och då speciellt tacos. Det bästa med tacos är att man kan göra dem precis som det passar en själv. Ieva har i en tidigare intervju sagt att hon tycker väldigt mycket om musik av Thåström, Winnerbäck och Lundell. Senast upptäckta litauiska musik är av en artist som heter Ruta Mur och som kommer ifrån Klaipeda. Hon tycker också om rock ifrån självständighetsförklaringen på 1990- talet. Litauen blev på sitt sätt självständigare genom musiken.

 

Hon säger att hon definitivt en tävlingsmänniska men då främst som lagspelare. Men Ieva kan även vara en singelspelare och köra över sina medspelare exempelvis om de är ett lag som gör en musikquiz. Jag har fått höra att jag ser saker ifrån en positiv vinkel. Om jag tappar halva mackan så tänker jag att redan ätit halva. Får mig att tänka till att jag har ett bra liv säger Ieva. Att Ieva har två inte bara ett bra jobb tänker hon på och att så många vill ha mig i sina liv genom skrivandet. Det är väldigt mycket som Ieva är stolt över. Hon har ett bra liv och försöker tänka på det när det inte ser så ljust ut. Att hon vågade flytta till Sverige och hon tror inte att hon vågar göra om den resan idag. Ieva tycker om att resa och hon har varit i ganska många länder i Europa. Senaste resan var till Rom. Hon vill gärna resa till USA där hon endast har varit en gång och då i New York.
 På frågan om vad Ieva mer vill berätta om sig själv tycker hon ett budskap är Du står aldrig ensam som är titeln på en av bandet Syndromets låtar som är ifrån Karlshamn men som nu flyttat till Sundsvall.

 

En kort recension av Det ingen får veta
Boken som Ieva har skrivit heter som sagt Det ingen får veta och är hennes debutroman. Handlingen kretsar kring det fiktiva musikbandet Rigmor Mortis. Bandet är ett resultat av fyra killar som alla är i åldern runt tjugo år. Bandets medlemmar är Oskar, Alexander, Kevin och Jack som också är huvudpersonerna i boken. Förutom dessa fyra finns flickvänner och kompisar i handlingen. Bandet består av Alexander som svarat på en annons från ett lokalt band och som ursprungligen består av två killar Jack och Kevin. Dessa två är barndomsvänner sedan länge. Bandet formar sig till slut då den musikaliskt stormbegåvade Oscar också hoppar på tåget.
 Ieva tror att boken främst riktar sig till alla dem som är intresserad av musik eller har anknytning till Karlskrona. Hon tror att folk som har varit med på den tiden som romanen utspelar sig på eller har en anknytning till Karlskrona är tilltänkta läsare. Boken har en bra indelning med relativt korta kapitel som gör boken lätt att läsa. Det behövs för boken är hela 439 sidor vilket är mer än vad en debutroman brukar vara. Den är tjockare än snittet på en debut roman, 80000 ord mot Ievas 115000 ord. Ieva tycker det behövdes för att få plats med hela historien. Varje kapitel i Ievas bok har en rubrik. Rubrikerna sattes efter kapitel är skrivna då hon kunde ta ut det roliga ur det skrivna kapitlet. Det är på samma sätt som hon skriver krönikor, först skriver hon artikeln sedan sätts en passande rubrik.

 

Boken utspelar sig i Karlskrona och har mycket hänvisningar till Karlskrona med omgivning. Den följer tiden noggrant som exempelvis mobiltelefoner ifrån den tiden som SonyEricsson 550, W800 och Nokia eller musikportalen Myspace. Jag tror Ieva vill upplysa hur det kan vara att vara ett band i startgroparna. Det är ingen regelrätt nyckelroman även om vissa personer och händelser har inspirerats av verkligheten, framförallt av hennes egna liv. Jag tycker det är intressant att läsa boken då jag inte kan gissa på förhand vad som skall ske. Det är en läsvärd debutroman som Ieva skrivit. Skulle mycket gärna läsa en efterföljare till denna bok då det skulle vara intressant att få veta hur framtiden utspelade sig för dessa individer. Jag tycker figurerna i boken har fått ett eget liv och jag undrar hur det skulle utveckla sig för dem. De fyra bandmedlemmarna är väldigt realistiskt porträtterade och Ieva skriver om dessa t.ex. hur de klär sig och vilken musik de spelar och lyssnar till.

 

Referenser
https://www.publikt.se/fordjupning/min-fritid/hon-ar-byrakrat-och-rockjournalist-25844
https://www.mynewsdesk.com/se/whipmedia/blog_posts/droemmen-som-blev-verklighet-foerfattarintervju-118050
https://www.musikindustrin.se/2024/04/29/4-snabba-ieva-kisieliute-jurist-recensent-forfattare/
https://whipmedia.se/drommen-som-blev-verklighet/
https://www.musikindustrin.se/2024/04/29/4-snabba-ieva-kisieliute-jurist-recensent-forfattare/
https://whipmedia.se/youtube/

