Stolt stad

Det stundar härliga tider för de sommartokiga. Men att samsas bland glass, getingar, festivaler och het asfalt kan även tära på den bäste. Så simma lugnt, gärna i skuggan, tänk på vätskebalansen och se till att använda den där hängmattan. Det är sådana råd jag brukar ge till mig själv, helt verk-ningslöst. Och lika snopen som vanligt kommer jag att bli när björkarna så smått börjat gulna.
Vart tog sommaren vägen?

Men än så länge har vi bara kommit till förrätten …

Att ge en inblick i spelets värld är något som jag tycker är viktigt idag. Antalet människor som har spelen som en hobby har ökat avsevärt de senaste åren. Det är därför att det är viktigt att visa äldre människor att det är inte negativt med ungdomars intresse för spelvärlden. Det jag tänkte undersöka närmare är hur humor fungerar i spelens värld.

 Exempel är att man kanske får en karaktär vars lemmar dras ut till omänskliga former, eller kanske att du sjunker igenom marken så att du hamnar i limbo under spelvärlden. Som sagt tidigare är dessa händelser bara något människor som upplevt dem, eller åtminstone spelat spelen de uppenbarade sig i kan njuta av. En person som hör om dessa situationer och inte har en anknytning till spelet kommer antagligen inte finna dessa underhållande. En annan sak som gör skämten interna och svårförstådda av oerfarna är att de uppstår genom hur du spelar spelet, karaktärer från spelet eller kanske vissa händelser i spelet. Människor talar om sina upplevelser i spelet med liksinnade och vice versa. Fast det sistnämnda är antagligen något som händer i film, böcker, tv, och andra medier.

Om man nu skulle kategorisera spelhumorn antar jag att det skulle vara en blandning av interna skämt och nonsenshumor. Denna nonsens uppkommer av “glitchar” och “buggar” vi nämnde tidigare, som i sin grund är inget mer än ett fel och det kanske inte uppfattas för alla som något roligt, utan ett hinder istället. Det är antagligen en form av skadeglädje människor känner när de skrattar åt dessa. Man skrattar antingen åt att spelet inte fungerar som det ska eller åt skaparna som gjorde misstaget.

Spelens humor är fortfarande väldigt ung jämfört med annan humor, men har visat att den är här för att stanna. Det blir intressant att se hur den kommer att utveckla sig de kommande åren och jag är glad över att vara delaktig i utvecklingen. Så till alla som inte förstår spelhumorn, försök att bli mer intresserade. Titta när era barn spelar eller kanske testa något själv. Spelvärlden är här för att stanna och det bästa är att omfamna den med öppna armar. Vad gäller humorn så måste man inte ha samma humor som andra, men man kan åtminstone förstå varför många älskar spelhumorn.

Det var den 21 oktober 2011, det var mitt första år på gymnasiet. Vi hade text lektion. I text har vi fått lära oss hur vi ska formulera oss i olika sammanhang, reglerna om allmänna handlingar och vad vi får och inte skriva.

1. Min knutna näve träffade honom. Ljudet av när hans käke gick ur led fick mig att må dåligt. Gick jag för långt? Han föll till golvet och vred sig i plågor. Jag tyckte inte synd honom för det han hade gjort mot mig men en inre röst sa att detta var mitt livs största misstag.

2. Tallrikar och glas hade kletat sig fast på diskbänken. Det var en röra. Det nya tvättmedlet levde inte alls upp till mina förväntningar. Jag kände mig lurad. Aldrig mer ”Goo Wash Industrials”.

3. Plötsligt slog det mig att jag var fast i en diskussion jag inte klarade av. Jag tog på mig mina solglasögon och ställde mig upp. De andra ministrarna stirrade på mig förskräckta. Jag tillkallade Mjölner, med ett slag av blixtrar blev ministrarna stoft, sen absorberade jag deras själar.

4. Jag insåg till min fasa att spegeln inte ljög. Mitt ansikte såg förskräckligt ut. Jag tog tag om spegeln och i min vrede slungade jag ut den genom fönstret. Sen skulle jag sparka professorn som var ansvarig för min skönhetsbehandling.

5. Det knarrade när jag gick. Aldrig tidigare hade jag så tydligt hört mina egna fotsteg. Höll på att bli galen. Jag ringde genast ”golv-verket” och krävde genast att anläggningen på golvet skulle läggas om. De sa att de inget kunde göra för det egentligen inte fanns något golv. Detta betydde att allt knarrande kom från friktionen av vakuumet när dimensionen böjdes emot sina X och Z axlar.

6. Jag bara skuttade fram, det var som om någon satt på avstånd och sköt små lyckopilar på mig. Vad var det som hade hänt mig? Jag tittade bakåt för att se var min glädje kom ifrån. Jag blev förskräckt när jag skådade en trafikolycka, tydligen hade en bil kört på en fotvandrare. Jag gick fram bara för att skåda att det var jag som låg där. Jag var så lycklig för jag var lättare än luft, jag var död.

I en tidigare artikel har jag talat om hur The Simpsons la grunden för animerade serier för vuxna, men trots vad Matt Groenings skapelse hade åstadkomit saknades något. The Simpsons hade uppnått en viss kontrovers under sina tidiga år just för att den var ett av de första tecknade serierna att ta upp vuxna ämnen, men var faktiskt inte särskilt vågad eller risque, inte mer än vad man skulle se i en vanlig otecknad serie under prime time.

 Försök till mer stötande humor hade länge försökts, men inte kommit särskilt långt, förutom undergroundfilmer som Fritz The Cat var det närmaste MTV’s Beavis And Butthead under mitten av 90-talet, men även denna ganska vågade serier hölls tillbaka av censur och sändingsstandards. Det var här Matt Stone och Trey Parker trädde in. Historien börjar när Parker och Stone, då filmstudenter på Colorados Universitet, producerade en kortfilm vid namn The Spirit Of Christmas, en animerad filmsnutt gjord med utklippta pappers figurer och en i princip antik 8 millimeters kamera. Filmen handlade om fyra små pojkar som bygger en snögubbe som får liv och går bärsärk i stan när dom sätter på en hatt dom hittat i soporna, en parodi på den gamla julsången Frosty The Snowman.

Katolska Kyrkan, Mormonska Kyrkan, och Scientologerna är bland de mest populära satiroffren, men även ateister och judar har fått sin beskärda del. Avsnitten som fått mest kritik är förmodligen Red Hot Catholic Love och Bloody Mary som pekade ut korruptionen i den katolska kyrkan, och Trapped In the Closet som gjorde narr av den stämningsglada Scientologkyrkan, som är kända för sin förföljelse och trakaserier av sina kritiker. Trapped In the Closet gjorde också parodi på Tom Cruise som vid den tidpunkten var känd för sitt bisarra uppförande och hans öppna medlemskap i Scientologin.

Förutom religion så är naturligtvis politik ett givet ämne för satirister.  Parker och Stone är registrerade till The Libertarian Party, ett oberoende parti vilket frångår det två-partisystem som i princip dominerar Amerikansk demokrati. Detta betyder att både Republikanerna och Demokraterna får rejäla kängor, Republikanerna för sin extrema konservatism och krigshets på senare år, och demokraterna för sin nedvattnade liberalism, dom är mer eller mindre konservativa med svenska mått mätt. Censur har varit ett problem under hela seriens livstid, i början för sin grova humor, men allt eftersom det politiska landskapet förändrades i 11 Septembers spår blev en del saker allt mer kontroversiella, särskilt kritik mot George Bush’s administration, och satir riktad mot Islam och Mohammed. Detta drevs till sin höjdpunkt i de två dubbelavsnitten Cartoon Wars och 200/201 som båda handlade om den våldsamma respons som satirteckningen av Mohammed i Gyllandsposten hade lett till. Dessvärre vägrade Comedy Central att visa scenerna med Mohammed på grund av rädsla för repressalier och censurerade även ett längre tal om att inte ge vika för rädsla i 200/201, så man kan säga att censuren vann den kampen.

 Dock så reste sig South Park upp, dammade av sig och fortsatte sitt arbete. En fördel South Park har jämfört med serier som Simpsons och Family Guy är att den datoranimerade animationen är extremt effektiv och kan modifieras om manuset ändras på bara några dagar, vilket gör att serien kan ge mycket snabbare respons än andra animerade serier. Avsnittet Are You There God, Its Me Jesus, är förmodligen rekordet, då det animerades och skrevs på bara tre dagar, och handlade om nyårsafton 1999, då Trey Parker och Matt Stone ville kunna fira med sina familjer och inte arbeta över nyår. Ett bra exempel på respons är nog Quintuplets från säsong 4, som skrevs om ett par dagar innan premiär för att kunna göra satir av nyheterna om Elias Gonzales, en kubansk pojke som kidnappats av sina släktingar och gömts i USA. 

South Park har även blivit en film, som producerades under höjden av seriens popularitet, under säsong 3, och fick titeln South Park: Bigger Longer and Uncut, en penisreferens Parker och Stone lyckades smita förbi censuren. Filmen innehar faktiskt Guinness Världsrekord i flest svordomar i en animerad film, 399 svärord, 199 obscena gester och 221 våldshandlingar. Filmen handlar om de extrema handlingar som resulterar när man censurerar konst och språk ”för barnens skull” i hopp om att detta på något sätt ska skapa en tryggare miljö.

