Ledare
Helt allvarligt så är det en stor portion lugn och ro jag önskar oss. Eftersom vi är kloka nog att fatta beslut som ger var och en värdig avslutning på 2015.
Men nu är vi halvvägs mot tomten och här får ni lite av varje från oss på Presspunkten, låt det väl smaka. Det ska nog gå vägen ännu en gång. Det är ju trots allt bara några månader tills vi klär midsommarstången.
God jul & gott nytt...
Kul jul
Nä, här rådde ett fullkomligt lugn. Det enda tecken på jul som nådde mina sinnen var den konstgjorda snö som någon med hedervärt resultat hade sprutat på träden längs Champs Elysees. Och att det utanför var och varannan restaurang bjöds på det alltid lika sura ”Årets beaujoulais” i engångsglas (av glas) som man kunde bära med sig och njutbart smutta på under sin promenad längs rue d’Italiens pampiga affärsgata. Jag samlade på mig dessa glas som med tiden utgjorde en brokig och imponerande uppsättning i tolv exemplar.
En månad tidigare hade jag fått en adventskalender i form av ett vykort från en väninna i Sverige. Förutom att jag plikttroget öppnade en lucka varje dag, fanns det inget i min värld som tydde på att nu var den dagen alla förväntansfullt hade väntat på snart här.
Hur det nu var så försvann denna min sinnesro abrupt. Jag minns med klarhet precis när. Det var när jag på morgonen den 23:e december 1991 öppnade mina ögon och fann mig desperat fokuserande på vykortet med glitteränglarna. Det hängde på väggen snett bakom min kudde, på en knappnål vid sängens huvudända.
Första impulsen var att boka en flygresa hem – jag skulle inte hinna lifta – men jag förstod att det inte lät sig göras en dag före självaste julafton. Dessutom hade jag inga pengar. Snyftande öppnade jag istället luckan, granens stjärna, och framför mig dansade en pepparkaksgubbe med hatten på sné. Vilket näppeligen hjälpte upp mitt dystra humör. Hur skulle jag kunna överleva utan doften av pepparkaksbak snörvlade jag nu till mitt inre, utan tvekan förvirrade, öra.
Ni undrar kanske över min ensamhet, var jag gömde min nyvunne skotte? Jo hör och häpna, den libanesiska familjen (som han arbetade för) hade bestämt sig för att fira jul i Saudiarabien (!), varpå flertalet av livvakterna även de fick lov att fira jul i Saudiarabien (!). Min enda kontakt med Steve var genom telefonsvararen i hans lägenhet, som varje morgon blinkade med sin röda lilla lampa – som förutom detta med kalendern var det enda som bidrog till julstämningen.
Jag kände mig med ens mycket ensam, jag som aldrig annars kände mig ensam (även om jag ofta var det). Nu gällde det att slå mina kloka hjärnhalvor ihop. Jag bestämde mig för att uppsöka Svenska kyrkan.
För er som möjligen inte förstår vitsen med en svensk kyrka utomlands (som alltså tillbringat hela livet i fosterlandet), ska jag i korta ordalag försöka förklara den. Vi svenskar som bosätter oss i ett annat land jublar i en dryg månad över vår nyfunna frihet. Att lämna Sverige känns som att äntligen bli av med tvångströjan och vi berusas av möjligheten att leva såsom vi verkligen och egentligen är. Under denna period inga kyrkobesök.
Så en dag blir vi irriterade på vår nya omgivning; på alla oskrivna och fullkomligt obegripliga regler. För att inte tala om de oförskämda kassörskorna i snabbköpet (som skriker att vi är idioter som inte uppfattat beloppet rätt och detta inför hela kvarterets husmödrar. Vilka det fortfarande finns rätt gott om i Frankrike). Detta är upprinnelsen till det första lätt reserverade besöket hos Eglise suédoise. Efter detta besök brukar vi med klädsam ironi berätta för närmaste kretsen om hur vi tog oss till detta inskränkta näste – som om det skulle uppfylla någon funktion hos oss fritänkande världsmedborgare, ha, ha!
Men det dröjer inte länge förrän vi återigen dras till kyrkan, inte i ett andligt syfte utan för att det till sist blir den enda platsen där vi kan andas utan att konfronteras med det olikartade. Det räcker att vi för oss på ett visst sätt, eller talar, eller hälsar med ett rejält handslag – så återfår vi genom de andra svenska ögonen en naturlig kontur, som bottnar i en gemensam kulturidentitet (som ohjälpligt är svensk hur många kindkyssar vi än förmår hålla räkning på).
Alltså, jag begav mig till Svenska kyrkan, och möttes redan i entrén av en lugnande doft. Inte av pepparkakor men väl av lussekatter; som kanske hör hemma vid Lucia, men jag var inte så nogräknad i mitt dåvarande tillstånd. Inom kort stod jag med uppkavlade ärmar och knådade saffransdeg av hjärtats lust tillsammans med andra bortsprungna själar som denna kulna dag drivits till församlingslokalen.
Lussekatterna och annan mat som förbereddes under febril aktivitet, skulle användas julaftonskväll, då svenska enslingar blev inbjudna i värmen att fira Kristus födelse. Husmor lät förstå att även jag var välkommen, alltmedan jag snöt gråtsnoret ur näsan med metervis hushållspapper (från Sverige förstås. Inte ens vanligt papper har de vett att producera i detta primitiva land, hann jag tänka under själva snytandet).
Hur det nu var så fanns det en liten klädsamt röd lapp, nyligen upphängd på anslagstavlan i entrén, där någon på svenska formulerat följande: ”Hjälp i köket sökes till julafton. Bra betalning utlovas.” Jag lånade kyrkans telefon för att följa upp detta alternativa julfirandespår. Och hamnade i samtal med en mycket trevlig göteborgska, som hade inviterat sin mans kolleger på traditionsenlig svensk jul. Vilket inte var ett mindre projekt utan förstås krävde externa hjälpinsatser. Från någon som begrep sig på det typiskt svenska.
Efter att ha erbjudit mina tjänster och nogsamt skrivit upp adressen och klockslaget för arbetspassets början, gick jag en tur och köpte mig några presenter att öppna på julaftons morgon. Därefter ringde jag från Steves lägenhet (eftersom han hade både telefon och god ekonomi) till mina nära och kära i Sverige och önskade dem en riktigt God Jul. Till kvällningen skrev jag de sorgligaste juldikter världen någonsin skådat. Vilket inte är riktigt sant. För de är så sentimentala och fulla av klichéer att världen aldrig ska behöva skåda dem. Detta är ett löfte.
Jag drack litet av Steves Martini bianco (jo tro det eller ej, denne machomans favoritdryck var denna vämjeliga sörja). Därefter drack jag litet till. Och så öppnade jag storgråtande mina egenköpta julklappar redan på lilljulaftons kväll. Vilket piggade upp något eftersom jag fick ett par häftiga nätstrumpor i svart och ett exklusivt Dior-läppstift som jag länge hade suktat efter.
Julaftons morgon vaknade jag med det röda blinket i ögonvrån, och jag önskades God Jul av en något sluddrig (?) Steve. Sedan tog jag med en förvånansvärd raskhet itu med att förbereda mig inför kvällen. Jag ville se svenskt proper ut och den bilden visade definitivt inte spegeln i Steves råkalla badrum. Inte ens efter att jag hade torkat av den värsta imman.
Jag gick med bestämda steg ut för att köpa badskum och en vit servitrisliknande skjorta. Och möttes av ett folk som inte verkade ha uppfattat att detta var dagen med stort D. Affärerna var öppna, posten var öppen, bankerna var öppna och alla myndighetspersoner som var på väg till lunch var lika tillknäppta som vanligt. Här skulle det verkligen inte firas jul. I vart fall inte förrän efter midnatt. Så det så.
