Revben & pannkaka...

Det går av och an. Lite vilse i pannkakan, men höstterminen är nu på plats. Badkruka som jag är kan jag summera antalet dopp i havet denna sommar. Noll. Jag har tidigare nämnt det där med att försöka leva på gamla meriter. Brukar gå lite si och så med det.
 Efter 42 års paus tog jag upp karriären med skateboarden, tillsammans med sonen, igen. Slutade med ett par knäckta revben. Att man aldrig lär sig... Det är just hela poängen. Att våga sig på en massa halvkorkade misstag för att lära. Som tur är kan man inte tanka ner en app för varje tillfälle i livet då man måste våga, välja och chansa.
Länge leve lugnet före stormen!

Jenny Eugenia Nyström, född 13 juni 1854 i Kalmar, död 17 januari 1947 i Stockholm, var en svensk konstnär och illustratör. Hon är mest känd genom sina illustrationer av julkort. Pappan var kantor och folkskollärare. Vid nio års ålder, år 1863, flyttade familjen ifrån Kalmar till Göteborg. Det var en sorgens dag den 30 November 1863 då Jenny tog förväll av hennes vänner i Kalmar. I Göteborg gick Jenny först skola hos en fru Natt och Dag. Efter det blev hon student på Kjellbergska flickskolan. År 1869 började hon studera vid Göteborgska Musei Rit- och Målarskola. Där blev hon inspirerad av en av hennes lärare, Fredrik Wohlfart, att måla tomtemotiv. Då Jenny 1871 satt och kopierade på Göteborgs konstmuseum uppmärksammades hon av landshövding Albert Ehrensvärd den äldre. Han bjöd henne till Stockholm för att besöka konstutställningar och gå på Nationalmuseum. Albert introducerade också Jenny för professor Cristoffer Boklund på Konstakademin.

 

Den 28 augusti antogs Jenny som elev vid Konstakademin i Stockholm. Hon kom att studera i åtta år vid denna institution. Jenny hade dock svårt ekonomiskt och fick bidra själv till försörjningen. För försörjningen sålde hon prenumerationer av Ny Illustrerad Tidning och medverkade med illustrationer i tidningen. År 1881 kröntes hon med den högsta utmärkelsen då hon fick en Kunglig medalj för historiemålningen Gustav Vasa som barn inför kung Hans. Jenny mottog också ett stipendium som möjliggjorde att hon kunde studera i Paris. I Paris stannade hon mellan 1882 till 1886. Men innan hon åkte till Paris så träffade hon en Daniel Stoopendaal som hon förlovade sig med. Det var förmodligen med blandade känslor som hon flyttade till Paris med. I Paris skrev Jenny in sig vid Academie Colarossi, detta eftersom den franska konstakademin var stängd för kvinnor. År 1884, två år efter inskrivningen, deltog Jenny i Parissalongen med Självporträttet och Från min atelier i Paris. Jenny reste tillfälligt till Stockholm för att förlova sig med Daniel Stoolpendaal och för att mottaga ett stipendium.

Jag fick maten, och sen kände jag att det var ganska mycket folk och ganska rörigt, plus att jag samtidigt hade mycket att hålla ordning på. Så jag åkte ner till spår 4A, där tåget mot Mölndal skulle gå. Tidigare hade jag ringt till mamma, utan svar, men mitt i allt det här ringde hon tillbaka och jag fick säga att jag skulle höra av mig, vilket jag gjorde nerifrån perrongen. Till slut kom tåget, som jag steg på. Men oj, vad mycket folk det var! Alla platser var typ fulla, och jag fick sätta resväskan mellan benen och ryggsäcken på den. Tur att jag hade tagit av mig koftan redan på väg ner till Malmö! Färden gick bra, även om det var ganska trångt!

 

Mölndal var slutstationen för tåget, på grund av ett arbete mellan Mölndal och Göteborgs central. Så där skulle alla av. Jag valde att ställa mig i en väntkur och strax efter så kom Felix fram till mig så att vi kunde gå till bilen. Färden till Stigbergsliden gick fort och när vi kom upp till lägenheten var det skönt att få av sig skor och all packning. Vi satt och tog det lugnt ett tag, innan Micke och Ullie kom hem. Ullie hade nämligen varit med Micke på jobbet, vilket hon brukade vara ganska ofta. Då dröjde det inte länge innan Felix och jag gick till Hemköp för att handla lite som behövdes. Det blev en typ av frallor, surdegspavé kallades det. Dessutom köpte jag pålägg åt mig, lite kolsyrat vatten, läsk och BBQ-chips. Felix handlade lite som vi skulle äta senare.
 Väl tillbaka i lägenheten tog vi det lugnt ett tag innan vi åt fisk och potatismos till middag. Vi spelade lite kort under kvällen, men också lite TV-spel. Då satt jag med mitt Nintendo switch. Men de ville gå och lägga sig redan halv elva, eftersom de hade jobbat under dagen bägge två. De trodde att jag skulle vara trött efter resan, men nej, det var jag faktiskt inte. Jag gjorde mig i ordning i lugn och ro för natten, vilket tog en stund. Då jag var klar gick jag och la mig, i en luftsäng som de hade.

 

Lördagsmorgonen började för mig vid tjugo i sju, eftersom jag redan sovit tillräckligt! Jag tog det lugnt, tills Felix och Micke kom ut. Vi hade frallorna till frukost, innan vi gjorde oss klara för dagen en efter en. Jag hade köpt en grej på Normal, som jag tagit med mig. Det var en grej att vira runt håret, men det var ju inte som en vanlig handduk heller. Nej, det var ju som en luva nästan och så virade man upp det som annars hängde bak. Sedan fäste man det med en knapp. Wow! Så smart och smidigt! Dessutom klädde jag på mig klänningen, som jag impulsköpte några dagar tidigare.
 Felix och jag gick ut på en promenad med Ullie och på vägen pekade Felix ut massa grejer. Det var flera gamla hus där. Vi tog en lång promenad och när vi kom tillbaka hem så åt vi lite lunch, efter att Micke gett sig iväg till stationen. Han skulle åka upp till Malmköping, för att sen vandra tillsammans med sin pappa. Vi åt rester sedan dagen innan, det var gott också idag.

 

Då vi vilat lite skulle vi ut på stan! Tyvärr var det ett spårarbete som pågick nära Stigbergsliden, så vi fick ta ersättningsbuss till Järntorget, för att sedan ta en annan ersättningsbuss bort till Brunnsparken. Så hette alltså hållplatsen där vi steg av. I närheten låg köpcentrumet Nordstan, som vi gick in på. Det fanns massor med butiker, som Åhléns, Lyko, Life, Apoteket med mera. Vi kollade på Lyko efter en typ av schampo och balsam i ett, som min bästa kompis Elinor brukar använda. Men det visade sig att det bara finns via nätet. Typiskt. Men det kanske kunde finnas på Åhléns. Vi kollade där också, men hittade det inte. Därför bestämde jag mig för att kolla det på nätet hemma.
Då vi gått igenom Nordstan så kom vi ut och behövde bara gå en kort bit för att komma till det betydligt mindre köpcentrumet som heter Arkaden. Där fanns till exempel Teknikmagasinet, för att bara ta ett exempel. Överallt fanns ju både butiker som finns i Karlskrona, men också massor av caféer. Men när vi gått igenom Arkaden, vilket gick jättefort, så gick vi ut igen. Felix sa att det var väldigt mycket folk, han såg typ bara huvuden. Vi bestämde oss för att ta en fika för att på en liten paus. Jag kände nämligen att jag började få sämre fokus, så vi tog en paus på caféet Condeco. Jag valde en Pepsi Max bara, eftersom jag bara behövde dricka något. Felix tog äppelpaj och kolsyrat vatten. Det var en härlig stund, vi satt i några sköna fåtöljer och fikade!