När en långfilm med pojkarnas favoritserie Terrance And Phillip kommer ut på biograferna blir den en omedelbar sensation, men filmens otroligt obscena språk leder till enorma konsekvenser, då en föräldragrupp som formats för att stoppa vad dom anser är en korruption av deras barn lyckas starta ett destruktivt krig mot Kanada, vilket i sig leder till att Djävulen själv stiger upp på jorden och domedagen står för dörren. Djävulen har allierat sig, och startat en homosexuell romans med, en nyligen död Saddam Hussein (filmen producerades 1999, innan det andra Gulfkriget och Saddams avrättning), och tillsammans planerar de två att ta över jorden. Samtidigt försöker pojkarna, förutom Kenny som spenderar större tiden av filmen i helvetet efter att ha satt eld på sig själv när han försökte imitera en scen från Terrance and Phillip filmen, starta en motståndsgrupp mot de vuxnas tyranni och rädda sina favoritkomiker från avrättning.

South Park är fortfarande en av de mest populära animerade serierna på TV, och har sedan länge gått om dess föregångare i både popularitet och produktionsnummer. I och med att serien nu är etablerad är den inte samma kontroversiella produktion den en gång var, men den har fortfarande tänder att bita med, och visar inga tecken på att sakta ned. De senaste säsongerna har varit inriktade på satir av det moderna samhällets irriteranda besatthet av popkultur, och endast framtiden kan visa vilken riktning dom kommer att ta härnäst.

Nöjesindustrin har alltid fått sin näring av funny facts och snaskiga sanningar. Vad som är sant och falskt har ingen större betydelse så länge det säljer.

Mycket av det som är intressant och bildande försvinner i en störtflod av värdelöst vetande på sociala medier. Här följer några fabulösa fakta om vad som kan inträffa bakom kulisserna i showbusiness. Tro det om du vill.
   De flesta komiker är män. Trots försök till jämlikhet dominerar mannen på många områden. Men bakom varje framgångsrik man och företeelse finns ofta en tålmodig kvinna som håller i trådarna och styr. Den mest populära humorserien i amerikansk TV skapades av en begåvad kvinna som också spelade huvudrollen.

Skådespelerskan Lucille Ball startade tillsammans med sin man Desi Arnez produktionbolaget Desilu. 1951 uppfann de konceptet för den moderna komediserien i TV ( så kallad sitcom ) Tidigare valde bolagen att filma, klippa och lägga på skratten efteråt. Lucille Ball gjorde inspelningarna inför en levande publik. En skicklig fotograf anställdes. Bildproduktionen utvecklades. Istället för bara en kamera användes tre som växlade från hel och halvbild till närbild. Ljussättningen var rak för att undvika skuggor. En rapp dialog av fyndigheter kryddades med fysisk humor i bästa Charlie Chaplin-stil.

 
TV-historiens längsta skratt uppmättes när Desi försökte lära Lucy dansa tango. Andra skojiga episoder är när Lucy går på fest i långklänning och rullskridskor. Avsnitten där hon och väninnan Vivian ska packa choklad och när Lucy trampar druvor i en vintunna tillhör de mest efterfrågade. TV-serien I Love Lucy blev så populär att hennes graviditet fick skrivas in i handlingen. Episoden när hon ska föda barn hade länge rekordet för högst antal tittare. Lucys äventyr lockade fler än president Eisenhowers installationstal.

 Fortfarande är det miljontals som hellre ser repriser av Lucy Show än tittar på nya komediserier. Yngre generationer i hela världen har upptäckt hennes klassiska humor. Den innehåller allt som tilltalar en global publik. På YouTube finns hela avsnitt och valda delar av det bästa från Lucille Balls framgångsrika TV-karriär.

Lucille är titeln på en rivig rocklåt av Little Richard. På 50-talet var han en föregångare inom rockmusiken. Den fräcka scenartisten skrev och framförde rockklassiker som Rip It Up, Tutti Frutti, Long Tall Sally och Good Golly Miss Molly. Richard var den förste som kallade sig the king of rock n roll och visade vita artister hur man snickrar ihop en hitlåt. Jerry Lee Lewis tackade för tipset och spelade in Great Balls Of Fire. Religiösa lyssnare i USA fick moralpanik när de hörde texten. Låten förbjöds att spelas på konservativa radiostationer.          

   Titeln tolkades som om sångarens testiklar kokade av erotiska eldar. Det påståendet bidrog säkert till att låten blev extra populär. 1958 toppade J. Lee Lewis listorna med Whole Lotta Shakin´ Goin´ On. Precis innan en utsåld turné i England spreds nyheten att han gift sig med sin 13-åriga kusin. Inte blev det bättre när det avslöjades att skilsmässan från förra frun inte blivit godkänd. För publiken var det en chock och stor skandal. Alla konserter fick ställas in och populariteten störtdök. Jerry Lee fick rådet att riva vigselbeviset för att rädda karriären. Men kärleken till Myra Gale var starkare. Äktenskapet var lyckligt fram till 1973 och de fick två barn tillsammans. Jerry försörjde familjen genom god försäljning av hjärtevärmande sånger i countrystil. Han återvände sedan till rocklåtarna.

 I mitten av 80-talet vägrade skivbolaget att förnya kontraktet och sålde ut hans tidigare inspelningar i billiga upplagor. En kväll när Jerry Lee Lewis stannade för att tanka bilen upptäckte han en hylla fylld med piratkopior av hans största hits. Han blev förbannad och svor. Sedan hällde han bensin över skivhögen och tände på. Med en rivstart åkte Jerry Lee iväg och ropade högt:

 – Now that´s what I call a great ball of fire.

1955 lanserades Rock Around The Clock i filmen Blackboard Jungle. Den fick ett enormt genomslag i England och Sverige. Ungdomar började härma den amerikanska rockmusikens stil och språkbruk. De äldre förfasade sig. Även under det frigjorda 60-talet gick moralväktarna i taket när någon gjorde anspelningar på sexuella handlingar och sa fula ord i TV. 

 Rolling Stones fick ändra texten i Let´s Spend The Night Together innan sändningen av Ed Sullivans TV-show. Mick Jagger himlade med ögonen i protest när han istället tvingades sjunga Let´s Spend Some Time Together. The Beatles tog tidigare det säkra före det osäkra när de skrev I Want To Hold Your Hand. Den oskyldiga texten inramad av upphetsande basgångar och het stämsång blev deras stora genombrott i USA. Liverpoolgrabbarna gjorde också en version med tysk text: Komm gib mir deine Hand.

 Var John Lennon egentligen ville hålla sin hand var det ingen som talade om för vuxenvärlden. Men när plattan snurrade på skivtallriken visste ungdomarna vad som var på gång:

Oh yeah, I´ll tell you something I think you´ll understand.

Sedan när mamma kom in med saft och bullar i flickrummet satt tonåringarna med blossande kinder och försökte se oskyldiga ut.

 Under en turné i England 1963 fick nykomlingarna The Beatles vara förband. Helen kom bra överens med grabbarna särskilt med John. Enligt obekräftat skvaller förlorade Shapiro oskulden till Lennon. Risken för graviditet gjorde Beatles manager Brian Epstein upprörd och svartsjuk. Även Paul McCartney var rasande. Det var viktigt för marknadsföringen att gruppens medlemmar hade ett obefläckat rykte. Därför var Lennons äktenskap med Cynthia och sonen Julian en hemlighet för fansen. Media höll tyst i början eftersom de sålde mer på mytbildningen än på fakta.

När Helen Shapiro berättade att hon skulle åka till USA och spela in ett album specialskrev John och Paul låten Misery till henne. Men producenten nobbade sången på grund av den dystra titeln. LP-skivan Helen in Memphis innehåller originalversionen av It´s My Party. Skivbolaget gjorde dock en felbedömning och missade att ge ut den som singel. När producenten och arrangören Quincy Jones hörde Shapiros skiva insåg han direkt möjligheten och hitkänslan i It´s My Party. Omgående gjorde Quincy en mycket rivigare och starkare produktion och ställde den okända Lesley Gore framför mikrofonen. Den versionen gjorde stor succé över hela världen och i Sverige skrev ABBA:s blivande manager Stikkan Anderson en svensk text. It´s My Party blev Leva Livet.

När producenterna Norrie Paramor och George Martin och deras stall av artister fortsatte att toppa skivförsäljningen med snäll och behaglig pop kände LeRoys trycket att överge den tuffa stilen. De var skickligare musiker och bättre sångare än Beatles men saknade charm, utstrålning och publikkontakt samt förmågan att skriva egna topplåtar.

 Istället för nytt material valde de istället den klämkäcka italienska schlagern Ciribiribin. Melodin döptes om till Gotta Lotta Love och fylldes med ett mustigt och fylligt Merseysound i rullande tempo. Hela anrättningen förstärktes med stark basgång och drivande trummor. Men trots en utmärkt produktion sålde skivan dåligt och försvann i mängden av gulliga popgrupper.