Prick klockan tre ringde jag på dörrklockan till den fashionabla lägenheten vid Malliot. Och dörren öppnades genast av en något uppskruvad kvinna i min egen ålder som jag utifrån dialekten förstod var husets Madame. På vägen genom lägenheten möttes jag av en enorm julgran som var prydd efter alla konstens regler, sjuarmade ljusstakar, en adventsstjärna i mässing som hängde i ett fönster och överallt vimlade det av porslinstomtar, halmbockar och glitteränglar i papp. I det lilla köket stod redan en blond tjej och en jeansklädd grabb som pimplade på glögg. Det hela bådade mycket gott.
Kvällen avlöpte väl. Trots att vi hade fri tillgång till både mat och alkoholhaltig dryck, som efterhand gick mer åt champagnehållet eftersom man ville att de franska gästerna skulle känna sig riktigt välkomna. Förutom sill, köttbullar och skinka hade dessutom julbordet utökats med gåslever, rysk kaviar, och märkliga skaldjur – vilket inte alls var till nackdel. Tvärtom.
På vägen hem hann aldrig vinterkylan riktigt ifatt mig. Lätt till sinnes promenerade jag hela Avenue grand Armé fram till mitt eget krypin och adventskalendern där. Under den sista luckan gömde det sig en gris med ett äpple i trynet. Vilket jag just då tyckte var vansinnigt kul. Och jag sjöng småskrattande och med stor inlevelse för mig själv: ” … en liten tid, vi leva här, med mycket möda och stort besvär. Hej tomtegubbar slå i glasen och låt oss lustiga vara!”
50 minuter, 4 meter: dan andersson
Vi bjuds in till lägerelden, det känns lekfullt och allvarligt på en och samma gång. Det är Pia Daun, Peter Nilsson, Joakim Mostberg och Anna Lahmer som i Omkring tiggarn från Luossa välkomnar oss. Denna ensemble som vi tidigare sett med bl.a. sommarteater har nu tagit ett stort musikaliskt kliv. De är samspelta och det lyser spelglädje i alla delar av
föreställningen.
Sångerna är bekanta, befriande är att de fått nya musikaliska kläder och tappningar. Jungman Jansson till exempel framförs som en rapp country.
Den levande scenografin ger företällningen ytterligare en dimension. Konstnären Åke Franzén jobbar live med fyra meterbreda och 2.10 m höga dukar.
Föreställningen är en idé utav Åke Franzén, att göra Dan Andersson. – Jag har alltid tyckt om Dan Andersson, gillar hans vemod och naturskildringar. Han var kolare uppe i Norrland, sedan var han inne i stan och skrev noveller och diktsamlingar, säger Anna.
Jo, Det är något bortom bergen känns verkligen aktuell. Kampen för värdighet i ett orättvis samhälle har väl alltid pågått. Så skildringen utav den utsatta människan, hopp och gemenskap känns än viktigare idag då det behövs för att få perspektiv på det hela.
Kulturen får väldigt lite kärlek och man har nästan en magkänsla av att den dör ut. Men efter ett samtal med Anna Lahmer så kanske det finns en plats, även för kulturen i dagens överkonsumerande, stressiga och sjukskrivna samhälle. När jag pratar med henne och ställer frågan om varför kultur är viktigt. Så är det första hon säger. Det känns lite dumt att behöva säga att “man behövs”.
Lucky och äventyret
Michael vaknar och säger: Förbannade kattjävel! Linnea väcktes av skriket. Vad skriker du åt? Frågar Linnea. Katten rev mig! svara Michael. Linnea säger: Jag hör att det åskar ute. Michael öppnar den bruna garderoben som finns i sovrummet, klär snabbt på sig kläderna, ta tag i sin mobil och handsfreen som ligger på det vita sovrumsbordet och springer in i ett litet rum utan fönster. Han tar handsfreen och kopplar den till mobilen. Han tar efter det på sig den och spelar hög musik i mobilen. Michael gillar inte när det åska ute, han tycker både att blixten och mullret är skrämmande. Medans han gör allt det här sliter Linnea ut sladdarna. Lucky ligger i en säng som är anpassad för katter och blänger på Linnea.
Lucky har inget att göra, hon vill inte gå ut eftersom hon är en innekatt, hon har inte ork att leka med sina kattleksaker. Dock vill hon har blötmat. Hon ligger i köket och titta på Linnea och säger: Mjaou. Linnea suckade och säger: vill du har blötmat Lucky? Lucky mjaoade som svar flera gånger. Linnea tågar mot de vita kylskåpet, öppnar det, och tar fram blöttmaten till Lucky. Efter det säger hon: Vill du ha kyckling och lamm? Lucky mjaode återigen till svars. Linnea häller upp maten i den blåa lilla kattskålen. Linnea gå sedan ut i hallen och ser att den andra katten som heter Gustav vill in.
Han heter Gustav för att han liknar den tecknade katten Gustav. Gustav är 13 år gammal och ganska fet. Skillnaden mellan de två katterna är att Lucky är för det mesta inne och Gustav gilla mer att vara ute. Vädret är nu soligt. Ovädret höll på i sammanlagt två timmar och Michael tar av sig sin handsfree och gå ut i den bruna, lilla hallen. Gustav tänker: Åh, vad jag är sugen på mat och går ut i köket. Lucky äter fortfarande. Gustav går sakta framåt eftersom han tycker hon är lite konstig katt som är inne för det mesta. Lucky går iväg efter en stund. Gustav går fram till de tre matskålarna till den högra matskålen där det finns torrmat. Han gillar mer torr än blöt kattmat. Dessutom älskar han grädde. Lucky går mot Michael som sitter på en stol och hoppar upp och lägger sig i hans knä. Michael klappar henne och hon njuter av det. Katterna är kastrerade så att de inte kan får unga. När Gustav har ätit klart springer han fram till utedörren, som är brun och gjord av trä. Linnea släpper ut Gustav eftersom han vill ut. Lucky hoppar ner från Michaels knä och går fram till en liten pinne som hon ser på golvet. Hon tar tag i pinnen med sina klor och leker med den. Både Michael och Linnea skrattar åt henne eftersom de tycker hon är rolig. Lucky gillar mest att leka självständigt och hon är dessutom en rätt så blyg katt och vill helst bara blir klappad av Michael och Linnea. Gustav är dock inte så blyg utan han älskar att blir klappad. Lucky tänker: Fan vad jag är toanödig. Hon går till hallen och upp för den bruna trappan och in på toaletten på övervåningen som står öppen. Hon går fram till kattsandlådan och använder den. När hon är färdig tar hon sina tassar och gräver ner det i kattsanden. När lucky har gjort det funderar hon att gå ut en runda. Hon ställer sig vid utedörren. Michael frågar henne: Ska Lucky går ut? Hon mjao till svars. Michael öppnar den bruna dörren. Det är fortfarande soligt väder utomhus. Lucky går ut och sätter sig en stund på stentrappan. Hon sitter och funderar en stund vad hon ska göra.
Hon tar ett snabbt beslut och går mot grannen Mias tomt. Mia bor mittemot Michael och Linneas hus. Hon är en äldre och ogift tant i 89 års-åldern. Dock är hon ganska välmående trots den höga åldern. Hon har ett litet vit hus med ett garage där hon förvarar en röd Ferrari. Hon var en racerförare en gång i tiden och köpte då en ferrari för ungefär 10 miljoner kronor. Den går i cirka 400 kilometer i timmen. Dock håller hon alltid fartbegränsningarna men ibland kör hon på i cirka 150 kilometer i timmen på motorvägen som ligger 30 kilometer bort. Lucky går över den lilla asfalterade vägen, hoppa över stenmuren till grannens tomt. Mia hade öppnat garaget för en timme sedan och glömt att stänga garagedörren. Lucky blir nyfiken och går in i garaget för att kolla. Inne i garaget såg hon den röda bilen, hon såg att bildörren var öppen och gick in i bilen. Efter ungefär 30 minuter går Mia in i garaget, sätter sig i bilen och kör iväg.