Cole tittade upp från bordet. Han var så trött så han hade somnat. Hans chef flåsade honom i nacken. Han fick en utskällning i vanlig ordning. Men han brydde sig inte då han var van. Han tittade på klockan. Halv fyra, arbetsdagen var över. Så han fick äntligen gå hem. Hans telefon ringde. Har du köpt mjölk? Förhållandet med hans fru Karin har inte varit bra det senaste året. Jadå, sa han. Men det var en lögn så han styrde stegen mot ett närliggande köpcentrum. Han gick till mjölken och tog några kartonger. Han lade ner dem i en påse och började gå mot kassan. Han gick förbi spelsektionen vid utgången. Varför inte, sa han för sig själv. Han gick in i avdelningen genom en liten port som liknade sådana svängdörrar vid salooner. Han köpte ett paket med trisslotter. Sedan gick han hem. Karin mötte han vid dörren. En blond kvinna med bruna ögon och smal figur. Hon tog mjölken ifrån honom och satte in i kylen.
   De småpratade lite som dem åt middag. Hon tyckte det var dumdristigt att köpa lotter när dem hade så dåligt med pengar. Men nu var det gjort. De satte sig i soffan framför en TV. Det var med hjärtat i halsgropen som de började skrapa. Det var allt som allt fem trisslotter i paketet. Hjärtat sjönk när fyra av dem var utan vinst men de hade inte väntat sig något annat. Men den 5:e lotten skulle förändra deras liv. Den tre sista rutorna var en vinst men det stod ingen summa där. Det stod semester! De tittade på baksidan av lotten. Där stod att dem skulle ringa Svenska spel. Så det gjorde de. De fick förklarat för sig att det var en betald semester på en vecka till ön Banoi. Flyget var även det betalt. De nöp varandra för att se om dem inte bara drömde. De frågade om datumet. Det var i övermorgon.

 

Glada började de redan nu packa. Allt från kläder, solkräm och medicin då Karin hade astma. Dagen innan kändes oändlig. Men till slut var den stora dagen här. Så det pirrade i magen som de satt i taxin på väg till flygplatsen i Kallinge. Pirrigt när de satt på flygplanet som om 12 timmar skulle föra dem till Port Moresby. Sedan en kort båtresa till Royal beach resort på Banoi. Men det fanns bra filmer ombord. Så dem körde alla ett maraton med Lord of the rings. Så där rakade de av åtta timmar. Resten av de fyra timmarna lyckades de sova.
   Solen sken starkt. Dem klev av planet och tittade sig runt. Det var ett mycket fint område med gröna buskar. Palmträd var runtom dem. Gruppen leddes vidare och fördes vidare i en turistbuss. Det var en mycket fin liten stad. Husen var alla dekorerade med olika motiv. Bananer växte på träden som de kunde plocka från bussen som körde långsamt. Det var så alla kunde ta in alla syner. Det var otroligt spännande. Till slut var dem framme vid hotellet.

 

Det var en enorm byggnad. Stigen som ledde upp till entrén var kantad med palmträd. Byggnaden hade enorma kupoler på taket där folk gick. När de gick in i entrén så blev det genast kallare. Golvet var ett rött stenliknande material. Till höger var en matsal med stora vagnar. De gick fram till en liten tant bakom disken. Hon gav dem en rundvisning av hotellet på engelska. Hon visade dem en stor pool ute på en paviljong. Där var även barer. Hon visade en scen med högtalare. Hon sa att det skulle vara en konsert där ikväll vid 9-tiden. Spännande den måste man ju gå på tänkte Cole. Hon visade de deras rum, 236. Det var ett ståtligt rum en stor säng, badkar fanns och ett eget kylskåp. Golvet var täckt av en stor röd matta. Dörren var stor och tung. Man kunde öppna den med ett kort. Cole och Karin fick varsitt. Det fanns även en telefon till receptionen. När rundturen var över så var klockan runt åtta.
   De tittade sig om. Detta verkade vara för bra för att vara sant. De var båda riktigt trötta men dem ville verkligen gå på konserten. Så när klockan började närma sig halv 10 spåret så var de omklädda. De var visserligen en halvtimme sena. Men de hörde att konserten fortfarande var igång. Så de spatserade ner till receptionen. Presentshoppen skulle precis stänga. Men de hinner precis köpa två monster vardera. Så lite av deras energi återställdes. De gick mot konserten. Det var en rad med pooler de fick gå förbi. Det var ett glittrande dansgolv som lös i olika färger. Folk dansade, många med diverse ölflaskor från baren som stod nära. De hade båda jättetrevligt. Sångaren på scenen sjöng en raplåt. Who do you woodoo? Sjöng han. Men sedan hände det. En grupp fulla människor vandrade in på dansgolvet. Men Cole och Karin var själva nu fulla. Så de tänkte inte så mycket på det.

 

Men något som fick deras nackhår att resa sig var en syn. En vakt gick fram för att omhänderta en av dem fulla personerna. Den fulla personen tog tag i vakten. Personen bet sedan vakten hårt i halsen. Han skrek och föll ner på marken med personen fortfarande runt nacken. Flera vakter kom och bände bort mannen. Fler av dem fulla personerna började att bita folk. Cole och Karin gick snabbt därifrån. De gick tillbaka till sitt rum och låste ordentligt dörren. Adrenalinet hade lagt sig lite nu. Vad fan var det där, skrek Karin. Cole tittade ut. Jag vet inte. Men imorgon tar vi det första planet hem. De lade sig i en tyst omfamning i sängen och somnade. De vaknade tidigt nästa morgon. En tystnad spred sig över ön. Cole gick ut på balkongen. Han tittade ner inte en människa kunde ses till. Han gillade verkligen inte detta. Han greppade tag i telefonen och försökte ringa receptionen för att be om hjälp. Men det hördes bara ett gurglande ljud. Detta var verkligen inte bra tänkte Cole. Stanna här sa han till Karin. Han klev sakta ut från rummet. Han tog med sig en brandyxa han hittade på väggen i korridoren. Han gick på skakande ben nerför trappan till receptionen. Han kikade in från en dörr.Där var fullt av de där varelserna. Men dem såg annorlunda ut från igår. Han såg säkert syner men det såg som något stack ut från ögonen på dem. Han gjorde sitt livs misstag. Han lutade sig framåt så långt att han trillade fram med ett brak. Så alla såg honom. Först hände ingenting. Men sedan hördes ett högt ljud som lät som en blandning mellan ett skrik och ett väsande. Sedan började de springa efter honom. Han flög upp och sprang så fort han kunde till rummet. Med varelserna tätt efter sig så lyckades han få upp dörren och låsa den. Det var med svetten i pannan han föll ner på knä. Sammanbitet sa han att ingången var full av de där varelserna. Hon satte sig ner och började be. Han gick ut på balkongen. Han tittade ner det var fullt av de smittade. De var tvungna att ta sig därifrån. De måste få kontakt med andra. Så de måste få tag på en radio.