 Musiker har i alla tider inspirerats av varandra. När John Lennon skrev Please, Please Me hade han lyssnat på Bing Crosbys Please och Chuck Berrys Come On. Gör följande undersökning: Spela How Do You Do It med Gerry and the Pacemakers. Sedan The First Time med Adam Faith, Beatles I Want To Hold Your Hand och Gotta Lotta Love med LeRoys efter varandra. Ställ sedan frågan vem som influerade vem. 

Det var på håret att det blev en hit. Men eftersom både John Leyton och grabbarna vägrade att kamma kalufsen i lugg tyckte den unga skivpubliken att LeRoys såg omoderna ut. Långhåriga tonåringar i modskläder ville helst inte köpa plattor av artister med bakåtkammat hår. Det låter ofattbart och lite komiskt idag. Men experter på popkultur menar att Hep Stars och Shanes var mer populära än andra svenska grupper eftersom Svenne Hedlund och Tommy Wåhlberg hade längre hår. Deras scenshow bjöd också på vildare inslag som gillades av både mods och raggare.

Hur gick det då för Leroys som lirat ihop sedan 1958. Innan kvartetten försvann i glömskans dimmor spelade de in två låtar i Sverige. That´s Too Bad och Climb The Moon finns på en LP-skiva med Jerry Williams. Medverkar gör också The Violents, Rock-Boris och Lasse Holm då under artistnamnet Larry Moon. Plattan har idag stort samlarvärde i Japan. 1964 behövde sångaren Mike Sarne en kompgrupp i familjefilmen Every Day´s a Holiday. LeRoys fick uppdraget på villkor att de ändrade stil. Men då var det redan försent och filmen blev ett fiasko. Gruppen upplöstes 1967.

Till sist en stilla undran vad som hade hänt om Helen Shapiro blivit gravid, LeRoys bytt frisyrer, spelat in Please Please Me och gjort en turné i USA. Och vad hade hänt om John Lennons änka hade gift sig med sångaren i U2 och sedan skilt sig och gift sig med f.d. borgmästaren i New York och sedan skilt sig igen för att till slut gifta sig med en engelsk fotbollsspelare. Då hade hon fått heta Yoko Ono Bono Como Rooney.

 

 

 

• Matlagning – där man tillsammans lagar en enkel måltid. Ingredienserna hämtar man bland annat från köksträdgården som man anlagt tillsammans
• Kroppskännedomsövningar – man lär sig använda kroppen på ett skonsamt sätt och hur andningen påverkar vår hälsa. Förmågan till närvaro tränas och sambandet tanke, känsla, handling uppmärksammas
• Lyssna på musik – och kanske sjunga till eller röra sig till den
• Promenader – där årets växlingar styr målen. Svampplockning blir det också under kunnig ledning
• Färg och form – som mynnar ut i samtal om viktiga livsfrågor
• Reflekterande samtal – kring t ex dikter, musik, låtar, konstverk som man blir berörd av
• Existensiella samtal – Världshälsoorganisationen WHO har skrivit åtta byggstenar i existensiell hälsa förutom den fysiska eller psykiska: hopp, harmoni, helhet, meningsfullhet,förundran, andlig kontakt, personlig tro och gemenskap. Dessa tre behov i hälsa blir till en helhet som alla behöver få ta del av.
• Gemensamma kulturupplevelser – t ex konsertbesök eller konstutställning
  
  

Denna verksamhet vänder sig till dig som är mellan 18-65 och är arbetslös eller står utanför arbetslivet pga sjukdom eller andra hinder. Detta pågår i 16 veckor i Möllebackskyrkans lokaler. Alla är välkomna oavsett trosinriktning eller om man är trosvilsen.

Dagen börjar med en fika och sen är det dem olika aktiviteterna som leds av volontärer som är utbildade. Våga vara har plats för upp till tolv deltagare. Innan kursen startar har man ett inskrivningssamtal tillsammans med Britt som är diakon och projektledare. I inskrivningssamtalet berättar man om sig själv, hur en dag kan se ut, hur man mår och pratat om vilka förväntningar man har på kursen, vad man vill att det ska ge. Deltagarna nu tycker om den varma atmosfären och gemenskapen i gruppen. Detta är ett projekt som kommer från EU-medel och är nu en förstudie för att nästa år bli större och inkludera praktikplatser i kyrkans verksamhet fem dagar i veckan. Som det ser ut nu ska detta pågå i tre år till en början.

Jag hade nu varit i Tokyo två och en halv vecka. Jag kunde verkligen känna min hemlängtan, troligtvis på grund av att vi inte fick gå omkring som vi ville och allt riset som vi fick till frukost och middag. Idag skulle vi till marknaden, med lite tur så skulle jag hitta det som stod på min inköpslista, ett vykort och en telefon-talisman.
 Dagen började precis som alla andra, först frukost, sedan någon timmes lektion och sen skulle vi alla träffas ute på gården för att ta tåget gemensamt till marknaden. När vi kom fram möttes vi utav en vägg av människor. Akihabara var ingenting jämfört med det här. Stånd var utsatta till höger och vänster. De sålde kimonos, blommor, svärd, pilbågar, tyger, målningar, solfjädrar, geta (traditionella sandaler). De hade allt förutom elektroniska prylar.
 Nu fick vi gå omkring hur vi ville tills vi skulle åka hem.
Perfekt, fram med inköpslistan och påbörja sökandet.
Det dröjde inte länge förrän jag hittade ett stånd som sålde telefon-talismaner. Varje talisman har sin egen kraft, den jag fick ifrån Ayaka var ”ge järnet, satsa allt”. Det var mycket människor och jag ville inte trängas för länge så jag tog en slumpmässig och hoppades på det bästa. I slutändan visade det sig att man själv fick ge kraften till den talisman-typen jag hade köpt. En pryl nere, en kvar. Tyvärr så hittade jag inga vykort på marknaden. Istället skaffade jag mig en solfjäder, ett träningssvärd, ett par geta och en nyckelring. Solfjädern kom väl till användning i den kvava och varma luften.

Efter jag hade hittat det jag kom för så började jag märka av min känslighet till storstäder och mycket människor och jag blev illamående och svimfärdig igen. Ken märkte hur jag mådde och frågade om vi skulle åka tillbaka till centret vilket jag tackade ja till. Vi bildade en grupp som skulle åka tillbaka nu och resten fick stanna kvar en stund till. När vi kom tillbaka till centret så hittade jag vykort i service butiken där vi alla köpte vår Pocky. Okej, då hade jag skaffat allt på min lista.

Efter en stund insåg jag hur dum jag hade varit genom att köpa ett långt träningssvärd, hur skulle jag frakta hem det? Erik hade också köpt sig ett svärd så jag frågade honom om han hade en plan men det hade han inte. Ett alternativ var att posta hem det men det skulle bli väldigt dyrt, ett annat alternativ var att ta det som extra paket på planet men ett extra paket kostar 1000kr. Jag visste inte vilken metod som skulle vara billigast och mest effektiv. Till slut gjorde jag och Erik en överenskommelse om att lägga våra svärd i ett gemensamt paket och betala 500kr var. Då var det problemet ur världen.

 Det jag tyckte var dåligt var att många skyltar och beskrivningar på saker var bara på japanska utan någon engelsk översättning vilket gjorde det omöjligt att läsa vad allt handlade om. Men det var en trevlig upplevelse oavsett. Jag trodde det värsta besöket skulle vara vår sista utflykt till Akihabara men jag hade fel, det var utflykten till animationsskolan. När jag fick veta att vi skulle till en animationsskola såg jag mest fram emot det eftersom jag tycker om att hålla med digital konst på fritiden, jag såg detta som en möjlighet att ställa frågor och lära mig men jag blev mycket besviken.
Vid introduktionen såg vi en animerad reklamfilm. En ansvarig för skolan berättade om vad de sysslade med men han kunde inte engelska så Ken var tvungen att översätta åt oss. Efter introduktionen delades vi upp i två grupper, den ena skulle animera och den andra programmera. Jag hamnade i programmeringsgruppen. Vårt jobb var att skriva datakod till en spelkaraktär, vilket skulle se till att den kunde röra på sig. Vi fick ett papper med instruktioner och eftersom vi följde instruktionerna ordagrant lärde vi oss inget. Värre blev det när vi gick in i animationssalen.
 Vi skulle få en delfin att simma, även här fick vi ett papper med instruktioner. Steg 1: gör det. Steg 2: gör det andra. Det var en mycket tråkig och seg process bara för att det inte gav något tillbaka, ingen kunskap alls. När vi var klara fick vi en broschyr om vad skolan handlade om i djupare detalj, det var en trevlig present förutom att den var helt på japanska, inte ett enda ord i den var på engelska. När vi kom tillbaka till centret var jag på mycket dåligt humör.