Hon ser inte att Lucky ligger på det andra sätet. Hon skulle åka iväg till Öland och vara där i två dagar. Lucky mjaoade, men Mia hade dålig hörsel, så hon hörde inte katten. Mia sätter i en cd i cd-spelaren. Hon gillar att lyssnar på Lasse Stefanz och hon gilla all sorts musik förutom Hårdrock. Efter cirka två timmar är hon framme i staden Bornholm på Öland där hon har hyrt en stuga. Klockan är nu 21:00. Michael och Linnea börja oroa sig eftersom katten i normala fall bruka vara ute i max en timme. När Mia öppna bildörren ser hon med stora ögon att katten ligger i det andra sätet. Hon visste att det är Michael och Linneas katt. Hon går till en telefonkiosk, som är är rödfärgad och ser gammal ut i närheten och ringer till Michael och Linnea. Hon berättar att katten har legat i bilen och att hon är på Öland i två dagar. Linnea som svarade i luren bar henne att tar hand om katten tills hon kom hem. Mia sa att hon lova att göra det.
Mia gå in i en liten ICA-butik och handlar mat till sig själv och katten. ICA-butiken ligger en bit utanför Bornholm. Det gick på sammanlagt 499 kronor, kattmaten kostar 59 kronor. Hon tar efter det sin Ferrari och åker tillbaka till den hyrda stugan i Bornholm. När hon var där låste hon upp dörren. Väl inne i den lilla röda stugan hoppa Lucky upp och lägger sig ner på det vita köksbordet i köket och mjaoade till. Mia öppna burken med blötmat och ge katten blötmaten. Hon går sedan fram till mikrovågsugnen som finns i köket och lägger in en Findus lövtunn bit i mikrovågsugnen. Hon ställer den på 8 minuter. Under tiden tar hon upp sin mobiltelefon och ringer Linnea. Linnea svara. Mia säger: Jag har bestämt mig att åka hem redan ikväll. Linnea säger okej. Hon la sedan på luren. Mia hämtar maten som nu är klar, klockan är 23:00. Hon åt upp maten och packa sedan in sina grejer i bilen igen. Hon lyfter efter det upp Lucky och ta in henne i sin bil. Mia kör med full fart till en lägenhet i Bornholm där hon ska lämnar tillbaka nycklen. Hon betalade endast 49 kronor för hyrningen av stugan för två timmar. Hon tågar sedan återigen in i sin Ferrari och satte full fräs hemåt. Hon vill hem så fort som möjligt och gasa upp i 200 km/h.
Väl framme i Fågelmara händer det. Hon kör av vägen och slår emot en sten. Stenen träffar huvudet och Mia dör av smällen. Dock klarar sig Lucky utan någon större skada. Lucky stannade kvar på platsen och mjaoade. Eftersom de befinner sig i samhället så kunde man höra hennes mjaoade. En ung man i 30 års åldern kom fram och ser vad som har hänt. Han larmar polis och ambulans från Karlskrona. Polisen och en ambulans befinner sig på plats på 20 minuter. En i ambulanspersonalen som heter Jennifer konstraterade att kvinnan var död. De två poliserna som heter Mattias och Pelle letar efter sannolika skäl till vad som har orsakat kraschen. De kunde tillslut bara konstratera att hon har kört av vägen i en hög hastighet.
Mattias ser en katt i bilen, han lyfte upp den. Lucky har en namskylt på sig runt halsen där det står vad hon heter och var hon bor. När polisen och ambulansen skulle bege sig tillbaka till Karlskrona stannar polisbilen till i Jämjö och lämnar katten till Linnea och Michael. Pelle berätta om den tragiska olyckan. Veckan därpå var det begravningen dock var endast prästen, Michael och Linnea närvarande. Lucky kunde inte följa med hon låg och sov i Linneas säng intill Gustav.
Livsstilscoacherna
Livstilscoacherna är ett brukarstyrt projekt som finansieras av Arvsfonden och vill öka förutsättningarna för återhämtning. Alla livsstilscoacher har egen erfarenhet av psykisk ohälsa. De har utbildats och diplomerats för att arbeta professionellt med att stötta, stärka och coacha personer som befinner sig i en återhämtningsfas. Livsstilscoachernas arbetsgivare är NSPH Blekinge (Nationell samverkan för psykisk hälsa).
Livstilscoachernas mål är att stärka klienternas egenmakt och tro på förmågan att hitta sin egen väg i livet. Förutom tillit till den egna förmågan ligger fokus på hälsa, livsstil och privat-ekonomi. En livstilscoach ska utgöra ett mänskligt bollplank, “en som varit med själv’’ och skall fungera som ett komplement till behandlande personal och myndigheter.
Idéen till projektet kom från en undersökning som gjordes 2009 i Blekinge. Den här metoden tillämpas framgångsrikt i USA, Storbrittanien och Holland.
För att finansiera projektet sökte forskaren Ingemar Ljungqvist medel hos Arvsfonden och bakade in projektet under Blekingeparaplyret.
Det enda kravet för att kunna blir Livsstilscoach är att man har egen efarenhet av psykisk ohälsa. Sedan utbildas man inom coachande förhållningssätt, motiverande samtal, ekonomi, kost och hälsa.
Livstilscoacherna jobbar på klientens planhalva, dvs att de utgår från klientens förutsättningar och behov. Det finns sammanlagt 5 stycken Livstilscoacher i länet och de förhopp-ningar att snart blir fler. I dagsläget är det mellan 15 och 20 klienter som får hjälp av Listilscoacherna. En livsstilscoach jobbar mestadels på fältet men en dag i veckan har Livsstilscoacherna arbetsmöte och varannan vecka har de klientgenomgång. Med klientgenomgång menas att de utbyter erfarenheter och tar upp eventuella utmaningar som de stött på under tiden. Detta sker under ledning av en professionell coach. Vi har Drop in verksamhet en gång i veckan på olika ställen i alla länets kommuner. Vi utför även besök på mellanvården och dagspsykiratin.
Livsstilscoacherna vill…
- Främja psykisk hälsa genom att erbjuda dig coaching och stöd
- Arbeta med dig och se dina möjligheter
- Möta dig på neutral plats
- Lyssna, stödja och ge dig hopp
- Hjälpa dig och visa att det går att komma ur en situation även om det känns svårt just nu
- Mötas på lika villkor
- Att du ska känna dig trygg och därför har
- Livsstilscoacherna tystnadsplikt
En Livsstilscoach…
- Utgår ifrån klientens förutsättningar och behov
- Förutsätter alltid framgång
- Har en helhetssyn på vad som främjar hälsa
- Använder sin egen erfarenhet som en tillgång
- Försöker urskilja hur personal och myndigheter kan samverka för klientens egen väg mot återhämtning
- Samarbetar med brukarrörelser och för brukarnas talan gentemot samhällets beslutsfattare
- Är lyhörd för nya idéer och möjligheter inom psykisk hälsa
- Vet att tiden har betydelse för återhämtning
Viola ordnar om
Viola och Olle bestämde sig för att åka på semester samt ta Sven med sig. Dom tänkte styra färden till Grekland och inte bada utan besöka det antika Grekland. En hel del intressanta mål besöktes, och Olle fick också nys om en bilfirma hemma i Sverige, som också var med på semesterresan. Han fick tillfälle att se deras bilar via dator och såg ut en Ferrari som kostade över en miljon kronor, men Olle var högavlönad. Olle var konsulterande arkitekt och hade ett projekt på gång med en villaby, som var tänkt för högavlönade. Efter en månads semester kom Olle och Viola hem igen och bilen hämtades. Det blev en fantastisk upplevelse att åka i Ferrarin och Olle körde i etthundrafemtio kilometer på raka delar av vägen. Petronellas valpar hade också långt innan dess fötts och blivit ett halvår gamla och hade sålts. Viola började återigen åka skridskor i konståkningsklubben, och lärde sig alltmera konster på skridskorna.
