Med mellotider och bistra vintergrader i denna stund försmäktar vi på denna ö. Kom just på att jag förmodligen spenderat halv mitt liv på denna ö, Trossö. Detta till trots, jag är nog en ronnebygrabb ändå.

 

Startelvan nedanför levererar som alltid. Vem var gubben på den gamla hundringen? Vi rätar ut en del musikaliska begrepp. Så klart också lite novell, djur och dikt.
 Idag var det ljust när jag på infartsleden rullade
in mot staun. Det går på rätt håll...

 I detta nummer intervjuar vi gatumusikanten Anastasia Hellqvist. Hon är 24 år gammal och kommer ifrån Mörrum men bor numera i Karlskrona. Det har hon gjort i större delen av sitt liv förutom ett år som hon bodde i Piteå. I Piteå höll hon på med musik, jobbade på en hamburgerrestaurang. Det var spelningar på dop och liknande. Anastasia kan sägas ha två familjer, en i Karlskrona bestående av mamma och syskon och en i Stockholm bestående av pappa med flickvän och farfar. Anastasia har sjungit både solo och i kör. Körerna har varit kyrkokörer i Karlskrona (Fredrikskyrkan) och i Piteå. Hon har varit med ett i band när hon var tio, elva år tillsammans med tre kvinnor och de höll på i ett år. Det var en kortare period som hon kunde försörja sig på musiken och då genom spelningar i Karlskrona och omnejd.

 

Hennes formella utbildning inom musik är en gymnasium examen från estetisk linje på Törnströmska gymnasiet i Karlskrona. Hon började sjunga redan i fyraårsåldern och spela gitarr vid nioårsåldern. Hon har en storebror som heter Adrian som sjunger väldigt bra och skriver låtar. Hon har också en storebror William men han har inte gått så in i musiken. Också pappa och farfar sjunger bra. Farfar gick in i musiken när han var yngre. Anastasia har förutom dessa två storebröder, två lillasystrar och en lillebror som syskon.

 Hon får inspiration till att skriva musik ifrån livshändelser, människor som hon känner och ifrån hennes katter. Hon tycker mest om Powerballader, pop och opera. Anastasia påpekar dock att om hon skall sjunga opera måste hon vara försiktig med rösten och inte vara så slapp. Om hon skall sjunga opera måste hon vara tränad och inte röka eller dricka alkohol, då det kan skada stämbanden. Hon föredrar att sjunga på engelska framför svenska då det är fler människor som förstår språket då. Framför allt är det sången som är Anastasias främsta instrument men därefter följer piano och gitarr.

 

Anastasia har sjungit på många platser i Sverige och övriga Europa. Bland annat har hon sjungit på ett hotell, en restaurang och ett café i Grekland, ett hotell i Danmark, på en bar i Amsterdam, barer i Wales, en restaurang i London, i Spanien och en restaurang i Italien. Anastasia vill gärna uppträda i Spanien igen eftersom det var så varmt och skönt där. Hon vill bli erkänd i hela världen och inte bara som i en dröm. Det varierar mellan årstiderna hur svårt det är att få spelningar men lättast är det runt julen och på sommaren.

 

Musiken Anastasia har spelat in har varit studios i Karlskrona, i Kalmar och i England. I England var det en manager som hon bodde hos i två veckor som kände en radiokanalchef. Denna radiokanal spelade upp Anastasias musik och lyssnarna tyckte om denna och efterfrågade efter mera låtar. Detta var ett av Anastasias bästa minne i karriären. Anastasia är närvarande på medier såsom Spotify, Youtube och Tiktok. En cover på låten Rave i mitt garage som har en miljon visningar finns på Tiktok. Där sjunger och rappar Anastasia. Dessutom har Anastasia nio låtar på Spotify. Den största publiken Anastasia har sjungit inför var på Långö där det var cirka 400 personer. Största hitten hitintills är We meet som har en drygt 300.000 strömningar på Spotify.

 

Det har hänt att hon har haft scenskräck men det är inte ofta. Det är när hon har haft en dålig dag. Anastasia tycker hon är en tävlingsmänniska och ser sig då som singelspelare.
En förebild är Peter Jöback som hon tycker verkar vara sympatisk och har en klar och vacker röst. Hon tycker också julfilmen Jag kommer hem igen till jul är rekommenderbar och som handlar om just Peter Jöbacks liv. Anastasia tycker komedi serien How I met your mother är rolig och som får henne att skratta. Saker som gör Anastasia arg är elaka kvinnor och våldtäktsmän.

 

Att slå igenom både i Sverige och utomlands är Anastasias dröm. Anastasia har en katt som heter Skorvan som hon hoppas att den får det bra. Hon har dessutom en katt som heter Charley men som har rymt och hon hoppas att han kommer tillbaka igen. Dessutom hoppas Anastasia att hon kommer att tjäna mycket pengar. Sist men inte minst vill hon vara en bra medmänniska.
 Jag tycker jag är smart, självsäker och passionerad svarar hon om vad som är hennes styrkor. På frågan om hennes svagheter är att hon är känslig för kritik ifrån elaka människor. Det kan också vara negativt om hon får mycket motgångar och att hon bryter ihop för det. När det ser mörkt ut så jag tänker på visa låtar, på sin sångröst och på sina katter Skorvan och Charlie. Det Anastasia är mest stolt över i sitt liv är att hon är så driven i musiken och att hon behandlar
djur väl.

 

Anastasia säger att hon för övrigt tycker om att cykla, promenera, serier och prata i telefon. Hon tycker också om mat och hon planerar ofta flera dagar innan vad och var hon skall äta de kommande dagarna. Anastasia tycker att man skall följa sina drömmar i livet. Till sist berättar Anastasia att hon har en medfödd skada i höger sida som gör att hon har dålig balans. Exempelvis lärde hon sig inte att cykla förrän hon var 20 år gammal. Hon har p.g.a. denna skada bl.a. sämre koncentrationsförmåga.

 

Referenser
https://www.tiktok.com/@anastasiahellqvist
https://www.facebook.com/hellqvist2
https://www.youtube.com/watch?v=gAYUtLZRr9o

Tin whistle, plåtvissla, bleckflöjt, eller engelsk flageolett – oavsett vilket namn det är man använder tenderar det till att leda till att man får lov att konstatera att det är som en blockflöjt, fast enklare, och ja – E:et är alltså inte ett stavfel. Det är den metalliska tuben inte sällan klädd i en färgglad plasthatt, som vissa insisterar är mer leksak än instrument, och dem flesta känner igen från Sagan om Ringen-soundtrack:et.

 

Bleckflöjten är en s.k spaltflöjt, vilket är kategorin av träblåsinstrument vars tonbildning sker genom att luftströmmen slår mot ett labium genom att färdas igenom en spalt; vilket i mer konkreta ordalag innebär att man i regel spelar flöjten genom att blåsa i ett munstycke fäst på ena änden medan man håller den vertikalt. En bleckflöjt är stämd i en viss tonart, och har sex fingerhål vilka producerar succesivt lägre toner allteftersom dem täcks ovanifrån ner; genom att blåsa hårdare är det möjligt att efter samma princip spela i en ytterligare, högre, oktav. När alla hål är täckta produceras grundtonen efter vilken instrumentets tonart bestäms, när inga hål är täckta produceras dess sjunde. Genom att dämpa den sjunde en halvton (genom att täcka dem två hålen efter det första eller halvtäcka det första) kan man spela i en ytterligare tonart med instrumentets tonarts fjärde som grundton – genom att halvtäcka fingerhål är det faktiskt möjligt, om svårt, att spela helt kromatiskt. Om någorlunda till förfång för hörseln, brukar den tredje oktaven av grundtonen betraktas vara den högsta användbara tonen i registret.

 

De vanligaste tonarterna för en bleckflöjt är D-dur och C-dur. vilket medfört att instrumentet till övervägande del förknippas med sin gällhet – om än det finns ett instrumentutbud som sträcker sig hela vägen ner till en oktav lägre. I och med att en flöjt i t.ex D-dur även lätt kan spela i G-dur, skulle man kunna säga att det egentligen är fyra tonarter som en bleckflöjt har, i och med paralleltonarterna – om man då utesluter alla gamla kyrkotonarter som så ofta dyker upp i dess naturliga habitat.