Bättre blev det inte när vi åkte ut till Shibuya. Shibuya är mest känt för dess enorma övergångsställen, flera hundra människor korsar den gatan varje gång det blir grönt ljus. Samt att Shibuya har precis som Akihabara obegränsat antal med olika affärer. Och precis som i Akihabara började jag snabbt känna mig snurrig och illamående. Mina lärare insisterade att jag skulle gå till en affär och köpa något. Köpa vadå? Jag åkte inte till Japan för att köpa på mig en massa saker och dessutom hade jag redan skaffat det jag skulle. Vi skulle vara här två och en halv timme, det fanns inte några bänkar så jag letade upp en hård och kall stentrappa att sitta på för att fördriva tiden.
 Jag hade sällskap utav en i gruppen som inte heller tyckte om att shoppa. Även med sällskapet gick tiden väldigt långsamt. När vi kom tillbaka till centret hade jag väldigt stor hemlängtan. Jag var trött på betongdjungeln, trängseln, allt oväsen från alla butiker, att vi inte fick röra oss mer fritt och jasminriset till frukost och middag. Jag hade svårt att förstå att jag redan hade tröttnat på mitt livsmål. I sju år har jag velat att åka till Japan och nu när jag äntligen är här klarar jag inte ens av tre veckor.

De två sista aktiviteterna var mycket mer intressanta och avkopplande. På blomsterarrangemanget fick vi ett skumblock och en massa olika blommor, löv och kvistar som vi fick klippa och sätta ut i skumblocket. Det färdiga resultatet var en obeskrivlig vacker upplevelse. Självklart kunde vi inte behålla dem för det var omöjligt att frakta hem dem. Lite synd men fullt förståeligt.

Nu var det bara en sista sak och det var kalligrafin. Det var mycket avkopplande. Bläcket vi fick var särskilt gjort för kalligrafi och nästan omöjligt att få bort om det skulle hamna någon annanstans än på kalligrafipappret. Därför var alla borden täckta med tidningspapper. Kalligrafipappret var så tunt att man kunde se igenom det. Pappret hölls fast utav en metallisk vikt. Vid sidan om var det en kruka med ett flertal olika penslar, långa, smala, tjocka och breda.
 Vi lade en hand vid sidan om pappret och den andra handen skulle hålla om penseln. Efter vi hade haft en liten genomgång hur allt gick till så kunde vi antingen välja att skriva kanji (kinesiska tecken som adopterats utav japanskan) från en bok eller kanji som vi hade lärt oss sen tidigare. Först skrev jag ai, sekai och tomodachi. (Kärlek, världen och vänner). Sen skrev jag namnet på en magisk formel som var från en anime, senkei senbonzakura kageyoshi. Flera utav lärarna försökte läsa det men ingen av dem visste hur det skulle uttalas förutom Ryuta-sensei som också hade sett samma anime. När vi var klara hade vi uppställning då vi skulle visa upp vår kalligrafi.
 Till skillnad från blomsterarrangemanget kunde vi behålla våra kalligrafipapper. Den sista aktiviteten var nu över om man inte räknar med det sista besöket till Akihabara som vi skulle göra imorgon.

Oväntat nog var den utflykten inte alls så farligt som jag trodde. Jag och ett par stycken gick med Minagawa-sensei. Denna gruppen hade en förutbestämd runda istället för att gå fritt. Mycket bekvämare än att gå vilse i allt stim med folk. Den här gången var det inte lika mycket oväsen och folk som det var förra gången. Utflykten var ganska lugn. Affären vi besökte var ett enormt våningshus. Varje våning sålde sin egen specifika sak. En våning sålde manga, en annan videospel, och så fortsatte det med kläder, filmer, anime, smycken och soft air guns. Men precis som tidigare köpte jag inget för det mesta var bara på japanska och spelen var regionslåsta. Lite synd för annars skulle jag köpt ett spel till en vän. Efter någon timme tog vi en paus och Minagawa-sensei bjöd oss på glass. Därefter möttes vi upp med resten utav grupperna och vi tog tåget tillbaka till centret.

Jaha, det var det hela. Imorgon skulle vi ha vårat Farväl-party och sen skulle vi ta flyget hem tidigt på morgonen därpå. Innan partyt började hade vi en lektion på förmiddagen. Fast det var inte mycket till lektion för vi bara pratade och gjorde origami. All origami fick vi behålla samt instruktionerna till dem. När partyt väl började delade Ken ut diplom till oss. På diplomet stod det att vi hade klarat av STS språkkursen i Tokyo. Därefter blev vi bjudna på godis, saft och bullar. Vi hade lekar och pratade om vår tid i Tokyo. Nu började jag märka av hur mycket jag skulle sakna alla. Den eftermiddagen spenderade jag all min tid med mina kamrater. Jag blev frågad om jag ville stanna uppe hela natten tillsammans med dem och göra vad det än var de ville göra men jag tackade nej. Vi skulle stiga upp väldigt tidigt på morgonen och jag ville vara ordentligt utvilad. Jag hade kvällsmat, samlade på mig ett förråd utav Pocky, dammsög mitt rum, tog en dusch och gick till sängs.

Även om vi var tvungna att stiga upp 05:30 på morgonen så var jag inte särskilt trött. En buss väntade på oss vid huvudentrén. Och där tog vi farväl till våra lärare. Ken följde med oss på bussen tills vi kom fram till Tokyos flygplats Narita då han tog avsked han också. Nu var det elva timmars flygtid från Tokyo till Amsterdam som väntade oss. När vi åkte till Tokyo kändes den resan som en livstid men hemresan gick mycket fortare, troligtvis för att nu hade man lärt känna gruppen samt att jag spelade schack med Erik. Väl i Amsterdam bytte vi flyg till Kastrup i Köpenhamn och där blev jag upplockad av min familj och vi tog tåget hem. Jag hade stigit upp 05:30 på morgonen och var hemma 23:15.
 Den natten sov jag tungt. Massor med minnen flög igenom mig. Mitt möte med Ayaka, Tokyo Tower utflykten till Takao, marknaden, alla tempel, Tokyos tunnelbanor, alla lektioner. En del av mig saknade Japan, mina kamrater och alla lärare väldigt mycket och den andra delen var bara glad att få vara hemma igen. Borta bra men hemma bäst. Jag tror det gick minst ett halvår innan jag började äta jasminris igen. Min vän blev mycket glad för telefon-talismanen som jag hade köpt åt henne och min kusin blev glad för vykortet.

Min sammanfattning över hela resan. Det är en resa att minnas för livet. Jag har aldrig ångrat det även om det var ett par saker som jag tyckte mindre om än andra. Det jag tyckte minst om var animationsskolan då allt var utplanterat åt oss, vi fick inte göra något själva. Sen gillade jag inte idén men att våra lärare ville att vi skulle gå ut och köpa saker. Jag kan förstå tanken bakom att det är ett bra sätt att öva vår japanska men jag och den andra som inte är förtjusta i shopping led mycket på grund av det. Jag personligen tyckte att lektionerna var för enkla, det var mycket grundläggande saker men det kan bero på att jag redan hade studerat japanska i sex-sju år.
 Vad jag saknar är berget Takao, då vi fick känna av Japans spirituella natur, Pasmo korten som funkade att använda både på tågen, bussarna och i de flesta butiker. Jag tyckte mycket om kimonoprovningen, teceremonin, blomsterarrangemanget och kalligrafin. Många utav personerna på skolcentret kunde engelska men så fort vi gick utanför skolans murar kunde ingen engelska. Då var allt på japanska, både i tal och i skrift. Det var meningslöst att köpa filmer och spel för de var regionslåsta. Manga kunde man köpa om man kunde läsa japanska.
 Jag rekommenderar starkt den här resan för alla japan intresserade. Men om man är känslig för många människor och oväsen kan man snabbt må dåligt när man går omkring i Tokyos betongdjungel.

Nu har det gått två år sedan jag gjorde med resa till Tokyo och på den tiden har jag tyvärr inte studerat så mycket japanska men mitt intresse är fortfarande lika starkt som det alltid har varit. Min brevvän Ayaka kom på besök Oktober 2013 och stannade hos mig i två veckor. Nu fick vi äntligen chansen att få lära känna varandra på en mer personligare nivå.

Detta är Ayakas kommentar:
”Naturligtvis var jag nervös. Varje gång jag träffar en utländsk person känner jag mig upphetsad.
Och att stanna hos dig var en helt ny upplevelse för mig. Jag är glad att jag fick känna på livet i Sverige, och att du och din familj var så snälla mot mig.
 Att resa utomlands gör mig väldigt lycklig på grund av att jag kan känna den annorlunda kulturen och atmosfären vilket jag aldrig skulle fått uppleva om jag skulle ha stannat i Japan.
Jag hoppas att du kan besöka mig någon gång. Jag kommer besöka Sverige igen när det är sommar och när jag har tid och pengar. Ta hand om dig.”

Förhoppningsvis är med min tur att besöka henne sommaren 2015. En dag, en vacker dag kommer jag kunna japanska flytande. Japan har inte sett det sista utav mig.

Magic har alltid varit ett kortspel med en stor skara fans bakom sig. Det är självklart att serien skulle få adaptioner i form av PC och andra konsoll-spel.
 “Duels of the Planeswalkers” som är serien som har flest uppföljare och antagligen det mest kända tack vare att hela serien går att hitta på den välkända speldistributionstjänsten “Steam”.