Olle och Viola bestämde sig för att starta en insamling till förmån för astmasjuka. Olle var nämligen astmasjuk och kände för de som var svårt sjuka. Han själv var lätt astmasjuk och blev ordförande i en lokal astmaförening. Han fick ihop trehundratusen kronor i en riksförening samt annonserade efter stöd från internationella organisationer. Viola berömde Olle för hans initiativ och bestämde sig också för att vidareutbilda sig till civilingenjör för att få ihop ordentligt med pengar. Hon började på den lokala högskolan. Där träffade hon en kvinna som hette Sara som hon förälskade sig i. Hon skilde sig från Olle och flyttade ihop med Sara. Hon blev utfattig eftersom både hon och Sara levde på studiemedel. Olle var förtvivlad och propsade på att få vårdnaden om Sven. Han fick också det eftersom Viola inte hade råd att ta hand om barnet. Viola pluggade stenhårt och gick ut det första året med toppbetyg. Sedan fick hon ett agg till Sara och flyttade isär från henne och flyttade in i ett eget studentrum. Det visade sig att hon vantrivdes med att bo ensam och betygen sjönk i takt med vantrivseln.
Olle försökte att ta kontakt med Viola igen, och lyckades så att paret återigen samarbetade om barnet. Olle försökte att få Viola intresserad av Sven och Petronella och lyckades också att få henne intresserad. Han försökte att få henne med på en semesterresa igen, men hon skyllde på att hon inte kunde lämna studierna. Då ville han att hon skulle komma tillbaka till honom i samband med den andra terminens slut. Hon började återigen att få bra betyg i takt med att hon kom på god fot med Olle igen. Till slut vid den andra terminens slut hade betygen kommit att bli nästan lika höga som vid den första terminens. Olle lyckades också att få Viola att bli intresserad av att följa med honom i Ferrarin på en semesterresa i Europa. Paret tog också med sig Sven och Petronella och de åkte först tuill Danmark där de åkte till huvudstaden Köpenhamn och gick på teater. De såg den riktigt väl iscensatta traditionella pjäsen Hamlet av Shakespeare, och fortsatte sedan till Tyskland innan de åkte hem igen. Sedan gifte sig Viola och Olle igen och flyttade ihop igen i en stor vit villa.
Ett nytt liv
Vem var Inge Schiöler? Här följer en textbearbetning från Läkartidningen där professor Erik Vinnars och fil.lic. Anna-Sara Ehrling skriver om Schiölers liv i artikeln Medicinsk konstpaus.
Inge Schiöler, född 1908 i Strömstad, är ett strålande exempel på en målare som efter en lång och svår period av psykisk sjukdom visat sig kunna återkomma med förnyad konstnärlig kraft. Familjen tillhörde Strömstads övre sociala skikt, även om inte ekonomin var den bästa. Föräldrarnas skilsmässa då Inge var 15 år tog honom hårt och ökade moderns försörjningsbörda. Oro och rädsla för fattigdom följde honom hela livet.
Inge var ett tillbakadraget barn, men hans konstnärliga begåvning visade sig tidigt. Trots att han var mycket blyg och fåordig kunde han när det gällde att beskriva olika färger bli riktigt talför. Inge Schiöler började 1926 på Valands konstskola i Göteborg. Lärare var Tor Bjurström, en klok och skicklig pedagog som ville att eleverna skulle hitta sig själva. Även om Bjurströms kan tyckas vara anspråkslös var han dock medveten om att leda utvecklingen av den skara ovanliga begåvningar som blev kända namn i svenskt 1900-talsmåleri, exempelvis Åke Göransson och Ragnar Sandberg.
Studiekamraterna har berättat att Inge var underlig och tyst som muren, men ofta log med ett brett och underbart leende. Schiöler arbetade alltid med djup koncentration och uppfattades som mycket sårbar. Trots sin blyghet och skygghet kunde han ibland bli mycket ilsken. Några direkta tecken på psykisk ohälsa var dock inte uppenbara under studietiden. Utöver hans ovanliga tystenlåthet kunde dock hans rörelser vara påfallande långsamma och bundna.
År 1928 gick Schiöler till sjöss, delvis tvingad av familjen, som ansåg att han inte skulle klara sig ekonomiskt som målare. I ett försök att få ett yrke att försörja sig på började han på vintern 1931 lära sig att snickra ramar i Konstgalleriets rambod i Stockholm. Detta lyckades inte särskilt bra. Man talade efteråt om att hans ramar alltid var sneda och vinda. 1932 hade Inge sin första separata utställning och kritiker upptäckte Schiölers måleri. Under denna tid var han mycket aktiv och målade porträtt, blommor och motiv från Bohuslän. Målningarna flödar av nordiskt vår och sommarljus reflekterat i gnistrande stränder, solvarma klipphällar och frisk grönska.
I november 1933 blev han intagen för schizofreni på S:t Jörgens mentalsjukhus i Göteborg. Nu följde nio år av lidande och djup apati. Han låg i sängen flera veckor i taget och svarade knappt på tilltal. En oväntad förbättring inträffade våren 1942. Sjukjournalen meddelar att Schiöler börjat intressera sig för teckning och målning igen. Tecknadet fick en terapeutisk effekt. Under särskilt intensiva perioder tog Schiöler vad som helst att teckna på. Det kunde vara allt från ifrån lösa blad till hundratals ark av toalettrullar. Det var dessa teckningar som dokumentärfilmaren Carl Pontus Hjortén hittade i ett bankvalv.
År 1946 fick Inge Schiöler sin första permission från mentalsjukhuset. Fram till 1960 följde 57 hemresor, de flesta flera dagar långa, men alltid med en vårdare i släptåg. Schiöler blev formellt utskriven 1962 och kom att bo i en egen stuga på Syd-Koster. Det är lätt att förstå att det var omöjligt för Inge Schiöler att gifta sig och bilda familj när han var intagen på mentalsjukhuset. Ett desperat försök att via brev fria till en kvinnlig bekant hade naturligtvis misslyckats.
Men hösten 1967 inträffade en stor förändring i hans privatliv. En kvinna vid namn Ann Dikman, som var frånskild och hade en vuxen son, hade hört talas om Schiöler och sökte upp honom på Syd-Koster där hon hyrde ett sommarställe. Ann frågade Inge om han kunde tänka sig att måla en bild av huset hon hyrde. Schiöler avvisade bestämt denna begäran med beskedet att han inte sysslade med billiga villaporträtt. Ann Dikman blev besviken och återvände genast till sin stuga. Schiöler låg hela natten och ångrade att han varit så avvisande. Tidigt nästa morgon bultade han på dörren till hennes stuga och föreslog att hon skulle följa med honom på målarutflykt till Nord-Koster. Ann Dikman tackade ja, och de båda gav sig iväg försedda med en matsäckskorg. När maten var uppdukad och de båda satt sig för att äta, sade Schiöler
”Det här ser ju ut som en familj”.
Samma år förlovade sig Inge Schiöler och Ann Dikman. Med henne delade han somrarna på Syd-Koster och vintrarna i Stockholm. Schiölers tid efter utskrivningen blev lycklig. Han struntade i medicinen och hans målningar fylldes av starkare färgkontraster. Han fick uppleva stora triumfer och priserna på hans tavlor steg till tusentals kronor, vilket äntligen gav honom god ekonomi. Beröm flödade mot honom från alla håll. I samband med en utställning i Köpenhamn samlade dansk psykiatrisk expertis till ett symposium. Man enades om att det inte fanns några markanta utslag i Schiölers konst av den schizofreni han genomlidit. Inge Schiöler var således fullt frisk.