Bleckflöjten är nämligen framförallt förknippad med traditionell musik från dem brittiska öarna. Även om dess användning knappast är begränsad till en särskild genre, har den moderna versionen av instrumentet sitt ursprung i brittiska 1800-talsfabriker, vilket även är varför det kommit till att bli en hushållsstapel för regionens folkmusik – det är nämligen fruktansvärt billigt. Det är dock värt att ha i åtanke att flöjter som till övervägande del fungerar identiskt förekommer inom nästintill varenda musikalisk tradition på planeten, och att dem äldsta fynden därav dateras till mellan 30 000 och 81 000 år f.kr. Medan det eponyma tennet kanske en gång utgjorde den primära distinktören som då gav upphov till att flöjten blev en tin whistle, förekommer det i modern tid bleckflöjter av nästintill vartenda material som blåsinstrument görs av – om vanligast är mässing och nickel.

Kända Bleckflöjtister:

• Mary Bergin
• Micho Russell
• Sean Potts
• Paddy Moloney
• Angela Deane

Det är en fin dag i storstaden Göteborg. Där på en liten gata i centrala delen befinner sig just nu en stor Anakonda, som är grön och cirka nio meter lång och sover. I en lägenhet strax intill gatan bor familjen Larsson och deras son som heter Martin. Föräldrarna Gustav och Christina är bägge två iväg på sina jobb medans Martin är ledig ifrån skolan idag. Martin går på mellanstadiet i klass fyra. Martin befinner sig just nu utomhus han har nämligen tänkt att gå en liten promenad i det vackra, soliga och varma vädret.

 Men han hinner enbart ut ur dörren då han lägger märker till den stora ormen som märkligt nog ingen annan har sett. Martin är en så kallad djurälskare så han vill flytta bort ormen ifrån gatan som i normala fall inte är så särskilt livad. Han tänker hur man ska flytta ormen utan att uppfattas som ett hot av ormen. Han tar till ett beslut och behöver hjälp, han kan nämligen inte flytta den själv.

 

Martin går återigen in i trappuppgången. Hans briljanta idé och smarta plan är att knacka på alla dörrar i trappuppgången och fråga om hjälp, men det finns en nackdel och nackdelen är att trots familjen Larsson har bott där i ungefär fyra år så känner inte familjen någon av de som bor i trappuppgången. Martin knackar på dörr efter dörr men ingen tycks vara hemma. Slutligen återstår det enbart två lägenhetsdörrar längst upp i trappuppgången på den sjätte våningen. På dörren till vänster står det Ronny Mattsson och på dörren till höger står det Melker Svensson. Martin knackar först på Melkers dörr. Melker är en ljushårig kort man i 50 års åldern. De presentera sig för varandra.
 Martin förklara läget för Melker, varför han behöver hjälp. Melker säger: ja, jajamensan jag hjälper gärna till. Martin knackar sedan på Ronnys dörr och gör om samma sak genom att säga precis samma som han talade om för Melker. Ronny säger: jag hjälper till.
 Strax därpå tågar de gemensamt ner för trapporna men Martin lägger fort märker till att Ronny pratar väldigt mycket, hela tiden med både Martin och Melker. Melker gå dessutom i trapporna och gäspar mycket som om han skulle somna vilken sekund som helst. Slutligen när alla tre har kommit ut lägger de märker till att anakondan fortfarande ligger där och sover. Alla tre fundera nu hur de ska göra.

 

Helt plötsligt ser både Ronny och Martin att Melker inte står bredvid han har lagt sig och somnat bredvid anakondan. Martin och Ronny står nu där och ser förvånade ut eftersom anakondan inte gör något med Melker. Ronny behöver någon att prata med just nu efter har fått en skarp tillsägning av Martin så han går fram till ormen och börja babbla på väldigt överdrivet om allt möjligt mellan himmel och jord. Ormen vaknar då upp och det gör även Melker som snabbt flytta sig ifrån anakondan. Anakondan tänker: åh vad jobbigt ska man minsann inte kunna sova ifred någonstans jag orka inte höra pratet hela tiden, jag slingrar mig bort härifrån istället i hopp om att hitta en bättre plats.
 Martin tackar sedan både Ronny och Melker för hjälpen. De löste då problemet med ormen på ett annorlunda men smidigt sätt.

 

 

 Med andra ord spring snabbt var tydlig för din hund och kom ihåg vilken väg du ska springa, lita på din hund och på dina kunskaper så kommer du säkert att finna en sann lycka.

Din hund ja, vilket husdjur som helst älskar dig ovillkorligt om de behandlas väl. Agility är ett bra sett att dela den kärleken så kontakta en brukshundsklubb och fråga hur du ska gå till väga.

 

Hon kopplade på honom och gick en skogsstig en bit bakom en lada i närheten av huset. Hon tyckte om den för att inte så många gick där. Hon tyckte om att gå på de rasslande löven bland träden. Det gav ändå en rätt kuslig atmosfär. Hon tänkte på Resident Evil och föreställde sig att hon var Leon Kennedy. Hon ville hem i tid för att se Saras reaktion på Pappas överraskning. Med de tankarna så rensade hon snabbt upp efter Spencer och de två sprang hemåt. De kom hem precis i tid för att se bilen köra in i garaget. Hon hörde kort efter något högljutt, vad är detta för något? Hon rusade snabbt in och sa, John vad gör en moppe i vårt garage? John fejkade förvåning men fick till slut släppa masken och förklara. Ok, sa hon bara. Hon gick för att lägga sig att sova. Hon fick ett samtal från Kevin som frågade om hon ville gå på bio. Det var något hon snabbt sa ja till.

 

Hon hade länge velat se Guardians of the galaxy chapter 2. Hon tyckte om den första filmen. Hon tyckte att karaktärerna och plotten var udda men rolig. Det var att en grupp kriminella som bestod av en människa från jorden, 2 humanoida varelser ett träd och en skjutglad tvättbjörn som ska skydda galaxen. Så inom kort stod de två utanför biografen. De njöt av filmen. Hon tyckte att handlingen var så vrickad så det blev roligt. De åkte sedan hem till Kevin för att spela lite tv-spel. De var båda intresserade av zombie-spel. Så de spelade Dead Island. Timmarna gick rätt snabbt. Så det var snart kväll och dags att åka hem. Sara hämtade henne. När hon kom hem så var hon hungrig. Men hon kom precis i tid för kvällsmat som bestod av stekt potatis och korv. Alla hennes vänner skulle på semester under lovet. Så av dem såg hon inte mycket. Men hon hade planerat att bada med Kevin, Petra och Mikael. Några vänner från skolan. Det var samma dag som hennes mopedutrustning kom. Så den dagen hade hon mycket att stå i. När hon vaknade så såg hon hennes badkläder på en stol hon tog fram kvällen innan. Hon tittade på sin telefon och såg att hon hade ett sms om att hämta ett paket. Exalterad så åkte hon Sara och Leo till Kronans köpcenter. Där stod att hon skulle hämta upp det. Det var mycket varmt. Så alla svettades medan de stod i kön. Så Sara och Leo gick för att köpa en kall läsk och milk-shake till alla. Till slut var det Mikaelas tur. Det var ett stort paket men hon hade beställt rätt mycket. De satte sig på en uteplats med drickan. Den smakade ljuvligt i värmen.

 

När de kom hem slängde Mikaela snabbt upp paketet på bordet. Hon öppnade med en sax. Hon tog ivrigt på sig hjälmen. Hon kopplade snabbt upp till sin telefon. Det var lätt då manualen var tydlig. För att se om den funkade så ringde pappa till henne. Hjälmen svarade automatiskt. Detta tyckte Mikaela var väldigt coolt och praktiskt. Hon kunde koppla upp på Spotify. Att lyssna på sina favorit låtar, Hell let loose mr blue sky, och låtar från Doom Eternal. Men samtidigt blev hon rädd att någon skulle stjäla mopeden för henne. Hon visste att det stjäls mycket mopeder under sommaren. Men den rädslan försvann snabbt då hon fick se den enorma låskättingen och kedjan som följde med. Att montera gps-en vid batteriet var dock lite svårare. Så det blev något av ett familjeprojekt. Men till slut satt den där. Hon kunde nu spåra den via telefon och dator. Hon hade fortfarande några timmar kvar till hon skulle möta sina vänner. Med glädje började hon leka med Spencer på bakgården. Hon lekt apport med honom. Att se honom så glad gjorde även henne gladare. Till slut så skulle hon möta sina vänner vid ett närliggande stenbrott. Att få köra moppen var mycket roligt. Men då det var första gången så skulle pappa följa efter i bilen. Det var villkoret sa han. Då det var första gången hon körde den så tyckte hon det var en bra idé. Att ha honom uppkopplad via hjälmen tyckte hon var roligt. Hon tyckte det var spännande då hon för första gången satte i nycklarna i tändningslåset och vred om. Hon vände sig om och gav sin pappa tummen upp. Så bar det iväg. Hon njöt av känslan av självständighet och frihet. Till slut så var dem framme vid stenbrottet.