Screenshot från det uppkommande Magic: the Gathering: Duels of the Planeswalkers 2015

 

Spelet innehåller en samling färdiga lekar som är enkla att komma in i och spela. Dock när du startar spelet för första gången finns bara en av lekarna upplåst och du måste spela singleplayer kampanjen för att låsa upp de andra. Samt måste du vinna med lekarna för att kunna låsa upp alla kort i leken. Om du inte vill lägga ner tiden på detta så kan man alltid betala för att få tillgång till dem direkt för cirka tjugo kronor per lek. Detta är en något som blivit kritiserat hårt av fans och många tycker att det gör människor rädda för att skaffa spelet.
 Om du inte gillar de färdiga lekarna av någon anledning har det kommit en ny sektion i denna utgåva av spelet kallad “Sealed Play”. Detta innebär att man börjar med en samling “booster packs” som innehåller en blandad samling kort. Med dessa kan du skapa din egen lek att spela med. Du kan även låsa upp några fler av dessa booster packs för att uppgradera din lek. Detta är ett intressant och roligt tillägg, men många skulle uppskattat att du kunde använda redan färdigställda lekar men använda booster packs för att anpassa dem till något mer i din stil och experimentera med dem.

Spelet har även en liten historia att berätta när man spelar kampanjen. Dock är detta något som är fullständigt ointressant för majoriteten av köparna av detta spel. Magic har mycket av sin historia berättad genom korten och genom olika event-decks vilket känns mer originellt än att ha animerade småfilmer genom sitt spel. De är inte nödvändigtvis dåliga men dock onödiga.

Så i slutändan kan det låta som om spelet inte är värt att skaffa. Dock så skiner spelet även på vissa punkter. “Duels of the Planeswalkers” var min första erfarenhet med Magic-spelen och rekommenderar alla som är intresserade av detta kortspel att skaffa Planeswalkers först. Du får en lätt start på ett spel med svåra regler och när du har lärt känna spelet genom några matcher med datorkontrollerade spelare, kan du gå vidare online med riktiga spelare för en större utmaning. Ett rekommenderat spel till nybörjare och erfarna spelare som vill testa 2014´s kollektion av spelkort.

… och det är super för hälsan. Gå med i en skrattgrupp eller säg till chefen på jobbet att de får ta dit en skrattinstruktör. Nu forskas det i skrattets betydelse för bl a den egna hälsan och arbetsrelaterad ohälsa som blir av dålig kommunikation och konflikter. När du skrattar så händer det saker i kroppen som gör att ditt immunförsvar stärks och minskar stress och löser spänningar i kroppen. Det är också lika bra träning som jogging. På arbetsplatser stärker det samhörigheten och gör oss mer kreativa.

I Indien samlas man på stränder, i parker och på bilparkeringar för att få vara med och skratta sig friskare. Här i Sverige finns grupper lite varstans att gå med i och det går även att anlita en instruktör som kommer till arbetsplatsen. I dessa tider där arbetsplatsen hela tiden omorganiseras och effektiviseras så upplever personalen ofta stress. På ett företag kan man med hjälp av ett sånt här föredrag hjälpa personalen att trivas med sitt jobb. Enligt forskare löser det spänningar och stress och på det sättet minskar risken för utbrändhet, det reducerar risken för konflikter och skapar samhörighet, plus att det blir en bättre laganda och på det sättet blir det bra på jobbet.

Tänk vad enkelt ett gott skratt ihop kan göra i stort. Både för hälsan och på arbetsplatsen. För vi tillbringar ju en stor del av vår tid på ett arbete och det påverkar ju i sin tur vår egen hälsa. Mår vi dåligt av jobbet så påverkar det oss. Enligt en stor klinisk undersökning i Indien där 516 personer deltog så hade de flesta fått ett bättre förhållande till sina arbetskamrater av att vara med i sådana här grupper och merparten upplevde också sig mindre stressade. Många hade fått en bättre sömn och de upplevde en betydande bättre livskvalité.

 Nästa arbetsdag hade kommit och Vilma var redo för nya nappatag igen. Den här dagen en torsdag hölls traditionellt möte för företaget, som lovade att hålla stil och finess, förutom att passa tiderna. En djurpark hade kommit till Stockholm och konkurrerade med Skansen. Vilma övertalades att köpa biljetter till sig och sin chef Greger. ’Sammanträde’ i övrigt fick klara sig utan några ytterligare besökare till djurparken. Torsdagen höll också den vanliga traditionen med ärtsoppa och pannkaka. Lunchen intogs på den sedvanliga lunchrestaurangen i kvarteret. Vilma passade också på att höra sig för om extraarbete för sin son på restaurangen. Det blev kalla handen. Restaurangen hade precis så många anställda som behövdes för den löpande driften. Inte ens på somrarna anställde man någon extra personal. Det hade också blivit dags att fira vaktmästaren som fyllde år, och fordrade tårta och kaffe som vanligt på födelsedagen. Universitetet hörde också av sig med en enkät till företagen i servicebranschen. Vilma fick förtroendet att fylla i den, och var också så pass van vid dylika saker att hon fyllde i den helt automatiskt.

Det hade börjat lacka mot jul och tiden från oktober hade bara rasat iväg med alla uppgifter gjorda på vanlig rutin. Tre veckor före julafton hade Vilma fått en förfrågan från ett större branschutvecklingsföretag om intresset för datologi fanns. Ett datautvecklingsföretag ville nämligen utveckla ’ Sammanträde’ till ett mera specialiserat problemlösningsföretag än i nuvarande form. VD Greger försökte man från en ägargrupp styra emot och samarbeta med datautvecklingsföretaget. Greger hamnade då i maktkamp och bestämde sig för att avgå. Vilma bestämde sig då för att tacka ja till styrelsens förfrågan om hon ville bli VD för ’Sammanträde’. Styrelsens beslut att då utse Vilma Andersson till VD för ’Sammanträde’. Vilma som egentligen var ganska barnslig ville inte visa utåt att hon var själaglad över uppgiften. Hon bestämde sig för att arbeta dubbelt så hårt i och med sin nya anställning. Det nya rationaliserade företaget började växa fram, och Vilma hade alltid någonting att göra och godkänna. En konstig förfrågan kom från en ensam man utanför en mindre ort i landet. Han fordrade dock svar annars hotade han med att ställa till problem för ’Sammanträde’.
 Mannen som hette Albert Jonsson och var angelägen om att bli ihågkommen under hela namnet skickade plötsligt en livs levande krokodil till Vilma. Han betonade för henne när han ringde för att meddela beslutet att det var i kraft av sin person, hon skulle få krokodilen. Vilma lyckades då övertala en djurpark i mellansverige att ta hand om djuret och polisanmälde också Albert Jonsson för olaga hot, eftersom hon ansåg krokodilen vara farlig. Det blev ett mediokert möte mellan Vilma och Albert där Vilma till slut tog dit några vårdare från en psykiatrisk klinik för att hota mannen med inläggning på sjukhus för i det perspektivet tokigheten att skicka Vilma en krokodil. Albert visade sig i det sammanträdet mellan Vilma och sig samt vårdarna vara en slug person. Han meddelade att han handlade på uppdrag av förre VD:n Greger Eriksson som ville hämnas på Vilma. Vilma blev så chockad att Greger låg bakom att hon omgående polisanmälde både Greger Eriksson och Albert Jonsson på nytt. Den här gången för ’konspiration och olaga hot’. Vilma bestämde sig också tillsammans med de två vårdarna att Albert Jonsson inte handlat under psykisk sjukdom utan pressade pengar och ställning av henne. Det blev rättegång där man inte kunde ta ärendet riktigt på allvar. Det visade sig nämligen att Albert inte hade annat än skrivit över sina tillgångar, på Vilma och han hade en hel del pengar. I rätten fick Albert däremot skyll på sina psykiska syndrom och Vilma fick också ett skadestånd om 100 000 kronor. Därmed var affären utagerad.

Att rita för hand är roligt men för min del tar det långt tid, för jag har svårt att se det tredimensionella perspektivet på ett enkelt blankt vitt papper. Under min tid på gymnasiet blev jag introducerad till bildmanipulerings programmet Photoshop och 3D-programmet Blender. Jag blev snabbt fast i Photoshop och började utforska dess potentialer.

Jag fann det mycket enklare att rita i Photoshop än för hand. Om en linje blev fel kunde jag använda ett verktyg som rättade till det åt mig, jag kunde ändra färger direkt utan att behöva måla om allt, skapa ljuseffekter, tona upp eller ned kontraster. Photoshop hade nu blivit min lekplats. Med tiden fokuserade jag mer på digitalt ritande än handritat.
 De enda gångerna jag ritade för hand var om jag inte hade tillgång till Photoshop eller om jag ville ha fram en snabb skiss. Skisserna kunde jag sedan scanna in i datorn och färglägga där. Även med alla dessa verktyg, hjälpmedel och effekter så var det ändå mycket svårt för mig att rita och framställa mina idéer för jag har väldigt svårt att se det tredimensionella perspektivet på papper.