Resten av veckan som följer är lugn. Pierre gör sitt jobb som vanligt och förvandlas till drake på kvällen men inte varje kväll. På fredagen så frågar Pierre David om han vill följa med på krogen på lördagen. David säger att han inte dricker alkohol men att han gärna följer med ändå. David och Pierre går på en krog på lördagskvällen och det är dansbandet Wizex som står för underhållningen. David dricker enbart läsk men Pierre köper en öl som han dricker.
 På söndags kvällen så flyger de återigen tillsammans och Pierre funderar på en sak. Han undrar om det finns ett sätt att göra fler drakar förutom bett.
– Du Boola, jag funderar på en sak.
– Jaha, vad kan det vara?
– Går det att skapa drakar på fler sätt än genom bett?
– Det gör det.
– Hur då?
– Det sker asexuellt i så fall men jag tänker inte berätta hur.
– Innebär det att jag eller du skulle lägga ägg då?
– Nej, vi föder levande drak ungar i så fall.
– Föda? Det kan väl bara tjejer eller honor göra?
– I drakarnas värld så kan även vi män göra det. Det sägs att det kan bli mellan 30 till 40 drak ungar som föds men de är ju såklart små. De ligger tätt packade i fostersäckar.
– Tror du att det gör lika ont som när kvinnor föder?
– Jag har inte en aning och jag tänker inte föda några drak ungar och jag tycker inte att du ska göra det heller. Det kan lätt bli för många drakar. Dessutom skulle det bli mycket dyrt att mata alla drak ungar och de lär pipa mycket när de är hungriga.
– Hmm. Jag avstår nog också från att föda. Det låter inte så skönt liksom.
– Det tycker jag låter som ett bra beslut.
– Jag kan inte råka starta processen av misstag?
– Hmm. Det kan hända men är väldigt ovanligt. Du måste göra ett aktivt val att starta förökningen.
– Jag tror jag förstår.

 

Pierre ruskar på sig för att bli av med tanken på hur det skulle kunna kännas att föda flera drak ungar. Det är ingenting som han vill tänka på. För att lätta upp stämningen lite och skingra tankarna så bestämmer han sig för att busa med Boola.
 Pierre gör en lång loop precis framför Boolas ansikte. Boola skrattar till och de flyger omkring bägge två och busar med varandra. Pierre är imponerad över hur snabbt han kan vända i luften trots att han är så tung men vingarna är väldigt kraftiga så det är kanske inte så konstigt. Det dånar högt när deras vingar slår tätt bredvid varandra men de är så pass långt ute till havs att ingen på land kan se eller höra dem.

 

På måndagen är allt hur bra som helst på jobbet men på tisdagen händer det något. Pierre har jobbat färdigt för dagen och är på ett strålande humör. Pierre går inte hem direkt den här dagen eftersom han har tänkt att klippa sig hos en frisör på Pantarholmen. Det är drop-in hos den här frisören och Pierre går dit. Det är ingen kö och han kan sätta sig i frisyrstolen direkt.
 Frisören klipper så som Pierre vill att han ska klippa. Frisören är väldigt duktig och Pierre blir nöjd med resultatet. Det kostar inte så mycket att klippa sig där heller vilket är bra. Pierre tänker gå hemåt men ångrar sig och går upp till second hand affären Ge&Ta och går in och tittar lite grann. Men han köper inget och går ut från affären efter en kort stund.

 

Pierre kommer på att han ska köpa lite frukt och lite annat och går ner till Willys på Pantarholmen. När han kommer in i affären tar han en korg och går in i fruktrummet. Frukten är alltid väldigt fin och fräsch. Det finns väldigt fina vinddruvor i askar och Pierre lägger ner tre askar i korgen. Han lägger även flera bananer, apelsiner och kiwifrukter i korgen. Precis när han är färdig och ska gå bort till bröd avdelningen så hör Pierre ett himla liv vid ingången till affären. Det är någon som skriker mot människorna. Pierre rycker på axlarna och går fram till bröden.

 

Plötsligt så hörs ett intensivt högt ljud som repeteras väldigt snabbt. Det låter som om någon skjuter med ett maskingevär. Pierre vänder sig chockat om och runt hörnet kommer en man med ett maskingevär och kastar ner människorna på golvet och ryter åt dem att ligga kvar. Mannen får syn på Pierre plus några som står nära där han är och ryter åt dem att de ska lägga sig på golvet och inte göra några tricks. Pierre och de andra lägger sig ner på golvet. Några av personerna ligger så att Pierre kan se dem och de kan se honom. De flesta av människorna ser rädda ut.

 

Mannen skjuter upp mot taket och övervakningskamerorna dunsar ner på golvet omkring Pierre och de andra som ligger ner. Mannen går längre in i butiken och skriker åt folket att de ska lägga sig ner och han skjuter ner ännu flera övervakningskameror. Det blir väldigt tyst i affären och det enda som hörs är när mannen går omkring i affären. Han verkar skrocka tyst för sig själv.
 Mannen går fram till kyldisken där mjölken är och Pierre kan se honom från där han ligger på golvet. Mannen står och skrattar och pekar på flera liggande personer och börjat att spotta på dem.
– Vad håller han på med egentligen?

 

Mannen går vidare och tittar på människorna som ligger på golvet lite längre bort och verkar skratta åt dem också. Pierre trodde från början att det handlar om någon sorts gisslan situation men ju mer han betraktar mannen så fattar han att den här personen gör det här för bara att få makt. Han vill inte ha något från dem mer än rädsla. När Pierre inser att det är det mannen vill så blir han väldigt arg.
 Pierre tänker inte låta honom skrämma människorna på det här sättet. Han harklar sig och reser sig upp så att han sitter på golvet. De som ligger närmast Pierre skakar på sina huvuden och pekar ner mot golvet.