 

Hon klädde snabbt till sina badkläder. Som hon träffade sina vänner så märkte hon att de alla var avundsjuka. Pappa sa att han skulle åka till jobbet och att hon skulle ringa om det hände något. De fyra hoppade snabbt i det kalla vattnet. Att bli nedkylda i värmen kändes ljuvligt. De pratade om allt mellan himmel och jord. Mest om Guardians of the galaxy-filmerna och spelet. Mikaela började prata om Spencer och all dramatik. Allas tonläge byttes från ilska till glädje när de fick höra slutet. Mikael började prata om sitt nya spelintresse. Jag har börjat tycka om Doom Eternal. Glömde att jag hade det på mitt gamla X-box. Han förklarade lite kortfattat vad det handlade om och huvudpersonen. Han förklarade rätt tydligt så alla förstod. Han sa ibland finns det situationer där det är synd att vissa karaktärer är påhittade. Hade själv lite dramatik igår. Något jävla fyllo ringde och hotade en. Han sa till slut, kom ut jag står utanför. Fyllot sa om jag inte gjorde det skulle dörren sparkas in. VA! Sa de alla. Det blir lite roligt. Han stod inte utanför. Dock kan jag inte hjälpa utan att föreställa mig synen om han stått utanför och Doomslayer gått ut. När alla tänkt efter hur det skulle se ut så började alla att gapskratta. Sen sa han med ett leende det blev ju kul typ. Petra sa att hon börjat tycka om en kille från en klass under deras. Samuel hette han sa hon. Hon frågade sina vänner om hon skulle bjuda ut honom på dejt, vilket alla tyckte.
 De slogs alla av tanken att de började bli vuxna. Att barndomen var bakom dem. Så de började alla att filosofera lite. Till slut var det kväll. Vi kanske inte ses på ett bra tag sa Mikaela. Varför då? Sa vännerna. Ska prova en annan skola i två veckor. Men den är nära så vi ska inte flytta eller något sådant. Det var skönt sa de alla. Nu började det bli mörkt så de tyckte att det var dags att åka hem. Hon kände sig mycket nöjd med dagen. Som hon kom upp på bakgården så satt Spencer på verandan. Hon möttes av en syn hon inte förväntat sig. De hade en låst grind. Men den hoppade han över för att springa fram. Har du haft roligt sa pappa som hon kom in? Ja väldigt sa hon. Det var bra sa han. De ringde från Carpe diem. Vi ska dit imorgon för ett möte så du kan se skolan. Ok sa hon bara. Hon var rätt trött så hon skippade kvällsmaten och la sig för att sova. Hon vaknade tidigt nästa morgon. Hon hade sovit dåligt för hon kände sig nervös. Pappa och hon fick åka tidigt då mötet var kl 10 på morgonen så de var båda trötta. Inom kort stod de framför en stor byggnad i röd tegel. När de gick in så möttes de av en stor skylt. Det var många olika skolor där varpå hennes var högst upp. Så med stor möda så kämpade
de sig upp.

fortsättning i nästa nr...

 

”Mitt namn är Mårten Näck, jag är en återhämtande alkoholist, före detta hustrumisshandlare, och brottsutredningsperson. Efter att ha bevittnat karaktärstillväxt och gagn av självkänsla på mitt senaste uppdrag i Fjärrträsk har jag fått lov att återvända till Stockholm, vårt lands pärla, för att fortsätta fullfölja min tjänst som brottsperson medan min relation till mina barn fortsätter att förvärras. Gamla allianser kommer att sättas på prövning och perspektivet på tillvaron att omkullkastas; kommer jag att förbli samma Mårten Näck när nästa fall är avklarat?” Parkeringsvakten vred på huvudet och upprepade sig, ”Man måste betala för att få parkera här.” Utan att tänka sig för rotade han fram kundvagnsmyntet han hade i fickan, för att singla det i vaktens generella riktning och säga, ”Behåll växeln.” Han kom ut ur parkeringshuset och såg än en gång staden framför sig, och medan han tände en cigarett fick han ett SMS från stationen. Det var kris. Han gick tillbaka in i parkeringshuset för att se parkeringsvakten skriva sin bot. ”Du kan få en autograf senare”, sa han och satte sig i bilen, ”nu måste pappsen pysa.”

 

”Är ni helt blåsta åt pipsvängen va?! Vad fan tror ni att vi är va?! Det är fan så man tror att ni skulle börja bygga stegar om man sa att det fanns mjölk på månen – det är den andra jävla turken den här månaden, och denna gången en satans ambassadör! VA.” Vid det här laget hade polischef Bollträng fått slut på saker att kasta i väggen, och Mårten skattade sig lycklig över att det enbart var da-capo:t på tiraden han behövt erfara. En kollega fyllde raskt in att en f.d turkisk journalist hade hittats död i sin lägenhet vid början av månaden, och att man trott det vara en slump tills alldeles nu nyligen, när det visat sig att en turkisk ambassadör hittats död på ambassaden. För sig själv tänkte han att det bara vore bra om en av satans ambassadörer hittats död, men visst var det ett fall av en helt annan omfattning än vad han var van vid. Han behövde besöka brottsplatsen.

 

”Mårten Näck, Brottsperson”, sa han, men det räckte inte, och han fick lov att gå tillbaka till polisbilen för att hämta alla sina papper. ”Det här är nog ovan din lönegrad Mårten.” Sa säkerhetspolisen, och Mårten begrep sig på att han behövde smörja kråset lite, ”Mina barn tog mig till domstol”, började han, ”ja-ja-jag var en usel far det var jag”, och dem båda stirrade djupt in i varandras ögon, ”jag vet inte hur dem fick igenom det.” Hans läpp darrade febrilt. ”Det- det är nu fastställt i Svensk lag”, sa han medan en tår klättrade sig ner för kinden, ”det är nu fastställt att tomten är deras pappa.” Han började störtgråta, ”Jag är tomten!” Utbrast han. Säkerhetspolisen höll om honom och gjorde sitt bästa för att stilla snyftningarna, och mitt ibland dem viskade han ömkligt gång på gång, ”Jag var tomten.” De stod där ett tag med allt annat bortglömt, och sen fick han lov att komma in. Det rörde sig om en förgiftad kåldolme.

 

”Där ute är dem på sin paus, röker och dricker det gör dem minsann.” Han stannade upp häpen, ”Dricker?” Hon svarade lugnt, ”Ja röker dem så kan dem nog lika väl dricka väl?” För att åter titta ut ur fönstret och strax därefter tillägga, ”Dagen är ännu ung.” Kerstin var inte hans särbo längre, men för det kunde han inte göra sig mycket klokare på henne – det tänkte han medan dem delade morgonkaffet. Det hade gått tre dagar och han kunde inte bli klok på det. En förgiftad kåldolme. ”En förgiftad kåldolme”, sa han grubblandes. ”Kalabaliken i Bender”, tillade Kerstin. Han tittade stumslagen på henne. ”Karl den tolfte.” Sade hon, som om det var uppenbart vad hon menade. ”En förgiftad kåldolme”, sa han åter. Hon började fnittra, ”Kåldolmen kom till Sverige från Osmanska riket med Karl den tolfte.” Han slog sig över pannan – kunde det vara nazisterna? Han behövde besöka arkiven.

