Ledare

text KENNETH SVENSSON
illustration SOFIE SJÖÖ
Nr 5/2013
 
 
Det här var inte lätt. Vårt temaval landade i filosofi. Hur kan jag placera in mig själv i en sådan tankebubbla? 
 Om jag ger fasen i att räfsa upp alla färgglada höstlöv, kanske de kan ligga som ett bromsande skikt? Är det så, skjuter jag förhoppningsvis fram vårens första gräsklippning ett par veckor. Skulle det kunna vara någon form av livsfilosofi eller skvallrar det mest om en lättjefull ådra? Grannarna tycks i alla fall inte fullt ut lita på min teori.

Som natt och dag fast bak&fram. På min årstidsklocka går visarna motsols, så har det alltid varit. Såhär i mitten av oktober står alltså timvisaren någonstans mellan 3:an och 2:an. Att tillvaron har sina cykler bara är. Förmodligen var det där med årscykeln planterad långt innan jag lärde mig klockan, åt vilket håll visarna går kvittar lika. Nu, mellan 3:an och 2:an, är det lite vemod. Då ska mindre roliga saker och ting fixas inför vintern som sen blir en lång väntan på vår. Jag blir liksom lite själv satt i vinterförvaring. Tur är väl att jag allt som oftast är optimist, det går säkert att finna lite humor i dubbdäck också.

Sofie har illustrerat omslaget och som gästkrönikör hittade vi ingen mindre än Palle, många tack till er!



Vad är filosofi?

text CHRISTINA ERICSSON
Nr 5/2013
 
Många av de stora frågorna har inte lyckats besvaras än av vetenskapen, filosoferna ägnar fortfarande mycket tid till det.
 
En filosof (Curt Ducasse) uttryckte det som ” formulerade spontana bedömningar”. För filosofi är just funderingar om stort och smått. Ordet filosofi kommer från grekiskan och betyder ”kärlek till vishet”. All den kunskap och vetande som fanns då betraktas än idag som vetenskapens moder. Det började i antikens Grekland, då en grupp människor började få det så pass bra att de inte längre behövde kämpa för att överleva dagen. Då de fick tid att fundera istället om världsliga ting. Dessa kloka män, för det var männen, kallade sitt tänkande för ”filosofi”. Så har det fortsatt genom tiden, med många kloka män, som ställt frågorna i filosofins värld. Och det är början till alla vetenskapliga framsteg genom seklerna.

Men på senare tid har det kommit kvinnliga filosofer också. Bl a vår egen Ann Heberlein som även är författare. Genom hennes böcker känner vi henne och från radio och tv. Ann skrev boken om sin egen psykiska sjukdom”Jag vill inte dö, jag orkar bara inte leva”. Hon har diagnosen bipolär typ 2.  Vill genom sin bok visa hur det är att ha det på det här sättet med många andra och hur lite reell hjälp de faktiskt kan få.  Man kan också se boken som en filosofisk betraktelse över de tänkare som funderat över självmordet som existensiell markering och över meningen med livet. Hon har också skrivit boken ”Det var inte mitt fel - om konsten att ta ansvar”. Boken beskriver svenskarnas svårigheter med att förhålla sig moraliskt till varandra.

Vardagsfilosofin gör oss ödmjuka, genom att lyssna till varandras olika uppfattningar om svaren på de filosofiska frågorna. För vem har egentligen det absoluta svaret på den absoluta frågan. Vad är den riktiga verkligheten? Min eller din? Vem har förklaringen om sanningen? Det är så en ny idé börjar, en ny tanke föds och med den nya värderingar. När vi lyssnar till andras ideér utvecklas en ny och det leder till nyttiga upptäckter som kommer världens folk till glädje. Så har under filosofins historia argument brutits mot argument och därigenom givit en skatt av uppslag för att lösa filosofiska problem.

Västerländsk filosofi börjar med försokratikerna som var de första i antikens Grekland att ställa frågor om världen. Platon och Aristoteles ställde redan då de flesta grundläggande frågor filosofin ställer idag. Muslimsk filosofi utvecklar arvet från antikens filosofi. Under medeltiden diskuterades frågorna om Gud och världen av skolastikerna som sökte logiska förklaringar och bevis. Inom empirismen menade man att all kunskap kom från sinnena, medan rationalismen såg förnuftet som källan till all kunskap.

Jag frågade några om deras värderingar i en del existesiella frågor om livet. Frågorna jag ställde lyder som följer: 1.Vad är din mening med livet? 2.Vad vill du ge av dig själv till andra? 3.Tror du på något större? och 4.Vad kommer dina värderingar ifrån?

Vad blev då svaren?
På första frågan svarade hälften att de tog livet som det kommer och det är att göra det bästa av det och ta tillvara på de små stunderna i livet. Att uppleva med sina sinnen var väldigt viktigt för en. Två tyckte att sina yrken gav de meningen med sitt liv då den ene fick chansen att hjälpa andra att förverkliga sig och den andre har musiken som drivkraft, då särskilt under tuffa perioder i sitt liv. En av de intervjuade tyckte att få ha hälsan i behåll var viktigast och att arbetslösheten för ungdomarna löser sig. Våga följa livets med- och motgångar tyckte någon.
 På den andra frågan var det liknande svar från alla. De tyckte att det var viktigast att vara vänlig och visa omtanke, att skapa en god stämning där man är helt enkelt, för det ger ju så mycket tillbaka och att inge hopp i andra.
 Den tredje frågan var däremot skiftande i svaren på det vi tror på. De allra flesta hade en tro på något större, såsom Gud, naturen och mediala förmågor. En trodde inte alls på någon evighet eller på ett liv efter detta.
 Den sista frågan besvarades att de fått den hemifrån mestadels, en fick sina värderingar genom att lära av sina erfarenheter och en fick en ny syn på livet efter en svår sjukdomsperiod. Någon svarade med en jaha – upplevelse, personen kom på, genom en film, att det är att leva här och nu i jordelivet. Ett par av de tillfrågade fick väldigt mycket insikter av sina pappor.

Vad har jag då själv för svar på dessa frågor?Alla dessa intressanta och mångsidiga svar gjorde att jag själv började fundera över livet. På första frågan om meningen med livet så tror jag att varje person har olika läxor i livet att lära sig, som denne någon försöker tala om för dig på olika sätt tills du kommit på det för att sen leva efter de reglerna, och det är då du får flytet i tillvaron. Den andra frågan, om vad jag vill ge av mig själv, så är det tillhörighet och gemenskap. Tro har jag som det frågas efter i tredje frågan. En tro på att vi alla har en beskyddare, denne någon, som ser efter oss. Jag försöker också ha en tro på att den goda mänskligheten kommer att ta över vår värld. Vad har jag då fått allt ifrån? Jo, genom alla mina medmänniskor, som ger mig framtidstro.

När Miles Davis mötte Monica Z

text JERRY BYLUND
Nr 5/2013
 
Vad är musikfilosofi.
Lyssna på Miles Davis så får du svaret direkt.
 
 
Men vad är det för musikstil? Är det cool jazz, bebop, funk eller acid rock. Lyssna en stund i lugn och ro. Då förstår du att det inte går att sätta en etikett eller artbestämma. Miles Davis spelar i en egen liga. I en högre dimension från ett annat universum. Det är toner som inte kan skrivas ner på notpapper eller förklaras med några enkla ord och meningar. Musiken kräver minst en avhandling om musik, filosofi och andliga upplevelser.
 Människor som lider av stress, nedstämdhet och depression har blivit botade av Miles Davis musik. Där läkarvetenskapen står handfallen och skriver ut tonvis med bedrägliga mediciner lyckas naturen med det till synes omöjliga. Davis musik stärker immunförsvaret och har fått patienter med olika funktions-nedsättningar att bli symptomfria och friskförklarade. Men den så kallade Miles Davis-metoden har också en sida som de flesta läkare tar avstånd ifrån. Den handlar om avgiftning.

Teaterpjäsen 7 Days bygger på en sann historia. Liksom många jazzmusiker missbrukade Miles Davis starka droger. När han märkte att han tagit för mycket allt för länge försökte han göra ett uppehåll. Det var inte lätt. Det starka beroendet och hemska ångestattackerna var mäktiga motståndare. När Miles inte längre kunde spela på grund av missbruket övervägde han självmord. Han sökte hjälp av utbildad expertis med det slutade alltid i tvångströja och starka sprutor med lugnande medel. Plågsamt och förnedrande. Davis blev allt mer desperat och frustrerad och bestämde att avgifta sig själv. Det begriper var och en att det var lättare sagt än gjort. Men han antog den svåra och till synes oöverstigliga utmaningen. Drivkraften att överleva var starkare och kom utifrån en högsta önskan att kunna spela igen. Att återfå förmågan och förvalta gåvan från gudarna.

Jazzlegendens gamle far bodde i en nedlagd bondgård långt ute på den amerikanska landsbygden. När Miles kom dit i uselt skick bad han om att få låna ladan i ett par dagar. Pappan visste vad som gällde och lät Miles vara ensam med sina demoner. Efter att i sju dagar och nätter legat kallsvettig och vrålat högt av vidriga mardrömmar kom Miles in köket. Då visste pappan att sonen klarat den värsta pärsen.
– Vill du ha frukost?  – Ja tack. Trumpeten väntade. När han kunde spela igen var det som i himmelriket. I många år spelade Davis på sitt magiska, gudomliga sätt inför en hänförd publik. För att orka med alla slitsamma turnéer över hela världen använde han olika droger. De hade samma innehåll som många moderna mediciner. Många av våra vanligaste läkemedel borde klassas som narkotika. Men byråkraterna på läkemedelsverket har somnat mellan stolarna. Men vad hände med Miles Davis.? Naturligtvis gick det upp som en raket och sedan ner i helvetet. Varje gång det var akut kris åkte Miles till sin pappas lantgård. – Är det dags för ladan igen?