Diagnosen som han fick var förmodligen överdriven. Kanske var det så enkelt att Inge Schiöler fick en psykos när han inte kunde försörja sig på sitt måleri. Att tvingas gå till sjöss eller lära sig snickra ramar för brödfödan var ett öde som gjorde att Inge Schiölers känsliga konstnärssjäl blev djupt deprimerad. Vistelsen och behandlingen på mentalsjukhuset förstärkte hans apati. När Inge under permission fick vara ute i skärgården och måla blev han fullt frisk. När sedan kärleken kom in i hans liv blev han lycklig. Inge Schiöler fick till slut ett nytt liv. Men vintern 1971 drabbades han av lunginflammation. Han togs in på Serafimerlasarettet för utredning om hjärtsvikt. Hans tillstånd föreföll inte ge anledning till oro, men natten den 27 april 1971 dog han hastigt, 63 år gammal.
Redan förra året valde rekordmånga att flytta från Sverige. De har insett och förstått att det är hälsofarligt att ta ett dåligt betalt slitjobb bara för att kunna försörja sig. Men de flesta fortsätter att kämpa på med vantrivseln eftersom de är livrädda att hamna i fattigdom och utanförskap som garanterat gör oss psykisk sjuka. De som flyttar har tappat förtroendet för landets ledare. Nu gäller det att själv skapa ett nytt liv. Ett bättre liv. Ett helt nytt liv som känns tryggt och behagligt. Var och en får försöka, på egen hand, att hitta vägen till lyckans land. Allt fler ställer nu samma fråga som Kristina från Duvemåla: Hemma, var ligger det nån´stans?
Svaret finns i tavlorna som Inge Schiöler målade. Ljuset reflekterat i gnistrande stränder, klipphällar och frisk grönska.
Vägen är mödan värd
Det var en solig måndag i slutet av oktober. En helt underbar höstdag solen sken och det var väldigt varm för årstiden. Resan gick till Edestad, det lilla samhälle i Ronneby kommun. För er som inte känner till denna plats kan jag berätta att den ligger på vägen mot Ronneby inte långt ifrån Johannishus, hoppas ni blev något klokare av detta.
Vi skulle få träffa Susanne Demåne, en konstnär med många strängar på sin lyra. Hon arbetar i trä, metall, emalj och måleri. Ett annat stort intresse för henne är hästar som är en stor del i hennes familj. Till hennes familj hör även man, vuxna barn, hundar, katter, höns och påfåglar.
Väl framme i Edestad by såg vi den gamla kyrkan som har anor från 1200-talet. Mittemot kyrkan ligger den gamla skolan som sedan 18 år tillbaka ägs av Susanne Demåne. Fram till 1984 var skolan igång sedan blev det Ronneby stad som fick ta emot eleverna från trakten. För oss är det tur att det blev så annars vet man ju inte var Susanne hade etablerat sig.
Vi parkerade och samlade ihop oss och gick mot en välkomnande trappa upp till skolbyggnaden som numera är ett hem, atelje och verkstad, så go vänner, vi pratar inte om nån liten stuga i skogen precis. Strax intill den gamla skolan på vänster sida står ett gammalt klocktorn en väldigt fin och gammal träbyggnad från 1500-talet. På höger sida om skolan finns ett gammalt församlingshem som Susanne har gjort om till cafè men det används också för utsällningar.
Efter en kort väntan kom Susanne ut och hälsade oss välkomna. Första anblicken av henne gjorde att man kom att tänka på ett litet penn-troll eller skogs-troll. Hon är en ganska liten kvinna med mörkt burrigt hår och ögon som stålade av energi.
Vi blev guidade runt i hennes underbara trädgård var helst man satte blicken så fanns det något spännade att se. Man kan säga att det fanns många rum i rummet om man nu kan säga rum om en hel trädgård. Susanne berättade om sina figurer och till vissa installationer hade hon satt ljud vilket gjorde det extra magiskt att gå där bland buskar och träd.
I trädgården fanns även små hus/lusthus med musik som förstärkte figurernas betydelse. Vi hade lite otur för ljudanläggningen fungerade inte denna dag, i stället fick fantasin börja jobba på oss. Det var mycket spännande att lyssna på Susanne som berättade med hela sin kropp och att hon brann för det hon höll på med det märktes tydligt.
Vi gick i en underbar trädgård med en mångsysslare och fick skåda allt detta fina en strålande höstdag som om det inte skulle vara nog. Nej då, som pricken över i:et blev vi bjudna på kaffe/te med nybakat surdegsbakat bröd och morotskaka. Surdegsbrödet hade Susannes man bakat i stenugnen som finns bakom köket i caèbyggnaden. Morotskakan hade bakats av Eva Hall som även stod för serveringen. Eva, även hon är konstnär och arbetar med lera. Hon visade lite av sina alster som just vid vårt besök skulle iväg på utställning det var bl.a fiskar, katter, fåglar och änglar osv. många av figurerna var att ha värmeljus i.
Vägen är mödan värd sa Susanne ganska snart då vi hade kommit och så rätt hon har. För vägen var slingrig till hennes konstnärshem men väl värt den ansträngningen. Vi fick ett annant ordspråk med oss också och det var: Man ska leva så länge man lever och det förstår jag att hon gör i sitt lilla paradis.
Mätta till både kropp och själ satte vi oss i bussarna och styrde mot Karlskrona. Bakom lämnade vi ett soligt Edestad i hopp om att uppleva det annan gång kanske då under högsommar.
Hoppas flera med oss tar sig en tur till denna lilla oas som finns i vår närhet. Det är mödan värt.
Hunden som inte mådde bra
Harry är 1.70 meter lång, svarthårig, mager och ogift. Hans enda sällskap är sin hund. Harry är 40 år gammal. Han bor i ett ganska litet blått hus på landet med sin hund. Harry är arbetlös sedan 5 år tillbaka. Tidigare jobbade han som en lärare inom ämnet Kemi på gymnasiet men fick lämnar jobbet.
Efter det korta läkarbesöket tar Harry tag i hunden och bär ut honom. De beger sig sedan till den röd färgade Forden. Han satt hunden i sätet längst fram. Själv satt han sig i förarsätet. Efter det åker de iväg hemåt. Väl framme tog Harry tag i Linus med ett koppel och tar med sig honom in i huset. Nu befinner de sig i hallen, som har trägolv och vita tapetter. När de är inne i hallen släpper Harry lös Linus. Han sa: det är fan inget fel på dig, vad fan vet läkarna egentligen ingenting.
Linus grymtade till svars. Linus tar till ett språng och springer ut i köket rakt in i köksbordet, som är blått och ganska nytt. Harry springer efter. Han ser att Linus hade sprungit in i köksbordet och vält ner tallriken, med mat på som stod på köksbordet. Linus står nu och slicka upp maten. Förbannade hund svor Harry och förde ut hunden i hallen. Linus blir lite sur och biter till Harry lite löst i armen. Harry skriker till, men bryr sig inte.
När han har fört ut hunden i hallen såg han några droppa blod på golvet. Vad kommer blodet ifrån? tänker han. Han går till frysen i köket och tar upp färdigmat ifrån den.
Han värme färdigmaten i mikrovågsungern, som är svart. Efter cirka 8 minuter var det klart. Han tog ut maten ur mikrovågsungern och sätter sig sedan ner vid bordet och äter.