 

När vi var klara gick vi faktiskt en sväng på NK, som är en förkortning av Nordiska Kompaniet. Det hade jag inte en aning om innan faktiskt. Det var jättemycket märkesprylar där inne, som såklart var jättedyra. Så efter att ha gått runt och kikat en stund, så gick vi ut. Vi hittade inom kort TGR, eller Flying Tiger som det egentligen heter. I och med att det inte finns i Karlskrona längre, så var det kul att gå och kika där inne! Jag hittade en nackkudde att ha när man ska ta ett bad, men också en fin liten burk att till exempel ha min macka med till jobbet. Men tänk, jag hittar ju så mycket mer på Normal numera!
   Vi vände tillbaka mot Järntorget, vilket var en bit ifrån. Men det var skönt att promenera lite. Då vi kom tillbaka till Stigbergstorget med bussen så gick vi en sväng till Hemköp, eftersom det var några grejer som vi ville köpa. Väl hemma igen så tog vi det lugnt ett tag men började snart fundera över vad vi skulle äta. Jag kollade lite i Foodora, och märkte då att många ställen hade kebab med ris. Så jag valde en, som Felix sa borde vara bra. Så jag tog kebab med ris, medan han tog en pizza, som hette Ostar. Maten kom och det var lika gott som jag trott och förväntat mig. Men vi orkade inte äta upp hela portionen någon av oss, så vi sparade faktiskt det till söndagen.
Under kvällens lopp spelade vi lite kort, men också Nintendo Switch tillsammans. Vi hade lite chips, Felix fick testa BBQ-chipsen och tyckte de var goda. Vid elvatiden gick vi och la oss och kände oss nöjda med dagens alla aktiviteter. Jag trodde att det skulle ta tid att somna, men det gick faktiskt fort.

 

På söndagsmorgonen vaknade jag vid strax efter halv sju, men det berodde ju på att jag kommit i säng så pass tidigt kvällen innan. Då dröjde det bara en stund innan Felix och Ullie kom ut och vi hade frukost, resten av frallorna. Vi gjorde oss klara för dagen och jag kollade över, så att det mesta av mina grejer var nerpackade. Vi hade redan kvällen innan pratat om att åka ut till Frölunda Torg med bilen, så när vi var klara tog vi en promenad med Ullie, där vi också stannade till vid ett ställe. Felix tog en bild på mig och Ullie. Vi lämnade henne i lägenheten och åkte iväg. Vi gick runt och kikade lite och på Lagerhaus köpte jag faktiskt en lite annorlunda isbitsform. Man fyller liksom upp den uppifrån. Dessutom så passerade vi M Store, som säljer ganska mycket Apple-produkter. Jag hade av misstag köpt ett fodral till en AirTag på Dollarstore i Ronneby en gång, och därför funderat på att skaffa en sådan. Så jag kikade runt lite precis när vi kommit till Frölunda Torg, men kände att jag ville fundera lite när vi gick runt. Det fanns ju Flying Tiger där också, men där hittade jag ingenting tyvärr. Jag köpte med mig en Subway-macka att ha på hemfärden, plus att vi tog en sväng på Hemköp, som också fanns där. Detta eftersom jag ville köpa lite drycker för min hemresa.

 

Vi avslutade vår tur på Frölunda Torg med att jag faktiskt köpte en AirTag. Jag kände för att unna mig det och kände mig nöjd och glad. När vi kom hem till Felix och Mickes lägenhet igen så plockade jag i ordning det sista medan han värmde på resterna från gårdagens middag. När vi ätit tog vi det lugnt ett tag innan det var dags att bege sig till Mölndal för att jag skulle ta tåget hem. När vi skulle gå blev jag så sorgsen, när jag skulle säga hej då till Ullie. Hon är ju så himla mysig och fin tycker jag!
 Tåget stod inne när vi kom fram till stationen, men när vi skulle skiljas åt blev jag ledsen av saknad redan då. Fy fan vad jobbigt! Tåget gick när jag slutligen hittat en plats. Vagnen som jag först steg in i var ganska full, så jag steg av och gick till nästa. Där hittade jag en sittplats och vi åkte iväg. Men när jag steg av tåget i Malmö för ett byte på cirka 35 minuter, så fick jag en notis om att det var inställt och att man skulle ta nästa avgång! Vilken otur! Så det blev en och en halv timme istället! Jag gick runt lite, och så köpte jag en dricka på Pressbyrån. När jag gick runt så hade jag inte en tanke på det heller. Men en grej som var annorlunda mot när jag var där ganska ofta för elva år sedan, är att det numera finns en Coop-butik där! Det visste inte jag förrän nu!

 

Till slut kunde jag stiga på tåget till Karlskrona och fick sittplats. Men i Hässleholm ropades det ut i högtalaren att om man hörde det meddelandet, så satt man i ett tågset som skulle kopplas av. Jaha, få med alla grejer och byta. Så kom jag in i nästa tågset, som var proppfullt! Det var alltså massa människor som stod upp i gångarna! Jag fick sedan koll på att det var två tredjedelar av tåget som hade kopplats av. Nu var det alltså bara ett tågset istället för tre. Inte lustigt då att det blev trångt.
I Bromölla fick jag slutligen sittplats. Den hade jag tills vi kom in till Karlskrona. Jag var där totalt en timme och elva minuter senare än vad som var planen. Så jag tog bussen strax efter halv elva och var väl i min lägenhet vid elva. Jag tog bara upp det nödvändigaste och började skriva lite på texten för att minnas, innan jag gick och la mig strax efter tolv.

 

Ja, det här var ju om hela helgen. Först kändes det ju jobbigt att åka, men sen kändes det faktiskt bättre. En helg är nog ganska lagom, och det ska inte vara allt för många runt mig. Det var så bra att det bara var Felix och jag som var ute på grejer, för då fick jag liksom rätt fokus! Så jag vill tacka Felix för bra ledsagning, bra upplevelser och en underbar helg. Jag vill tacka Ullie, den fina taxen, för mys och härliga små promenader. Och jag vill ändå tacka Micke, för att det var så mysigt på fredagskvällen och lördagsmorgonen! Tack till alla, helt enkelt!

• Det finns cirka 340 myndigheter i Sverige?
• Det får plats 57,5 Sverige:n i Afrika?
• Äpple, päron, hallon, plommon, persika, körsbär, och slånbär alla tillhör familjen rosväxter?
• Det finns fler än 7500 äppelsorter?
• Fotoner har noll i laddning och massa men ett i spinn?
• Varvet i Karlskrona har byggt cirka 500 fartyg sedan det först grundades år 1680?
• Björnmården luktar popcorn?
• Schönbrunns djurpark (Wien, Österrike) har varit öppen i 271 år?
• Kryptozoologi är studien av arter som saknar vetenskapligt belägg för att finnas?
• Det krävs ungefär tio liter mjölk för att skapa ett kilo hårdost?
• Det finns cirka 3,2 hönor per person?
• Morötter ursprungligen var lila?
• Världens långsammaste musikuppträddande (av As Slow as Possible för orgel) började år 2001 och kommer att sluta år 2640?
• Världens största skalenliga modell av solsystemet, SSS (Sweden Solar System), utnyttjar Avicii Arena som modell för solen?
• Omkring 60% av världens kakao kommer från Elfenbenskusten och Ghana?
• Lemurer har två tungor?
• 7-Up hade litium i receptet tills 1950-talet?
• Cirka 45% av all e-post är spam?

Kronan var ett regalskepp vilket är en klassifikation som användes för flottans största skepp under stormaktstiden. Skeppet byggdes på Skeppsholmen i Stockholm och sjösattes 31 juli 1668. Skeppet kom att tjänstgöra endast i några år då det förliste 1 juni 1676 vid Ölands södra udde i ett slag mot en dansk och nederländsk flotta. Kapten på Kronan var Lorentz Creutz som också dog vid förlisningen. I augusti 1667 bestämdes det att fartyget skulle heta Kronan eftersom ett äldre fartyg med det namnet hade utrangerats. Varven på Skeppsholmen i Stockholm och på Boön i Bodekull i Karlshamn var de två största varven i riket vid denna tid.
 Kronan byggdes på Skeppsholmen med start 1665. Mellan åren 1662 till 1671 sjösattes det elva skepp som var större än det kända Vasa. På denna tid så hade Nederländerna fler men mindre skepp än vad engelsmännen hade. Detta spelade ofta till engelsmännens fördel i krigföringen. De nederländska fartygen var ofta byggda mer grundgående med en mer U-formad skrovprofil än de engelska som hade en skarpare mer V-formad skrovprofil. Det gjorde att de engelska fartygen kunde gå högre upp mot vinden med bibehållen kurs. Det underlättade också för de engelska fartygen att manövrera med ett tyngre artilleri under seglationen.