 

”Jag behöver veta allt som går att veta om nazister och kåldolmar.” Arkivarien stannade upp i ett par ögonblicks fundersamhet över förfrågan, för att till slut svara. ”Vi har en specialist på Karl den tolfte som har ledigt för tillfället, om det nu är vad du söker.” Det var inte första gången ledigheten satt liv på spel tänkte han, och han såg sig inte ha något annat val än att börja rota igenom böcker på egen hand. Samtidigt som hans vyer vidgades försökte han kartlägga hur i allsindar det hela kunnat hänt. ”Vem hade tillgång till kåldolmen?” Muttrade han för sig själv medan han tände en cigarett. Därefter blev han utslängd i och med att det rådde rökförbud. Var det ett sammanträffande, eller hade han kommit för nära sanningen? Han stack tillbaka till kontoret.

 

Under dagarna som följde uppstod det en omfattande brist på knappnålar i och med att anslagstavlan vävdes allt tjockare med ledtrådar och frågetecken – till slut började kollegorna enbart hänvisa till den som väggen. Och så plötsligen grynte det hela över honom: Ambassaden städades av en kommunal städfirma, som specialiserade på arbetsanpassade anställningar – det gick inte ihop tills det gjorde det. Det var en konspiration, tänkte han; istället för att utrota dem funktionsnedsatta utnyttjades dem som vapen – en hemlig kult mitt i hjärtat av statsapparaten. Han kände hårna på huvudet gråna under vikten av insikten. Vad i hela friden hade han begett sig in på? Vem kunde han lita på? Världen började bli grumlig, allting kändes fel. Han kände att han behövde luft, och började fumla sig ut ur kontoret. Det var som om skuggor dolde ansiktena på kollegorna, och alla orden klumpat ihop sig i strupen på honom. Han försvann in på dass.

 

”Det är illa Kerstin”, sa han lika hastigt som tyst, ”det är riktigt illa det är det.” Kerstin förstod inte vad det var han menade. ”Nazisterna Kerstin, dem styr allt, dem är högsta hönset – hönan Magda, förstår du?” Hon försökte lugna honom. ”Förstår du inte Kerstin? Du måste förstå! Det är kaputt det-det-det-det går inte, det blir ingen midsommar.” Han blev mer och mer uppjagad, och Kerstin började förstå vad det var som stod på. Hon frågade var han var, och efter att han svarat lovade hon att fixa hjälp. Därefter lade hon på. Han vaggade huvudet i sina händer, och trots att allt var stilla runtomkring så slutade det inte att röra sig. Rätt var det var kom det in en skara människor i badrummet, han vågade inte titta på dem, men dem bad honom följa med dem. Han begrep att tiden nu var kommen, och såg ingen mening i att göra något mer än vad dem bad honom.

 

”Delirium tremens”, sa läkaren och justerade upp sina glasögon, ”eller dille.” Medicinen hade fått Mårten att lugna ner sig, och han satt och höll Kerstin i handen. Läkaren fortsatte, ”Vi har inte haft ett så pass allvarligt fall sedan åttiotalet”, och höjde ögonbrynen i överdriven gest, vilket fick glasögonen till att åter falla ner, och medan han justerade dem än en gång avslutade han, ”det är nästnärmast ett under att du överlevde.” Mårten kunde ändå inte låta bli att fråga om Nazisterna, och läkaren sade, ”Det var faktiskt nazister som låg bakom morden”, och Kerstin tillade, ”dock turkiska sådana.” Mårten fick lov att se det bekräftat i morgontidningens förstasida – en hemlig ultranationalistisk falang som sökt tysta regeringskritiker över hela europa hade blivit röjd av SÄPO. Det hade nu gått tre dagar sedan Mårten blivit inlagd, och man fattade beslutet att han skulle få lov att åka hem igen, dock under villkoret att han sjukskrev sig i ett par veckor.

 

Vad är musik? Möjliga definitioner är att det är ett konstnärligt uttryck; det är följder av ljud; det är vibrationer i luften. Det är känslor i form av ljud. Man skulle kunna filosofera länge om vad exakt musik är, men i denna artikel ligger fokuset på musikinlärning av instrument. Man kan lära sig att spela ett instrument på gehör, och man kan kombinera denna färdighet med notläsning. En liknelse är att man kan höra en historia och sedan återberätta den (gehör) och man kan läsa den högt för andra genom att läsa i en bok (noter).

 

Det västerländska notsystemet ser ut som ovan där varje not anger en ton. Musiknoter är som bokstäver. När man kan läsa bokstäver hör man hur det låter när man läser tyst. Samma gäller för noter. Det är viktigt att kunna höra hur det låter när man läser noter. Dock behöver man inte kunna läsa noter för att vara en duktig musiker: i slutändan sitter musik i öronen. Kända populärmusiker som inte kan läsa noter är bl.a. Stevie Wonder, Elvis Presley, Aretha Franklin, och The Beatles. Filmmusikkompositör Hans Zimmer, som skrev musiken till Lejonkungen, Batman, Pirates of the Caribbean med flera, kan inte läsa det västerländska notsystemet.

 

För att få en inblick i musikinlärning har jag intervjuat två musiker, min man Erik som har spelat i band, och min mamma Angela som har spelat i orkester.

 

Vad spelar du för instrument?
Erik: Piano.
Angela: Fiol (professionellt), altfiol (dock kan jag inte läsa klaven). Piano med massa fel noter, flöjt i ett annat liv, blockflöjt, mandolin, och elbas.

När började du spela ett instrument? Hur lärde du dig?
Erik: Jag började lära mig vid 8 årsåldern. Min pappa undervisade mig. Jag brukar säga att jag lärde mig genom ”pappapiskan”. I början var det pappa som pushade mig – intresset kom väl mer under tonåren när jag spelade i band.
Angela: Hela min klass började spela blockflöjt i lågstadiet. När jag var 9 år fick vi chansen att lära oss fiol i små grupper. Jag blev utvald till gruppen för att jag klarade gehörtesten. Vid början av första lektionen frågade läraren (Herr Gasparian, en äldre man från Armenien) vilka som var vänsterhänta. Jag svarade att jag var det. Han sade att jag inte kunde spela. Det tolkade jag inte som en order att gå därifrån, så jag stannade. Jag tyckte det var lätt och han sa aldrig något mer om det [skrattar]. Jag spelade allt på gehör i två år och kollade aldrig på noterna.

 

Vad anser du är svårast med ditt instrument?
Erik: Det är att spela låtar som inte följer vanliga ackordsammansättningar utan bryter mot mönstret, ett exempel är ’God only knows what I’d be without you’ av The Beach Boys.
Angela: Att inte låta som en torterad katt. Att inte spela falskt, i synnerhet när det gäller de väldigt ljusa toner.

 

Kan du läsa noter?
Erik: Bara lite.
Angela: Ja, mycket lätt.

 

Har du haft nytta av att kunna läsa noter?
Erik: Ja, när jag spelade julsånger i julas så hade jag lättare att komma ihåg låtarna genom att läsa noter.
Angela: Ja, utan tvekan. Det skulle vara omöjligt att arbeta som klassisk musiker utan notläsning, då tiden helt enkelt inte räcker till för att lära sig styckena. En opera/symfoni har tusentals noter vilket skulle motsvara att memorera en hel bok. Om man kan läsa noterna, hör man dem i huvudet medan man spelar (precis som man hör orden i huvudet när man läser tyst) och kan därmed läsa hela symfonin i ett svep.

 

Kan du ta ut låtar på gehör?
Erik: Ja, för det mesta. Det är klart lättast när låtar följer en vanlig ackordsammansättning. Annars kan jag behöva kolla upp på internet.
Angela: Ja, det kan jag. När jag började spela fiol lärde vi oss låtar som jag redan kunde sjunga, så jag spelade alla på gehör utan att kolla på noterna, även om noterna fanns nedskrivna. Efter två år gav han oss ett stycke som jag inte kunde, och då var jag tvungen att läsa noterna. Det var fruktansvärt! Jag kunde verkligen inte läsa noter bra alls. Därefter dock började jag lära mig.