Utan hjälp av läkarvården så lyckades faktiskt Davis bättre med sin egen metod. I en intensiv miljö där kollegor, vänner och superstjärnor dött av missbruk och feldosering kunde Miles leva ett långt, kreativt och lyckligt liv.  Det borde ingå i vårdutbildningen att dagligen lyssna på Miles musikaliska budskap. Då kanske sjukvården och vetenskapen börjar begripa att de har något att lära? Istället för att skriva ut massor av piller bör vården erbjuda varje patient en liten stuga där vi kan välja att umgås, älska och jaga demoner på flykten till toner av den gode Miles Davis. 

Är det här en skröna eller den sanna historien. Hur gick det egentligen till när Miles Davis och Monica Zetterlund träffades första gången? Det omtalade mötet har Monica själv beskrivit i olika versioner för olika sällskap. De flesta är överens om att det hände i Chicago i mitten på 60-talet. Monica var inbjuden för att sjunga på en känd jazzclub. I pausen dyker, hennes stora idol Miles Davis, upp för att hälsa. Men han säger ingenting utan står bara och stirrar på Monicas kropp från topp till tå. Efter 12 magiska minuter av tystnad, petar han henne på armen och säger korthugget. – I wanna fuck you, baby. När Monica berättar den mustiga och lustiga episoden reagerar alla som lyssnat på samma sätt. – Vilken jävla fräckis. – Blev du inte förbannad och besviken. – Nej inte alls, svarar Monica filosofiskt med glimten i ögat. – Det är faktiskt den bästa komplimang jag fått i hela livet. Sedan skrattar hon högt.
 För att förstå hennes kommentar bör man känna till hennes bakgrund. Zetterlund är värmländska. Det landskapet har fostrat personligheter som Selma Lagerlöf, Fröding, Ferlin och Christer Sjögren. Folk från Värmland tar inte vad skit som helst. De är vana vid raka puckar och vill inte ha någon form av insmickrande tjafs. Är man född på landsbygden nära de stora skogarna föredrar man det enkla, kärva och ärliga hos folk. Sötsliskig romantik är endast till för en bortskämd överklass som inte har en susning om vad slitsamt arbete innebär. På en logdans går det inte att prata för mycket strunt och låtsas vara fin i kanten. Ungdomarna i Värmland hade inte tid att vänta på långrandiga uppvaktningar.

Naturligtvis visade alla respekt. Men nära Klarälven talas klarspråk. Det finns i generna sedan generationer tillbaka och uppfattas som lockande toner. – Du är vacker och jag är stark. Va fan väntar vi på. Det var precis det Miles sa till Monica, fast på engelska. Uppriktighet kommer man långt med. Hon kände sig hemma med den mannen. En svart värmlänning med jazzig trumpet är som sänd av gudarna. Han gjorde Monica glad. Utifrån hennes perspektiv var det faktiskt en komplimang. Hur mycket som är sant vet bara de inblandade. I filmen om Monica Z och i biografier finns scenen med i olika versioner. Tage Danielsson beskrev den värmländska jazzsångerskan som ett lingonris i cocktailglas. Det kan inte sägas bättre. När Miles mötte Monica tändes blixtar och alla stjärnor i naturens erotiska universum. Musikens filosofi tar sällan omvägar. Let´s do it. Let´s fall in love.

Myra eller ohyra

text KITTY
foto BULLDOG POTTERY, JOHN-MORGAN
Nr 5/2013
 
En myra irrar sig upp på ett av mina bara ben. Energiskt springer den till synes planlöst fram och tillbaka, letande efter … vad? Irriterat schasar jag bort den, vill inte bli störd. Men stacken vid min sida och den febrila sysselsättningen där är redan föremål för mina tankar.
 Jag har alltid haft myror i huvudet. Trots att de inte alls styrker mina egensnickrade teorier om livets mening. Men ett har vi gemensamt: Myrorna lider inte av arbetslöshet, och det gör inte jag heller – jag njuter av den.
 Andra bidragslyftare bedyrar att de inget hellre vill än att lämna utanförskapet och dra sitt strå till stacken. För hur skulle det annars se ut? Om folk öppet erkände att de föredrog att leva som parasiter? Hur skulle det då gå med de livsuppehållande bidragen?

I detta myrmyller måste det väl ändå finnas någon som avviker? Jag letar efter en myra som släpper sitt strå, sätter sig på ett gruskorn, tänder en cigarett och säger till sina polare:
 ”Hörrni, nu ger jag fan i detta. Jag varken vill eller orkar mer. Men jag vet att ni klarar det utan mig. Ingen är oumbärlig, eller hur?” Men det finns inget sådant småkryp, utom möjligen i sagornas värld.
 Plötsligt slår det mig att det kanske funnits en eller annan lirare som försökt åka snålskjuts, men som uteslutits och omedelbart gått under; som statuerat exempel åt kommande generationer till den grad att de aldrig behöver ifrågasätta systemet.

Om jag hade varit en grottmänniska, hade jag varit det en mycket kort tid. Jag hade inte pallat med kylan och den ständiga kampen för överlevnad. Det hade den inte varit värd.
 Någon från den tidens människor värdelös gen har omotiverat slunkit med över alla evolutionens svåröverstigliga hinder. Att utsugare som jag existerar är ett mysterium.

På min dotters klassrum står det på en handmålad affisch: ”Rättvisa är ibland att någon får mer än andra eller att någon slipper göra det andra gör”. Orden har etsat sig fast på min näthinna. Jag behöver dem. Vill tro att det stämmer. Att det är rättvist att jag sitter och solar benen samtidigt som andra försörjer mig genom att tugga sönder sin tid i systemets grå samhällskvarn.
 Behovet av arbetsmyrorna gör att mitt förakt för systemet luktar illa. Ett uttryck för elitistiskt tänkande som jag å det starkaste vill dementera. Om det inte vore för alla de som inte är som jag – hade jag inte kunnat vara den jag är.
Eller kanske kunde jag det? Jag hade fortfarande kunnat lapa sol i maj, men varit ganska mager om benen. Tillika om armar och hals.
 Jag har en gång kvalificerat mig som anorektiker. Att svälta bekommer mig inte nämnvärt. Kanske skulle det gå? I vart fall skulle ett avmagrande kunna kategoriseras som ”sjukdom”, och förtydliga min rätt att bli omhändertagen. Om jag var synligt sjuk skulle rättvisan skipas.

”Kan man förhöja sig från vardagens trivialiteter, kan man också avvara tandkräm – även om jag måste tillstå att stunder av euforiskt tillstånd inverkar drastiskt på mitt tuggummikonto!”
 Så skrev jag för tjugo år sedan. Detta var innan min för staten påkostade högskoleutbildning. (Jo, jag lånade förvisso pengar som ska betalas tillbaka. Men hur räknar man ut återbetalningsgraden för någon som envisas med att inte ha någon inkomst?) I ekonomi.
 Alltså, jag var redan då beredd att betala ett pris för min frihet. Om jag borstade tänderna utan tandkräm, vilket för övrigt större delen av världens befolkning gör, så slapp jag vissa utgifter som måste betalas med intjänade pengar. Närmare bestämt 276 kronor per år (uppräknat i dagens valuta). Så långt stämmer resonemanget.
 Det är bara det att också i den bästa av världar, utan det långdragna självmord som förvärvslivet utgör, anfäktas man stundom av leda. Mot livets ändock i stor utsträckning förutsägbara dagar finns det dessvärre ingen bot. Vilket i ovan exempel ledde till att jag visserligen snålade med tandkrämen, men i stället köpte ett paket tuggummi om dagen. Vilket motsvarar 3 650 kronor om året.
 När jag tittat färdigt på de eländiga myrorna och när soleksemen jagar in mig i skuggan, skalar jag mig en potatis, kokar ett ägg och knaprar på en egenodlad morot. Men så stannar ofta processen upp av ett spontant infall, som gör att jag sätter av potatisvattnet och huvudstupa far iväg med bilen för att köpa mig ett exklusivt vin.
 Marknadskrafterna vinner så gärna även över det lilla livet: ”Because I’m worth it!”

Min bästa väninna sa redan för länge sedan: ”Det finns två saker man alltid kan lita på att få mer av. Det ena är huvudvärk, det andra pengar.”
 Vi skrattade då. Men jag vet idag att hon hade rätt.

Pengar går inte ihop med sysslolöshet. Jag har ett mynt som bevis. På enkronan från mitt födelseår, 1963, står den dåvarande kungens (vem orkar bry sig med vad han hette?) valspråk inristat: ”Plikten framför allt”. Och även om man alltid kan diskutera ords och begrepps betydelse så är jag tämligen säker på att han inte avsåg plikten att njuta av sitt liv. Nä.
 Min mormor var oerhört plikttrogen. Mot samhället, mot sin i 40 år svårt sjuklige man och familjen i stort. Med en oböjlig vilja höll hon genom hårt arbete och höga principer ihop storfamiljen. År ut och år in. Hon var en arbetarfolkets kvinna – en stolt kvinna, som med sitt blåtonade hår, käcka skratt och outsinliga energi banade vägen för oss andra. Över samma kullerstensbelagda torg som jag idag mödosamt förflyttar mig, sprang hon förr med lätta steg. I högklackat.
 Om det inte vore för att mormor redan är död, skulle hon dö vid åsynen av mitt lättjefulla leverne. Och om du ser mig från andra sidan, så försäkrar jag dig att det inte var din gen det var fel på. Det måste ha varit någon annans.