När han ätit färdigt gå han ut i hallen och hämta hunden. Han ge Linus hundmat, som består av hundfoder. När hunden står där och äter ser Harry att Linus blödde på den ena tassen. Under tiden som hunden åt torka Harry hans tassar med en handuk som var upphängd i köket. När han hade torkat de såg han att hunden hade en liten knöl på tassen. Harry tänker: det är nog inte så farligt. Helt plötsligt ser han att Linus börja skaka på ena tassen ganska häftigt. Var gör du Linus? Fråga Harry. Givetvis fick han inget svar eftersom hunden inte kan svara honom. Harry tar efter det tag i hunden i kopplet och gå ut med honom på en prommenad. Ute är det soligt och varmt, det är mitt i sommaren. Under färden gör inte Linus något, han varken pissade eller bajsade. När de gick in bajsade Linus i hallen. Harry skrek till. Fan också!. Efter det gå han ut i det vit färgade köket och hämtade hushållspapper och torka upp skiten på golvet. När han har gjort det ser han att Linus har kastat sig ner på golvet och somnat.
Harry gå till det lilla vardagsrummet, stänger på tv:en och titta på den. När det har gått cirka 1 timme gå han ut i hallen igen och ser att Linus blödde på magen. Han beslutar sig då att ringa till veterinären. Han talar om hur hunden mår och fick en akut tid. Han åkte direkt med hunden till veterinären. Väl inne i djursjukhuset fick de vänta i cirka 10 minuter på en veterinär. Veterinären som heter Louise undersöker hunden. När undersökningen var klar berätta Louise den tragiska nyheten för Harry att hunden har drabbats av en aggresiv tumör som har spridit sig över hela hundens kropp. Harry grät. Veterinären frågade han ifall de kunde avliva hunden. Nej!, skriker Harry, här ska fan heller en hund avlivas. Harry betalade för besöket som kostar 2000 kronor och åker sedan hem med hunden.
Efter tids nog avled Linus av cancern som han hade. Harry grät och grät. Han ångrade lite att han lätt hunden lida till döds. Han besluta sedan att han aldrig mer ska skaffa sig ett husdjur pågrund av att han är en stor djurälskare och vägrade tar död på ett husdjur när det led. När det hade gått cirka 5 år avled han själv i cancer.
Eftersom ingen kunde ärva hans hus eller bilen gick de till staten. Staten beslutade sig att elda upp huset och bygga en liten skola där istället. Huset var nämligen rökskadat och det stank öl ur väggarna och golvet. Harry hamnade i helvetet pågrund av att han hade låtit hunden lida. Linus däremot kom till himlen.
Konst i mitten
Sixten och fisket
Det hade varit helg när fisketuren hade ägt rum, och vardagen innebar att man återigen kom tillbaka till vardagens trivialiteter. Sixten var byggnadsarbetare och anställd på ett bygge av ett hotell, som skulle komma att ingå i en större hotellkedja. Han hade bra betalt och hade köpt sig ny bil, en BMW. Det som saknades var flickvän, som alla hans arbetskamrater hade, om dom inte redan var gifta. Han bestämde sig för att ta kontakt med en kontaktförmedling för att försöka hitta någon. Det visade sig att han fick kontakt med en kille som hette Holger, som bestämde sig för att försöka få honom intresserad av sig.
Även om Sixten inte var homosexuell tyckte han ändå att han skulle försöka få honom som kompis. Han skrev alltså till honom via internet och paret bestämde sig för att försöka att träffas för vidare bekantskap. Det blev ett intressant möte där paret Sixten och Holger bestämde sig för att försöka bli kompisar, och börja med att åka på en semesterresa till Spanien tillsammans. De åkte till huvudstaden Madrid och gick på museer och badade också. De fick också bra kontakt med några vackra flickor, men Holger bestämde över dem och avslutade ganska snabbt kontakten med flickorna. Paret åkte hem igen och Sixten uppfattade semestern som ganska misslyckad eftersom Holger var så dominerande.
Sixten hade kommit tillbaka vardagen och kompisskapet med Evelina. Hon uppfattades fortfarande som passande att i första hand vara kompis. Han tog med henne på bio och restaurang där de också dansade men något mera blev det inte. Till slut blev Sixten osams med några arbetskamrater om bilen som han hävdade var den bästa bilen av han och hans arbetskamraters. Då visade det sig att en av hans kamrater hade en ganska ny Porsche som förstås var ett strå vassare. Sixten bestämde sig för att utmana ägaren till Porschen, som hette Sven på en tävlingstur till Jönköping från Stockholm, där de nu var. Sven accepterade budet, och de övriga arbetskamraterna satsade tiotusen kronor tillsammans, som vinnaren i tävlingen skulle komma att få. Sixten satsade hårt för att vinna men det visade sig att Porschen vann ganska lätt och de tiotusen kronorna vanns alltså av Sven. Sixten blev så deprimerad av förlusten att han måste sjukskriva sig för depresssion. Han blev borta från arbetet i tre månader och var nära att mista det. Hans arbetsgivare kontaktade honom nämligen och hotade med att anställa en ersättare för gott. Sixten lovade då att komma tillbaka men arbetsgivaren sade då att upprepades sjukskrivningen skulle de komma att göra allvar av sitt hot.
Paul och Evelina hade börjat bekanta sig närmare med varandra. Trots att Paul var älgjägare var Evelina trots allt intresserad. Han var nämligen medlem i en religiös sekt som stod buddhismen nära och Evelina började studera sekten närmare och funderade på ett medlemskap i den själv. Då visade det sig att kvinnor uppfattades som underlägsna, och Evelina fick då svårt att ta sekten på allvar. Evelina bestämdes sig då så småningom för att avsluta bekantskapen med Paul även om han hade många andra fördelar. Han var också medlem i en organisation som sysslade med barnens rättigheter. Trots viss tveksamhet slutade där alltså bekantskapen med Paul. Sixten såg då sin chans, och bestämde sig i det perspektivet för att satsa på Evelina som flickvän. Evelina var först tveksam. men han lovade då att bli en bättre människa, och sluta med att meta och lovade också att köpa hund. Hon blev efter en trogen uppvaktning till slut förälskad i Sixten och paret förlovade sig till jul. Efter ett års förlovning där Evelina prövade sina känslor bestämde sig till slut paret Sixten och Evelina för att äntligen gifta sig. Bröllopet hölls till midsommar och Sixtens arbetskamrater kom och gratulerade. Paret bestämde sig också för att gå med i samfundet mot plågsamma djurförsök. Efter ytterligare tio månader kom också parets första barn och paret levde lyckligt vidare.
Idrottaren som aldrig fick nog
Andreas går till killarnas omklädningsrum med raskar steg. Omklädningsrummet ser ut som ett helt vanligt omklädningsrum med dusch och bastu. Han ställer sig i dushen och dusha av sig svetten. Samtidigt som han duschar sjunger han låten Happy med Pharrell Williams. Han sjunger låten eftersom han känner sig just glad och han gillar även låten.
När det har gått ungefär fem minuter är han färdig. Han stänger av dushen och gå mot sin handduk, som är vit, torka sig med den. Han tågar sedan ut ur det stora dushrummet som har 8 stycken duschar och blåa tapetter och en träfärgad golvmatta. Han klär på sig sina vardagskläder igen, som är en blå randig tröja och svartfärgade byxor igen och gå efter det ut ur det vita, stora omklädningsrummet. Han slipper att betala för sin träning på gymmet eftersom han har ett årskort på gymmet som har kostat honom 2200 kronor. Men eftersom han ändå gick förbi kassan köper han 3 stycken energidrycker som han har tänkt att dricka när han kommer hem. Han betala sammanlagt 30 kronor + 3 kronor i pant för energidryckerna.