– Hör du ditt pucko. Vad vill du oss va?
– Vem sade det där?
– Jag. Borta vid bröden.
– Lägg dig ner eller vill du bli skjuten?
– Jag tycker du ska sluta med det här och gå härifrån. Du vill bara att folk ska bli rädda för dig och det gör mig arg.
– Jaha ja. Har vi en riktig låtsas hjälte här eller? De brukar inte leva länge.
– Du borde vara rädd för mig
– Jovisst jovisst. Vad kan du göra som jag inte kan med mitt maskingevär?
– Bränna dig till aska till exempel.
– Det hade varit intressant att se.
– Kom närmare så blir du överraskad.

 

Mannen tänker att Pierre inte kan bränna honom till aska och går bort till honom. Mannen sätter sig på huk och stirrar Pierre i ögonen.
– Nå. Låt se hur du kan bränna mig till aska.
– Först så vill jag att du ska blunda. Det här är en överraskning att brinna för.
– Aldrig i livet att jag tänker blunda.
– Skyll dig själv. Du borde börja att bli rädd nu.

 

Pierre reser sig upp och börjar att förvandlas till draken. Pierre greppar tag i mannen innan han ens har förstått vad det är som händer. Förvandlingen går snabbt och efter knappt tre minuter så är han fullt förvandlad. Mannens ansiktsuttryck har under tiden gått från förvåning till ilska och till sist stor rädsla. Han förstår vad som kommer att hända. De som ligger på golvet ser också vad som händer och några av dem ser rädda ut medan andra ser glada ut.
 Pierre öppnar sin käft så den är vidöppen och trycker på organet i magen som innehåller den brännbara gasen och så sprutar han glödhet eld på mannen och mannens kläder börjar genast att brinna. Några av dem som ligger på golvet nära draken drar sig bakåt för säkerhets skull. Mannen börjar springa omkring i affären medan hans kläder brinner.
– Hjälp! En drake! Hämta brandsläckaren. Jag brinner!

 

Men ingen vill hjälpa mannen. Kassörskorna som sitter i kassan blir chockade över vad de ser. De kan se draken från där de sitter och den är otroligt stor. Många av dem blir rädda eftersom den är så stor och dessutom sprutar eld. De är rädda att drakens eld ska antända butikens varor. Kassörskorna kan se att mannen brinner för fullt. Det automatiska brandlarmet löser ut och dumpar vatten på mannen och övriga i butiken.
 Pierre flyttar lite på sig och får syn på mannen igen och sprutar mer eld på honom. Pierre ser noga till så att inga matvaror börjar att brinna från hans eld. Elden släcks någorlunda snabbt men mannen hinner bli ganska brännskadad. Han sjunker ner på golvet och snyftar.
– Snälla någon. Kör mig till sjukhuset. Jag är brännskadad av drakens eld.

 

Draken skakar på huvudet och sprutar ännu mer eld på honom och den här gången är den så varm att den är svagt blåaktig. Mannen tystnar helt och faller i hop på golvet. Pierre vet att han nu är död. Mannens kropp är förvandlad till sot och aska precis som Pierre sade att han kunde göra.
 Pierre går in på fruktavdelningen och förvandlar sig till människa igen. När han kommer bort till bröden igen så tar han på sig sina något trasiga kläder och går bort till kassan och betalar för sina varor. Pierre lämnar butiken så snabbt han kan. De chockade kunderna ligger fortfarande kvar på golvet och funderar på vad det var som hände egentligen.

 

Polisen kommer till butiken efter en stund och förhör alla vittnena. Det är inte alla kunder som har sett draken eller att mannen brann men de hittar hans helt sotiga och uppbrända kropp nära utgången. Eftersom alla övervakningskamerorna är trasiga så finns inget av händelsen på film.
 Polisen har väldigt svårt att tro på vittnena som såg Pierre förvandla sig till drake. Men de kan samtidigt inte förklara hur mannen blivit så pass uppbränd. De som såg Pierre förvandlas till drake berättar för sina anhöriga om vad de såg och hörde. Det dröjer inte länge förrän ryktet om att en drake dödat en gisslantagare börjar spridas och draken hyllas redan som en hjälte.

 

Pierre själv känner sig inte som en hjälte. Han gjorde bara det som behövdes göras. På kvällen berättar Pierre för den lila draken vad som hände och den lila draken blir imponerad över det han får höra. Han tycker också att Pierre är en hjälte. Däremot bör han kanske inte göra något uttalande i media och bevisa att det har hänt.
 Nästa dag är löpsedlarna på dagstidningarna fyllda med rubriker som;
“Drake stoppade gisslantagare.”
“Drakens eld var verkligen het”
“Jag låg två meter från den stora draken”
“En helt vanlig människa förvandlades till en drake inför mina ögon”
“Draken verkade snäll och den orsakade ingen övrig brand i butiken”

 

På Pierres och Davids jobb är det många som diskuterar nyheten. En del tror på vad tidningarna säger och en del är mera tveksamma om det är sant. Det finns inga bilder på draken så inget kan bevisas. Ord står mot ord. Även nyhetsmorgon diskuterar flitigt om händelsen ett tag och några vittnen till händelsen blir intervjuade i TV.
 Polisen vill såklart gärna få tag i personen som förvandlades till drake och förhöra honom om händelserna men alla vittnen beskriver hans utseende på olika sätt och efter ett tag så ger de upp försöken att hitta den mänskliga draken. En anhörig till mannen som dog av Pierres eld startar en egen utredning men den leder ingenstans.

 

Några veckor efter händelsen så har det mesta folket glömt bort att det har hänt. För Pierres del spelar det ingen roll. Han är nöjd med vad han gjorde. Året går och Pierre och David fortsätter förvandlas till drake lite då och då och de är så nöjda. De älskar att flyga runt och prata med varandra under tiden.