För hundra år sedan arbetade större delen av befolkningen med jordbruk. Detta för att överleva. Med teknikens utveckling har detta successivt förändrats. Idag krävs det mindre arbete för att producera de råvaror vi behöver. Det känns genant att behöva påtala det som alla redan känner till. Men jag gör det ändå eftersom vi arbetsmoralmässigt tenderar att blunda inför det faktum att vi har fått det bättre. Om vi nu tycker att det är bättre att behöva arbeta mindre för att upprätthålla en någorlunda levnadsstandard förstås.
 Det finns inget som pekar på att vi skulle vilja ta tillvara generationers hårda kamp för att underlätta livet för oss efterkommande. Tvärtom. Problemet med arbetslösheten ska lösas till varje pris! Ingen ska behöva leva i utanförskapet! Vad som helst är bättre än att låta drönarna sitta vid sina stenmurar och peta naglarna.
 Skulle den politiska normen göra gällande att det vore OK, skulle helt enkelt inte Sveriges stenmurar räcka till. Och vad gör vi då? (Bygger fler stenmurar/skapar arbetstillfällen!)
 Om vi nu bortser från detta med att vi alla faktiskt inte längre behövs på arbetsmarknaden, så kvarstår fördelningsfrågan: Vem ska arbeta och vem ska parasitera? Den nöten knäcker man inte i första taget. Inte ens jag.
 Ibland tror jag att de som argumenterar mot arbetslöshetens utanförskap menar väl. Att de faktiskt lider med de ”sysslo-lösa”. Därför att deras egen erfarenhet av detta är förenat med svårbemästrad oro. Om det förhåller sig så är det inte arbetslösheten i sig som är problemet, utan snarare vad att fylla den med; som kan upplevas meningsfullt och som inte stjäler människan på dess existensberättigande. Ett mer filosofiskt dilemma.

”It’s better knowing about doing nothing – than not knowing it”, viskade en bluessångare i mitt öra. Och jag försöker hålla med, även om jag ofta brottas med mig själv i den frågan.

När man säljer sin kropp och själ till en 40-timmars arbetsvecka, minskar man tidsmässigt möjligheterna att äga sina tankar. Efter arbetet är man oftast så trött att man inte ens då kan få kontakt med det fria flödet inom sig. Ifrågasättandet minskar i samma takt som anpassningen ökar. Man försvarar sitt arbete med att sedan (till helgen, semestern, pensionen eller allra senast i himlen) ska man njuta frukterna av sitt slit. Detta är en livslögn som uppfyller de allra flesta. Lögnen består i att för att uthärda dagens alla måsten tror man sig vara odödlig. Det finns alltid en annan dag och då ska man leva livet och tillåta sig njuta.
 Vad erbjuds då de dödliga? Ett carpe diem – på gott och ont. Att äga sin tid och sina tankar borde enkom vara njutningsfullt, men det ställer höga krav på den enskilde. Förutom att man helst själv ska fylla dagen med något meningsfullt, måste man lära sig att leva nära sin förgänglighet. I ena handen håller man livet – i andra döden. Och de drar åt olika håll.
 Inte sällan förbannar jag min frihetslängtan och önskar mig en plats hos dem som sitter småpratande över de subventionerade frallorna på fredagsfikat.
 ”Varför måste just jag vara så märklig, märkvärdig och annorlunda?” skrek jag förtvivlat till min terapeut.
 ”Därför att du är så märklig, märkvärdig och annorlunda!” skrek hon tillbaka. Då kändes det genast mycket bättre.

”Alla är inte skapta för att arbeta”, svarade en lastbilschaufför, som själv slet hårt sex dagar i veckan. En finare komplimang har jag aldrig fått.

Jag urskiljer en myra som inte följer den upptrampade myrstigen. Ibland händer det att någon går vilse, för att snart sälla sig till grupparbetet igen. Myran bär på ett granbarr, alltså arbetar den. Men den går faktiskt åt helt fel håll, från stacken uppåt skogsgläntan. Så långt mitt öga når, jag ids inte resa mig upp, ser jag den frenetiskt kämpande myran på fel kurs. Jag kan inte annat än att önska den lycka till. Av hela mitt hjärta.

Nu när jag släppt bomben om att alla inte ryms på arbetsmarknaden har vi endast att invänta överhetens reaktion. Hur som helst ska ju arbetslösheten elimineras och det under sittande mandatperiod. Som jag ser der finns det endast en lösning; en slutgiltig sådan.
 Om man avrättar vart femte medborgare, så finns det för en kortare tid inga arbetslösa. Det är ingen permanent lösning, för si av de återstående kommer snart en femtedel vara överflödiga, vilka då i sin tur måste ombesörjas. Sveriges befolkning kommer till sist bestå av en enda bonde, vilkens arbetsinsats behövs för hans överlevnad. Visserligen inte på heltid, men det döljer han genom att ta sig en middagslur i traktorn. Och skulle någon komma på honom med att återvända till bostaden innan klockan fem, ja då kan han ursäkta detta med ett förestående administrativt arbete på kontorsrummet.
 Ni tror att jag överdriver och genom cynism försöker bevisa det orimliga i vårt samhällssystem. Ni har fel. Känslomässigt halkar jag stundtals in på detta tankespår – och ger de hederligt arbetande rätten att fördöma. Sådana som jag.

Kroppen suckar tungt när jag reser mig från min omotiverade plats vid myrstacken. Jag går in i huset, slår på datorn och skriver en jobbansökan (med meriter och allt), stoppar den i ett brunt kuvert, slickar på ett frimärke, cyklar ned till postlådan och tillbaka igen, sätter mig på farstutrappen, tänder en cigarett och pustar ut. Jag känner mig duktig och till freds. Balanserad.
 För säkerhets skull poängterade jag i ansökan att jag värderar mitt privatliv högt. Vilket väl för övrigt alla gör – i vart fall de som arbetar? Som arbetsgivare vill man säkert omge sig med ärliga medarbetare. Det skulle jag.

När jag en vecka senare går på vitsippejakt, upptäcker jag en nybyggd myrstack. Identisk med den vid stenmuren.
 Det var väl självaste faan!

Armlös-benlös-makalös

text KARIN MATTSSON-COLL 
foto Tommy Holl
Nr 5/2013
 
När jag gick i gymnasiet så hade jag en klasskamrat som var neurosydynskadad. Han hade inga armar, men det glömde jag bort och tänkte inte ens på det. Nu för tiden är han advokat för NHRF (Neurologiskt handikappades Riksförbund). Jag tänkte på honom när jag fick ett tips om en länk om en kille som heter Mikael Andersson.
 
När Mikael Andersson börjar prata om sig själv så betonar han TANKEKRAFT. Han pratar bl.a om hur miljön styr och hur envis han själv är, men var hade han varit utan sin envishet? Mikael är mycket road av administrativa uppgifter: både att organisera papper och sköta ekonomin.

När Mikael föddes, så bars han iväg och fick ingen ögonkontakt med sina föräldrar, antagligen ville man ”skona” föräldrarna från att se hans handikapp.
 Mamma och pappa, mormor och morfar såg gemensamt till att Mikael fick komma hem. Om de inte hade varit så envisa och stått på sig hade Mikael hamnat på institution. När Mikaels mamma och pappa väntade barn nr två kände de sig oroliga. På den tiden när Mikaels lillasyster föddes fanns det endast proteser i Stockholm, så det var ett helt företag att få tag på hjälpmedel. Att bli oberoende och självständig ”sitter i hjärnbarken”.

Mikael har kontroll över den hjälp som han får och han älskar att köra bil, fast han inte har några händer. Mikael ägnar sig åt marknadsföring av en speciellt anpassad bil för människor med liknande handikapp.
 En vändpunkt i hans liv hände för 25 år sedan då en offentlig toalett blev handikappanpassad. Det tog 25 år att våga söka sig ett jobb.

Åter igen kommer han tillbaka till TANKENS KRAFT – din mentala inställning. För att hålla sig i trim både till knopp och kropp så ägnar sig Mikael åt fysisk och mental träning. När Mikael var pojke så accepterades han direkt av andra barn och hans lillasyster Marie, som i praktiken fungerat som en hjälpande storasyster hela tiden.

En annan förklaring till att Mikael har lyckats behålla sin mentala och fysiska styrka heter Birgitta. Hon var hans extra inlånade gympalärare och sa många gånger: – Du måste åtminstone prova först innan du säger att du inte kan, tänk i stället jo, jag kan! Om du inte kan göra som andra gör, gör vad du kan och våga misslyckas.
 Mikael lärde sig simma alldeles själv och hade många drömmar och idoler. Dessutom har han boll och spelsinne och gillar ishockey och fotboll.

Den dagen Mikael blev kär så undrade vännerna bekymrat hur det skulle gå? Det har gått alldeles utmärkt med hans fru Kristina och deras barn. På länken www.armlös-benlös-makalös finns det många ömsinta vardagsscener med sonen som Mikael leker med och hjälper helt obekymrad. Kristina intygar direkt att Mikael är väldigt envis x 3 säger hon, har humor och ett bra ordningssinne, något som hon inte har, så de kompletterar varandra.
 Till deras hem kommer också vännen Alex ibland som Mikael hjälper med räkningarna. Mikael behöver inte leta efter kläder eller specialbeställa för hans svärmor syr alla hans kläder.

Det kom ett brev, där någon som heter Ronnie Gardiner från USA frågar Mikael rent ut. ”Var var du för 19 år sedan? Om du är den jag tror att du är, så har du räddat mitt liv!”
 Ronnie såg då ingen utväg utan fortsatte ut mot det öppna havet, simmade våg för våg mot oändligheten. När han simmar får han syn på en pojke utan armar och ben som lyser av glädje och Ronnie kan inte ta sitt liv utan simmar mot stranden istället för att försvinna i vågornas djup.
 Ronnie är idag en mycket välkänd trummis och jazzmusiker som inspirerad av Mikael, fortsatt att utveckla en  rytm-terapi. Musik består liksom språk av färg och form och rytm förstås. Allt tillsammans stimulerar båda hjärnhalvorna.

Det var inte neurosedyn som var orsaken till Mikaels handikapp utan ett växtgift som heter hormoslyr(förbjöds 1977). I mitten av 60-talet då Mikael fanns i sin mammas mage så sprutade morfar buskarna med just hormoslyr och lukten stack till i näsan.