När Andreas har passerat utgången till gymmet ringer han en taxi eftersom han inte har varken körkort eller bil. Taxin, som är gul kom körande och hämta upp honom. Det tog cirka 30 minuter innan taxin dök upp. Klockan är 15:00. Han stiger in i taxin och sätter sig på det svarta sätet. I taxin finns plats för 5 personer. Andreas berätta för den manliga föraren vad han ska åka för någonstans. Hem säger han. Han uppger sin address. Andreas betala resan innan taxin åker. Resan kostar sammanlagt 200 kronor. Det hade varit billigare för honom att ta bussen hem men han vill lyxa till det lite. Under färden prata han med taxichaffören som är en 60 årig flintskallig man som heter Lukas Svensson. Andreas berätta för honom att han har cyklat 50 kilometer på 100 minuter. Lukas ger honom beröm och ett glatt leende och säger vad duktig du är. Lukas passar på att berätta att han själv brukade cyklar 1 mil om dagen när han var 20 år gammal på 30 minuter. När det har fått ungefär 20 minuter är taxin framme. Andreas går av taxin och säger tack och hejdå. Lukas säger hejdå till Andreas. Han går efter det in i sitt stora hus som är gult. Huset är lika stort som en herrgård, så han har gott med utrymme. Andreas har en fru som heter Frida och två barn som heter Jane och Lovisa. Andreas är 40 år gammal, Frida är 38 år gammal, Jane är 15 år gammal och Lovisa är 3 år gammal. De bor i en gammal 60-tals vitfärgad herrgård med ett 30-tal rum och ett 40-tal bruna dörrar. Andreas är arbetslös sedan 10 års tid. Frida, som har långt rött hår jobba i en liten Ica butik. De bor på ön Gotland 10 kilometer utanför staden Visby. Tidigare har de bott i Karlskrona men de tröttnade på det och bestämde sig gemensamt att flytta till Gotland. På sommarna varje år brukar de besöka ön Fårö, som ligger norr om Visby. Väl hemma i herrgården stretchar Andreas sina ben eftersom han har ont i benen. När han har gjort det gå han till sovrummet, som är stort, har bruna väggar och blått golv. Han gå till den vita dubbelsängen i sovrummet, lägger sig i den ena hörnan av sängen för att vila. Han är trött i sina ben. Efter ungefär 20 minuter gå han ner till det grönfärgade stora köket. Han öppna kylskåpet, ta ut en 2,8 procentare öl ur kylen och dricker den. De andra tre familjemedlemmarna befinner sig i vardagsrummet, som är stort och rött. De tittar på tv-programmet The Simpsons på kanal 6. Klockan närmar sig 20:00 på kvällen. Andreas tog mat ur kylen eftersom han var hungrig. De andra i en lilla familjen Karlsson har redan ätit mat. Han ta ut en panpizza ur kylen efter det värme han panpizzan i den svartfärgade mikrovågsugnern. Efter 2 minuter är den färdig. Han ta ut den ur mikrovågsugnern och äter den vid köksbordet, som är ett gammalt och vitfärgat köksbord. Det finns 6 stolar, som är blåa runt bordet. När Andreas har ätit klart gå han till vardagsrummet för att umgås med sin familj. Han märke dock ganska snart att det gör ont i hans bröstkorg när han gå. Men han struntar i den smärtan helt fullständigt. Väl i vardagsrummet ta han plats på den röda soffran intill Frida. När Jane och Lovisa har gått till sängs kelar Frida och Andreas på den röda soffran.
När klockan är 22:00 beger sig Andreas och frida till sovrummet, som ligger på övervåningen i huset. Frida somna snabbt medans det ta länge tid för Andreas eftersom han fortfarande har ont i sin bröstkorg. Dagen därpå vaknar Andreas av ett skrik. Det är Lovisa som har fått ett raseri utbrott. Andreas klär på sig sina idrottskläder och beger sig sedan nedåt från den bruna trappen. Väl nere gå han fram till den vitfärgade telefonen i köket och ringer ett taxiförlag. Han beställer en taxi för att hämta upp honom och köra han till gymmet.
När taxin har anlänt stiger han in i den, betala den kvinnliga och svarthåriga taxichauffören för resan det gick på samma belopp som igår. Han åker sen till gymmet. Väl framme vid gymmet visa han upp sitt träningskort för personalen. Efter det gå han till träningscyklen. Idag är dags att slår rekord tänker Andreas. Andreas gå upp på den svarta träningscyklen och sätter sig på den. Han börja efter det trampa på träningscyklen. Dock har han fortfrande värk i sin bröstkorg. Återigen är det åskådare som titta på honom. Åskådare ger honom mer energi och ork. När det har gått 80 minuter har han cyklat 45 kilometer och är nu svettig. När de har gått ytterliggare 20 minuter har han cyklat 55 kilometer. När han har cyklat klart för dagen gå han av träningscyklen med skakande ben och hans hjärta bultar ganska kraftigt. Han får återigen skriva autografer. Men den här gången har han papper och penna med sig. Efter han har skrivit autografer till sina beundare gå han till omklädningsrummet och duschar, klär efter det på sig sin vardagskläder och gå ut ur gymmet. Väl ute ur gymmet märke Andreas att det gör mer ondare i bröstkorgen än tidigare. Han känner sig nästan helt utmattad. Han ringer taxiförlaget igen för att ta sig hemåt.
När han står intill den stora vägen ramlar han ner på afalten och svimmar. Som tur är kommer en gammal dam gående och ser honom ligga på marken. Damen springer in i gymmet och låna en svart telefon, eftersom hon inte har en mobiltelefon. Hon slår nödnumret 112 och kommer fram till larmcentralen där de sedan kopplar henne till närmsta sjukhuset. Damens namn är Anita, Anita berättade i telefonen att en man i 30-40 års åldern ligger på afalten helt avsvimmad. Två stycken i ambulanspersonalen springer fram till ambulansen, som är vit och lite röd. Ambulanspersonalen kör med ambulans i full fart till gymmet med blåljuset på. Väl framme ser de Andreas ligga där på marken. De två manliga ur ambulanspersonalen springer fram till honom. Den ene mannen är fet och hans naman är Pelle och den andre är väldigt svag och han heter Sven-Erik. Pelle vänder Andreas om. Så att han ligger på ryggen. Pelle känner sedan på Andreas bröstkorg. Pelle får nästan lite rysningar eftersom Andreas hjärta håller på att stanna. Pelle säger med en hög röst: fort Sven-Erik spring och hämta hjärtstataren som ligger i baksättet på ambulansen. Sven-Erik springer allt han orka till baksidan av ambulansen och öppnar dörren till den bakre delen av ambulansen. Sven-Erik kan snabbt hitta hjärtstataren. När Sven-Erik har hittat springer han tillbaka till Pelle. Pelle tar tag i hjärtstataren och sätter den mot Andreas bröst. Både Pelle och Sven-Erik hoppade till av den kraftiga stöten. Pelle försöker 3 gånger att igång Andreas hjärta igen och turlig nog lyckas Pelle att får liv i Andreas igen. Andreas vaknar återigen av den kraftiga stöten. Andreas känner en smärtor i magen, huvudet och benet, Han säger det till Pelle och Sven-Erik. När Andreas föll hamnade han nämligen med magen framåt. Pelle och Sven-Erik pratade ihop sig och enades om att ta med honom till sjukhuset för en undersökning. Sven-Erik frågar Andreas ifall han har några anhöriga som de kunde kontakta för att berätta om händelsen och vad Andreas befann sig. Andreas säger namnet och telefonnumret till sin fru. Pelle tar fram sin vita jobbtelefon ur sin högra ficka och ringer Andreas fru och berätta vad som har hänt och att dom ska köra honom till sjukhuset för en undersökning.
Pelle och Sven-Erik tar tag i Andreas i varsin ände och lyfter upp honom. De bär sedan in honom i ambulansen och lägger honom på en vitfärgad bår som finns i ambulansen. Efter det sätter sig Pelle på det svarta förarsätet och Sven-Erik sätter sig där bak bredvid Andreas. Pelle sätter inte på blåljuset eftersom han inte tycker att det behövs.