 

Han satte sig tvärt upp. Han tyckte han se ett par ben i ett hörn. Han spärrade upp ögonen. Han såg hur benen sakta började röra på sig. De klev fram ur skuggan. En liten flicka klev fram, han blev så rädd så han blev stel. Hon såg transparent ut men tydlig. Han kunde urskilja ansiktet som var helt blått och svullet som det legat i vatten. Hon var klädd i en gammaldags klänning som var helt dyngsur. Skepnaden gick mycket sakta fram till sängkanten. När skepnaden stod bredvid honom så lyckades han få ur sig vem är du? Han fick inget svar skepnaden log tillbaka och neg innan den försvann i tomma intet. Han kunde inte fatta vad han upplevt. Så han satte sig upp vid sängkanten och nöp sig själv så hårt så det blödde. Han klev upp då han tyckte han kände något vått. Han bara gapade då han tänt. Han kunde se blöta fotspår från två små fötter leda upp till där skepnaden stod. Det här kunde inte varit hans inbillning förstod han nu. Han såg ett blinkande ljus bredvid kläderna som han tittade bakåt såg han att datorn var på. Märkligt tyckte han då han var säker på att han stängt av. Han lyfte upp den för att stänga av. Då fick han se en ny fil. Nyfiket öppnade han den.

 

Det var en bildfil. Han öppnade den och såg att den togs från bredvid kläderna. Han kunde se sig själv och sängen. Han kände en kyla längst ryggraden då han tyckte sig en mänsklig form som liknade ett barn vid sängänden. Han började skaka. Han kände sig så vilsen så han la upp bilden på facebook med titeln, detta är inget skämt vad ska jag göra!? Han skickade den även till sina föräldrar. Han gick fram till dörren för att kolla om den var ordentligt låst vilket den var. Han torkade av fötterna och lade sig ner igen för att försöka sova. Trots att han var vettskrämd så lyckades han faktiskt somna. Han kände ett visst lugn när han drog över täcket. Han vaknade nästa dag. Han gäspade och undrade vad klockan var. Så han tittade på fickuret efter en stunds letande hittade han den. Den var sent på eftermiddagen. Han steg upp och klädde på sig vilket inte var det lättaste då han inte var så van vid sådana här kläder. Det var nu den 11:e april. Han ville verkligen se replikan av Marconi rummet. Fast var det var visste han inte. Så han funderade på hur han skulle hitta det som han vankade av och an. Han förstod att det inte kunde vara hans inbillning längre. När han gick hörde han ett plingande från rummet. Som han tittade såg han att det var datorn. Han tog upp den och såg att hans föräldrar ringde. Som han tog emot samtalet så visade hans pappa upp en bild. Den var sådan där gråvit . Det var en bild på ett barn i gammaldags klänning. Barnet var otäckt lik det han såg natten innan. Såg barnet ut så här ? frågade pappan. Peter kritvit i ansiktet, kunde bara nicka. Var hittade du det fotot? Frågade Peter, det har jag aldrig sett förut. När jag såg bilden du skickade så kom jag att tänka på det fotot sa Pappan. Din mormor visade det en gång för mig när jag var liten. När du skickade bilden så letade jag fram fotot bland hennes saker. Vem är bilden på? Frågade Peter. Det är på din mormors-mormors syster. Det var hon som dog 1912. Då var det henne som besökte mig igår. Ja det tror jag också sa pappan. Han tittade på en liten textremsa i hörnet. Margareta-Elizabeth Andersson tionde maj 1912. Han fick seriöst kalla kårar. Fast han lugnade sig och tänkte att andarna säkert inte ville illa. Han gick ut för att hitta replikan av Marconi-rummen.

 

Han fick till slut fråga en kille i personalen han stötte på i korridoren. Han frågade killen var Marconi-rummen låg. Killen guidade honom till övre båtdäcket. Till slut stod han utanför rummen. Fast det var ett gult rep vid tröskeln. En guide förklarade att folk hade vandaliserat replikan innan. Att höra det gjorde honom oerhört arg. Guiden förklarade att telegrafisterna Harold Bride och Jack Phillips hade fått stränga instruktioner att låta bli utrustningen om den bröts ner. De skulle vänta på en Marconi-ingenjör på land för att laga det. Hade Bride och Phillips inte spenderat hela natten innan förlisningen till att laga det så hade de inte kunnat nå Carpathia som kom till passagernas räddning. Jack Phillips överlevde inte den natten. Peter slog en blick på de stilla träfigurerna som föreställde operatörerna. Han undrade om de förstod att de var med att rädda 700 människor.
Som han begrundade figurerna kände han en kall hand på axeln. Som han tittade såg han två män stå bredvid honom. De avgav en konstig atmosfär som att de inte riktigt hade där att göra. De tittade mot figurerna med nyfikna blickar. En av dem sa tyst, såg vi verkligen ut så? De vände sig mot Peter och tackade honom och sedan försvann. Han vände sig till guiden. Såg du männen bredvid mig? Vilka män? Sa guiden. Han ställde en fråga han visste svaret på vilket kändes märkligt.

 

Det var nu den 11:e april. Precis vid midnatt så skulle de passera vraket. Han hade i stort sett gjort allt han velat på skeppet. Han gick tillbaka till sin hytt för att leta fram blombuketten . Han lade den på sängen för att ha den redo. Han gick ner till skeppets frisör för att klippa sig. Han ville se respektabel ut. För de skulle hålla en minnesceremoni för offren som skulle börja två timmar innan midnatt. Vid klockan 10 så var han på plats på däck. Personalen sa vi tillägnar detta skepp till dem som trodde de var på väg till ett bättre liv. Så läste de upp namnen på alla 1496 personer som dog. De var färdiga vid midnattsslaget. Han tog sig sorgset fram till relingen. Han kastade buketten i vattnet. Vad gör väl en blomma egentligen? När han tittade ner på vattnet så kände han en kall hand på axeln igen. Han tittade och såg alla de transparenta personerna han träffat på. Edvard Smith, Jack Phillips, Harold Bride och Margareta. Smith sa, tack för att du minns oss men en blomma är ingenting. Om du vill visa respekt för oss så ber vi dig att försvara dem som inte kan försvara sig själv vare sig levande eller död precis som du försvarat oss. Snälla lär andra att göra som du. Med tårar lade Peter handen på Smiths, jag ska. Andarna log mot honom och försvann sedan upp till himlen. Han gick sedan ut i livet och gjorde sitt bästa för att hålla löftet om att försvara dem som inte kan försvara sig själv och lära andra att göra likadant.

Röken är tjock, ögonen svider och de börjar bli svårt att andas. Truls leder hästen igenom den övertända gården, halvt springande och hostade. Det sitter en gammal tant med sin man över knäna på hästen, båda är svårt skadade och behöver hjälp så fort som möjligt. ‘Jag ser inte ett smack! Hoppas vi kommer ut ur det här levande!’. Truls vågar inte säga något högt men hans tankar skriker inuti huvudet. Svagt kunde gruppen höra ett hundskall som blev allt starkare, hästen känner direkt igen skallen och börja leda Truls emot ljudet. Som ett spöke har Lolo kommit upp på motsatt sida av Truls så att han nu hade ett djur på vardera sida som ledde honom igenom den tjocka varma röken.

 

Både Truls och Molly hade svårt med andningen och de sökte sig så nära marken som det gick för att få renare luft. Vinden hade inte varit på deras sida alls och efter många hårda vindar hade den piskat på elden så att den nu var gruppen hack i häl. När Joar väl såg siluetten av sin far mot lågorna kände han hur vinden vände mot honom och paniken steg. Taro skällde på avstånd och signalerade sin ankomst. Med lättnad såg han sin båge och hans koger fyllt med pilarna han med mycket möda gjort helt själv. Han surrade av hunden och skickade tillbaka honom mot lägret och satte sedan av mot sin far, mot de heta lågorna.

 

‘Jag måste hjälpa Truls och sen måste vi fly! Tuva, du måste skydda mor och namnlös! Jag tror på dig!’ tänkte Joar och skickade sina tankar efter Taro mot sin syster. Han ökade takten och sprang så fort som hans ben klarade av med ett hjärtat fullt av oro och desperation.
 Tuva såg på sin mors rygg och oron växte i kroppen. Idun svängde häftigt runt och såg direkt i Tuvas ögon, “Vi måste härifrån!!” skrek hon samtidigt som hon snubblande tog sig ner för slänten som omringade lägret med bäcken på motsatt sida. Hon kunde riktigt känna hur blodet rann ur hennes ansikte när hon såg rök pelaren som steg från platsen där hennes mor just stått.