Det fanns stora frågetecken om Mikael och Kristina kunde få några barn, det har de fått en av varje sort – först en Sara och sedan en Simon.
 Mikael leker mycket med Simon och frågar honom om de ska tävla om vem som kan komma snabbast till badrummet, för Simon vill inte borsta tänderna eller bada innan sängdags.
Varje dag övar Mikael på sitt tålamod, men det är viktigt att barnen vet om att man får misslyckas, det är helt ok.

I början ställdes det för låga förväntningar på Mikael och han hade ett stort behov av förebilder.
 Nu är han en förebild själv med sin positiva energi och attityd och han har engagerat sig i ett sommarläger där han är idrottsledare i tio dagar som ”Sitting Bull”.

På frågan om det finns något som han inte kan så svarar Mikael: – Rulla tummarna är något jag inte kan.
 Till slut säger han: – Med våra tankar formar vi hela vår person- vi blir det vi tänker!
 

Visst blir man glad... av pengar

text & foto CHRISTINA ERICSSON
Nr 5/2013
 
… säger en av deltagarna i projektet ”Pengar, vänner och psykiska problem”. Detta projekt beskrev vi i nr 2/2013. Det handlar om att personer med psykiska problem får 500 kronor i månaden att använda fritt. Med den insatsen ska man undersöka om lite mer pengar i plånboken gör den psykiska hälsan bättre. Så att personenerna t o m orkar minska sin medicinering. Och det är ju väldigt klokt tänkt, att visst blir vi gladare om pengarna någon gång räckte så att man kan hitta på något kul. För visst är det lätt att man blir isolerad när det inte finns pengar i plånboken till en fika på stan.

Projektet är en del av ett samverkansprojekt i Blekinge som heter Blekingeparaplyet, som vi beskrev i förra numret. Det är ett samarbete mellan kommun, landsting, brukarrörelse och forskning, i syfte att att skapa förutsättning för återhämtning och livsstilsförändringar för personer med psykiska funktionshinder. Ett annat syfte är att ta fram nya evidensbaserade insatser.
 Genom en brukarundersökning som gjordes av Blekinge kompetenscentrum 2009-2010 så framkom att inkomsterna är lägre, även mot andra grupper med funktionshinder. De ekonomiska marginalerna är sämre och man har svårare att klara nödvändiga utgifter framkom också i den rapporten.

Detta säger också deltagaren i projektet som jag talat med. Han intygar att ekonomin är usel och tycker det är bra att detta forskningsprojekt äntligen har kommit till. Femhundralappen hjälper upp och han kommer att sakna den när tiden är slut. Hans ekonomi räcker bara till det nödvändigaste, men tycker ändå att han har det okej. För det kunde ju varit värre, jag har ju iallafall ett eget hem säger han.

Vivian & sanningen

text LEIF KÄLLBERG
Nr 5/2013
 
Man bör alltid hålla sig till sanningen sade Vivian till Holger när de drack kaffe. Det var inte så att Holger ljög men han dolde för det mesta sina avsikter. Det här var ett sällskap där man arbetade i grupp och praktiskt. Idag målade sällskapet Tre örnar om i en skola där man inte hade fått målat på tjugofem år. Holger ville egentligen dölja att han hade något praktiskt för sig. Han brukade nöjs sig med att säga att han var ute på uppdrag. Begreppet ’uppdrag’ rymde en friare variant på arbete. Holger skulle idag också ha ledigt på eftermiddagen och det gick ju bra när man var sin egen som sällskapet ’Tre örnar’ var. De fick nu telefon och det var en förening som hette Rakel utan statsbidrag som ville ha nytt golv lagt. Utan statsanslag innebar att föreningens medlemmar fick betala golvläggningen ur egen kassa. Holger ville först höra med medlemmarna själv om golvläggningen. Det visade sig att medlemmarna aldrig hade tillfrågats om uppgiften. Holger var på väg att anmäla Rakel för bedrägeriförsök, men avstod och nöjde sig med en reprimand till dess styrelse.

Nästa uppgift för Tre örnar  var att försöka att finna en bortsprungen katt. En gammal kvinna som hette Irene hade vant sig vid att släppa ut katten för natten, och att den kom tillbaka på morgonen till henne. Den här gången hade emellertid katten uteblivit och kvinnan var förtvivlad. Holger hade aldrig sett något så ledset och måste be Irene att lugna sig, eller gå till doktorn för att få något lugnande. ’Tre örnar’ bestämde sig för att sitta vakt vid platsen för kattens försvinnande. Klockan ett på natten fick vakten som hette Erik till slut syn på en katt och en yngre kvinna. Katten som var spräcklig precis som den bortsprungna katten verkade på något sätt inte van vid situationen. Erik frågade då Louise, den unga kvinnan hur länge hon hade haft katten. Hon svarade då att hon hade hittat den för någon dag sedan. Erik ville då ta hand om katten eftersom han hävdade att det var den efterlysta katten. Louise vägrade då att lyda Erik, eftersom hon hävdade att katten for illa hos Irene. Saken blev ett fall för domstol och efter att Irene polisanmält Louise. Domstolen gick på Irenes linje, att det bevisligen var Irenes katt och Louise dömdes till böter för stöld, och fick lämna igen katten.
 Nästa uppgift för Tre örnar blev att sitta barnvakt i en familj där föräldrarna spelade poker i en spellokal av främmande slag. Familjefadern tog det hela med humor. Han hade nämligen vunnit en tävling där högsta vinsten var att åka på kryssning till Polen och få femtusen kronor att spela om vid spelbordet. Det visade sig att barnen var äldre än vad Holger hade trott. Ett barn var fjorton år gammalt och ett annat var tio år samt det tredje och yngsta var sju år gammalt. Barnen var busiga och ställde till med en massa hyss för att de hade tilltrotts om det. Det var tioåringens förklaring till misstaget att smälla av en rejäl kanonad med fyrverkeripjäser i samband med Holgers intåg i hemmet. Tioåringen som hette Sven var fantastiskt framåt med att ställa till med hyss. Även fjortonåringen som hette Bror ställde upp med en kanna vatten i en hink som ställdes uppe på en dörrkant. Hinken upptäcktes av Holger innan den ramlade ned och blötte ned omgivningen. Slutligen ville inte sjuåringen som hette Nils inte vara sämre utan ringde upp nödnumret 112 och ambulansen kom ut till Holger, som påstods lida av astma. Holger blev mest missnöjd med Nils, ja det vete gudarna, han blev missnöjd med hela kvällen och kryssningen som skulle vara en dag visade sig löpa om tre dygn. Föreningen Tre örnar satt med andra ord fast som barnvakt i tre dygn vilket inte var meningen från början.
 Det blev dags att lämna över till Erik för Holger. Holger varnade Erik för busstrecken och han blev blek om nosen. Det visade sig dock att Erik som blott var tjugofem år mot Holgers femtio år respekterades bättre och det var också dags för undervisning med Erik som lärare åt de tre barnen. Polen kryssningen var äntligen över och föreningen Tre örnar hade gått stärkta ur den och de hade också fått bra rykte om sig efter katthistorien där ju katten kom tillrätta.

Det var dags att fira femårsjubileum för föreningen Tre örnar som generöst bjöd på restaurang med smörgåsbord till förrätt. Sedan blev det dans och artistuppträdande med den yngre generationen artister från ortens nöjesklubb. Det var en adertonårig söt flicka som sjöng de senaste popalstren från England inför de tacksamma åhörarna. Spriten på restaurangen blev dock den svaga länken i programmet. Ett tjog med människor utanför föreningen Tre örnar kom nämligen att ställa sig i kö till festen. Holger som inte hade räknat med det ville inte vara tråkig utan tillät de utanför föreningen att vara med på festen. Han talade nämligen med dom om att de verkade intresserade av föreningen och hälsade dem väkomna till festen. Klockan två på natten var det så över och Vivians sanning utsagd till Holger var att man alltid kommer någonvart med sprit.

Vän eller fiende - del 2: läkemedel

text SOFIA PHILIPSON
Nr 5/2013
 
Tack vare läkemedel kan vi lindra smärta, bygga upp immunförsvaret och utrota sjukdomar. Det är många som lever ett drägligt liv med hjälp av mediciner och duktiga läkare. Men om du dagligen måste bota biverkningar med olika piller kan du bli allvarligt sjuk. 
 
Problem orsakade av läkemedel har blivit den vanligaste orsaken till att svenskar läggs in på sjukhus. Mediciner mot högt blodtryck, sömnbesvär och nedstämdhet ger ofta svåra biverkningar. Ändå fortsätter sjukvården att skriva ut massor av piller till var fjärde svensk. Du kanske inte behöver medicinen. I Indien, Kina och Fjärran Östern botas motsvarande åldersgrupper med hälsokost och naturens apotek. Det är bara i västvärlden som befolkningen får diagnoser som gynnar bruket av många mediciner. I Afrika har läkemedelsindustrin hittat en ny lättlurad marknad. Med intensiv reklam säljs beroendeframkallande piller. Den fina förpackningen lovar lycka och en gyllene väg till ett bättre liv.  
 
Efter att riskkapitalisterna köpt upp läkemedelsföretagen har målsättningen för forskningen och nya mediciner förändrats. Läkemedelsbolagen vill inte att patienterna ska bli friska. De vill sälja så mycket piller som möjligt för att öka den ekonomiska vinsten. I styrelserummen på amerikanska läkemedelsföretag sitter ekonomer, forskare, jurister och kapitalister och uppfinner nya sjukdomar och diagnoser. Sedan tar de fram dyra patenterade preparat som sägs bota de värsta symptomen. Genom intensiv marknadsföring och lobbyverksamhet blir medier, beslutsfattare, vårdpersonal, patienter och anhöriga helt enkelt lurade att tro på falska och påhittade forskningsrapporter och märkliga mirakelmediciner. Friska blir sjuka och fångade i en pillerkarusell för resten av livet.