 

Jeanette Karlsson är enhetschef inom Karlskrona kommun
Hon är 57 år och kommer ursprungligen ifrån Torsås i Småland. Ännu idag bor hon i samma kommun men då i Bergkvara som ligger mellan Kalmar och Karlskrona. Hennes närmaste består av lillasyster Carolin som är fyra år yngre, en mamma som är i livet men inte pappa och två vuxna barn, en son och en dotter. Hon är särbo sedan sex år tillbaka med en man som bor i Lyckeby. Trots att hon har långt att köra så är det inte bara till nackdel då hon tycker ha sig tid att gå igenom dagen när hon kör fram och tillbaka. Det kommer dock bli bättre då nya E22:an skall bli klar.

 

Jeanette var 18 år när hon började jobba på ett stort ålder-domshem i Torsås med sju avdelningar. Hon blev kvar där i tjugo år. Hon ville dock göra något annat och sökte in till både socionomprogrammet och sjuksköterskorprogrammet. Hon kom in på bägge alternativen och började vid 38 års ålder att studera till socionom på Linneuniversitet i Kalmar. Jeanette tog fullt CSN lån samtidigt som hon jobbade på helgerna under studierna. Hon pendlade till Kalmar ifrån Bergkvara tillsammans med tre andra studenter. Om man tittar på socionomprogrammet ger det ett väldigt brett perspektiv. Något Jeanette tycker hon skulle behöva läst mera är arbetsrätt. Hon har inte läst något ytterligare efter socionomexamen. Inom kommunen har man något som kallas ledarutvecklingsprogrammet med syfte att få kunskaper om olika ledningsverktyg samt att skapa förutsättningar för ledare att bedriva utveckling och förändring. Jeanette har inte läst eller jobbat utomlands men det fanns en del som gjorde sitt examensarbete utomlands när hon läste i Kalmar, exempelvis i Australien. Skillnaden var att de ofta var unga och inte hade någon familj som Jeanette hade att tänka på (hennes barn var vid examensarbetet tonåringar). Jeanette säger sig tycka om att plugga. Hon sökte in på masterprogrammet i socialt arbete som socionom i Jönköping efter två års tid men det var för långt att pendla till så det blev aldrig av. De var 84 stycken i början av studierna på universitetet på socionomprogrammet men det hade minskat till ca 55 studenter i slutet av utbildningen. Det var stor skillnad i ålder på socionomstudenterna då vissa gått direkt ifrån gymnasiet medan andra som Jeanette hade jobbat ett tag.

 

Jeanette fick sommaren 2009 ett semestervikariat där hon tidigare hade gjort sin praktik. När skolan skulle börja på hösten så fick Jeanette ytterligare ett sjukvikariat. Det var ett erbjudande om enhetschefsjobb. Samtidigt skulle Jeanette skriva kandidatuppsats och därför som motkrav ville hon ha ledigt en dag i veckan för att plugga. Det fick hon och det fungerade bra då det var mycket studier hemma under uppsatsen. Januari år 2010 fick Jeanette ut sin examen som socionom. Jeanette kommer ihåg att hon kände sig vid denna tid som gammal trots att hon då bara fyllt drygt 40 år. Jeanette sökte efter sin utbildning en tjänst med inriktning Personlig Assistans och efter sju år så bytte hon inriktning mot gruppboende Socialpsykiatri. På frågan om varför hon tror att hon blev utsedd till sitt första chefsjobb svarar hon att kanske för hon fick semestervikariatet som enhetschef. Hon kunde då relatera till de teorierna ifrån böckerna hon läst i utbildningen. Hon känner att hon hade erfarenheten att jobbat på golvet när hon fick sitt första chefsjobb. Jeanette menar att när man är ung har man enorma drivkrafter. Det mest utmanande under första året var att våga göra fel och ta lärdom av sina misstag.

 

Om det är någon som Jeanette har haft som förebild som chef så är det hennes pappa. Han arbetade som asfaltsläggare men var väldigt idrottsintresserad och samhällsintresserad, Jeanette saknar sin far som gått bort när hon vill diskutera samhällsfrågor. Exempelvis kan hon läsa något i tidningen och då sakna sin pappa att prata med om detta. Jeanette säger att hon ville bli polis som ung men utbildningen till polis låg enbart i Stockholm på den tiden och Jeanette ville inte flytta till en så stor stad som Stockholm. Hon var alldeles för blyg och vågade inte lämna sin byhåla. Hon tyckte inte att hon som ung skulle kunna bo i en så stor stad. Nu när hon blivit äldre ser hon det inte som ett hinder längre, kanske skulle hon kunna tänka sig bo i Göteborg eller Malmö för där fick det finns ett helt annat utbud av kultur.

 

I skrivande stund är Jeanette enhetschef över ett gruppboende i Inglatorp och ett boende på Ringvägen 38 i Lyckeby men det kommeratt bli förändringar till hösten. Det kommer bli stora förändringar nu när de slagit samman de två förvaltningarna till Social och Funktionsstödsförvaltningen. Arbetsuppgifterna Jeanette har om dagarna kan variera väldigt mycket. För tillfälligt jobbar hon mycket med att sätta ihop schema för personalen. Ibland blir det intensivt beroende om man har något i pipelinen. Det är också en hel del möten i kalendern. Det är både möten både i och utanför verksamheten. Samtidigt skall hon finnas tillgänglig när man så behöver Jeanettes tjänster.

 

Hierarkin som finns inom den kommunala verksamheten är följande att längst ner finns en enhetschef, följt av avdelningschef samt högst upp av en förvaltningschef. Över dessa chefspositioner finns en nämnd bestående av valda politiker.