 

Tuva’s händer började skaka och hon såg ner på dem, knöt dem hårt och skakade på huvudet för att rensa huvudet. Dottern började nynnade en vaggvisan hennes mor alltid sjöng när hon var liten, sången gjorde henne lugn och fick henne alltid att känna sig trygg men också självsäker och stark. Inuti Tuva’s sinne började ett universum av varm energi runt som hon koncentrerade sig på. För att försöka lyssna med sitt sinne så långt hon kunde mot Joar mot sin far.
 Idun såg genom hennes ögonlock att det började lysa som om stjärnor tändes och fick Tuva att lysa inifrån. När hon vände upp ansiktet mot sin mor lös ljuset starkt och pulserande som hjärtslag, guldbitarna i hennes bruna öga pulserade i en varm glittrande röd guldnyans och Idun visste vad detta innebar. Tuva såg mellan sin mor och platsen där rökpelaren nu blivit större utan att sluta nynna. “Jag älskar dig, mitt barn gör ditt bästa, jag vet att du klarar detta. Jag ska försöka få alla våra saker till den djupaste delen i bäcken, sen måste vi fly med flickan!”.
 Hon avslutade orden med att pussa sin dotter i pannan och en ensam tår föll ner i Tuvas hår, sedan skyndade hon bort mot vagnen. Först selade hon de hundar som fortfarande var fast i vagnen och med hundarnas hjälp fick hon ut pulkan i vattnet och till hennes glädje höll den sig flytande. Sedan kopplade hon bort de blöta hundarna och surrade deras linor på vagnens stöttar för att få hjälp att dra ner även den i vattnet i hopp om att vattnet skulle skydda mot lågorna.

 

Guldet i Tuva’s ena öga började glöda av ljus samtidigt som hon började gunga i takt till melodin som hon nu börjat sjunga högre. Modern såg mot henne och såg på avstånd att hon koncentrerade sig så hårt att det såg ut som om hon svävade ett par tum från marken och håret hade rest sig från hennes axlar av kraften som ångade ur varenda por på huden.
Syskonens krafter skrämde ovetande men Idun hade uppfostrat sina barn att använda sina krafter för att göra gott och litade på dem med sitt liv. Detta gjorde dock inte moderns känslor att beskydda sina älskade små var mindre.
 Hon sprang runt och sträckte sig upp i vagnen för att lyfta ner flickan men tvärstannade, flickan satt upp och stirrade på Tuva med stora ögon.
“Du är vaken”, stammade Idun. Flickan nickade långsamt utan att släppa Tuva med blicken. Idun skakade lätt på axlarna och sträckte sig efter henne igen, “Kom, vi måste fly från infernot. Det är på väg hit!” Idun’s panik fick flickan att vända sig mot henne och lutade sig mot de utsträckta armar. Hon slog sina smala armar runt Iduns hals när hon väl landat i hennes famn. Idun strök en hand över hennes korpsvarta hår och viskade i flickans öra, “Kan du inte stå så bär jag dig, men jag måste lossa hundarna så de kan fly med oss. Kan du stå?” Försiktigt försökte hon sätta ner flickan på sandbanken bredvid Tuva men hennes ben var svaga och hon föll till marken. Tuva sneglade igenom ögonfransarna och sträckte ut en hand mot flickan för att ge henne trygghet i det rådande kaoset.

 

Flickan såg storögt först på hennes ögon och sen ner längs armen vidare till hennes utsträckta hand innan hon tog den i sin egen. Innan deras hud snuddade vid varandra bildades det en grön energi gnista med ett lätt sprakande ljud. Idun hoppade till av både ljudet och den gröna färgen som nu lös från flickans smaragd öga. Hon hade trott båda ögonen var lika färgade men nu när det ena lös som om solen fanns bakom syntes det att de andra ögat var mer mossgrön i färgen med ljusgröna flagor som Tuvas guldskimmer.
 Flickans beröring fick Tuva att slå upp ögonen i chock och stirrade på flickan. Energiflödet som for från flickan blandades med hennes egen. ‘Så här starkt hade jag aldrig känt energin de vuxna kallar Ernangy inte heller hade den varit så följsam med min vilja, vem är du egentligen?’ Tuvas tankar avbröts när hon såg de gröna ögonen. Flickan höll koncentrerat blicken fast på Tuva utan att blinka, sen viskade hon med både röst och tankar “Var inte rädd, låt mig hjälpa dig och sjung högt och låt din sång leda till tryggheten”. Tuva gapade men nickade sedan tog ett djup andetag började hon sjunga högt och hennes röst var en gåva från gudarna. Så vacker och mjuk men ändå så kraftfull.

 

Idun hade nu försiktigt tagit sig närmare flickorna. Hon kunde knappt tro sina ögon, hon såg flödet av energi vidga och nu omslöt de båda flickorna vars ögon glödde. Hon tappade nästan hakan när hon såg en slinga av Tuvas sång leta sig fram mot Truls och gruppen ute på ängen.
“Du leder alla hit, är det verkligen klokt?” orden var knappt hörbara i Iduns torra strupe men flickan flyttade sin blick från Tuva och såg henne rakt i ögonen och en röst hördes inuti hennes huvud, flickans röst.
 ‘Var inte rädd, jag och Tuva skydda oss från faran’. Utan att flickan rört läpparna hade flickan berört hennes sinne och talat, Idun kände igen beröringen mot hennes sinne så väl att hennes ögon blev blanka och på samma sätt svarade hon. ‘Du är en Erryer ett barn född i strålen precis som mina barn, hon pausade, jag ska lita på dig du namnlösa, barn från gudarna’. Flickan blinkade som svar och fäste återigen blicken på Tuva som nu hjälpte henne till stående, hon la sin arm runt Tuvas nacke och axlar som stöd.

 

Röken som blåste över dem var varm och tjock , en av hundarna hostade till och flickan sinne vidrörde Iduns,’ kom närmare oss vi kan göra det lättare att andas’ Idun gjorde som hon sagt och skulle precis kalla på hundarna när hon förvånat såg att de redan smugit så nära flickan att de alla vidrörde henne med någon del av kroppen. Tuva tog sin mors hand utan att varken sluta sjunga eller släppa blicken från platsen där hennes bror försvunnit.
 Plötsligt snubblade en asksotig Lolo ner för slänten flämtande och svedd i pälsen, Idun rusade fram för att dra ner honom i vattnet men från ingenstans hörde hon tunga stapplande steg och såg hästen Molly försöka ta sig ner och Idun kasta sig med Lolo i famnen ur vägen för att inte bli nedtrampade. “Flickorna, ta er närmare flickorna!!! Hon skrek men hennes röst hördes knappt bland sång, trampande fötter och vrålet från den härjande elden. Idun kände en sinnes beröring och skrek ut med sitt eget, ‘ Joar, jag ser inte Joar någonstans’! Svaret som kom var inga ord utan känslor, Tuvas känslor och de var oroliga.

 

Genom dotterns känslor förstod hon att alla fortfarande var för långt ifrån den trygga barriären de lyckats bilda av deras gemensamma Ernangy och Idun började fösa gruppen närmare tryggheten. Hon föll sedan på knä och slog armarna runt sin man som låg framför fötterna på Tuva, tårarna som runnit hade gjort fåror i hennes ner sotade ansikte när hon så på flickan och bad med både röst och sinne “O du namnlösa, stråle barn, hjälp min son, rädda Joar jag hittar honom ingenstans bland de andra!”.
 Med både röst och sinne som vidrörde allt levande sa flickan” Vi sökte, vi fann och vi skyddar Joar men om livet finns kvar kan jag inte säga då elden är för stark men till mig talar Lolo som såg honom falla och kände att livet fortfarande fanns hos honom.” Alla såg på henne djur som människa och alla var likväl imponerade som rädda.
 “Håll ut Joar, släpp inte livet. Vi är snart tillsammans igen.” Tårarna strömmade ner för hennes kinder medan hon såg elden förvandla träden vid kanten av gläntan till aska men den stannade åtminstone där då släntens gräs bara böjde sig av kraften men förblev gröna.