Här följer historien om två helt vanliga personer som lika gärna kunde vara du och jag. Filip och Sofi träffades på en föreläsning. Där ställdes frågan: Vad är utbrändhet? Tre föreläsare beskrev den nya folksjukdomen utifrån olika perspektiv. Sedan följde en debatt och frågestund. Filip fick syn på Sofi i publikhavet och i pausen hamnade de vid samma bord. Deras första möte kan bäst beskrivas som kärlek vid första ögonkastet. I samma stund som de kom nära varandra hände förändringen. Båda kände att något spännande var på gång. Två trasiga själar som gått vilse i vårdsvängen hittade plötsligt en medmänniska att lita på. Tillsammans skulle de inte bara rädda sig själva utan också hela världen.

Sofi kände redan i unga år att hon ville arbete inom vården. Helst ville hon bli psykolog som sin mamma. Hennes storasyster avrådde vänligt men bestämt. – Att arbete inom psykiatrin är mycket krävande. Du får bättre positiv feedback i den vanliga vården. Mamman tog inget parti i den diskussionen.
– Följ ditt hjärta. Det är viktigt att du trivs.
 Sofi utbildade sig till sjuksköterska och fick en fast tjänst på ett stort lasarett i södra Sverige. Hon och tre studiekamrater hamnade i samma arbetslag. Glada och trivsamma år passerade. När Sofi återvände efter mammaledigheten var mycket förändrat på jobbet. Ekonomer hade räknat ut att vinsten ökar om personalstyrkan minskas. Naturligtvis blev det kaos. Strejkhot och protester hjälpte inte. Till slut sa hela personalen upp sig. Många följde tåget västerut. Under en tioårsperiod flyttade 14 000 svenska sjuksköterskor till Norge. Den möjligheten hade inte Sofi. Hon och hennes man stannade kvar trots allt. I välfärdslandet som försvann skaffade den lilla familjen ytterligare två barn.

När det sedan var dags att börja arbeta igen sökte Sofi en halvtidstjänst på ett dagis. Hon upptäckte ganska omgående att sparkraven hade dödat arbetsglädjen. Hon tvingades arbeta många långa timmar extra. För lite personal fick ta hand om allt större barngrupper. Sofi började må dåligt av känslan att inte räcka till. Kanske en omflyttning till äldrevården skulle lösa obehaget? Men det var som att gå ur askan och in i elden. Fullständigt vidriga arbetsförhållanden hade också drabbat de gamla och sjuka. Trots att Sofi var oskyldig till allt elände tog hon på sig ansvaret. Det skulle få långtgående konsekvenser. Hon misslyckades både med arbetet och i hemmet. Sofi orkade inte vara en god hustru och mor. Det blev för mycket. Hon bröt ihop. Sjukskrivningen förlängdes av sviterna efter skilsmässan. Den väluppfostrade fina flickan ville inte besvära släkt och vänner. De skulle slippa höra henne misströsta om alla fallgropar och problem. Vuxen och duktig ville Sofi visa att hon kunde reda ut alla bekymmer på egen hand.

En läkarmottagning i närmaste stad fick uppdraget att bota gråt, förtvivlan och ångest. Sofi fick ett recept på en ny snabbverkande medicin. Ampullerna kostade 2000 kr men det var bortkastade pengar. Från att vara mentalt utmattad blev den stackars sårbara kvinnan också fysiskt utslagen. Hennes kropp reagerade kraftigt på innehållet. Ögonen och halva ansiktet svullnade upp. Stora röda och sönderkliade sår syntes på de allt magrande benen. Det var lika illa på armar och hals. – Oj,oj,oj, det här ser inte bra ut. Du måste avbryta doseringen omedelbart. Av den snabba utsättningen fick Sofi svåra mardrömmar. Hon kunde vakna mitt i natten av att hon skrek högt. I rädsla av att oroa sina barn och störa grannarna gick hon och la sig i källaren. Sofi vågade inte somna.

Hon fick hemska mardrömmar att stora smutsiga ormar och råttor bet på hela kroppen. Skräcken höll henne vaken i flera dygn. Hon vrålade ut sin hopplöshet så det ekade av vansinne mellan betongväggarna. – Men lilla vän, hur är det fatt? En äldre kvinna hjälpte Sofi att komma till psykakuten. Ett läkarteam skrev ut mediciner som gjorde henne glad och stark inför barnen. Men det var som konstgjord andning. Hennes mamma anade faran och tog hjälp av expertis för vila och avgiftning. Det var således på lite darriga ben som Sofi valde att gå till föreläsningen. Hon ville ha svar på frågan. Vad är utbrändhet?

Filip hade i flera år arbetat inom industrin. Mitt i livet kom en kris som omvandlades till positiv energi. Han utbildade sig till lärare och skolkurator. Direkt efter examen kunde han fritt välja mellan ett antal erbjudanden. Med omsorg utvaldes en nystartad skola där nybyggarandan och kreativiteten blomstrade. Filip fullständigt älskade sitt arbete och tog därför på sig allt fler och större uppgifter. En arbetsvecka kunde lätt innehålla mer än 60 timmar. När han var uppe i 70 timmar slutade han räkna. Varför störa arbetsglädjen med att tänka på långa arbetstider. När hans förstånd inte upptäckte faran, med för mycket arbete, sände kroppen ut varningssignaler.
 
Det började med sömnsvårigheter. Men orsaken tillskrevs ett sprucket förhållande och ett dödsfall i släkten. Han ville inte bli sjukskriven. Arbetet och eleverna var glädjen i tillvaron. Han fick medicin som skulle lindra stressen. Fri från, före detta frugans, klagomål såg han en möjlighet att ge järnet på jobbet och bygga upp en stark position. Planen var att sedan trappa ner till normal takt och ge utrymme för ett nytt och bättre familjeliv. Egentligen en genial plan. Men precis när alla pusselbitarna fallit på plats hände det som inte får hända. Filip exploderade. Hela hans tillvaro sprängdes i tusen trasiga bitar. Han gick inte in i väggen. Filip störtade med väldig fart rakt ner i ett svart hål. Han hamnade på akuten där en läkare ordinerade ångestdämpande piller. När Filip vägrade ta medicinen blev han skickad till psykvården.

Nu följde en kamp som kan liknas historien om David och Goliat. Alla besök med olika läkare och psykologer utmynnade i samma uppmaning. – Du borde prova den här nya medicinen mot depression. – Men jag är inte deprimerad och jag vill inte utsätta mig för risken med biverkningar. Jag behöver bara hjälp att varva ner och kanske byta miljö. Då kan jag vila och äta mycket frukt. Jag tror på motion och österländsk filosofi.  
– Vi skriver inte ut flummiga tankegångar på recept. Men motion är alltid bra. Det finns mediciner som hjälper dig orka träna mera. Du kanske har för högt blodtryck.
– Tror inte det men det är väl lätt att kontrollera.
 Filip fick en tid på vårdcentralen som han nästan missade. Inspringande i sista minuten och med andan i halsen visade mätningen på för höga värden. Sköterskan beordrade honom att genast uppsöka akuten. Där fick han vänta i 4 timmar innan vårdpersonalen konstaterade högt blodtryck. –Vi måste lägga in dig över natten. – Nej, nej, Filip protesterade. Ni måste förstå. Jag blir faktiskt oerhört stressad i den här miljön. Vill helst åka hem och vila. Det blev en utmaning för vården. En 35-årig AT-läkare visade vem som bestämde. – Du kan dö av högt blodtryck. Vi måste hålla dig kvar, under uppsikt, och sedan göra en utvärdering imorgon efter frukost. Filip blev körd i rullstol till en annan avdelning.
– Det här är absurt. Jag kan gå själv.

Mitt i natten placerades en hostande gammal man i samma rum. Klockan sju på morgonen hade Filip inte sovit mer än 20 minuter och var helt slut av att ligga och lyssna på gubbens harklingar. En pigg och glad sjuksyster öppnade dörren.  
– Gomorron. Sovit gott? – Nej fy fan, svarade Filip. Jag har inte haft en lugn stund. Det hade varit bättre om jag varit hemma och vilat. Sköterskan log. – Ursäkta att det blev lite stökigt i natt men vi hade ingen annan plats till gamle herr Andersson. Det är ok, sa Filip. Ni gör ert bästa men jag åker hem nu.
Nej vänta. Ta det lugnt. Först bjuder vi på frukost sedan kommer vi med ditt nya recept. I dödens väntrum, tillsammans med en likblek dam, fick Filip sitta och äta en seg ostmacka med sötsliskig juice. En rödbrusig läkare, som ingen sett röken av förut, kom inrusade i salen med fladdrande rock. Han överlämnade en tablett och ett recept mot högt blodtryck.
– Ta det här så mår du bättre.
Filip var alldeles för trött för att orka ifrågasätta uppmaningen. Tre veckor senare gick han till apoteket för säkerhets skull. Det skulle visa sig vara ett misstag.
 Han fick svåra biverkningar och var tvungen att uppsöka akutmottagningen. Där fick han fler mediciner som skulle lindra de värsta besvären. Istället blev det ännu värre och början på en resa som gick rakt ner i helvetet. Det tog månader och år att prova och utvärdera alla olika preparat. Han kände sig som en försökskanin som blivit utsatt för plågsamma djurförsök. Efter åtta års lidande träffade Filip av en slump en pensionerad doktor på hållplatsen. – Släng skiten i soporna. Det där är livsfarligt. Har du inte läst i FASS om biverkningar.
 – Jo, men det står att de är sällsynta.
– I helvete heller. Folk mår sämre, blir sjukare och dör. Det är tillverkaren som använder begrepp som ovanligt och sällsynt. Läkemedelsindustrin korrumperar den svenska sjukvården.