 

Tror du det är lättare att lära sig spela ett instrument på gehör eller med gehör och noter?
Erik: Det skiljer sig från person till person. Jag tror det beror på personens egna inlärningsstil.
Angela: När det kommer till att lära sig spela fiol så tror jag att det är bäst att spela på gehör. Fiol är så svår för nybörjare att det lönar sig att skilja på de olika färdigheterna, så att man bara lär sig en sak i taget. Jag brukade lära mina elever utan noter till en början, och därefter mycket sakta introducera notläsning. De upprepade vad jag spelade, och vi använde oss också av ”fråga och svar’-formen, så att eleverna kom på sina egna svar på det jag spelade. Därefter gav jag dem enkla noter, och vi kombinerade lyssningsfärdigheter med notläsning, men lektionerna började alltid med att spela på gehör.

 

När du spelar i band/orkester, hör du varje enskilt instrument? Kan du till exempel rikta in dig på en viss del?
Erik: Vissa instrument är lättare än andra. Basen brukar vara klurig att höra och urskilja. Melodin är såklart lättast.
Angela: Ja. Dock inte alltid, beroende på hur ’tjock’ musiken är.

 

Finns det någon musikstil som inte kan skrivas ner i det västerländska notsystemet?
Angela: [skrattar] Det finns många musikformer som inte skrivs i det västerländska notsystemet. Till exempel medeltidens plainsong, kyrkans musik på medeltiden som sjöngs eller mässades, skrivs på ett annat gammalt sätt (dock kan det transkriberas till det moderna notsystemet). Österländsk musik använder ofta kvartstoner, som inte alls kan skrivas i det västerländska notsystemet. Modern klassisk musik (som jag kallar plink plonk -musik) använder ofta grafiska anteckningar eller andra former av anteckningar för att det passar musiken bättre. Personligt tycker jag att jazz är svårläst då det västerländska notsystemet inte är så passande för synkoperade och komplicerade rytmer. Att då spela på gehör med hjälp av minnesminne är lättare. När jag spelar irländsk folkmusik har vi bara några få instruktioner nedskrivna för att påminna oss om sångens form och vem som spelar vad och när.

 

Njuter du mer av att spela musik eller lyssna på musik?
Erik: Spela, definitivt. Jag lyssnar faktiskt inte mycket alls på musik.
Angela: Omöjligt att svara på! Jag får en enorm kick av att spela men jag försvinner från denna värld när jag lyssnar i hemmets stillhet med stängda ögon!

 

Har du någon rolig berättelse om ett uppträdande?
Erik: Den första gången som jag uppträdde var på lågstadiet vid sommaravslutning. Jag skulle spela ’Vi på Saltkråkan’ på en keyboard. Och läraren stängde av keyboarden innan konserten för att inte slösa ström. Men det gjorde att den trummaskinen ställde om sig och gick asfort. Så jag var tvungen att spela ’Vi på Saltkråkan’ i trippelhastighet. Det roliga var jag hade förberett mig på att det skulle hända så jag klarade det felfritt. Jag tänkte att jag hade ju sett henne ta av och på keyboarden många gånger innan och visste att det brukade ställa om trummaskinen, men jag sa ingenting, utan förberedde mig bara mentalt på att spela assnabbt. Man hoppade till i publiken kan jag säga.
Angela: [skrattar] Vad kan jag säga? På 80-talet så brukade jag ha stora örhängen och en gång fastnade det ena i hakstödet på min fiol medan jag spelade och jag var helt fast! På genrepet av operan ’Bajazzo’ (italienska I Pagliacci) så drogs det stora röda gardinen på scenen ner på ett dramatiskt sätt av sångaren…och täckte oss alla i orkestern… En gång gjorde vi en spelning i en kvartett och spelade en version av ’Those Were the Days’ (Mary Hopkin 60-tals hit). Det verkade som att på andra bladet så var fiolens och altfiolens noter helt fel. Så vi spelade enbart på gehör och klarade oss bra. I slutet insåg vi att vi hade råkat förväxla våra noter – jag hade fått altfiolens notblad and tvärtom. Klaven var inte angivna så vi hade inte insett tills vi började spela! Som tur var kände vi till låten och det var därmed lätt att utföra. En av mina roligaste spelningar var som en uppvärmning inför en rugbymatch i Yorkshire. vi spelade in musiken i förväg, och på själva dagen, befann vi oss på en liten plattform på planen, och det fanns också en stor skärm där vi syntes. Jag hade på mig en silverklänning med paljetter. Vi fick mima till musiken samtidigt som vi omgavs av stora rugbykillar som värmde upp! Lysande uppvärmning!

Källor:
Kända musiker som inte kan läsa noter:
https://www.classicfm.com/discover-music/famous-musicians-who-cant-read-music/

Carl von Linné var född 1707 i Råshult socken, Småland och död 10 januari 1778 i Uppsala. Han var en svensk botaniker, läkare, geolog och zoolog som lade grunden till den moderna nomenklaturen inom biologin och den moderna systematiken, som grupperar växter och djur. Många av hans skrifter publicerades på latin, och därför återges hans latinska namn som Carolus Linnæus.

 Från tidig ålder visade Linné upp ett intresse för växter, i synnerhet blommor. Han lärde sig snabbt namnen på trädgårdsväxterna och fick snart sitt eget stycke jord av sin far, där han kunde odla. Samtalen mellan far och son kretsade ofta kring skötseln av familjens trädgård, som var bland de främsta i Småland. Deras relation var varm och förtrolig.

 

Linnés utbildning och tidiga karriär
Fadern lärde tidigt den unge Linné religion, geografi samt grundläggande latin. När Linné var sju år gammal anställdes en lärare och föräldrarnas val föll på kavalleristsonen Johan Telander men Linné tyckte inte om honom. Efter två års privatundervisning skickades han till trivialskolan i Växjö 1716. Hellre än att studera tog han sig ut till landsbygden för att leta växter. När han var femton nådde han den nedre rektorsklassen. Skolans botanikintresserade rektor, Daniel Lannerus, introducerade honom till läraren och provinsialläkaren Johan Rothman. Även Rothman var botaniker och breddade Linnés intresse för botanik samt väckte hans intresse för medicin.
 Vid sjutton års ålder var Linné väl bevandrad i den samtida botaniska litteraturen. Linné började i Växjö katedralskola 1724, där han läste grekiska, hebreiska, teologi och matematik enligt ett schema tänkt att förbereda eleverna inför kommande prästtjänst. Under sitt sista gymnasieår besökte Linnés far skolan för att fråga hur det låg till med studierna och till hans besvikelse uttryckte de flesta att han aldrig skulle kunna studera vidare. Rothman var däremot av motsatt åsikt och förutspådde att Linné kunde ha framgång inom det medicinska fältet. Doktorn erbjöd Linné att bo med hans familj i sitt hem i Växjö samt undervisa honom i fysiologi och botanik vilket hans far accepterade.

 

Rothman lärde Linné att klassificera växter enligt Tourneforts indelning. Linné undervisades också i växternas sexuella reproduktion efter Sébastien Vaillants modell. År 1727, vid 21 års ålder, skrev Linné in sig vid Lunds universitet men redan följande år så bytte dock Linné till Uppsala universitet, detta på anmodan av Rothman. Nu började Linné ifrågasätta Tourneforts klassifikationssystem och bestämde sig för att skapa ett eget. Hans strategi var att dela upp växterna efter antal ståndare och pistiller.
 År 1732 fick Linné medel för en expedition till Lappland. Under denna resa kom Linné att samla in på åtskilligt biomaterial. Dalarnas landshövding Nils Reuterholm hade hört talas om och imponerats av lapplandsresan och föreslog att Linné skulle göra en liknande resa genom norra Dalarna, finansierad av Reuterholm. Då samlade Linné sju av sina främsta studenter från Uppsala och utförde denna expedition och som ett resultat skrev Linné en bok om resan.
 År 1735 gav Linné ut Systema Naturae i Nederländerna. Verket blev en viktig utgångspunkt för den nutida systematiken över allt liv. Den beskriver ett system, över växternas och djurens inbördes släktskap: naturens riken grupperade i klasser, ordningar, familjer, släkten och arter, vilket idag är praxis inom all biologisk vetenskap. Linné återvände sedan till Sverige. Åren 1738–1741 arbetade han som praktiserande läkare i Stockholm. I juni 1739 grundade han tillsammans med fem andra vetenskapsmän Kungliga Vetenskapsakademien. Under åren 1741–1778 verkade han som professor i medicin och botanik vid Uppsala universitet.