 

Ute på ängen låg Joar med ansiktet mot marken med armarna över huvudet som för att skydda sig från de heta lågorna, “Tack vare Tuva så kom far i säkerhet, jag hörde henne, följde hennes röst men jag föll och foten gör så ont att jag inte kan resa mig.” Joars röst var sprucken och hes av tårar och rök, han hostade häftigt, kämpande för att få luft. ‘Rädda mig snälla, jag vill inte dö!’.
 Plötsligt kändes det inte längre som om huden skulle smälta av värme, förvånat såg han försiktigt upp och fick se ett grön ljus som var blandat med Tuvas guld sken och en beröring mot sitt sinne från någon han inte kände igen. Beröringen tog sig igenom hans försvar och en viskning flöt in i hans sinne, ‘vi fann dig, vi hjälper dig, Joar månens son, du måste leva.’ Innan han hört alla ord förlorade Joar medvetandet.

 

Flickan som var den som vidrört hans sinne kunde inte avgöra om han andades men litade på sin vän från djurriket och för första gången sen hon vaknade var hon säker på något, hon ville rädda pojken som räddat henne, ‘Nej jag SKA rädda honom’ tänkte hon. Med den tanken släppte flickan Tuvas hand och la full koncentration mot de håll som Joar befann sig, Tuva såg på flickan fortfarande sjungande, när hon började sväva en liten bit över marken.
Hennes hår stod rakt ut och bildade en svart gloria kring hennes bleka ansikte och Tuva kände att flickans Ernangy i blev mer påtaglig.
 Ljuset från flickans glödande öga var nu så stark att det såg ut solen genom en äkta smaragd. De närvarade såg att även flickans andra öga nu hade börjat ge ifrån sig att ljus som hela tiden ökade i styrka men färgen som börjat skina var inte grönt som hon trott. Det var inte bara en färg utan alla färger, hela universums alla färger, färger ingen trodde fanns. En skyddande barriär hade bildats runt allt i gläntan men en slinga tog sig ut genom Tuvas sång ut på ängen och Tuva förstod att flickan kämpade för att göra en liknande barriär åt hennes bror.

 

‘Jag hoppas att vi klarar detta, elden är så stark men du namnlösa verkar vara starkare än någon annan Erryer jag sett.’ Idun såg på Tuva precis som om hon hört vad hon precis tänkt, så kände hon en bekant beröring i sitt sinne, hon tillät beröringen komma närmre och hennes mor talade utan att röra på läpparna, ‘ Du måste tro mitt älskade barn. Tro på era krafter, tro på flickan som gör allt för att skydda oss. Hjälp henne med din egen Ernangy, skydda Joar och hjälp oss alla att överleva! Du, min vackra dotter är starkare än du kan tro, du klarar detta.’ Moderns beröring chockade Tuva men hon reste sig, tog flickans hand och började sjunga på ett språk hon inte visste att hon kunde.
 Flickan tog tag i Tuva och med gemensamma krafter höll de uppe de barriärer som höll elden på avstånd. ‘Sluta inte andas vad du än gör, du blåögda ge inte upp.’ Flickans tankar och starka känslor skickades ut till alla i närheten, även till Joar hoppades hon. Ingen visste säkert om han fortfarande levde men hon tänkte inte heller ge upp att kämpa. För att livet fortfarande skulle behållas på jorden, för familjen, djuren men framförallt kämpade flickan för pojken som räddade
hennes liv.

fortsättning i nästa nr...

 

Pappa och Mamma såg att deras dotter sov. Han visade bilderna och sa att knäskålen knäcktes så en stor bit av den slogs loss. Han visade bilderna. De hörde att Mikaela vaknat trots kirurgens ansträngning att vara tyst. För att inte göra henne orolig sa kirurgen att de bara skulle laga hennes ben imorgon. Han sa till dem att hon inte fick äta eller dricka. Varför då frågade de. Det kan göra att hon blir illamående av narkosen. Kirurgen sa att proceduren börjar imorgon kl 10. Jag rekommenderar att ni försöker sova. Efter dagens dramatik så var det inte svårt. De väcktes kl 9 dagen därpå. De möttes av kirurgen och några sköterskor. Sömndrucket så uppfattade alla att de skulle förbereda sig nu. Nu? sa John. Ja schemat ändrades så vi gör det nu. Mikaela fylldes av skräck när hon förstod hur operationen gick till. Jag ser att du är orolig sa en av sköterskorna. Men den här operationen är helt ofarlig. Med det sagt så rullade dem iväg med sängen. Hon tröstade sig med tanken att de hade åratal av träning och utbildning. Men tanken att de skulle söva henne och skära upp var ändå skräckinjagande. Färden till operationssalen som ändå inte riktigt vaknat till liv kändes oändlig. Som de till slut nått kirurgavdelningen slogs de över hur många som var i rummet. Hon tyckte det såg ut som en film. När hon lades på bordet under en stor lampa så skakade hon av rädsla. Men hon somnade snabbt då en konstig mask fördes över ansiktet och allt slocknade. Det kändes som att hon bara hann blunda innan hon låg på uppvaket dock.

 

Hon möttes av sina föräldrars ansikten stirrande på henne. Hur mår du frågade pappa? Är det över, frågade hon bara? Operationen är över sa han. Hon kände en stickande känsla. Hon tittade mot benet. Hon blev lite rädd då det var täckt av stygn. Hon försökte röra på det. En sköterska komma springandes för att stoppa henne. Hon sa att det var för tidigt att röra på det. Hon förstod att hon hade en jobbig tid framför sig. Men det otäcka var bakom henne. Hennes föräldrar tog skift att passa upp henne, då någon var tvungen att passa Leo och Spencer. Men under en veckas tid hade hon en slav åtminstone. Hon upptäckte sin kärlek för varma ostmackor och De tre musketörerna med Charlie Sheen. De närmast dagarna var hon tvungen att gå med ett speciellt bord och sitta i rullstol. Men ett bekymmer var att hon hade ytterst svårt att kissa pga narkosen. Det ledde till en pinsam händelse. Vid ett lyckat försök så fick hon hjälp av några sköterskor. Hon kunde inte komma ihåg vad någon av dem sa. Bara någon av dem drog ett skämt som hon skrattade åt. Då gick fan kisset igång med råge så det flög runt och träffade allt utom där det skulle. Något det träffade var en sköterskorna. Det gjorde både Mikaela och hennes far mycket rädda för hennes reaktion. Dock skrattade sköterskan bara åt det. Det ledde till mer skratt från alla så blåsan tömdes väldigt snabbt.

 

Den veckan på sjukhuset fylldes faktiskt med nöje. Så det var ändå lite med tungt hjärta som hon väntade på sjuktransporten nästa måndag. Men hon kände sig ändå glad att äntligen få vara hemma. Som hon och pappa kom hem så möttes dem av Sara och Leo i dörren. De frågade alla hur hon mådde. Bra, sa hon, fast jag är väldigt trött. Hennes föräldrar hjälpte henne i säng. När hon låg där så frågade hon var Spencer var. Men hon behövde inte undra länge då hon blivit ombäddad så kom han. Fast han bar på ett enormt hundben som han helt klart hade problem med att bära. Men med synlig ansträngning så drog han det till hennes sängkant. Han böjde sig försiktigt upp till sängkanten och slickade hennes ansikte med en viftande svans. Mikaela frågade om benet. Sara sa efter hans insats så förtjänade han en belöning så vi beställde det största hundbenet vi kunde hitta. Hon kände att det var deprimerande att hon inte skulle kunna använda mopeden på minst ett halvår. Men hon fann en tröst i Spencer som aldrig lämnade hennes sida.

 

För att hon skulle ha något att titta på så flyttade de in den stora TV:n från vardagsrummet. Familjen skapade ett konto på Disney plus åt henne. Något som förvånade var att The Walking dead fanns där. Hennes favorit karaktär blev snabbt Daryl Dixon. Hon tyckte att Norman Reedus spelade honom väl. Hon tyckte att hans karaktär skrevs väl. Hon tyckte att han började i serien som en otrevlig och självisk redneck. Hon tyckte att han började med mycket negativa åsikter om svarta och asiater. Men lär sig snabbt att tycka om en asiat (Glen´) och en svart(Teodor Douglas Smeknamn T dog). Han är med och räddar då han blivit kidnappad av andra överlevare. T dogs liv räddar han två gånger på samma dag. Första genom att gömma honom från Vandrare (Zombier) . Sen skär han sig på en bildörr och får livshotande blodförgiftning. Men när Daryl får reda på det så ger han honom stark penicillin som räddar hans liv.
 En annan serie som lyste upp var The Mandalorian. I star wars världen ska en gunslinger uppfostra en bebis. Dagarna gick ändå förbi rätt långsamt. Det fanns inte mycket att göra då hon var rullstolsbunden.

fortsättning i nästa nr..