 

Jeanette arbetade tidigare tillfälligt som avdelningschef för särskilt boende. Hon var då chef för sina före detta kolleger. Om hon fattade beslut som enhetschef fattade hon beslut enbart för de verksamheter hon ansvarade för. Som avdelningschef fattas det om beslut av en övergripande och strategisk karaktär i förvaltningen. Som enhetschef fattar man beslut för sin verksamhet. Som avdelningschef fattar man beslut på en övergripande nivå. Hon saknade att kunna åka ut till brukare och personal som avdelningschef. Det hon gillar att jobba som chef är att den ena dagen är inte likt den andra och att det finns en möjlighet att påverka. Hon tänker om hur många människor hon träffat sedan hon började som chef. Jeanette har alltid jobbat i kommunal regi och kan därför inte säga om det finns några skillnader mellan kommunal verksamhet och privat verksamhet.

 

IT-utvecklingen har varit enorm med betydligt fler digitala system och fuktioner än vad som fanns tidigare. Digitaliseringen gör det möjligt att kvalitetssäkra verksamheten t.ex. att personalen kan mata in om de gett medicin i en app på en mobil.
 I regel jobbar Jeanette 40 timmar i veckan men med hänsyn till arbetsanhopningar, vilket medför att vissa dagar blir längre eller kortare än andra. Hon har bland annat inte rätt att ta ut övertid. Tankarna om arbetet far runt lite ibland men Jeanette tycker hon har blivit bättre på det på senare tid. Hennes styrkor är att hon är lyhörd, lyssnar in och är empatisk. Kanske har hon svårt att släppa prestigen ibland och svårt att släppa jobbet. Tycker om att jobba med människor och har alltid gjort det. Som undersköterska kunde man få väldigt trevliga livshistorier berättade för en tycker Jeanette.

 

På den positionen Jeanette har känner hon ett tryck både uppifrån och nerifrån. Hon måste förhålla sig till både LSS-lagen och arbetsmiljölagen. På tal om man sparar på att dra in fikat för brukarna säger hon att det handlar mer om likställdhetsprincipen, att Kalle som bor i sin egen lägenhet inte får det serverat. Men visst är det också en besparing.

 

Hon tror inte att utbildningen har hjälpt henne att bemästra stress utan tagit det som det kommer, Jeanette har fått lära sig att hantera stress med avslappningsövningar och då genom att befinna sig här och nu och inte långt fram i tiden. Hon tycker sig att hon kan skratta åt sig själv och att hon har lätt till skratt. Tycker om när folk bjuder på sig själva. Arbets-uppgifter som hon tyckt mest om är möten med människor som kan ge så mycket. Minst om är när hon jobbar i system som inte fungerar och hänger sig och hon inte blir färdig med sina uppgifter.

 

Fritidsintressen Jeanette har är att odla och så plantor och blommor. Hon har nu skaffat sig ett växthus vilket hon har velat ha i många år. Jeanette tycker också om att åka ut till helt okända platser. Packa en piknik korg och åka någonstans som Österlen eller Öland eller gå ut i skogen. Det behöver inte vara så jättelångt. En period målade hon med pensel. Hon säger att hon då flyter bort lite i tankarna. Hon tycker också om att umgås med familjen. Hon har nu endast katter men innan när barnen var små hade de både får och höns. Jeanette säger att hon lyssnar periodvis på musik, ibland med tempo och ibland lugnare. Det kan vara både modern och äldre musik. Exempel kan vara artister som Uno Svenningsson och Per Gessle. Även annan svensk musik tycker Jeanette om.

 

I sin ungdom idrottade Jeanette och då i olika bollspel. Som vuxen sträcker det sig mera till att passivt titta på. På frågan om hon hejar på något lag säger hon Kalmar FF. Hon kan instämma att det ibland är svårt att hålla humöret uppe men hävdar ändå att man kan inte gå ner sig utan man måste tänka positivt. Hon vill i framtiden resa till Gotland där hon inte varit. Hon tror att det är vackert på Gotland och det var på vippen att hon skulle besöka ön men då var det fel på färjan de skulle åka med. Andra platser Jeanette nämner är Halmstad och då specifikt Tylösand. Där håller Per Gessle till och det finns fina musikband som uppträder. För övrigt tycker hon inte om att flyga. För ett tags sedan tänkte hon att det inte vore så dumt att bli pensionär, att ha sina dagar och göra vad man vill på ålderns dagar. Hon tror att det nu är lite försent att pröva något nytt nu. Till sist säger Jeanette att det som gör henne stolt är hennes två barn.

 

Referenser
https://www.monster.se/karriarradgivning/artikel/styrkor-svagheter-vad-du-ska-saga-under-en-intervju
https://www.jobylon.com/sv/blogg/kompetensbaserad-intervju/
https://se.indeed.com/karriarrad/intervjuer/vanliga-intervjufragor-och-svar#Beteendeintervjufr%C3%A5gor
https://se.indeed.com/karriarrad/intervjuer/vanliga-intervjufragor-och-svar#Fr%C3%A5gor%20Om%20Dig

 

I början på sommaren åkte jag och Jonny på en liten utflykt till Malmö. Vi bodde på hotell i två nätter. Hotellet låg ett stenkast ifrån centralen. Här är resultatet i form av fotografier av vår resa.

He could feel how every single part of his body ached, as he rose from the ground, unsure about the events that had transpired the previous night. All he knew for sure was the letter that he was holding. It had an oddly… sinister aura around itself.

 

Scoffing, he looked around with a sense of bewilderment that came to pass rather quickly when he realized that he was outside his apartment. He looked up towards the window he knew was his. It was completely shattered.

 

It wasn’t until he tried taking a step, that the shards of glass he later recognized as the ones from his window bore themselves deeply into his feet. As the blood started to flow, he felt a strange sense of happiness. It was as though he enjoyed the pain.

 

After a few seconds though, he snapped out of his trance as he ran back up to his apartment. Surprisingly, it was all still there. Even the note, as well as the bottle. He shuddered for a few seconds as he steeled his resolve and prepared to rip the note to shreds.