Jag lägger ned massor med tid på mina bilder vilket i för sig är en bra sak men jag önskar jag kunde arbeta snabbare men det som slöar ned mig är att jag måste justera perspektivet på gång på gång tills det blir korrekt. När jag började använda 3D-programmet Blender förändrades allt. Första gången jag använde Blender trodde jag att det var omöjligt att lära sig, alla dessa knappar, menyer och inställningar.
 Det var inte meningen att vi skulle lära oss Blender, vår grafiklärare ville bara att vi skulle ta en enkel titt på det. Men efter den gången när jag hade tid över smet jag in i spelklassen och satt med på deras lektioner för att lära mig mer Blender. När jag kunde grunderna någorlunda började jag experimentera och leka runt i programmet på egen hand.

"Japanskt hus" gjord i Blender

Med tiden började jag tycka om Blender mer än Photoshop bara på grund av att jag fick perspektivet gratis i 3D-miljön, men problemet är att jag inte kan skapa karaktärer i Blender, bara objekt och bakgrunder. Det är en sak man får lära sig i efterhand. Ett steg i taget. Men man kan skapa karaktärer i Blender om man vet hur man ska göra. I Blender kan du också skapa vatten som rör på sig, stormar, vulkaner, glaciärer, rymdskepp, eld, bilar som förvandlas till robotar, storstäder. 
 Det finns ingen gräns på vad du kan göra i Blender, dina enda hinder är din fantasi och dina kunskaper i programmet. Om du vet vad du vill göra och du vet hur det ska göras i programmet så kan du göra det. Om du vill skapa en eldsprutande vulkan kan du använda båda programmen. I Blender har du alternativet att göra en animation, att man ser vulkanen få sitt utbrott, alla stenar flyger, rök kommer ut ur kratern och lavan rinner ner längs kanten.

I Photoshop kan du bara göra en stillbild, om du inte ritar flera bilder och gör en animation utifrån det. Men beroende på hur duktig du är så kan denna stillbilden se lika realistiskt ut som ett fotografi. Jag personligen är inte ute efter att göra animationer utan stillbilder och jag tycker att resultaten i Photoshop är bättre än de gjorda i Blender, kanske för att Photoshops resultat ser mer ut som teckningar och därmed känns mer ”levande”, som att mer arbete har lagts ned på det. Resultaten i Blender har för mig alltid samma känsla, de känns orealistiska och ”falska”.
 Min personliga åsikt. Man kan också kombinera båda programmen, göra en 3D-modell i Blender och senare lägga på effekter i Photoshop. Fördelen med detta är att man enkelt kan lägga på effekter i Photoshop om du inte vet hur du ska göra det i Blender, problemet är att i Photoshop har du ingen kontroll över det importerade 3D-objektet. Om du skapar något i Photoshop har du full kontroll över precis allt.

I slutändan beror det fullständigt på vad du vill göra, en teckning eller ett 3D-objekt. Fast Photoshop är egentligen inte gjort för att rita teckningar, det är gjort för bildmanipulering. Om du vill teckna i en digital miljö rekommenderar jag Paint tool SAI. SAI är designat för teckning, det finns många fler alternativ för linjer, färgblandning, skuggor och highlights.
 Varför använder jag inte SAI? För jag lärde mig Photoshop först och är mer bekväm med kontrollerna men det betyder inte att jag inte tänker lära mig SAI vid tillfälle. Det finns massor med program gjorda för teckningar och 3D-modellering, välj det du känner dig mest bekväm med. Var kreativ, sätt din fantasi fri.

I November samma år släpptes den första japanska vocaloiden, Meiko, som tillverkades av företaget Crypton Future Media. Programvaran gavs ut på marknaden så att vem som helst som köpte programmet kunde tillverka sina egna sånger. Meiko sålde på ett år över 3000 exemplar och två år senare gav Crypton ut Kaito, en manlig japansk vocaloid.
 Kaito hade inte lika stor framgång som Meiko och Crypton bestämde sig därför att fokusera mer på kvinnliga vocaloider för efterfrågan på manliga röster inte var lika stor. Detta ledde till tillverkningen utav vocaloiden som idag är en utav världens största artister, Miku Hatsune. Miku gavs ut den 31:a augusti 2007 och var den första i Vocaloid2 serien. Hon sålde över 3000 kopior på tolv dagar. Efterfrågan var så stor att Miku sålde slut fortare än vad som hann tillverkas.
 På en månad hade Miku sålt för tre och en halv miljon kronor och på ett år hade mer än 40 000 exemplar sålts. Miku är en japansk vocaloid men ändå gavs det ut covers på engelska sånger med Mikus japanska röstbank. Miku var en av de första vocaloiderna som fick sin egen ”avatar”, ett utseende för karaktären. Miku känns igen för sitt turkosa färgschema, sina två väldigt långa hästsvansar, hennes armband med knappar för ljudinspelning och den röda tatueringen ”01” på hennes vänstra arm. Mikus marknadsföring har lett till tillverkningen utav ett flertal olika produkter. Väskor, hörlurar, maskerad kostymer, leksaker, gosedjur, nyckelringar, video spel, kläder etc.

I Mars 2012 hade alla produkter relaterade till Miku sålt för ungefär 6,3 miljoner kronor sedan hon gavs ut 2007 och i mitten av samma år hade ungefär 120,000 Vocaloid sånger blivit producerade. I 2013 kom en rapport att antalet videos uppladdade på internet med Mikus namn var mellan 1000 och 1500 stycken per månad. Sånger som blir populära generar ett flertal olika typer av fanart i form av stillbilder, 2D eller 3D animationer och covers.
Ett flertal andra vocaloids gavs ut under den tiden som Miku var som populärast, bland annat tvillingarna Rin & Len Kagamine, Gumi, Gakupo och Luka Megurine. Med Miku finns det totalt 20 olika vocaloids i Vocaloid2 utgåvan. Flera tusentals sånger gavs ut i veckan, mer än hälften av dem var relaterade till Miku. Ett par icke officiella vocaloids gavs också ut under denna tiden, Akita Neru och Haku Yowane.
 Varken Akita eller Haku har en röstbank och därmed använder sig utav andra vocaloiders röster som har blivit modifierade för att matcha utseendet till karaktären. Ett annat program gavs ut vid sidan om Vocaloid, animationsprogrammet MikuMikuDance. MMDs syfte är att skapa dansanimationer till vocaloiderna när de ”uppträder” i sina videos. MMD har också använts för att skapa animerade online filmer, både med standard karaktärerna samt gjorda av fans. Många utav filmerna har hintar eller är baserade på sånger eller har sina egna storylines. Varje sång har sitt eget budskap och man lär känna vocaloid karaktärerna på sitt eget sätt via sångerna. En av de senaste Vocaloid utgåvorna, Append, ger dem en ”mjukare” röst för att låta mänskligare.

Vocaloid har gått så långt att de har live föreställningar. Karaktärerna projekteras som tredimensionella hologram på en stor genomskinlig skärm medans riktiga instrument använts för musiken. I oktober 2011 gavs Vocaloid3 ut. Vocaloider som har getts ut i denna utgåvan är bland annat YOHIOloid, en Vocaloid vars röst är baserad på den svenska artisten Yohio. SeeU som har en koreansk röstbank. Oliver med en brittisk sångröst. Bruno & Clara som kan sjunga på spanska och Luo Tianyi & Yanhe som sjunger på kinesiska. Vocaloid har med tiden bara blivit populärare.
 I 2012 gjordes det en ickeofficiell online röstning om vilken artist som skulle sjunga på Olympiska spelen i London, Miku Hatsune hamnade på första plats, utklassade andra artister och grupper som Lady Gaga, Super Junior och BIGBANG. I mars 2014 gjordes det ett digitalt mästerskap på Anime Madness där folk kunde rösta på vilken karaktär eller animé som de tyckte var den populäraste.16 olika publicerare gav ut två verk var som skulle tävla. Miku vann alla fem rundor och blev klassad som årets ”champion”. Den 25:e april 2014 skrev Lady Gaga på sin Twitter att Miku skulle hålla i öppningsceremonin till ”The ARTPOP Ball” som är Lady Gagas 4:e turné.

Vocaloid har idag en enorm fanbase. Populariteten har börjat öppna frågor om de ska klassas som riktiga artister eller inte. En Vocaloid är inte en ”han” eller ”hon”, de är program, maskiner, ”det”. Deras uppträdanden är inget annat förutom förprogrammerade animationer. Men det ändrar inte faktum att de faktiskt uppträder på scen och de säljer album. Hundratals sånger, videos, historier, animationer och teckningar ges ut varje vecka.
 I slutändan spelar det ingen roll om Vocaloid klassas som riktiga artister eller inte. Fler och fler olika språk läggs till och nya vocaloider skapas hela tiden och deras popularitet växer sig bara sig större och större.