 

Linnés vidare exkursioner och karriär
Man får förmoda att Linné var en samvetsgrann och plikttrogen universitetslärare då han ifrån han tillträde 1741 tills slutet 1776 höll fyrtio offentliga föreläsningar per termin förutom de han gav privat. Det finns fortfarande många anteckningar bevarade ifrån denna tid av studenter till Linné. Det finns också anteckningar som menar på att Linné hade mycket sparsam användning av just anteckningar vid sina föreläsningar.
 Eftersom det inte fanns möjlighet att disputera i Sverige var Linné tvungen att resa utomlands år 1735. Valet föll på den holländska staden Harderwijk som hade ett universitet som var känt för att godkänna disputationer på väldigt kort tid. Nu kom det till sig att när Linné anlände till Helsingborg så fanns det inget skepp som gick direkt till Holland utan han fick resa genom Tyskland. Så Linné kom att genomkorsa bland annat Hamburg på resan. Då dristade sig det inte bättre än att Linné kom ihop sig med stadens borgmästare. Det var nämligen så att de hade ett uppstoppat djur som de menade var något unikt exemplar av en uppstoppad sjuhövdad hydra. Linné däremot hävdade att det var ett falsarium av bland annat ormskinn hoptråcklad med vesslors käkar och klor. Det blev inte bättre än att ägaren blev blåst på en stor summa pengar som de trodde djuret var värt. Då vände sig ägaren till sin släkting som var Hamburgs borgmästare och Linné blev svartlistad ifrån staden.

 

År 1741 blev Linné utnämnd till professor i medicin vid Uppsala universitet. Som professor i Uppsala gjorde sig Linné mycket populär bland studenterna, bland annat tack vare sin stora entusiasm och annorlunda sätt att undervisa. Han lockade även till sig många utländska studenter. Flera av studenterna fick möjlighet att följa med ut på viktiga expeditioner för att utforska naturen i fjärran länder. De sände hem många nya arter av växter och djur till Linné. Så när han, år 1753, publicerade sitt latinska namngivningssystem för växter och år 1758 för djur, kunde han ge namn åt många exotiska arter. Detta sätt att ge vetenskapliga namn används än idag över hela världen.
 Tillbaka i Sverige så gjorde Linné flera exkursioner bl.a. till Västergötland, Öland, Gotland och Skåne. Med sig hade Linné ett antal studenter som hjälpte honom att samla in fynd ifrån naturen. Dock drabbades Linné av utmattningssyndrom år

1748. Den allt större mängden material som skulle katalogiseras tärde på Linnés fysik.
 På våren 1750 blev Linné rektor för Uppsalas universitet. Under hans tid som rektor präglades av att naturvetenskapliga ämnen högaktades på universitet. Linné undervisade och menade på att hans studenter skulle tänka kritiskt och inte lita på någon.
 På grund av sina stora insatser för vetenskapen och Sverige adlades Linné 1757. Linné fortsatte att arbeta hårt även efter att han adlades. Totalt skrev han under sitt liv 72 böcker och mer än 300 vetenskapliga avhandlingar.

 

Eftermäle från Linné
Ingen enskild person har satt större prägel på den biologiska systematiken än Linné. Hans stora betydelse beror främst på att han systematiserade samtliga organismer som var kända i hans tid. De systematiska reglerna som Linné uppfann var inte de enda tänkbara och inte heller nödvändigtvis de bästa. Men Linné hade med sin outtröttliga arbetsinsats beskrivit samtliga arter efter ett systematiskt regelverk. Detta har ingen annan klarat vare sig förr eller senare. Därför bestämdes det att Linnés arbeten skulle utgöra startpunkten för det internationella systematiska regelverket som med några ändringar fortfarande är i bruk.
 Linné klassificerade naturen på ett så pass bra sätt att detta system, kallat Systema naturæ, med tiden kom att användas över hela världen. Han förenklade även sättet att ge vetenskapliga, internationella, namn på växter och djur. Namngivningssystemet, med två latinska namn för varje djur- och växtart, används än idag över hela världen och förenklar kommunikationen mellan olika länders forskare, trädgårdsodlare, fågelskådare o.s.v. Överallt skrivs de vetenskapliga namnen med latinska bokstäver.

 

Linné hade enorma samlingar av material han hade samlat sig på under sin livstid. Vid hans död var det bland annat 14000 växter omsorgsfullt monterade på papper, 45 glaslådor med fåglar, över hundra torkade fiskar, drygt 3000 uppnålade insekter samt enorma mängder av snäckor, koraller och mineraler. Carl von Linné brevväxlade med ett stort antal lärda män, både inom och utanför Sverige. Det finns hundratals brev bevarade ifrån denna korrespondens.

 

Ett av Carl von Linnés motton var ”Omnia mirari etiam tritissima” – förundras över allt, även det mest vardagliga. Detta säger väl en hel del om hans noggrannhet som forskare. Vilka egenskaper hade Linné? Jag får förmoda att han var mycket intelligent, socialt skolad, enorm drivkraft, inspiratör, hög iakttagelseförmåga och med ett stort kontaktnät.
Den tyske författaren Goethe skrev; “Med undantag för Shakespeare och Spinoza, känner jag ingen bland de inte längre levande som så starkt har influerat mig.” Även den svenske författaren August Strindberg var också full av beundran för Linné och skrev “Linné var egentligen en poet, som råkade bli naturforskare”.

 

Linné som familjefader
Linné hade även en roll som make och far. När familjen flyttade in i Mangårdsbyggnaden på Hammarby bestod familjen av herr och fru Linné, ende sonen Carl, samt döttrarna Elisabeth Christina, Lovisa, Sara Christina och Sophia. De hade även haft två barn som dött i tidig spädbarnsålder. Förmodligen hade fru Linné spelat en större roll i hushållet än man först trodde. Det var många uppgifter att sköta såsom hushållets sköttes, att tjänstefolk och arrendatorer fullgjorde sina plikter och att förråd fylldes på så att alla fick mat. Herr Linné däremot gick helt upp i sin roll som forskare. Fick han någon idé så gick han helt upp i att utforska denna oavsett vad som hände runt omkring honom. Trots att Linné publicerade utförliga beskrivningar om jordbruket ifrån han de resor han gjorde så var han själv inte mycket till att driva ett eget jordbruk. Däremot var det förmodligen så att fru Linné var den som drev och skötte deras gårdar. Ingen av Linnés fyra döttrar fick utbilda sig till skillnad ifrån sonen.

 

Referenser
https://sv.wikipedia.org/wiki/Carl_von_Linn%C3%A9
https://www.uu.se/om-uu/historia/linne/
https://www.botan.uu.se/skola-och-forskola/linne-online
Carl von Linnè, Tomas Blom, 2021

 

 

 

Peter vaknade upp till ett bankande på dörren. Upp nu annars kommer vi för sent. Han reste sig tvärt upp. Han hade ändå sett fram emot denna dagen. Fast han var ändå lite sur då han hatade att gå upp tidigt. Sommaren hade precis börjat. Han och hans lillebror Liam skulle till ett sommarläger över helgen. Peter hade varit där varje sommar sen han var sex år så han var van. Men det var Liams första gång. De åt snabbt frukost och tog sina packningar de packat dagen innan. Tält, mat, lampa, sovsäck, toa-papper och badbyxor. Efter en snabb frukost så bar det iväg i familjens lilla bil. Dem, fick åka tidigt då det var en lång väg bort. Mamma lutade sig tillbaka och sa. Peter, Liam är ditt ansvar nu. Vi litar på att du ansvarsfull. Jadå oroa dig inte. Efter en timmes bilfärd så var de äntligen framme vid lägret. De körde in vid en röd stuga. De gick in i stugan. Där var andra ungdomar och deras föräldrar. Tjena sa en ung kille. Jag heter Samuel och ska vara er lägerledare för helgen. Vi ska lära oss hur det är att leva i naturen, tälta och kanske stanna uppe sent. Efter en snabb orientering och presentation så sa föräldrarna hejdå och åkte. Hejdå vi ses på måndag, ring om det händer något. Vi ska, sa Liam. Hejdå, svarade mamma och pappa. Så åkte dem hem.