Jacob vaknar av en blöt nos som trycks mot hans ansikte lite lätt. Han tvärvaknar och är nära att skrika till men sen kommer han i håg vad som hände dagen innan. Djuret verkar ivrigt och Jacob går upp. Han misstänker att djuret behöver göra ifrån sig och han tar på sig lite kläder och går bort mot ytterdörren. Djuret följer med hela vägen och verkar hur glad och uppspelt som helst. De åker ner till nedre plan och går bort mot gräsplätten. Jodå, djuret gör sina behov och Jacob slänger det i den lilla soptunnan som musen från i går ligger.
 De åker upp igen och Jacob hör sin telefonsignal då han kommer upp. Men det är bara väckningslarmet som gått i gång. Jacob har det alltid på så han vet när han ska gå upp.
Jacob går ut i köket och sätter på kokplattan och lägger i två ägg. Han startar även kaffebryggaren. Djuret följer nyfiket vad som händer och verkar mycket intresserad av äggen i kastrullen. Jacob tar även fram två mackor som han lägger skinka på. Slutligen häller han upp ett glas med apelsinjuice. Djuret nosar på golvet och är allmänt nyfiken på vad som händer.
 Jacob äter sin frukost medan djuret sitter på golvet och kikar på honom. Ibland kuttrar djuret till men är mest tyst. Efter frukosten sätter Jacob sin kopp och lite annat i diskhon. Sedan byter han till sina poliskläder.

 

Han står och funderar en stund hur han ska göra med djuret och väljer att ta med det till polisstationen. Men först så vill kanske djuret äta. Jacob tar med sig djuret, dagens mat och några övriga saker han behöver till jobbet och åker ned till nedre plan och går bort mot gräsplätten. Djuret springer omkring lite på plätten men stannar sedan upp och lyssnar mot ett buskage i närheten. Djuret smyger mot buskaget långsamt men plötsligt får det fart och rusar rakt mot något. Något piper till högt och Jacob ser att djuret verkar ha fångat en råtta. Den är större än musen i går.
 Djuret suger blodet ur råttan och lämnar den liggande där på marken. Jacob tar på sig plasthandskar och tar upp råttan. Han slänger den i soptunnan.
 Jacob tar upp sin mobil från fickan och ringer en bekant som bor i närheten. Han förklarar att hans egen bil är på verkstad och undrar om den bekante kan köra honom till jobbet. Kompisen svarar att det är ok och så går Jacob och djuret bort dit kompisen ska hämta dem. De behöver inte vänta länge. Kompisen kör Jacob och djuret till polisstationen och släpper av dem där. Kompisen tittar under färden nyfiket på djuret men håller ändå bra koll på trafiken. Det är inte så mycket trafik och det blir inga förseningar.

 

Jacob går in på sitt rum efter att ha hälsat på några medarbetare. Några av tjejerna i receptionen blir nyfikna när de ser djuret men säger ingenting. Jacob presenterar djuret dock snabbt under första kafferasten. Djuret är på Jacobs kontor och ligger där på golvet och vaktar medan Jacob jobbar med att skriva på datorn och andra saker.
 Några gånger under dagen gör djuret något kurrande ljud men är annars mest tyst. Jacob äter inte ute i dag eftersom många restauranger har djurförbud och han vill inte lämna djuret ensam i sitt arbetsrum. När Jacob är i stort sett färdig med dagens uppgifter så söker han på internet om vad djuret han hittat kan vara för något. Det enda som stämmer någorlunda väl in på beskrivningen är ett mystiskt djur som setts mest i Puerto Rico och Mexico och som heter Chupacabra. De dricker blod mest från getter. Jacob sitter och funderar en stund. Var det inte så att någon rapporterar just det att något druckit blod från några getter på barnens gård?
 Jacob kollar på sin jobbdator och får upp anmälningen. Det var inte Jacob som tog emot anmälningen men den finns i registret. Det står att djurskötarna en fredagsmorgon upptäcker att några getter mår riktigt dåligt. Veterinär tillkallas och denna upptäcker då att just de getterna har väldigt lite blod i kroppen. Det upptäckts efter en stund märken på getternas rygg. Något verkar ha gjort några hål där och helt enkelt sugit blodet. Hålen påminner om hur det skulle se ut om vampyrer fanns. Djuren är i så dåligt skick att de avlivas senare under dagen.

 

Jacob tittar på orden på skärmen och bort mot djuret som ligger på golvet. Inte kan det vara den här lilla som har gjort detta, tänker han. Nej, det måste ha varit ett vuxet djur i så fall. Kanske det som han körde på när han körde hem.
 Det som är mest märkligt med det hela är såklart hur det kommer sig att ett djur som finns i Puerto Rico och Mexico plötsligt är här i Sverige och som dessutom har en eller flera ungar. Hur kom djuret hit i så fall? Blivit insmugglat på något sätt? Hur länge bodde det i gruvan?
 Det finns så många frågor men så få svar och Jacob blir frustrerad och drar till i sitt hår och gör ett litet ljud. Djuret tittar upp på honom med nyfikna ögon och lägger huvudet på sned som hundar gör ibland. Jacob ler lite mor djuret. Det är inte djurets fel att han är frustrerad.
 Jacob får ett SMS om att bilen är lagad och kan hämtas vid lämpligt tillfälle. Han bestämmer sig för att hämta bilen i dag. Resten av dagen går fort. Jacob går på buss 3 som går mot Hässlegården. Han hoppar av vid Gullberna för det är närmast där han ska hämta sin bil.

 

Hämtningen av bilen går perfekt och snart kör Jacob hemåt. Djuret sitter i sätet bredvid och är nyfiken på allt som rör sig där ute. Väl hemma så fixar Jacob lite kvällsmat. Eftersom det är fredag så tar han sig en god öl till maten. Senare på kvällen åker Jacob ner till nederplan och går bort till gräsplätten med djuret. Den lyckas återigen jaga mat. Denna gången är det två möss som får sätta livet till.
 Jacob går och lägger sig nästan vid midnatt. I morgon ska han hälsa på en kompis.

 

Jacob vaknar vid 8-tiden och känner sig helt utvilad. Djuret gör ett ljud ute i hallen och Jacob går bort dit. Djuret står redo vid dörren. De åker ner och djuret gör sina behov. När de kommit upp igen så fixar Jacob lite frukost. När frukosten är klar åker de ner och går ut vid gräsplätten. Djuret fångar en mus och en råtta och suger blodet ur dem.
 Jacob och djuret går bort till bilen. Jacob kör till sin kompis. Det tar ett tag för kompisen bor nästan vid Västra Stensjö som ligger nära Alljungen. Kompisen bor i ett stort hus med flera närliggande mindre hus där det finns olika djur. Det finns grisar, hästar, några kor, höns och slutligen några getter.
 Kompisen är ute och hänger tvätt när Jacob kommer dit. De hälsar glatt på varandra. Några av djuren är ute och betar. Hästarna gnäggar förnöjt. De har nyss blivit insläppta i sin hage där de betar. Getterna bräker och grisarna grymtar. Korna är fortfarande inomhus men de kommer släppas ut snart.
 Djuret som Jacob har med sig är väldigt nyfiken på alla djuren som hörs och som den känner lukten av. Kompisen är nyfiken på vad det är för djur som Jacob har med sig. De pratar lite om djuret. Kompisen undrar om Jacob vill ha lite kaffe. Det vill han gärna. Kompisen går in i huset och hämtar lite fika. Under tiden går Jacob runt med djuret och visar de olika djuren och pratar om dem.
 Hästarna och getterna verkar lite rädda för djuret men de övriga verkar inte bry sig så mycket om det. Snart kommer kompisen ut med fikat och de sätter sig i trädgården under ett träd som ger lite skugga.