 

As the sound of ripping paper tore through the apartment, he could hear something else. The sound of laughter, along with a distant, but familiar voice. He heard what it said, which caused him to gasp and blush as he responded by saying: “W-what…? No… I didn’t… I swear it was an accident!”
 And as the voice responded, he could feel nothing but fear for what was to come. It was only until… she appeared that he realized that all his fears… were completely justified.

I somras besökte jag och min farfar ett museum i Göteborg som heter World of Volvo. Det ligger precis mittemot Liseberg. Där fanns det olika roliga saker att göra till exempel så fanns det en simulator som man satt i. Ett bilsäte med gaspedaler och broms och en ratt och säkerhetsbälte. I simulatorn testade man olika scenarier så som att sätta igång vindrutetorkarna när det regnade och se upp för djur på vägen. Allt i simulatorn var på engelska.
 Man kunde även testa att lägga till med en båt i VR. Jag testade inte just den men min farfar gjorde det. Han har en gammal fiskebåt i verkligheten. Det fanns också en speciell del där man fick testa en elgrävmaskin och gräva i ett sorts bollhav. Både jag och min farfar testade att gräva. Det var riktigt roligt att prova på att göra det. Det fanns också en hel del volvofordon där som jag tog kort på.
 Vi gick sedan och kollade i deras stora souvenirbutik. Den var riktigt stor det var väldigtdyrt där så jag köpte ingetdärinne. När vi skulle åka i från museet och gå till bilen gick vi fel håll. Vi hade nämligen parkerat i ett parkerings hus så vi hamnade inne i museet igen. Då hittade vi ett ställe som vi inte hade tidigare sett och även ett fordon som vi inte sett heller. till slut var vi på väg i från museet. och bestämde oss för att käka på Burger King i Torslanda. Det var riktigt trevligt på museet, vi såg massa coola saker.

 

De jävlarna har väl inte stört hans grav! Jo, det har de det är därför jag är här. Vi fruktar att det kan vara likplundrare då hans och fem andra gravar står uppbrutna och tomma. Har ni några misstänkta? Nej bara ett misstänkt motiv. Jag förstår vad du menar säg inte mer sa August som kräktes. Krampaktigt ringde han på en klocka han hade på armleden. Så kvinnan kom snabbt in. Hon började torka upp spyan. Förlåt att jag gjorde dig så upprörd sa Johan igen. August svarade igen det är ok. Han körde snabbt därifrån. Men han hade precis kommit tillbaka som hans telefon ringer. Det var Krister hans chef. De hade fått in 10 samtal från ett närliggande museum. En naken man hade vandrat in täckt i jord och varit okontaktbar och våldsam. Så han klev inte ur bilen utan körde direkt. Museet låg inne i city bredvid stadens torg. Det var en ståtlig byggnad med anor från 1700-talet. När han parkerade precis utanför ingången stod en skolklass och gömde sig precis utanför. Han klev snabbt ut. En vuxen från klassen sprang fram. Tack att ni kom så fort. Var det ni som ringde oss? Det var jag som ringde första samtalet. Ok, kan du berätta var ni senast såg mannen? Det var på avdelningen om andra världskriget om slaget vid Dunkirk. Johan visste var det var. För han hade själv varit på museet många gånger då han var intresserad av historia. Så han klev försiktigt in. Han kom till den stora entrén.
   Det första han möttes av var en stor karta. Där fick man se var de olika utställningarna var. Lite överallt var där vettskrämda människor som gömde sig. Polisen, alla ska ut sa Johan. Han fick först gå igenom utställningen om Sveriges tid som stormakt. Där var bland annat vax-figurer av Karl den 12:e. Han vandrade genom en skyttegrav i utställningen om det första världskriget. Den var väldigt realistiskt. Den hade även artificiella lukter så det skulle lukta som det gjorde i de främsta skyttegravarna. Även fanns där fake-lera som var väldigt hal. En bit bort fanns högtalare som simulerade ljudet från kanoner. Nu hade han nått utställningen om andra världskriget. Det var kantrat med restaurerade vapen i glasmontrar. Han var tvungen att gå igenom slaget om Normandie. Där var kompletta replikor som föreställde Higgins-båtar med vaxfigurer som föreställde soldater på. Nu var han framme vid utställningen om Dunkirk. Fake-plan var upphängda i taket. Ljud spelades även upp som skulle föreställa ljudet från tyska bombplan.

 

Till slut såg Johan mannen. Han stod och stirrade på en replika av en kanon med en bild bredvid. Det var på en man som stod vid en likadan kanon. Det här är polisen, kliv fram mot mig. Mannen rörde sig inte. Johan ropade det allt som allt fem gånger. Men mannen rörde sig inte. Johan gick då nyfiket fram till mannen. Han läste en text som stod under bilden. En oidentifierad brittisk sjöman som omkom under evakueringen. Johan lade sin hand på mannens axel. Han vände sig genast om och slog honom hårt i ansiktet. Så Johan flög bakåt och trillade. Mannen återgick till att stirra på bilden. Johan tog fram sin el-pistol och sköt mannen i ryggen. Mannen skrek till och föll till marken. Johan var snabbt över honom och satte handklovar på honom. Han började att sprattla som att han var rädd för något. Men Johan fick han till slut på benen. Men när de väl var på väg ut så såg han fake-planen på taket. Han skrek då och föll till marken och lade sig i fosterställning. Han blev så rädd att han kissade på sig. Ögonen vidgades på mannen. Inte igen! Skrek han. För mannen började minnesbilder flimra. Han stod på ett fartyg vid en AA kanon. Han kunde se ett skepp bredvid. Men luften var full av flygplan med röda cirklar på vingarna. Kanonerna avfyrades men planen kom närmre. Dem släppte ett regn av bomber som kom närmre och närmre. Nästa syn var hur han kröp upp ur en grop. Johan lyckades släpa ut mannen. Men berättade för personalen vad som hänt så de kunde städa upp. Han förstod verkligen ingenting. Men han gav mannen en filt så han inte var helt naken. Så han satte honom i polisbilen. De körde iväg till polisstationen. Vad heter du? Frågade Johan. Inget svar. Var är du ifrån? Inget svar. Som han gav mannen kläder märkte Johan en tatuering på mannens vänsterarm. En tatuering av ett ankare. Helt oprofessionellt så började Johan fundera på om mannen kanske var reinkarnerad.