Väl inne i sjukhuset bar Pelle och Sven-Erik in honom i ett rum som ser ut som ett vanligt patientrum på ett sjukhus. De gick sedan. Efter bara ett par minuter kom en sjuksköterska vid namn Elin. Hon säger till Andreas att hon ska undersöka honom. När hon kolla på Andreas huvud och panna lägger hon märker till att han har drabbats av en lite hjärnskakning. Men eftersom hjärnskakningen är liten så gör läkarna ingenting med det. När Elin kollar på hans mage ser hon ett stort sår på magen. Elin sa högt till Andreas att de var tvugna att syr igen såret eftersom det är stort. Elin lämnade rummet och kom efter 10 minuter tillbaka med en manlig läkare som presentera sig. Hej, jag heter Torbjörn men kallas för Tobbe säger han. Torbjörn har långt svart hår som sträcker sig enda ner till magen. Elin har dessutom tagit med sig en bedövningspruta, en tråd och en nål. Elin ger Andreas en lokalbedövning och efter det syr Torbjörn igen såret. När Torbjörn har sytt igen det stora såret kolla de Andreas ben, men de var endast några små skrapsår på benet. Torbjörn sätter plåster på de små såren på Andreas högra ben.
När klockan slår närmare bestämt 22:00 kan Andreas lämnar sjukhuset. Andreas ringer återigen taxin som kommer och plocka upp honom. Han begere sig nu hemåt. När taxin har anlänt utanför hans hus betala han för resan som denna gång kostar 300 kronor. När Andreas har stigit in genom utedörren mötes han av sin fru och sina två barn som kommer springande och kramar om honom. De är nämligen glada att han har kommit hem med livet i behåll. När Andreas har gått till sängs ligger han och funderar. Han lova sig själv att han ska bara cyklar 2 mil på gymmet i fortsättningen för att han inte ska får en hjärtinfakt igen.
Nästa dag var han återigen på gymmet men trots att han har lovat sig själv att endast cyklar två mil blev det ändå 5 mil. Andreas känner återigen smärta i bröstet. Trots att han har smärta i bröstet trampar Andreas ännu snabbare på träningscyklen, då händer det. Andreas hjärta slog sitt sista slag och stanna. Den här gången finns ingen läkare i närheten, han dog olykligtvis på träningscyklen. Efter några minuter fick Andreas familj ta emot den tragiska nyheten av en man som heter Tobias, som är fast anställd på gymmet och ägare. Familjen lever i sorg i många år efter händelsen.
När det har gått ungefär 10 år dör Frida av en hjärnblödning endast 48 år gammal. Nu står Jane och Lovisa där utan varken mamma eller pappa. Det slutar med att de får sälja huset och flytta till en lägenhet i Visby, Jane är nu 30 och Lovisa är 13 år gammal.
När det har gått ytterliggare 10 år gifter sig Jane med sin nyvarande pojkvän Gustav och de får sedan 2 barn som heter: Anders och Hanna. Jane började sedan jobba som sjuksköterska och Lovisa som nu är 23 år börja jobba som försäljare på Telenor. Dock saknar de bägge två sina föräldrar som inte ens blev 50 år gamla och de hoppas att de återförens i himlen. Om det nu finns någon himmel.
Anstaltstankar
Sture går med i fotbollsklubben
Det hade blivit dags att träna och Sture fick inte någon ro för Holger, utan tvingades att träna i samarbete med honom. Sture ringde till slut polisen för att freda sig mot Holger, men de sade att eftersom Sture och Holger hade firma ihop fick han stå ut med hans inviter. Paret fick till slut en uppgift av ett företag inom städbranschen. Den gick ut på att bokföra åt städföretaget samt att annonsera åt det. Sture fick till slut syndrom av Holger och tvingades att söka psykiatrisk hjälp för dom. Han fick då en uppiggande medicin och bestämde sig också för att gå till en privatpraktiserande psykiater för att bli bättre. Det var nämligen svårt att bli bättre med hjälp av den statliga psykiatern.
Holger bestämde sig för att söka efter ännu en medarbetare till Arrogans och fick då svar från en kvinnlig medarbetare. Han bestämde sig för att anställa henne för hennes ekonomiska styrka. Hon hade nämligen vunnit en miljon kronor på tips, och gjorde Arrogans solidare. Hennes namn var Greta och hon var också ung, tjugotre år gammal. Greta passade på att sätta in halva summan på Arrogans bankkonto och låta Holger få tillgång till summan. Holger hade väldigt svårt att låta pengarna vara orörda och måste ha stöd av Greta när han besökte datorn. Till slut kunde han inte i ett obevakat ögonblick vara pengarna orörda utan flyttade över dom till Visselpipan, fotbollsföreningen för att senare kunna ta ut dom. Det visade sig då att föreningens kassör Dennis i ett obevakat ögonblick passade på att ta ut pengarna. Han smet sedan utomlands för att semestra och gjorde då av med halva summan. Han kom sedan hem med tvåhundrafemtiotusen kronor och polisanmäldes av Holger och Sture. Polisen var emellertid inte pigg på att ta anmälan eftersom kassören hade mandat på att få förfoga fritt över Visselpipans tillgångar.
Sture anmälde då polismyndigheten till JO som tog upp fallet och hade samma uppfattning som polismyndigheten nämligen att Dennis hade tillstånd av Visselpipan att fritt förfoga över deras tillgångar. Greta var förtvivlad och tog ut den resterande halva miljonen från Arrogans konto, och lämnade sedan firman, och bestämde sig för att leva sitt eget liv. Sture tog sedan medlemskapet i Visselpipan på allvar och bestämde sig för att hårdträna och och sade också på allvar ifrån åt Holger att han inte ställde upp på några sexuella tjänster.
Dennis bestämde sig emellertid för att vara solidarisk med Holger och tog ett banklån på tvåhundrafemtiotusen kronor och betalade honom. Det visade sig emellertid att han fick svårt att betala lånet, och banken blev irriterad och hade räknat med att det skulle komma att amorteras. Lånet var nämligen taget i en liten nystartad bank som hette ‘Solvent’. Dennis var förtvivlad eftersom han var en känslig person som inte ville vara i skuld till någon. Han gick då till Sture med en uppfinning som han ville sälja till honom. Det var en städmaskin som han i ett lysande ögonblick hade uppfunnit. Sture som egentligen hade sparat en hel del pengar kunde faktiskt tänka sig att köpa städmaskinen för trehundratusen kronor, och räknade med en bra affär. Det vill säga han hade endast köpt in sig i städmaskinen och stod som hälften delägare till den.
Sture var nöjd och belåten med affären och bestämde sig för att skoja med Holger och antyda att han skulle kunna gå med på ett tungt party med honom om han köpte Sture en present som var riktigt fin. Holger som ju hade fått igen de tvåhundrafemtiotusen kronorna ställde upp på förslaget. Sture som egentligen var en riktig snåljåp ville bli solid igen efter utbetalningen till Dennis om de trehundratusen kronorna. Det visade sig att Sture emellertid fortfarande vägrade att gå med på något sexuellt med Holger, som då blev irriterad och ville inte ge Sture presenten utan krävde ersättning för den om femtiotusen kronor, som han hade betalat för den. För att få frid betalade faktiskt Sture ut pengarna till Holger.
Rolls Royce-träff i karlskrona
I början av september så besökte jag en spontan Rolls Royce-träff i Karlskrona på Stumholmen. Bilarna kom från England, Norge, Danmark och Tyskland. De hade antingen redan varit på ett veteranbil-rally eller var på väg dit. Det var även en del Bentley bilar också. Här följer ett galleri av bilar som jag fotade denna dag.
Citylights