 

Samuel sa till alla att samlas. Ok sa han, jag ska visa var vi ska sätta upp tälten. Han ledde dem ut till en glänta ute i skogen en bit bort. Här är det sa han. Det är bara att börja. Arbetet med att sätta upp tälten påbörjades. Efter en stund så var det klart och Peter och Liam hade satt upp sitt först. Inte för att det var mycket för världen då det var gammalt och rätt litet. Men det fanns plats för två sovsäckar i det även om det blev trångt. Efter runt en timme så var alla klara. Ok, sa Samuel, dags att äta. Alla tog fram sin matsäck. Liams och Peters bestod av stora skinkmackor och ägg. Det gick ändå snabbt ned. Gruppen spenderade resten av dagen med att bada i en å i närheten till lägret. Det började nu att mörkna. Samuel ropade upp gruppen, de skulle grilla marshmallows. Dem startade en eld i och satte sig i den sköna värmen. Ljuset från brasan lyste upp skogen då ingen hade tagit fram lamporna. De började berätta historier, vissa sorgliga, vissa glada. Någon frågade, kan vi inte ta en skräckhistoria? Ok, sa Samuel. Någon som vill börja?

 

Ok, sa han, efter en stunds tystnad. För länge sedan så fanns det en by i närheten som nu är övergiven. En bit utanför byn bodde det ett par. Mannen var jägare som var vanligt på den tiden. Hans riktiga namn har gått försvunnet med tiden. Men han kallades i bygden för svarte Petter. Hans fru hette Magda. De var kända i byn för att vara märkliga och illa omtyckta. Men de var viktiga för byn då de försedde byn med mat och läder från villebråden. Det gick rykten om att de höll på med svartkonster.
   Men svarte Petters jagande började dra på sig vreden i bygden då han inte bara nöjde sig med skogens djur. Han började även döda husdjur som hundar och katter. Trots protesterna så vägrade länsman att tvinga dem att ge sig av. Så folk började att hålla sina djur och barn inne om nätterna. Byns präst kom regelbundet ihop sig med Magda. Han var övertygad om att hon samarbetade med Satan. Att det var därför deras läder hade sån kvalité och darför länsman inte gjorde något åt dem. Magda sa, enligt berättelsen, du anklagar krafter som övergår ditt förstånd men varje anklagelse eller illdåd ska från idag inte gå ostraffat. Dagen efter försvann prästens dotter Birgitta Gudmunsdotter. Byn gick i skallgång och sökte noggrant igenom byn och skogen. Men inte ett spår av flickan. Det var inte förräns kvällningen som prästen Per Gudmundsdotter kom ihåg Märtas ord. Så byborna, vuxen som barn, tågade raskt till Svarte Petters och Märtas stuga. Per fylldes av vrede han såg sin döda dotter genom ett fönster. I rent raseri låstes Svarte Petter och Märta in och stugan sattes i brand. Per ska ha skrikit jag förkallar er till helvetet där ni hör hemma. När stugan bara var en hög med aska började byborna gå hemåt. Men det sägs att paret uppenbarade sig genomskinliga. De sa, vi kommer att hämnas för det här när ni är som mest sårbara.

 

Dagarna efteråt fick samtliga bybor hemska mardrömmar. I drömmen var det Svarte Petter som jagade dem med en musköt. Vad är en musköt? Frågade en tjej och avbröt. Det är ett skjutvapen, sa Samuel, tillbaka till storyn. Vissa människor till och med dog i sömnen. Det enda sättet att skydda sig var att hänga ett kors över tröskeln. Då kan inga onda andar komma in sägs det. Byn övergavs till slut. Det sägs att Svarte Petter och Märta fortfarande hemsöker skogarna. Så ska ni vandra här så ta det försiktigt. Ser ni en man i gammaldags kläder med en kniv och musköt så spring. För att komma undan så kan ni försöka ta vapnet ifrån honom då är ni säkra. Ha koll på era drömmar om ni kommer undan. Så då var det läggdags.
   Peter tyckte inte om att en sådan otäck historia berättades just vid läggdags. Han själv blev inte så särskilt rädd men Liam däremot var vettskrämd. Som de lade sig ner i tältet dubbelkollade han att kedjan var låst. Liam frågade, Svarte Petter, han finns väl inte? Nejdå, det gör han inte sa Peter. Liam var ändå inte övertygad. Han frågade, men om han gör det då skyddar du mig från honom eller hur? Självklart sa Peter, sov nu. Liam kände sig trygg med det svaret. Så efter en stund somnade han och Peter kort därefter. Dock vaknade Peter några timmar efteråt till att någon ryckte på axlarna. Det var Liam, jag måste skita sa han. Var är pappret? Peter satte sig upp och letade i packningen. Till slut hittade han det. Kan du snälla följa med? Hans första instinkt var att högljutt säga nej för fan. Men han såg att Liam fortfarande var lite rädd. Ok då sade han men du får torka själv tog han pappret och ficklampan. De gick tysta för att inte väcka de andra. De gick en bra bit bort. Liam tittade sig om, här går bra sa han. Tack för varningen skojade Peter jag ställer mig vid trädet där borta sa han riktade lyset mot en björk men jag lämnar ficklampan. Han satte sig mot björken och blickade ut mot lägret. Han slumrade till men vaknade till ett öronbedövande skrik. Liam kom springandes, han grät och ett stort sår på armen. VAD HAR HÄNT? Frågade Peter. Svarte Petter svarade Liam gråtandes. Lägret vaknade till liv. Peter fylldes av vrede. Han trodde aldrig att det var en person från en historia som gjort såhär, men ett psykfall. Stanna här sa Peter. Han sprang fram till platsen Liam varit på. Han hörde prasslande i löven. Han sprang mot ljudet. På avstånd såg han en gubbe gå. Det var för långt för honom att kunna snappa upp några detaljer på utseendet. Men som han lyste med ficklampan så blänkte det tillbaka. Han förstod att det var glansen från en kniv. Mannen gick bakom några stenar. Peter sprang efter. Men som han kommit förbi stenarna så häpnades han. Han såg hur mannen klev in i en gammaldags stuga. Han gick argt efter. Men precis som Peter nått dörren så försvann stugan i tomma intet. Hans mun var vidöppen. Han visste att han inte fantiserat då fotstegen var kvar.

 

Medan kanske inte av oneklig nödvändighet, är en budget i regel den minst mödosamma metoden för att ta sig igenom en ekonomisk knipa. Det enklaste sättet att skapa en hållbar budget på, är att alltid sträva efter att skapa bra marginaler; det enklaste sättet att skapa bra marginaler på, är att runda upp utgifter och runda ner inkomster. Genom att göra som så kan man per automatik bygga upp en buffert via pengarna som nästintill garanterat blir över. Dock bör man även spara aktivt oavsett.

 

Utgifter och inkomster har gemensamt i att kunna vara både fasta och rörliga. Grundpelaren i en personekonomi skulle kunna betraktas vara balansen mellan fasta utgifter och inkomster, därför att varje fast utgift utgör en konkret minskning av inkomsten – lite som skatten. Att minska antalet av, eller storleken på, dem fasta utgifterna är således även bland dem första åtgärderna man kan/bör göra om man vill spara pengar.
   Om någorlunda omständigt, är det en rätt stor tillgång att ha flera konton på samma bank. Detta av anledningen att det gör det möjligt att ha ett för kortet, ett för inkomster, och ett för utgifter. Genom att vid varje (fast) inkomst föra över det förkalkulerade beloppet för utgifter till utgiftskontot, blir det möjligt att nästintill helt utesluta all räkenskap om räkningar i vardagen (under förutsättningen att marginalerna är tillräckliga). Om man i samma veva för över eventuella besparingar till sitt sparkonto, blir dem kvarstående pengarna på inkomstkontot det egentliga beloppet man har att leva på (för förbrukningsvaror) tills nästa inkomst, vilket gör att man väldigt lätt kan dividera det beloppet med antalet veckor/dagar tills nästa inkomst för att klura ut hur flott man kan leva. Genom att ha en mindre summa på kortkontot, och enbart föra över mer pengar från inkomstkontot inför inköp, blir det möjligt att undvika impulsköp. Detta i och med att man klart och tydligt ser utgiftens effekt på månadens budget.