 

Fikat är gott och de njuter bägge två. Djuret verkar ha lite tråkigt men Jacob vågar inte släppa på det så det kan springa fritt. Kompisen tar in muggarna och brödfatet när fikat är slut. Det kan komma en massa getingar annars och varken Jacob eller kompisen gillar getingar. Sedan sätter han sig bredvid Jacob igen.
­– Vad är det för slags djur som du har där?
– Det verkar vara en Chupacabra
– En vad?
– Chupacabra. De finns normalt i Mexico och suger blod från getter.
– Var hittade du Chupacabran?
– Dess förälder blev påkörd av mig av en olyckshändelse och den försvann bort i natten. Jag tog hand om ungen och tog hem den till mig. Det verkar som om djuren har bott i gruvan som revs häromdagen.
– Hur kom dem från Mexico och hit?
– Jag har inte en aning.
– Du sade att de suger blod från getter?
– Enligt alla legender så gör de det men jag vet inte säkert om det stämmer.
– Då var det kanske dess förälder som sög blodet på getterna vid barnens gård.
– Gissningsvis var det så.
– Kan ungen suga blod från getter?
– Jag vet inte.
– Vi kanske kan kolla för jag har en sjuk get som
måste avlivas.
– Ja varför inte. Bara det är okej för dig så är det okej för mig.

 

Jacob och kompisen reser sig och går bort till getterna. När de är framme så går kompisen upp mot en mindre byggnad och hämtar den sjuka geten. Det tar inte lång stund förrän han kommer ut med den. Geten verkar inte frisk alls. Lös avföring rinner ut från dess bak med jämna mellanrum.
– Jag gav den mat för någon timme sedan och som du kan se får den inte behålla något utan börjar skita ut maten så fort den kommit ut i tarmarna.
– Stackars den.
– Ja jag tycker synd om den. Låt oss stoppa dess lidande.
Kompisen lyfter geten över stängslet och Jacob tar emot den och släpper ner den på marken. Kompisen klättrar över stängslet och ser när Jacob drar i kopplet på det lilla djuret han har med sig.
 Djuret närmar sig geten och strax därefter sätter den sina sylvassa tänder i geten och börjar girigt dricka dess blod. Jacob och kompisen tittar på när geten töms på blod.
– Det där måste vara en Chupacabra. Kolla vad den dricker.
– Ja. Den verkar hungrig eller så älskar den blodet från geten.

 

När geten efter en stund är tömd på blod så hämtar kompisen en stor spade som står vid sidan om stängslet och lyfter upp geten på spaden.
– Jag kommer begrava geten ute på fältet där ute. Jag måste bara transportera den dit först. Men jag begraver den senare när du har åkt.
 Kompisen pekar på ett fält som är bakom en mur som finns bakom Jacob och kompisen. Han släpper ner geten precis vid muren. De börjar gå tillbaka till huset igen. När Jacob och kompisen är framme sätter de sig vid bordet igen.
– Hur länge tänker du ta hand om ungen? Dess förälder lär leta efter den.
– Jag har inte tänkt så långt.
– Du kan ju köra till platsen där den vuxna blev påkörd och släppa ungen där.
– Ska jag bara lämna den där tycker du?
– Min gissning är att den nog klarar sig själv rätt bra.

 

Jacob tänker efter och inser att kompisen har rätt. Den har själv letat upp mössen och råttorna som den sugit blodet från.
– Jag hinner inte släppa den i dag men i morgon kan jag
göra det.
– Blir perfekt ju.
 Jacob och kompisen fortsätter prata med varandra men inte om Chupacabran. När klockan närmar sig 13 frågar kompisen om Jacob är sugen på lite mat. Han känner efter och det är han. Kompisen tar fram sin grill och grillar lite kött.
 De äter kött och potatissallad och det är riktigt gott. När de ätit klart sitter de och fortsätter prata med varandra. När klockan är 18 så åker Jacob hem till sig. Han tänker släppa Chupacabran i morgon. Jacob går och lägger sig runt 22 och somnar snart.

 

fortsättning i nästa nr..

 

Utan att säga något fäste han den stora kniven under armen la hagelgeväret i hölstret och svärdet i skidan. När John fått på sig rustningen så slogs han över hur lätt den kändes. Den kändes som ett andra skinn för honom. Urgantoniern sa, den rustningen består av Stjärnjärn. Från en fallande stjärna som landat här. Var är vi? frågade John. Urgantoniern sa jag heter Saturnium och vi är på planeten Nexus. Som de konverserade så avbröts de av skrik. De sprang ut i korridoren. De kunde se hur klor trängt sig in i väggarna. Med en enorm smäll så flög taket bort. Vad som tittade ner på dem var två enorma demoner. John tittade närmare på en av dem. Han kände en enorm vrede då det var samma som dödat Davidson. Som den andra demonen med glädje plockade upp flyende Urgantoniska barn och slängde dem i en enorm säck. En av dem ser John. Den försökte med ett fasansfullt vrål spetsa John med sina enorma brinnande klor. John förstod inte varelsens syfte först så han hinner inte skydda sig från smällen. Med ett enormt dån flyger han genom den enorma korridoren. John kände en enorm ilska när han såg förödelsen omkring sig. Han kunde se de enorma klorna komma mot honom igen. Han kastade sig upp. Han tog i klon och slängde sig upp på varelsens arm. Han tog fram hagelgeväret och skjut ut kroken som träffade demonen rakt i ögat. Den började skrika av smärta. John tog snabbt ut kniven och satte tillbaka i fästet. Johns krok drog honom genom luften till demonens ansikte. John kunde klättra upp på demonens skalle. Han tog fram svärdet och körde ner i huvudet. Med svärdet i handen hoppade han ner till marken och svärdet skar upp demonen från huvudet till klövarna. Det låg blod ben och inälvor överallt.

 

Demonen med korgen hade nu sett vad som hänt. Den rasade fram mot John med ett ryt. John slet ut svärdet och kastade det mot sin attackerare med ett hugg så skars demonens huvud av och föll död till marken. John kunde se att ingen i säcken skadats av det enorma fallet. Som de tog sig in i de stora salarna igen. Solanus sa, vi tackar dig för du räddat våra unga. En unge går fram och kramar om hans ben. Solanus säger du ska posteras över ditt gamla hem för att vaka över det från djävulen. Om du behöver hjälp från dina bröder och systrar så behöver du bara be om hjälp.

 

Nutid
Som John stod i tunneln så tänkte han, bröder och systrar jag behöver er nu. Genast öppnades en blå portal och 20 Urgantonier steg fram alla klädda i rustning och var beväpnade med spjut. Alla reagerade med skräck först. Men alla förstod till slut att de inte var farliga då den stora mannen inte dödat dem. John sa till människan, så länge de vaktar era familjer kommer ingen åt dem.
 Med det sagt så sa barnfamiljen ett hjärtfyllt hejdå. Harry sa till mannen att en lång resa stod framför dem. De tog sig upp till marken för att se den nu förstörda staden. Himlen ovanför dem hade nu fått formen av ett grinande ansikte. Ansiktet såg ut att vara från en humanoid varelse med mänskligt huvud men horn vid öronen. Harry sa vi måste hitta ett plan. Vi måste till Brandenburg flygplatsen. Åt det hållet, sa Harry och pekade nerför en gata. Det är 10 mil härifrån vi behöver en bil. Det är raka vägen åt det hållet. Utan att säga något lyfte han upp mannen i sin famn. Han började att spring i omänsklig takt till Harrys förvåning som de susade förbi alla ruiner. Efter en timme var dem framme vid sitt mål. När de tog sig genom dörrarna så mötte dem av en skräckens syn. Vad som en gång varit en plats fylld med liv var nu ett helvete. Byggnaden var full av de varelserna vilket fyllde Harry med skräck trots mannens närvaro. I den stora lobbyn så hade varelserna fångat in människor. De hade dem förvarade i stora svävande burar långt uppe i taket. Harry tyckte att burarna till sin fasa såg ut att vara av mänskliga ben med varje hörn dekorerat med stora dödskallar. Harry och John såg att burarna var fulla av små barn. Dem var helt nerblodade. Harry kunde se att de precis genomlidigt ett helvete inget barn skulle uppleva.