 Det var just denna vrå som en gång vädjade till mig när jag stod i begrepp att köpa en skrivarlya. Jag kunde inte motstå skjutluckorna som påminde om mormors kök, det lilla kylskåpet med oanvändbart frysfack; för att inte tala om spisen!
 Spisen är en Elektro-Helios. Inget tu tal om den saken. Det finns en oerhört vackert utformad skylt på ugnsluckan som förtäljer detta, med av hantverkare smidd ram i silverfärg. Färgen på spisen är för övrigt gräddgul och hällen blänkande svart. Ugnsluckan är en mindre fyrkant à la vedspis äldre modell - det vill säga cirka två gånger tre decimeter.
 Att spisen inte fungerade så bra iddes jag inte bry mig om (detsamma gäller när jag köper bilar, där endast färgen räknas). Jag har dock med nöd och näppe lyckats koka mången kopp espresso på den platta som fungerar hjälpligt. Och eftersom jag ändå hade funderat på att bli vegetarian – har faktiskt funderat på det under hela mitt liv – fäste jag ingen uppmärksamhet på den större plattan, avsedd att steka köttbullar på.
 Hur det nu är så har jag kommit till en punkt i mitt liv som kräver en förändring. Som innefattar en flytt från mitt lilla krypin. Till ett något större … krypin. Och nu skulle rummet med kokvrån marknadsföras på ett fördelaktigt sätt.
 Snart stod det klart för mig att det som är till fördel för mig, inte nödvändigtvis är det för andra. Det visade sig att långt ifrån alla – närmare bestämt ingen - var lika uppenbart förtjusta i en gammal spis som inte fungerar. Trots att den är vacker.
 När den tionde spekulanten kom för visning, insåg jag plötsligt detta, så jag bestämde mig för att inte tala mig så väldans varm för designen och inte berätta om dess näst intill obefintliga funktionalitet: att ljuga.
 Nu kommer en parentes som kan förefalla oviktig, men som för min egen del är av högsta betydelse. Jag är ett offer för min uppväxtmiljö. Jo, det är sant. Som liten generades jag av två saker. Att min driftiga affärsman till pappa prutade ned varor till en nivå långt under deras rättmätiga värde. Och att mamma var extremt korthårig, mitt under den värsta hippieperioden på 70-talet. Gissa vem som idag sitter här med snaggat hår och en tvivelsaktig affärsmoral?
 Så var mitt beslut: att undanhålla sanningen om plattorna. Men si just i det ögonblicket steg det in en rekorderlig man från landsbygden, tillsammans med sin bedårande dotter. Som behövde en studentlya. Och mannen hade valkar i nävarna. Då är det liksom omöjligt att fara med osanning (se där ett stänk av samvete, som utgå helt från den fria viljan).
 Till historien hör också att jag är en gammal säljräv (för övrigt också pappas förtjänst). Jag som vanligtvis är ganska tystlåten kan i säljsituationer uppbåda en svada som överträffar det mesta. Och mitt under visiten hörde jag mig själv säga: ”Givetvis ingår det en ny spis i köpet!” Döm om min egen förvåning när dess ord nådde mina öron. Men valkmannen med den förtjusande dottern reagerade inte med förvåning utan svalde betet utan vidare diskussioner. Lägenheten var såld.
 Nu är det så att spisar från 50-talet är något annorlunda konstruerade än dagens platthällar. Måttet på min spis, som stod perfekt inklämd mellan diskbänken och väggen, var 50 * 60 * 85 cm. Och var i helvete skulle jag hitta en spis med dessa mått år 2008? Frågar ni kanske er själva. Det frågade i vart fall jag mig.
 Jag började söka efter lämpliga spisar på internetsajter, och la själv ut en annons: ”Spis sökes – pronto!” Och lyckades faktiskt få napp. Det fanns en hyfsat modern spis med dessa mått. I Gällivare (själv bor jag i Karlskrona, Blekinge). Glädjestrålande beslöt jag mig för att hyra ett släp och ta mig upp längs snövägar i Norrland för att hämta geliken. Men vid ett andra samtal med säljaren, för vägbeskrivning, fick jag veta att spisen stod på kolonilotten. På verandan. Som inte var inglasad. Och där hade den stått länge.
 Nu var goda råd dyra. Jag bestämde mig för att kontakta vitvaruaffären på orten. Det visade sig att det kanske skulle gå att fixa fram en vitemaljerad spis, med måtten 50 * 60 cm. Men på höjden fick det allt bli standard. Det vill säga 90 eller 95 cm. Till det fatala priset av 7 890 kr. (Som jag behövde till annat!).
 Det var då jag kom på den strålande idén att kontakta mina grannar. I ett åttavåningshus med åtta identiska ettor med kokvrår staplade på varandra, måste väl någon under årens lopp ha fixat en fungerande spis med de gamla måtten? Jag skrev därför ett brev till mina anonyma grannar, där jag förklarade att jag behövde en ny spis; ville de sälja?
 Samma eftermiddag fick jag ett SMS på mobilen, där det stod: ”Du kan få köpa min”. Pris ske Gud, alla mina problem var ur världen. Såg för mitt inre öga hur jag skulle visa upp en glänsande och fungerande spis inför köparna. Jag gick med ett leende till sängs den kvällen. Men väl i sängen började tankarna ånyo att snurra. Tänk om grannens köksinredning inte var i samma stuk som min. Om måtten inte stämde. Om plattorna inte fungerade. Och så hade jag under min research för första gången i mitt liv hört talas om att det finns enfasspisar och trefasspisar. Min var enfasare, och om det skulle installeras en trefasare krävdes det större ingrepp i elsystemet, hade en elektriker jag stött på i trappan välvilligt förklarat.
 Man skulle kunna förvänta sig att spisen inte skulle passa, att det var själva poängen med denna story. Men den passade alldeles utmärkt! För 2000 kr och en hel del fjäskande för fastighetsskötaren (som hjälpte till att bära och fixa det elektriska), var spisen på plats. Med fyra helt fungerande plattor och en aldrig använd ugn!
 Allt var frid och fröjd, tills jag skulle värma en fabricerad paj. Där gick gränsen för Guds barmhärtighet. Ty luckan gick inte att öppna. I vägen stod ett element, även det installerat på 50-talet, och som aldrig förr varit till ett problem för sin omgivning. Moderna spisars ugnsluckor är något större än de äldre, de smeker längs sidorna på själva spisen (och följaktligen gränsande väggar med monterade element). Varför kan man undra. Och det gjorde jag och ojade mig ett bra tag om hur allt var bättre förr.
 Valkmannen med dotter skulle komma på sista besiktning om någon timma. Nu fick valet stå mellan högtstående moral och ren självbevarelsedrift. Valet var förvånansvärt enkelt.
 Som en världsvan och sval värdinna bjöd jag in köparna i min uppfräschade kokvrå, visade hur alla fyra plattorna fungerade, visade plåtarna som bevisligen aldrig var använda, visade den lilla sockeln som självklart ingick i köpet och som de kanske skulle ha användning av i framtiden (en förmodat nära framtid, som innefattade en totalrenovering, sa jag inte, men väl tänkte). Sedan frågade jag den 18-åriga flickan, om hon var en husmor och om hon hade för vana att baka sitt eget bröd. Vilket hon svarade nej på. Nä, och då behöver man ju egentligen ingen ugn, sa jag med tillkämpat lugn och förklarade det lilla problemet med luckan. Sa också i samma andetag att det enligt fastighetsskötaren var en baggis att montera ned elementet utifall att man nu ville baka litet pepparkakor till jul. Så log jag så sött jag förmådde.
 De gick på det. Vad annat fanns att göra? I vardagsrummet stod fortfarande den gamla spisen som ett hot om att bli kvar framför deras ögon. Och jag gav ju ett sådant förtroendegivande intryck.

Nu när allt är över har jag tid att reflektera över det som hänt. Jag erkänner att jag har dåligt samvete. Inte inför de nya ägarna, men väl spisen. Och jag sörjer. I skrivandets stund står fortfarande Elektro-Helios den äldre vid min sida och ropar om nåd. Men inom några veckor ligger den ohjälpligt på tippen. Ditkörd av mig själv.
 Eller kanske någon som har ett mer praktiskt förhållningssätt till livet.

Att skratta är så gott
så underbart och fint
obeskrivligt bra, ett skratt
En egen sort. Glädjes tema

För att uppfatta det roliga i en situation krävs ett “sinne för humor”, något som alla människor har, men det finns många olika individuellt styrda faktorer som avgör om en enskild person finner en specifik händelse rolig.

Se upp till det roliga
Kommer det ett skratt?
det går
det renar skallar
det anas hur roligt det var
men om det bara roligt så

Variationerna finns i geografisk plats, kultur, mognadsnivå, och kontext. Barn föredrar generellt sett fysisk humor, såsom slapstick, medan satir kräver en djupare förståelse för det som humorn riktar sig mot, ofta samhällskritik, och därför ofta kräver en mer vuxen publik.

Ett bred publik, se upp för bred publik
det anas hur brett det är
om det så många som
på en gång skrattar om
det körs dig inte fast
det duger

Konsten att vara rolig kallas komik, medan den skönlitterära och filmiska genre som är främst förknippad med humor kallas komedi.

En komedi
en refräng
ett fördärvat rent garv
en känsla
att du är förstått
rätt.