 

Vad som kan vara knepigast att reda ut i sin privatekonomi är utgifterna som är både fasta och rörliga – till exempel elektricitet; detta av anledningen att kostnaden tenderar till att fluktuera rätt kraftigt över tid, dels som konsekvens av marknaden och dels som konsekvens av förbrukningen (eller motsvarande):- Det finns ingen fullkomligen garanterad lösning på det problemet. Vad man kan göra är att granska (och runda upp) den månatliga kostnaden för exempelvis ett år, addera ihop den, och sedan dela den med 12 (alt. antalet månader det nu rör sig om).
Exempelvis:
Månatlig Kostnad (12 månader):559+578+489+476+455+392+376+348+425+457+560+578
Avrundas till:
600+600+500+500+500+400+400+400+500+500+600+600
Beräknas:
6100/12=508,33 (avr. till 510) Alt. 7000/12=583 (avr. till 590)
 Medan man gärna tänker att mat och hygienartiklar (och övriga konsumptionsvaror) ska vara grundstenen i budgeten, är man även ofta benägen till att välja alternativ som känns trygga och bekväma. Det finns nästan alltid pengar att spara, även om syftet med en budget till stor del är att kunna ha råd med bekvämligheterna man finner nödvändiga. Har man inte råd med sina förbrukningsvaror efter att ha betalat sina utgifter, behöver man antingen minska utgifterna, öka inkomsten, eller förändra sin förbrukning. Medan långt från roligast, är det sistnämnda alternativet i regel mest tillgängligt.

 

John klädde snabbt på sig, han ville inte vara sen. På podiet stod en man i vit rock bredvid McMillan. Det har skett ovanlig seismisk aktivitet senaste tiden. Det här dr Samuelson, vår ledforskare. Andersson och Davidson, två soldater reste sig upp. Ni ska agera säkerhetsstyrka. Då han måste lämna basen för sin undersökning. Brandt och Blazkovitz, res er upp. John och en annan man reste sig upp. 12 kilometer bort finns en liten by med Sentagoneser. McMillan beskrev dem och sa att de var gröna i huden med svarta ränder långa halsar långa armar och klor och paddliknande ansikten. McMillan sa att de höll sig borta från människor så mycket som möjligt. Men oroande mängder av dem har börjat försvinna. De har nu vänt sig till oss för hjälp då deras by är nära vår utpost så skickar vi er två för att hitta varelsen och döda den. Resten av er ska bara hålla er till era vanliga patruller. UTGÅ! Skrek McMillan sen. Då alla rest sig upp gick McMillan fram till John och Davidson. Det var en anläggning jag glömde att visa er igår, följ mig. De tog hissen upp till markplan. Snart var dem tillbaka på tågbanan och McMillan visade dem konsolen med alla adresser och tryckte in där det stod garage och hangar. När de öppnade dörren så möttes de av en stor sal där mekaniker i gröna dräkter arbetade på de diverse fordon. Som de gick så kunde se folk med pilotutrustning borda ännu en hiss så det rådde inga tvivel om var hangaren var. Till slut stannade dem framför ett fordon framför en enorm port.

 

Fordonet var mycket imponerande med sex bastanta hjul på var sida. Det var vit i en rektangulär form med ett maskingevär på taket. På sidan stod det med stora bokstäver UAC. McMillan ställde sig vid dörren till fordonet. Detta kallas för en Ursa. Han tog fram sitt kort och höll det mot en läsare på dörren som öppnades och en stege fälldes ut. Han sa till John och Davidson att följa honom. Det var mycket rymligare än vad John hade trott. Det var en gång kantad med 10 säten. McMillan visade återigen en kortläsare, när han gjort det så fälldes en stor ramp fram. McMillan han sa att fordonet var muli-roll och fungerade som både transport och lastfordon. Han nickade mot en liten dörr, för längre resor finns det en toalett. Han sa, jag ska visa resten. Så de följde efter honom fram till förarsätet. Där var två stolar med fyra skärmar. Stolen i mitten var förarsätet. Det finns en kamera monterad på baksidan för att du ska kunna se vart du backar. En GPS sa han och pekade på en skärm med röda och svarta prickar på. En radio finns vid dina knän för att hålla kontakten. John tittade ner, det var två knappar lokal-kommunikation och bas-kommunikation. McMillan förklarade att lokal-kommunikation betydde att närmaste radio oavsett frekvens tog upp deras signal och att bas-kommunikation bara kunde tas upp av utpostens kommandocentral oavsett avstånd. Ratten och pedalerna behöver ingen förklaring. På ratten var det två knappar, en röd och grön. McMillan förklarade att den gröna startade fordonets lysen och den röda stängde av motorn. Under ratten bredvid radion fanns en spak. McMillan sa att den startade Ursan. Ni behöver inte oroa er över att få slut på bensin då Ursans batterier laddas när ni kör. Han vände sig sedan till det andra sätet som bara hade en spak och skärm. Skytten behöver bara bekymra sig över det 50-kalibriga maskingeväret på taket, skärmen visar kamerans synvinkel . Geväret har 1000 skott men de kan gå åt snabbt. Man roterar geväret med den lilla spaken på stolen och skjuter med den röda knappen på stolen. Det var allt om URSAN. McMillan slängde ner en bok i Johns knä. Vad är det för bok frågade John. Det är en bok om Sentagonesernas språk och du kör. Deras by heter Prime. För att porten framför er ska öppnas måste nå begära tillstånd från kommandocentralen. John tryckte snabbt in namnet i Gpsen. Han anropade sedan centralen och porten öppnades.

 

Davidson som nu hade satt sig och bältat fast sa bara nu kör vi drog lätt i spaken . Med ett enormt ljud när motorn vaknade till liv körde dem 2 marinsoldaterna ut i det okända. John kände sig tacksam över gpsen då URSAN drog upp så mycket sand att han knappt kunde se. Efter en 20 minuters färd så var de framme vid Prime och byborna samlades runt fordonet för att möta soldaterna. John och Davidson tog på sig sina dräkter och klev ut. En av dem sa Urq,Queste,sal. Vad sa han frågade Davidson. efter fem minuters letande i den lilla boken kom han fram till att han sagt, soldater vi är tacksamma att ni kommit. Varelsen tog John i handen och ledde in honom i en liten hydda. Den påminde soldaterna om iglos på jorden. I hyddan möttes de av vad som såg ut av vara en kvinnlig Sentagones. Hon var skadad så hennes arm så ut att vara halvt avsliten. Den manliga sa Est,tago,samus. Efter en minst 10 minuters titt i boken så får John fram att han sagt, det är min fru. Hon träffade på demonen. John bläddrade återigen igenom boken och lyckades fråga var det hände. Usta, go osam. Utanför den stora grottan sa hon. Soldaterna förstod att hon inte skulle överleva utan kirurgisk hjälp och att hon var ovärdelig då hon var den enda som mött demonen och överlevt. Davidson rapporterade in det till kommandocentralen medan John försökte stoppa blödningen då han kunde se att hon var nära döden. Davidson kom in i hyddan igen och sa att ledningen skickat ut en ambulansfarkost och att den snart skulle vara här. De två soldaterna försökte desperat att hålla fast armen och stoppa blödningen. Fem minuter senare hörde de hur farkosten landat utanför. John och Davidson bar ut henne och lämnade över henne till vad som såg ut att vara läkare. Den manliga sentagonesen hade ett uttryck av enorm tacksamhet och sprang med båren som kvinnan var på. John drog tillbaka honom. Han gav Davidson boken till slut fick han fram orden Est, der, um. Du måste visa oss grottan, din fru kan du inte hjälpa. De två soldaterna kunde se att han förstod varför så de bar in honom i Ursan. De satte honom i skyttesätet och sa strängt till honom att inte röra några knappar utan enbart peka ut riktningen. Efter 20 minuters färd nådde trion till slut grottmynningen. Davidson bad Sentagonesen tyst att sätta sig därbak. Utan att säga något gjorde de bara tecken att han skulle vara tyst och sitta kvar. Efter att de monterat sina dräkter började de prata på sitt eget språk. Efter de satt på sig sina dräkter så begav de sig tyst in i grottan. Det var otroligt mörkt och trångt så de aktiverade lyset från sina hjälmar. Efter att de krypit och trängt sig fram så kom John att tänka på ett barndomsminne. Han och hans pappa Rolf var mycket för grottutforskning men en gång när de var på semester så utmanade de ödet och nästan förlorade.