 

John och Harry kunde se att dem var nedblodade och rödgråtna vissa var katatoniska medan andra frät och bad om att deras föräldrar skulle rädda dem. Både John och Harry drog slutsatsen att föräldrarna var dem blodiga lik som nu fyllde golvet. Rösten hördes igenom varelserna. Den sa att de skulle sparas till att resten kom. John gjorde en handgjest att mannen skulle stanna var han var. En av demonerna tog fram en bok den sa att det nu var dags. Som han började läsa. Så öppnades en enorm röd ring. Harry fylldes av skräck igen som dem mest mardrömsliknande monster började att stig igenom. Men dem här var inte klädda som de han sett tidigare. Han drog slutsatsen att de tidigare bara var förtruppen och att de var värre. De såg att vara en blandning av människa och lejon. De var klädda i enorma rustningar. De hade enorma kattliknande klor, som från ett lejon men mänskliga ansikten. De hade enorma tassar men mänskliga armar deras hjälmar såg ut som att de bara var urholkade skallar. De var beväpnade med enorma glödande svärd. Mer och mer av de varelserna började att komma ur portalen. Med ett snäpp började alla burar att långsamt sänkas mot marken där varelserna stod och väntade. John hoppade nu ner från övervåningen där han sett allt. Med en enorm duns så skapade ha en liten krater så byggnaden skakade. Alla stannade upp och bara stirrade på honom i fem sekunder. Så hördes rösten igen. Jag trodde att min lakej hade lyckats döda dig och din förbannade farbror, döda honom. Varelserna började nu att långsamt gå på bakbenen mot honom med svärden som lyste upp lokalen. John återigen den enorma ilska så hans ögon vidgades och hela kroppen vibrerade. Han tänkte att om allt hans liv skulle handla om, att döda demoner så skulle han med glädje göra det om han kunde stoppa såna här. Med ilska så tog han själv fram sitt glödande svärd. Fem av varelserna gick mot honom. Han visste att den boken måste förstöras för att portalen skulle stängas. Så han sköt ut två granater över demonerna axlar. De flög i midjehöjd med demonen som höll boken och med en smäll så
exploderade dem.

fortsättning i nästa nr...

 

 

 

Bob: Så vad tror du egentligen är meningen med livet då?
Movitz: Menar du livet vi lever eller rent allmänt?
Bob: Båda, antar jag.
Movitz: Jag menar det är väl rätt väsentlig skillnad mellan vilket syfte alla levande ting fyller och vad det nu är för poäng med att vara en människa – är allt jag säger.
Bob: Ja om vi börjar med livet rent generellt då?
Movitz: Tja det framgår väl att vad livet strävar efter är att fortsätta leva.
Bob: Mycket riktigt.
Movitz: Så det kan väl beskrivas som en slags vilja till att förbli som det är.
Bob: Inte till makt då?
Movitz: Makt att förbli som det är – vid liv.
Bob: Låter rätt godtagbart för min del, om visserligen jag tror man skulle kunna konstatera att dem flesta levande ting strävar efter att frodas snarare än bara överleva.
Movitz: Jo men det är väl till samma effekt.
Bob: Visserligen, men människan mer specifikt då?
Movitz: Människans syfte finner jag väl svårare att definiera; det beror ju lite på vad man tror är sant om människan.
Bob: Naturligtvis.
Movitz: Med hänsyn till att jag tror på fri vilja så är det svårt för mig att inte konstatera att det kvittar sig vad jag tycker i ärendet.
Bob: Förståeligt.
Movitz: Men i breda drag så blir väl svaret rätt snarlikt; människan vill väl även bibehålla sin frihet därtill – vad tror du själv?
Bob: Ja livet i allmänhet strävar nog efter makten att förbli som du säger.
Movitz: Mmhmm?
Bob: Och människan har väl konflikten emellan att förverkliga sig själv som individ och varelse i ett kollektiv att tampas med.
Movitz: Varför utgör det en konflikt i din mening?
Bob: Ja att förverkliga sig själv i en grupp omfattar ju i regel att finna en roll.
Movitz: Ja?
Bob: Men en roll är ju någonting som är fördefinierat av syftet bakom rollen.
Movitz: Jo.
Bob: Att vara en människa omfattar mer än att bara förekomma som medel för ett visst ändamål.
Movitz: Och därigenom uppstår det en konflikt?
Bob: Ja, därför att ju mindre ändamålet och medlen stämmer överens med vem man är desto eländigare blir det.
Movitz: Likväl kan vi alla inte göra exakt vad det är vi vill.
Bob: Nej oftast är tillkännagivande och bekräftelse en del av att bli förverkligad.

 

 

Jag deltar för närvarande i en konstkurs på en folkhögskola. Målet med min utbildning är få mer kunskaper i konstmåleri. Jag är autodidakt kan man säga så jag behöver sorteramina kunskaper, vad har jag egentligen för kunskaper och vad behöver jag lära mig mer av? Jag vill bli bättre rent tekniskt men även få kunskap om konststilar, genrer och olikakonstnärer. Jag vill även lära mig mer om ljus/mörker, måla och teckna människor i olika ögonblick och med olika ansiktsuttryck, landskap med liv i (som van Gogh). Hur man seren bild i kompositionens magiska värld. Jag behöver en bredare bas att stå på i mitt måleri. I kursen ska vi gå igenom teckning, akvarell, akryl/olja och den sista delkursenillustration och design vilket är helt nytt för mig men det ska bli otroligt spännande att sätta sig in i.
   I den första delkursen ska vi berätta om en konstnär. Jag har länge haft ett intresse för Vincent van Gogh, både hur hans liv såg ut och hans berömda konstverk. Jag beslutade mig för att det var honom som jag ville skriva om till uppgiften. Även ni läsare kanske vill veta mer om Vincent Van Gogh så följande text är en sammanfattning av honom och hans liv.

Vincent van Gogh föddes 1853 i Nederländerna. Han fick en kort men intensiv karriär, han blev nämligen endast 37 år. Han kom från ett prästhem med mamma, pappa, en syster och en yngre bror som blev väldigt betydelsefull i Vincents konstnärsliv. Brodern försörjde Vincent när han började sin konstnärsbana. Hans syster beskrev sin äldre bror, Vincent som allvarlig och tillbakadragen som tyckte om att teckna i sin ensamhet. Från oktober 1880 till våren 1881 studerade han teckning för Anton Mauve i Bryssel. Han flyttade därefter hem till föräldrarna i Etten, i närheten av sin födelseby i Holland. Van Gogh bröt med föräldrarna i december 1881 och flyttade till Haag där han hade träffat en kvinna som han ville leva med. Åren 1882 till 1883 fick han i början på "Haagperioden" undervisning av sin kusin Anton Mauve. Han är en välkänd målare ur den så kallade Haagskolan.

 

Den kvinna van Gogh levde tillsammans med var tre år äldre än honom och hette Clasina Maria Hoornik; van Gogh kallade henne Sien. Hon var sömmerska och hade en femårig dotter och var havande när han lärde känna henne. Sien och hennes barn blev van Goghs käraste modeller. Han sa sig ha fått "en ateljé med en vagga och en barnstol där det inte
finns något som står stilla utan där allting inbjuder och eggar till verksamhet."
 Van Gogh flyttade till Frankrike i mars 1886, där han bodde och hade sin ateljé i brodern Theos våning i Paris, uppe på det kulturella och beryktade Montmartre. Han var verksam i
Paris fram till 1888 och påverkades där starkt av den nya impressionismen. År 1886 studerade han vid konstakademin i Antwerpen. Därefter flyttade han åter in hos sin bror Theo i Paris, där han under fyra månader arbetade i Fernand
Cormons ateljé.
 I Paris blev han bekant med konstnärerna Émile Bernard, Paul Gauguin, Henri de Toulouse-Lautrec, Paul Signac och Camille Pissarro och kom i kontakt med pointillismen.
Från 1888 hyrde han en liten lägenhet i "Gula huset" i staden Arles i södra Frankrike. Han utvecklade där en personlig och färgstark konst med kraftig, rörlig penselteknik och ofta stark känsloladdning, en stil som förebådar expressionismen. Här tillkom bland annat de
välkända solrosmålningarna och en rad självporträtt och porträtt av andra.
 Vincent mådde inte alls bra och vid ett tillfälle kom han ihop sig med sin vän Gaugain utanför en bordell. Det var då han skar av sig en bit på sitt vänsteröra som han gjorde till
ett paket och gav till en prostituerad vid namn Rachel. Efter ett litet tag blev Vincent intagen på mentalsjukhus i Provence. Han återhämtade sig och fortsatte måla men drabbades av en depression och sköt sig själv och avled kort därefter den 29 juli 1890.

 

Jag har sett en film som heter PROJECT POWER.
Filmen handlar om en före detta soldat, en tonåring och en polis som letar efter ett tillverkaren av ett piller som ger tillfälliga superkrafter. Jag tyckte filmen var spännande och den innehöll mycket action och coola specialeffekter, bra handling och bra skådespelare.
Jag ger filmen 5/5 i betyg.