 

Hans mormor hade berättat om konceptet när han var liten. Johan tänkte att det var märkligt hur rädd mannen blev när han såg planen. Men efter han gjort klart sitt pappersarbete så var hans arbetsdag över. Så han bytte bil och körde hem. När han kom hem var han riktigt trött. Så han klädde av sig och slängde sig ner på soffan vid TV:n. Han brukade gilla att titta på TV när han skulle sova. Så han slog på första program han kom att tänka på bara. Det var en dokumentär om andra världskriget. Han skulle precis somna när något fångade hans uppmärksamhet. De gjorde ett segment om Brittiska flottan. De sa att flottan tog emot ett stort antal frivilliga från andra länder, Inklusive Australien. De berättade att det var vanligt att sjömännen som tjänstgjorde på de större slagskeppen var tatuerade med ett ankare. Säkerligen en ren tillfällighet tänkte Johan och somnade. Han vaknade upp ett tag senare. Han tittade på klockan på väggen. Den visade klockan sju på morgonen. Han hade sovit igenom hela natten. Det var väldigt skönt då han inte gjort det på länge. Det var en lördag så han var ledig då andra tog helgpasset.

 

Han visste inte varför men han hade en känsla av det var något utöver det vanliga med de människorna. Han gick emot sina instinkter. Men han satte sig vid sin dator och kollade upp registret för staden. Han kollade upp folkbokförda sen 40-talet. För att se om någon hade gått med som frivillig i Brittiska flottan. Han fick upp ett namn som såg bekant ut, John Lynedoch 1920-1940. Hans dödsdatum var 1940. Han funderade på hur fake-planen såg ut. De röda cirklarna var vanligt för japanska flygplan. Han kom och tänka på ett monument som stod på stadens torg. Det var en staty med två soldater på. Under var en lista med folk från staden som dött i krig. Han åkte genast dit. Han tittade igenom namnen. Det stod var de tjänstgjort när de dog. Han tittade igenom listan från andra världskriget. Det var hundratals namn. Men ett namn stod fast John Joseph Lynedoch 1920-1941 omkom på slagskeppet Prince of wales. Nackhåren reste sig. På måndag så var han tillbaka. Han fortsatte att jobba på att identifiera personerna. Han gick igenom uppgifterna som helgpasset lämnat in.

 

Är ett spel som utspelar sig i Sverige på 80-talet i skärgården. Du spelar som några tonåringar som har varit och övernattat på en intilliggande ö när de plötsligt blir beskjutna av något. De överlever men är skadade. Nu ska ni ta reda på vad som har hänt genom att klara olika uppdrag. Samla på er utrustning, under vägens gång ska ni även besegra olika fiender med olika vapen som ni hittar längs vägen. Och även hitta olika samlingsföremål längs med olika ställen på kartan. Ju mer du utforskar hittar du även olika säkra ställen där du kan teleportera till. Spelet har även släppt olika tillägg som kallas dlc. Det kan man köpa till för riktiga pengar. En dlc kan till exempel innehålla en karta eller vapen eller specialfordon. De har släppt en dlc med olika mopeder man kan köra i spelet. Spelet är gjort av ett svenskt spelföretag med namn Avenlange studios. De har även gjort spel som Justcause och Hogwards legacy. Jag tycker spelet är riktigt bra och det är coolt att det är i Sverige efter som det finns inte så speciellt många spel som just utspelar sig i Sverige.
Jag ger spelet 10/10.

Det var en bitter dag när han vaknade; inför sig fann han enbart väntan. Solen sken bistert emellan molnen och på brisen vilade det en kyla obekomlig sommaren – han gick ut på balkongen för att tända sig en cigarett, men fann till sin förtret att dem var slut. Likväl slog han sig ned på en av utestolarna han hade där och betraktade åsikten – utsikten var dyster som om per design. Visst huserade området ett visst mått grönska, men den var vek och förtämjd. Han blickade tillbaka på minnesfragment så som dem skuttade förbi i hans syne, och trött det var han. Trött på att minnas. Det vore en god tjänst att lära ungdomen att minnet är något som skall bäras hela livet. Det finns en påtaglig frihet i att glömma.

 

Han traskade så småningom än en gång in i lägenheten. Kaffekokaren var ny och kaffet smakade inte som det skulle, men visst kvittade det sig. Dosen på sköldkörtelhormon var för låg, och som så hade han fått ett nytt recept, och medicinen den hade kommit. Vad bar det i väntan? Om bruset från att leva kan förtrolla tillvaron till en vaken dröm, visst kunde det lika väl förvålla en mardröm? Han mindes sig ett par rader av Wildes sista ord, ”Yet each man kills the thing he loves”.

 

Kaffet smakade fel. Det fanns ingenting att göra åt saken. Det var nu ett halvår sedan han tog kontakten igen med sina gamla vänner, och dem pratade än en gång så gott som dagligen. Han hade även fått en boendestödjare beviljad, och väntade på att kontakten med den skulle upptas. Som tur väl var var han bra på att vänta. Arbetet hade kommit lite i skymundan på den senare tiden, av anledningen att han inte hade så värst mycket att skriva.
 Han hade börjat skriva ner en autobiografi av något slag, och var för närvarande på cirka sjuttio sidor, vilket lämnade honom med problemet att han bara hade nuet och sin barndom kvar att skriva om.