Lycka till, sa den vise mannen och klev av bussen. Filip hann inte fråga om hans namn men följde den gamle doktorns råd. För säkerhets skull tog Filip hjälp av den goda sidan av vården. En vänlig överläkare sorterade bort de värsta preparaten. Sakta men säkert minskades den ena dosen efter den andra. Helt plötsligt inträffade ett mirakel.
– Så här bra har jag inte mått på åtta år. Fantastisk men samtidigt bittert. Åtta år av helvete. Åtta förlorade år. Som vanligt var det Sofi som hade lösningen mot negativa tankegångar. – Om du mår som för åtta år sedan så har du inte förlorat åtta år. Du har vunnit åtta år. Du har fått åtta år tillbaka, plus erfarenheten. Du är åtta år yngre. Du ser faktiskt piggare ut och jag älskar dig. Hon kramade honom. Då blev det uppenbart. Sanningen ska göra dig fri. David hade vunnit över Goliat. Filip och Sofi hade med list, lust och en egen filosofi äntligen besegrat den motsägelsefulla läkemedelsindustrin. 

 
DEBATTINLÄGG:
När samhällets ledare bestämde att spara på personal inom skola, vård och omsorg började begreppet utbrändhet sprida sig som ett virus. Vanligt hyggligt folk som inte haft en sjukdag i hela sitt liv ramlade in, i parti och minut, på vårdcentraler och akutmottagningar. Den välutbyggda vårdapparaten i välfärdslandet blev bokstavligen tagen på sängen. Välutbildade läkare fick nästan panik.
 Vad i hela friden är utbrändhet. Hur botas en sådan märklig åkomma? Inte blev det lättare när varje doktor hade sin egen teori och varje patient en unik diagnos. Därför fick alla som var tröttkörda och utbrända samma medicinering. En lång lista med ångestdämpande, lugnande och beroendeframkallande piller mot depression.

De som hade tur fick rätt hjälp men de allra flesta blev mycket sjukare av behandlingen än av orsaken till illamåendet. Patienter har fått livet förstört och hamnat i ett passivt, apatiskt utanförskap. Det finns väl ingen inom vården som vill utsätta människor för ett sådant elände. Vem eller vilka bär ansvaret för en sådan galenskap? I det här fallet är läkarkåren också ett offer.

Bakom kulissen döljer sig de krafter som köpt upp och styr tillverkningen av preparaten. För alla patienter som drabbats av svåra obotliga biverkningar är det ingen annan än djävulen själv. Under hemliga styrelsemöten planeras nya pillerkampanjer för att vinna marknadsandelar till varje pris.
 
Hur många har hamnat i ett livslångt beroende på grund av läkemedel som sjukvården envisas med att skriva ut? Ingen vet riktigt säkert. Mörkertalet får det att svartna för ögonen. Vissa kritiker gör en uppskattning på minst 300 000 personer. Undersökande journalister har fått fram ständigt stigande siffror som visar att fler än 600 000 är drabbade. Och det bara i Sverige. Räknar vi in hela EU och USA blir statistiken ännu mer skrämmande och ofattbart chockerande.

Varför är det ingen som slår larm. Har de som utmanat piller-industrin hamnat på dårhuset eller bårhuset. Tänk om allt elände är följden av en medveten strategi från styrande myndigheter. Har ledande beslutsfattare blivit mutade av läkemedelsbolagen. Lever staten och läkemedelskapitalet i en ekonomisk symbios?
 Problemet med för många arbetslösa ungdomar och en allt äldre befolkning kanske kräver en radikal lösning i slutförvar. De som hamnat utanför kan göra nytta genom att bära en påhittad diagnos. Sedan drogas vårdtagarna med tunga mediciner så att de inte orkar protestera. Apatiska gamlingar och dåsiga brukare är lättare att hantera. Då kan personalen minskas. Därefter kan korrupta politiker och den profit-
hungriga läkemedelsindustrin, i lugn och ro, tjäna miljarder. Allt på bekostnad av alla stackars aningslösa medborgare som offras i ett livslångt komaliknande beroende.  
   Om du får migrän av den hemska sanningen kan du
antingen ta en Alvedon eller göra uppror.


 
 

Mellan två evigheter

text KITTY
foto DOUG88888 flickr.com
Nr 5/2013
 
Där hon står med luren i handen och håglöst tittar ut mot parken genom köksfönstret, får hon plötsligt syn på en karl som hon mycket väl känner igen. Alltmedan en inspelad röst tröstlöst upprepar sitt ”vi gör vårt bästa för att ta hand om just ditt samtal så fort vi kan”, följer hon mannen med blicken.
 På håll går det inte att avgöra märket på de slitna jeansen, men Eva vet med säkerhet att det är Lewis; det har det alltid varit. Trots att åren har gått kan hon konstatera att de brunbrända armarna fortfarande är muskulösa. Själv skulle hon numera aldrig visa sig i en t-shirt offentligt. Utseendet – hur hon tar sig ut – har alltid varit viktigt. Vad annat fanns det att förlita sig på?
 Mannen stannar till, sätter sig på en parkbänk och tycks för en stund höja blicken och kisa i hennes riktning. Instinktivt drar hon sig hastigt några steg inåt rummet, utan att släppa ögonen från det som händer utanför.
 ”Vi gör vårt bästa för att ta hand om just ditt samtal så fort vi kan.” Eva rycker till inför den främmande rösten som med ens känns alldeles för nära. Den gör intrång på hennes privata sfär. Hon förflyttar luren en bit från örat – står där alltjämt stirrande ut genom fönstret. Som en staty.

Fritidshuset hade varit av det omoderna slaget, mer av en gammaldags sommarstuga med vattenpump och utedass. När Eva under vinternätterna smög sig ut till dasset lät hon dörren stå på glänt och dröjde sig ofta kvar där, för att få en stund tillsammans med stjärnorna och månen. Inför himlavalvets storhet kände hon en befriande litenhet.
 Och när hon därefter med kalla fötter kröp ned i den gemensamma sängen och kurade ihop sig nära, nära, kom sömnen alltid på besök som en välkommen gäst.

Hon vågar sig fram till fönstret igen och ser hur han tar av sig kepsen och rufsar om i håret. Hon känner inte igen det gråa men hon vet exakt hur stråna lägger sig felvänt vid virveln snett över höger öra.
 Luften i rummet och lägenheten känns kvav, som om utrymmet inte räcker till. Andetagen blir kortare och mer ansträngda. Och utan att släppa blicken från mannen lirkar hon försiktigt upp fönsterhaspen. Sommarvärmen strömmar in genom glipan, vilket för ett ögonblick får henne att tappa andan. Så påminner kroppen henne om att återigen andas in … och andas ut.

På den tiden hände det att Eva skrattade. Och det hände också att hon grät. Att livet gjorde sig påmint som en betydelsefull parentes mellan två evigheter. Det handlade om tillit; att våga känna tillit till livet, kärleken och mannen vid hennes sida. Att låta honom byta plats med guden som ”håller om på alla sidor”. Men hon hade aldrig ens kunnat förlita sig på
en ödestro.
 Och hon återtog kontrollen över sitt liv.

”Vi gör vårt bästa för att ta hand om just ditt samtal så fort vi kan”, säger rösten som sliter henne tillbaka till nuet. I detsamma ser hon hur mannen drar fingrarna genom sitt hår och sätter på kepsen igen.
 Då vänder hon sig om, och fortfarande med luren i handen hoppar hon i sandalerna och lossar säkerhetskedjan till ytterdörren. Hon kastar en snabb blick i hallspegeln och rättar omedvetet till en hårlock som letat sig fram i pannan.
 Just när handen når handtaget bryts skeendet av ett:
”Du har kommit till Telias kundtjänst. Mitt namn är Yvonne. Vad kan jag stå till tjänst med?”

Ingen bisak

text & foto KARIN MATTSSON-COLL
Nr 5 /2013
 
När jag var fyra år så hade jag en riktig kompis som återkom varje nummer i Allers. Jag klippte ut små, små figurer av BAMSE.
 
Av en händelse (nu tror inte jag på slumpen, det är en del av min egen livsfilosofi), så träffade jag två honungsproducenter i Norra Stensjö och ställde några frågor till Karen Friberg och Arvid Jansson.

Om ni skulle presentera er själva, vad skulle ni säga då?
Vi är båda naturbundna människor som kom att fundera på varför inte de gamla äppelträden bar frukt. Burna av tro på att allt hänger ihop i naturen och att det gäller att hitta svaret genom att försöka se helheten – rätt glada och inte rädda att pröva något nytt.

Hur kom det sig att ni ville syssla med binäring?
Svaret handlar om frågan om äppelträden: Vi insåg att det inte fanns bin som pollinerade. Därför föddes tanken om den första bikupan.

Är det dyra investeringar för att börja med honungsproduktion?
Vi försökte hitta gamla saker som kunde användas. Många har lagt av med sina bin p.g.a ålder och vi kom över rätt mycket till ett billigt pris. Värre var det att få tag i bin – de dog ut ett helt år!

Vad visste ni om branschen innan ni beslutade er?
Vi tänkte inte bransch och gör det ännu inte. Vi såg nyttan i naturen och mera honung såg vi som en extra bonus.

Var fick ni information?
Vi köpte böcker och läste och förstod snart att det var en fascinerande och intressant värld, som bina representerade.

Hur har era bin överlevt?
Våra bin hade en för lång vinter, en kall vår med få blommor att ge den första födan. Vi fick stödfodra och ändå acceptera att vissa av våra bi-samhällen dog innan värmen kom. Sedan var sommaren varm och intensiv och mycket blommade över fort. Idag ser bi-samhällena starka och fina ut – och är igång att bli invintrade.

Vad eller vilka är de största farorna?
Människorna är binas största fara genom att människan odlar färre grödor på allt större åkrar, sprutar och behandlar utsäde så försämras binas villkor till ett gott liv. Antalet biodlare har också sjunkit.

Hur kan man hjälpa bin?
Man kan skaffa en bikupa på sin tomt och man kan köpa honung och därmed stödja småskaliga honungsproducenter.

Hur stor del av vår matproduktion står bina för?
Bina pollinerar för många miljarder kronor varje år och Einstein menade: ”- Om bina försvann så skulle människan vara död inom fyra år”.