”Ska du inte berätta vad du ska göra där också?!” kommenterade min brittiske följeslagare för säkert hundrade gången. Detta trots att jag hade bytt ut ordet ”toilet”, vars innebörd syftar på själva anordningen, till ”loo” som betyder badrum. Mina ursäkter för att lämna sällskapet var helt enkelt inte välkomna. Efter Steves bryska tillrättavisningar hände det att jag stammande försökte slingra mig ur det hela genom att förklara något i stil med att jag verkligen behövde pudra min lilla näsa som hade blivit litet blank … vilket endast ledde till att Steve full med avsmak vände ryggen till. Inga fler drinkar på hans bekostnad den kvällen inte.
   Man hade ju hört talas om kulturkrockar, och vad jag kunde förstå så var svenska och skotska toalettkulturer fullständigt oförenliga. Och jag misstänker att det var just denna krock som var början till slutet för vår relation. För jag älskade verkligen Steve, och han älskade att jag älskade honom. Så vad annars kunde ha gått så fel?
   Det kändes avigt för mig att lämna ett sällskap utan ett ord. Dessutom tyckte inte jag att det var så väldans upprörande att tänka på en toalettsituation. Om det inte fanns några toaletter á la turques inblandade vill säga. För er som haft lyckan att aldrig komma i kontakt med denna turkiska konstruktion, kan jag berätta att den består av två räfflade (om man har tur) fotplattor och ett hål. Det är allt. Man förmodas balansera på plattorna, hukandes över hålet för att uträtta sina behov. Behöver jag förklara närmare för den kvinnliga delen av läskretsen vilka problem som detta medför? Om jag säger att damer i långa kjolar, med högklackade skor eller med trosor icke göre sig besvär, så får ni lista ut resten själva.
   Det brukar också finnas en spolanordning, som består av en rostig vattenbehållare i takhöjd, varifrån det hänger en kedja att dra i efter själva … ja du vet vad. Det är bara det att kedjan befinner sig alltid på andra sidan hålet, vilket gör att man måste balansera över … härligheten … för att därefter rädda vad som räddas kan. För utan skyddande väggar har spolvattnet en tendens att (tillsammans med du-vet-vad och inte sällan också andras du-vet-vad) skölja upp över fötterna. Och stänka ned väggarna och allt annat som råkar befinna sig i det lilla båset.

   En dag kom Robban insläntrandes i bussen med ett glasartat uttryck i ögonen. Det krävdes en del lirkande för att bryta hans paralysering. Det visade sig att han hade varit med om något som aldrig hade hänt förr. Han hade avbrutit kissandet mitt i (vilket för oss knipövande kvinnor inte är så märkvärdigt, men fråga en man!). Därför att det hade dykt upp en stor råtta ur hålet framför honom som hade missat ”Petter-Niklas” med en hårsmån. Från den dagen hade varken han eller vi andra nyttjat några offentliga toaletter, vi kissade litet varstans. (Vad vi gjorde med det andra har jag förträngt.) Ett beteende som när vi kom till Indien visade sig vara helt normalt.
   När jag nu återigen fick göra bekantskap med dessa förfärliga avträden - och detta i hjärtat av mitt älskade Paris – gjorde jag allt som stod i min makt för att undvika dem. På mina promenader som ibland, för att inte säga alltid, inkluderade stopp vid barer och caféer, fanns det skäl att stundom lätta på blåsan. Eftersom man på många av dessa lokaler blev hänvisad till turktoor knep jag gärna länge i min jakt på en mer civiliserad sanitetsinrättning. Jag tröstade mig med att dessa ofrivilliga övningar en dag skulle befria mig från ett av medelålders kvinnors många dilemman.

Efter ett halvårs knipövningar anfäktades jag en dag av besvär i underlivet. I underlivet! Nu skulle jag uppenbarligen straffas för mitt syndiga leverne och det med besked. Eftersom jag bävade inför straffet försökte jag under en tid ”tänka bort” klådan. Vilket inte ledde till önskad effekt. Jag blev till sist helt enkelt tvungen att uppsöka en gynekolog. På vägen dit förbannade jag mina fransklärarinnor som inte förkovrat oss i den gynekologiska terminologin. Vad kunde vara mer betydelsefullt än att lära sig grunderna på det området?!
   På darriga ben och med tunghäfta möttes jag av en ung och korrekt läkare av det kvinnliga könet (puh!) som utan större utläggningar visade mig till undersökningsstolen. Skamsen satt jag därefter framför denna svala uppenbarelse och väntade på besked.
”Är ni från Skandinavien?” undrade hon. Och det fick jag ju erkänna. Från Sverige till på köpet (!)
”Då nyttjar ni kanske de allmänna toaletterna”, fortsatte hon. Och nu gavs det ett oväntat tillfälle att rentvå mitt namn. Jag bedyrade att jag aldrig, och jag upprepade jamais, uppsökte toaletter som inte var hygieniska (det vill säga inte bestod av en riktig stol med blänkande porslin).
”I ett land med vårt klimat och vår bakterieflora är det inte tillrådligt att sätta sig på en offentlig toalettsits. Je vous recommendé les toalettes Turques” (vilket knappast kräver någon översättning). Och så fick jag ett recept på en salva som plåster på såren.
   Hädanefter skulle mina strövtåg planeras utifrån toalettbesöken. Av ovan nämnda skäl klädde jag mig enkom i korta kjolar och köpte några lågklackade skor med tjock gummisula. Och detta är upprinnelsen till den omtalade perioden utan trosor. Vilken för övrigt inte heller rönte någon större uppskattning från Steves sida. Men väl hans kamrater.

I skivandets stund knackar ett bortsorterat minne envist på dörren. Trots att jag genom viljekraft försöker hålla det stången.
   En dag öppnade jag den olåsta toalettdörren i studentkorridoren (vi befinner oss nu i Göteborg 1988), för att se min eldiga portugis sitta uppkrupen på toaletten. På huk och med fötterna på sitsen. Den synen har jag länge försökt sudda bort ur mitt medvetande. Det är ju trots allt naturligt att ”gå” på toaletten. Eller hur?
Jag måste dock erkänna att passionen efter detta dörröppnande aldrig igen uppnådde några himlastormande höjder.

Vid närmare eftertanke så hade nog min skotske riddare rätt. Vem vill i ärlighetens namn lyssna till detta evinnerliga: ”Ursäkta, jag ska bara gå på toaletten.”, som vi svenskar slänger ur oss i tid och otid. Och bli påtvingade tankarna på vad personen i fråga ska göra där. Inte jag i alla fall.

Furry lifestylers
En furry lifestyler är en som anser sig själv vara helt eller delvis var ett djur eller som önskar att han/hon faktiskt var ett djur. De har ofta ett eller flera alter-egon, så kallade fursonas, som är djur eller antropomorfa djur. Vad dessa karaktärer används till är individuellt, men det kan vara karaktärer man rollspelar på olika internet communitys, någon man skriver historier om, ritar bilder av och/eller ens egen mentala bild av sig själv.
 Vissa furry lifestylers lever in i sin furry i sitt vardagliga liv också. Ofta kan man se att de har lagt in olika djur beteenden i sitt eget beteendemönster, det kan vara allt från att bara svara i telefonen med ett “mjau” eller använda ord som nos istället för näsa, till att bära en hel kostym (fursuit) eller till och med genomföra operationer för att bli mer likt ett djur.

Fursonas
Fursonas är ett talesätt inom furry världen vilket är taget från de engelska termerna furry och persona* (en som spelar en roll). Fursona i sig består av ett namn (oftast fiktiva) och en art, liksom alla distinkta färger, markeringar eller kroppsfunktioner.

Fursuiters
Fursuiters är personer som klär ut sig till antropomorfa djur eller karaktärer. En fursuit kan bestå av något simpelt som djuröron i tyg på ett diadem, svans eller tassar, eller vara heltäckande med hel kropp och dräkthuvud. Fursuiting med heltäckande dräkt är rätt ovanlig form av uttryck inom furry fandom, mest på grund av kostnaderna att köpa en färdig dräkt, eller kostnaderna med jobbet som krävs för att göra en själv.

Furry artwork

Ett fan som gör teckningar och bilder av antropomorfa djur. En vanlig missuppfattning är att furry artwork endast handlar om sexuella bilder.

Yiff
Yiff är ett ord från engelskan och är det ljud som rävar ger ifrån sig vid parning. Yiff står för sex eller pornografi. Det har ingenting med djursex att göra, vilket furry fans tar helt avstånd ifrån. Det präglas en djup respekt för djur. Det som är pornografiskt inom furry fandom är densamma som den socialt accepterade pornografi som existerar. Det som visas inom det är ett ideal för den målgrupp som existerar, och för många furries är detta deras “djuriska sida”, deras fursona, även deras ideal och även en sak för deras åtrå. För många furry lifestylers är denne och dess fursona samma sak, och en fursona har därför samtliga egenskaper som en människa, inklusive sexualitet.
 En sak som missuppfattas lär att ingen furry klarar sig utan multipla partners. Vilket är helt individuellt. Det kan ses som en kultur inriktad bara på det sexuella planet, men sökandet utav någon form utav tillkännagivande till det sexuella till att bara hittat någon att umgås med, med liktänkande former eller att fly undan vardagslivet söks av många.

Människan är ett flockdjur, ensam är man stark, men i grupp är vi starkare. Vi har alla våra tendenser att vara något som kan vara ”fel” utav det som går utanför samhälls normerna, men vi har alla rätten att leva som vi vill.
Mer om subkulturer återkommer i vidare nummer.