Är det mycket jobb att sköta kuporna?
Nej, det är roligt att jobba med kuporna. Vi undviker att pilla för mycket i kuporna, men om man lyssnar till ljudet från bina eller observerar hur de beter sig vid kupan så kan man oftast räkna ut vad som behöver göras.

Har ni blivit stuckna någon gång?
Om man slarvar med sin bi-dräkt eller ska in i kuporna innan regn och åska, kan man räkna med att bli stucken. I år har vi fått två stick var.

Vilka blommor tycker bin bäst om?
Bina tycker om blommar som ger ifrån sig mycket nektar: vildhallon, sälg, lind, raps kastanj, gurkört och lavendel är några som är populära.

Har bin några fiender?
Myror tycker om honung, möss kan flytta in i kuporna, talgoxar äter också gärna bin. Bålgetingarna mördar bina genom att vrida runt deras huvuden.

Varför försvinner blomsterängarna?
Blomsterängarna minskar för att vår mångfald i naturen inte gynnas av storodlingar och en landsbygd med färre bofasta människor. Bina fattas också.

Vad finns det i Bamses dunderhonung, är det ett hemligt recept?
Bamse hämtar sin dunderhonung hos farmor och hon har säkert skött väl om sina bin, låtit de vara i trädgården och kärleksfullt tagit hand om honungen. Honung ger sanbb energi och det behöver Bamse ofta.

Med de avlutande orden lämnade vi Karen Friberg och Arvid Jansson, deras kattor, hundar och höns och en tupp förstås.

Polen, de gamla öststaterna, Kina och Nya Zeeland är stora honungsproducenter.
 
Stensjöhonung, Akaciehonung från Kroatien, Ljunghonung från Sturkö, Maskroshonung från Stensjö
 
Honung och ambrosia som Paradiset är fullt av plockas i träden på Nya Zeeland och andvänds som medicin även i Sverige där manukahonung används till bl.a svårläkta sår. Det är aktiv eller rå honung, som har en rad fantastiska fördelar med kraftfulla antimikrobiella och antiinflammmatoriska egen-
skaper, om den inte upphettas
 Inom den Kinesiska traditionen har man använt honung länge som ett komplement till läkemedel.
Här är några exempel:
Vad händer om jag äter några teskedar honung
om dagen?
  * Det hjälper mot magsår och sår på tolvfingertarmen
  * Det är bra för gravida kvinnor om de lider av blodbrist (anemi).

Om jag äter honung under en längre tid, vad händer i kroppen då?
  * Hjälper mot nervbesvär, högt blodtryck,
kranskärlsjukdomar
 * Åderförkalkning, lever och lungsjukdomar
   Ögonsjukdomar, dysenteri och förstoppning

Vad kan botas genom att tugga på vaxkakorna?
  * Luftrörskatarr, bihåle och näsinflammation
  * Man kan motverka cancer i munhålan, näsa och svalg

Arbetsbina utsöndrar ett vitt sekret s.k bimjölk, när det blandas med honung till bidrottninggelé får man ett högt näringsvärde.
Bidrottninggelén gör att:
  * Barn och ungdomar växer bättre
  * Ökar motståndskraften mot sjukdomar och används för att bota otillräcklig blodtillförsel i kranskärlen
  * Den ökar halten av hemoglobin (röda blodkroppar)
  * Sänker blodsockerhalten
  * Kan också hjälpa undernäring hos barn och svaghet hos äldre i samband med klimatpåverkad reumatism.

Den svart-vita explotionen - del 2

text HENRIK MAGNUSSON
Nr 5/2013
 
I det förra kapitlet talade vi om en av de första och också mest framgångsrika produkterna av den Svart Vita Explosionen, den uppsving av oberoende publikationer som dök upp i spåret av sjunkande tryckkostnader och postorder. Teenage Mutant Ninja Turtles, men i dess spår följde förutsägbart nog otaliga kopior. I hopp om att återvinna just den formel som lett Eastman och Lairds skapelse till sin enorma succé. Men som så ofta händer slog blixten ner av misstag någon helt annanstans, fyra år senare, när serieaffären New England Comics i Norwood, Massachusetts finansierade The Tick. En satirisk serie om superhjältar skapad av den då 18-årige Ben Edlund två år tidigare för en tre sidors serie till deras postorder katalog där karaktären hade blivit affärens maskot.
 Serien handlade om The Tick, en parodisk superhjälte som inte har en hemlig identitet, eller ens ett namn. Hans hela identitet är hans liv som superhjälte, och den korta berättelsen och karaktären blev populär nog att New England Comics betalade Edlund att rita en pågående tidning med Tick. Det första numret publicerades i Juni 1988, precis när de svartvita explosionen börjat varva ner, och fick ett oväntat varmt välkomnande.
 Edlund kom att fortsätta rita och publicera serien under sin tid som filmstudent på Massachusetts College Of Art, där han blev kontaktad av Kiscom, ett New Jersey-baserat företag som specialiserat sig i licensprodukter, och som ville göra en tecknad tv serie av The Tick. Pilotavsnittet refuserades av FOX Broadcasting, men en mer polerad version blev godkänd. 1994 hade The Tick premiär, den version av karaktären som är mest känd. TV serien tog inte med sig så många av seriens figurer förutom Tick själv och hans sidekick, Arthur, en före detta revisor som besämde sig för att bli en superhjälte efter att han hade hittat en maldräkt med vingar på en loppmarknad, medan dom flesta av sidokaraktärerna reducerades till bakgrundsroller.
 Detta berodde på att, precis som Ninja Turtles före dom hade tv-serien en annorlunda ton än originalet. Medan serien var en mer allvarlig, sarkastisk satir så gick tv serien i ett helt annat håll,  med en betydligt lättare, cartoony stil.

The Tick #1 1988 (Karaktären var ursprungligen
 inlåst på ett mentalsjukhus)
Även huvudkaraktären förändrades, ursprungligen var han mer obalanserad. Den första serien som gjordes handlade om hur han rymde från ett mentalsjukhus och började med superhjälte arbetet istället, medan den tecknade seriens bakgrund visade att han blev tilldelad The City. Staden som båda versionerna tar plats i, av Den Internationella Superhjältekommissionen efter att han förstört deras mässhall i Reno. Både den tecknade serien och tidningen dekonstruerade populära teman i superhjältefiktion, till exempel de s.k ”antihjältarna” som var populära på det sena 80-talet och 90-talet. Hjältar som var våldsamma och cyniska eftersom detta av någon anled-ning sågs som ”realistiskt”. 
 Karaktärerna Chainsaw Vigilante i serien och Bigshot i tv serien var en parodi på dessa. Chainsaw Vigilante en ostabil galning som ansåg att superhjältar skapar superskurkar och därför är lika farliga, och Bigshot, en parodi på Marvel’s The Punisher, en djupt emotionellt ostabil vapenfetishist vars våldsamhet bara är ett symptom på trauma. Han börjar till och med gråta när han får slut på ammunition.

Bigshot, avsnitt 1 av The Tick (1994)
Serien gjorde också narr av populariteten av ninjor i serie-mediet. De första numren av serien handla om The Tick och Arthurs kamp mot en hord av ninjor som infesterar staden The City, det finns till och med en Ninja nöjespark tack vare att ninjastilen blivit en fluga och varje fanboy med ett par spänn kan köpa in sig i en ninjaklan. 
 Detta slutade med at The Tick förstörde Ninja World som hämnd efter att hans vän Oedipus, en parodi på Marvel’s Elektra, blivit skadad av en kompetent ninja skurk i en strid on den magiska artefakten Thorn of Oblivion

The Tick vs Ninja World
Trots sin popularitet blev det bara 12 nummer av The Tick. Efter att Edlund gått ut college gick han istället in i TV-branschen där han skrev manus för kultserier som The Venture Brothers, Firefly och de sista säsongerna av Angel i Joss Whedons studio Mutant Enemy, i kombination med hans arbete på den tecknade serien. Efter att serien lades ner återvände Edlund sporadiskt till den, oftast för en årlig special av olika slag, men han har inte ritat den regelbundet sen tidigt 90-tal.
 Istället levde karaktären vidare genom sin kultstatus och de fans som tv-serien hade dragit in. 2001 gjordes också en kortlivad live action serie som gick 13 avsnitt, med Patrick Warburton i huvudrollen. Trots sin relativa obskyra bakgrund står The Tick kvar som en av de mest framgångsrika produkterna av den Svart-Vita Explosionen, och också en av de mest unika.
 I nästa kapitel kommer vi att gå in på en av de mer tragiska historierna om Den Svart-Vita Explosionen. Berättelsen om Cerebus The Aardvark och hans skapare Dave Sim.

Anders som jägare

text LEIF KÄLLBERG
Nr 5/2013
 
Anders skulle börja med någon ny hobby hade han tänkt. Han visste emellertid inte bara vad. Då fick han veta att en plats som jägare i ett jaktlag var ledig. Han sökte den och skickade in sin meritförteckning till jaktlaget. Han fick efter fjorton dagar ett positivt svar, att han fick vara med på deras höstmöte i september.
 Anders var också anställd som försäljningschef på ett varuhus så han hade tidsschemat ganska pressat. Han sökte också med ljus och lykta efter en anställning som verkställande direktör. Anders tyckte med andra ord om att ha mycket att göra så han hade också ett uppdrag för ortens frimärks-klubb. Han var också i farten med en fritidssysselsättning för den lokala astma-allergiföreningen. Hans mobiltelefon var med andra ord ofta igång med att söka efter bekanta. Anders såg fram till höstmötet med kompisarna i jaktlaget och köpte också ett nytt gevär, en älgstudsare att ha till höstjakten.

Det var den tredje oktober och det unga jaktlaget satte igång med en sen älgjakt en vecka framåt. Det hade lagom till älgjakten blivit ont om villebråd. Däremot stötte jaktlaget på en hel del vildsvin och sköt några att ha till köttförrådet. En fru till en av jaktmedlemmarna hade också blivit en visa eftersom hon ville ha ett nytt förhållande. Hon var ute på internet och visade upp sig. Hon ansåg att man kunde ha älskare vid sidan om. Hennes man var också svartsjuk och ville få ett slut på äktenskapet om frun stod på sig. Han fick som han ville, och jaktlaget fick vara med och hjälpa till med en
snabbskilsmässa.
 Anders stora dröm om ett VD-jobb började så smått att gå i uppfyllelse. En bank tyckte att Anders som var utbildad civil-ekonom hade något som gjorde att de svarade på hans ansökan om arbetsuppgiften. Han höll helt sensationellt på att slå ut många mera meriterade från toppjobbet. Han fick vara med på anställningsintervju och under över alla under. Banken valde honom eftersom de ville ha en mera demokratiskt fungerande arbetsplats. Han fick därmed avveckla alla sina fritidsuppdrag och förbereda flytt in till Stockholm. Anders som hade en väl skött ekonomi blev spekulant på en villa norr om Stockholm. Han skulle betala fyra miljoner sjuhundratusen kronor till den gamle ägaren. Anders tyckte att det var ett bra pris och ansökte om ett banklån som beviljades. Han ansökte också om ett medlemskap i Brommas lokala jaktlag som beviljades. De övriga fritidssysselsättningarna meddelade han bara att han utträdde ur.

Flytten hade gått bra och Anders fru och tre barn var nöjda med sin make och far. Familjen Anders Andersson bestod av hustrun Hilda och barnen Viktor tio år, Sara sju år, och Torgny tolv år. Anders bestämde sig för att ge familjen en present för att de ställde upp för honom. Han tyckte inte att en ny bil var till för honom lika mycket som till familjen. Han köpte en ny BMW för nästan trehundrafemtiotusen kronor och lovade ändå att köpa presenter i vanlig ordning när barnen och frun fyllde år. Den nya sexrumsvillan var rymlig och bra och Anders höll också en invigningsfest i den. Han hade bjudit alla anställda på bankkontoret som låg närmast och i övrigt höll han också ett stort landsomfattande party. Det skulle ju nämligen bli mera omfattande demokratiska principer på banken. Det visade sig att ortens lokala jaktklubb hörde av sig och ville också höra sig för om de kunde beviljas bättre lånevillkor om de bytte till Anders bank. Anders kunde emellertid inte lova något och sågs därför som en bluffmakare som nyskapande VD.

Det hade dock dragit ihop sig till jakt och jaktlaget koncentrerade sig på att nedlägga vildsvin som det vimlade av. Ett av svinen var faktiskt aggressivt och gick till attack mot Sune som var ordförande i jaktklubben. Sune svor till omedveten om faran när han plötsligt halkade till för vildsvinets bök med hans ben. Han föll plötsligt och framåt över ena armen som han bröt. Anders fick ringa efter ambulans för att forsla Sune till sjukhus för gipsning och en smärtstillande spruta.
 Den första veckan på den nya arbetsplatsen gick bra men Anders som var lite blyg var inte riktigt van vid för framåt och kreditsökande kunder. Bankens nya policy stod också i text och bild på affischer och reklamblad. En framåt kund ville emellertid låna tio miljoner kronor till att bygga en lyxvilla och hyra ut. Det sågs som för framåt av bankledningen och man tonade därmed ned konsekvenserna av
reklamkampanjen.

Tänkvärt

text & bild LOTTA ERIKSÉN
Nr 5/2013
 
Läs - Begrunda - Bär med dig ett tag
 
 

Utan tvivel är man inte riktigt klok - eller vad sa boxaren?

Gästkrönikör PALLE FEMLING
Nr 5/2013
 
Färjan Tunis – Palermo, natt.
 På dörren stod det ”SALONE”. Den ledde till en sal, stor som en planhalva i tennis. Nån timma tidigare hade man släckt ner ljuset och nu var bara en naken glödlampa tänd. Den spred ett gulaktigt sken över de enda möblerna mitt i lokalen: två långa soffor placerade mittemot varandra och fastbultade i golvet. Dessa hade ockuperats av ett algeriskt fotbollslag på väg till Sicilien. Väl där var det tänkt att de unga männen skulle berusa sig och gå på horhus. Två aktiviteter som eventuellt kunde kombineras. I denna förväntansfulla församling hade jag upptagits i någon form av fostbrödralag. När de fått klart för sig att jag var ute och reste ensam ”adopterade” de mig. Att en människa reste runt utan släkt eller vänner med sig kunde aldrig vara Allahs avsikt. Den tragiska figuren måste ha förskjutits av sina föräldrar eller övergivits av sina vänner. Detta måste de, profetens glada och redan en aning lummiga efterföljare, omedelbart åtgärda. Armkrokad fördes jag in i salongen och klämdes ner i den ena av sofforna.
 I spegeln på färjans herrtoalett hade jag, strax efter avgång, konstaterat att jag såg ganska nergången ut. I det brunbrända ansiktet anade man kraniet, håret hade släppt i tussar och avslöjade en fräknig hårbotten. Kläderna var lagade lite här och var, Dessutom var paltorna fläckade av motorolja som jag varken rått på med tvål eller diesel.
  Det var när jag stod och såg kontinenten försvinna akteröver som några av de unga fotbollsspelarna slagit sig i slang med mig, denna vinddrivna varelse från ett land i norr som inte var Schweiz, för att därefter införliva mig i sin flock.

Innan jag fördes bort och ner i salongen hade jag kastat en sista blick på kusten som försvann bortom fartygets kölvatten. Jag hade fått nog av Nordafrika, av deras inpackade kvinnor, popmusikens ylande jämmer, couscous, bläh!
 Dragspelsmusik, det var grejer det, och gransus och ärtsoppa! Magen skrek efter ärtor med fläsk. Kort sagt, likt Heidenstam längtade jag folkhemmet.

Nu satt jag bland mina nya vänner i soffan. Över oss svävade ett rökmoln i skenet från glödlampan. Golvet i lokalen hade så småningom täckts av andra passagerare som satt eller låg bland sitt pick och pack: väskor, kartonger med snören, bärkassar och bylten. Någon hade en lastad barnvagn.
 Där fanns män, slitna gästarbetare, några unga kvinnor, några äldre beslöjade med småbarn, en åldring med djellaba, två transvestiter, kanske prostituerade. Det luktade dieselavgaser, svett, bajsblöja och Gauloise Bleu … I skumrasket längs väggarna glödde cigaretterna. Samtalstonen hade dämpats till ett viskande mummel. Ett dibarn grät innan det hittade bröstet. Snarkningar hördes lite här och var. Alla ljud simmade i det dova mullret från maskinerna nere i fartygets inre.
 På min vänstra sida satt en storvuxen spelare som tidigare sysslat med boxning. Nu var han mittfältare i laget. Något överårig och jovialisk lät han sin arm beskyddande vila över nordbons magra skuldror. Till höger om mig satt lagets ”kiipöör”, målvakt.
 Algerierna var självfallet nyfikna på mitt hemland. Upplysningen att nationen höll sig med kung väckte vederbörlig palaver. Denna övergick i entusiasm inför beskedet att landets vita moskéer nu stod tomma och att innevånarna övergivit sin gudstro; en märklig religion vars gudomar bestod av en familjekonstellation i vilken en djin, ande, ingick.
 I den andra soffan, mitt emot mig satt en liten spenslig forward, ångestriden och anlupen av gryende fundamentalism. Han blev alltmer agitatorisk och menade att tvivlet förgiftat västerlandet. Jag, som ju verkade förnuftig, borde inse detta, sluta med mitt tvivel och börja tro på Allah. Och så samla mig, missionera och omvända detta kätterska västerland som uppenbarligen dinglade i limbo. I de kalkade moskéerna behövde man bara avlägsna de störande bänkarna för att där på anständigt manér kunna tillbe den enda rätta guden, Allah.
 Eftersom sofforna stod en bit ifrån varandra höjde han rösten. När han slutat sin plädering hade också allt annat prat upphört, cigaretterna slocknat i mungiporna, man höll andan. All uppmärksamhet som hängt vid hans läppar vändes nu mot mig. Det var inte trevligt.
 Nåväl, även en fegis kan ta strid när trycket blir tillräckligt högt. Jag fylldes av helig vrede, mod och, märk väl, svada. Med avstamp någonstans i mellangärdet påbörjade jag ett tal, en lovsång till tvivlet. Som kaniner ur trollkarens hatt kom de franska verben skuttande över min tunga, konjunktiver ramlade på plats, femininer och partitiva artiklar, det franska språket flöt ur min mun i en vältalig ström, kulminerande i den Danielssonska devisen: ”Sans doute on est fou!” Utan tvivel är man inte klok.
 Jag hämtade andan någon sekund innan jag tog sats igen, nu var jag ute efter nådastöten, ”le coupe de grace”:
 ”Och hade inte er profet tvivlat så hade ni inte suttit här som goda muslimer med er Allah!”
 I tystnaden som följde växte mullret från maskinerna till ett mäktigt dån. En rysning kröp längs min rygg, krampryckningar slet i ansiktet i mitt patetiska försök att dölja min fruktan.
  ”Dom slår ihjäl mig och knör ut liket genom ett spygatt!” tänkte jag.

Då, när tystnaden tänjts till det uthärdligas gräns, yttrade sig boxaren bredvid mig med låg, halvt likgiltig röst och det brakade loss ett öronbedövande, orkanartat skratt. Folk vred sig i konvulsioner, föll över ända och grät tårar. En upphostad fimp flög genom lokalen.
 Antagligen spädde min enfaldiga nuna på glädjefnatten. Jag var plötsligt populär – och det berodde helt klart inte på mitt tal till tvivlet.
 Och så till det värsta i hela denna bedrövliga historia: i mitt skräckkatatoniska tillstånd uppfattade jag aldrig vad boxaren sa, men har mången natt försökt lista ut det.

Filmrecension i fyra rutor

illustration HENRIK MAGNUSSON
Nr 5/2013
 
 

Anstaltstankar

illustration HENRIK MAGNUSSON
Nr 5/2013