GOTT NYTT NU...

Det blev inga nyårslöften i år heller. Kanske bra det, då slipper man ju bli besviken på sig själv. Jag är nog inte helt ensam om att ha del vanor/ovanor som skulle kunna granskas under lupp. Det infinner sig en viss frihetskänsla i att inte behöva vara perfekt hela tiden. En människas ”defekter” i kombination med en massa godhet är kanske just vad som gör oss till intressanta typer. Typer är också titeln på en mycket läsvärd bok av Tage Danielsson.
 Vi håller tummarna för detta nya år trots att det börjat skakigt med bl a nationell tyst minut. Första gången av 10 vi i Sverige höll nationell tyst minut var 1931 efter Ådalshändelserna. Nu önskar vi oss en oändlighet av livfulla minuter i rörelse, inte alls så där tysta och stilla...

Denna intervju är gjord med Tommy Nielsen som ansvarar för Träffpunkten, Presspunkten och ett gruppboende på Vikvägen 5. Tommy är 42 år gammal och bor i Rödeby. Som efternamnet indikerar härstammar han ifrån Danmark, närmare bestämt ifrån Bornholm. Anledningen till detta är att hans far som både var svetsare men också yrkesfiskare och kände därför till Karlskrona. När tiderna ekonomiskt senare blev svåra så flyttade hela familjen 1988 till Karlskrona då Tommy var 6 år gammal. Familjen bestod då även av Tommys mamma som arbetade inom äldreomsorgen och hans två syskon. Numera jobbar hans storebror som konstruktör på SAAB och hans syster som gymnasielärare.

Tommys mamma pratar fortfarande danska, medan syskonen som är 11 respektive 9 år äldre bryter på danska. Tommy säger att han förstår danska men om han försöker prata danska låter det som en svensk som försöker prata danska. Tommy lyssnar däremot på danska poddar och program. Han innehar sedan 2018 även svenskt medborgarskap.
 Familjen består idag av hans fru och tre barn. Det är en dotter som han har gemensamt med nuvarande frun och en dotter och en son ifrån tidigare förhållande. Den äldsta dottern läser till sjuksköterska vid Linnéuniversitetet medan sonen läser på gymnasiet.

Han började läsa till maskiningenjör på Blekinge Tekniska högskola men sökte sedan in till socionom programmet på Linnéuniversitetet som han kom in på 2019. Första terminen på socionomprogrammet läste han som normalt förlagd på Campus i Kalmar men sedan ställde Covid till det och han fick studera på distans.
 Tommy gick ett omvårdnadsprogram där han gjorde en praktik på Träffpunkten ca år 2005 och träffade då Kenneth på just Träffpunkten. Därefter har Tommy arbetat framför allt inom funktionsstödsförvaltningen men med olika titlar som vårdare, stödassistent eller boendehandledare. Innan 2005 så hade han olika jobb bland annat inom industrin.
 Tommys C-uppsats handlade om arbetsmiljön inom autismverksamheten i Sverige, en jämförelse mellan daglig verksamhet och gruppbostad. Då utförde han en enkätstudie i hela Sverige. Tommy läste en valbarkurs på sista terminen som handlade om socialt arbete och funktionshinder.

Tommy menar att han har sin socionomexamen att tacka för att han fick sitt första chefsjobb. Numera är det ett krav att ha en kandidatexamen för att tillsättas på en chefsposition inom kommunen. Hans första chefsjobb var när Tommy gjorde vad som kallas VFU eller verksamhetsförlagda utbildningen. Det sträckte sig till en termin under utbildningen till socionom. Tommy fick sedan ett erbjudande att jobba deltid i Karlskrona i avdelningen för barn och unga i ungefär ett år. Visserligen lärde han sig gruppspel och samarbete när han spelade bandy i unga år men främst tror Tommy att hans jobb som stödassistent inom autismverksamheter som gav honom en god människokännedom och därför empati för andra människor.
   Som ung ville Tommy bli kock. Han har inte utbildat sig inom området men är mycket intresserad av att laga mat. Han har inte gjort lumpen då Tommy endast hade danskt medborgarskap i unga år.

Tommy tycker det fungerar bra med Träffpunkten som det gör idag. När jag påpekar att det inte är lagstadgat att ha en verksamhet som just Träffpunkten inom kommunen så säger han att det snarare är ett tecken på att verksamheten är före sin tid då det kommer så många som det gör. Träffpunkten finansieras bland annat av att man skapar sysselsättning inom både Träffpunkten och Presspunkten. Tommy påpekar att han bara varit chef för dessa verksamheter sedan oktober och känner att han inte riktigt kan alla detaljerna ännu.
 Det har skett en omorganisation inom avdelningarna sedan oktober då man har gjort om flera avdelningar. Det är fler dagliga verksamheter som inte kräver så mycket personal som gruppboendena. Det till skillnad mot boenden som kräver mycket mer personal. Exempelvis jobbar det 17 stycken i personalen på Vikvägen 5. Det finns en policy att enhetscheferna skall ha ungefär lika många i personalgruppen. Tommy säger att det idag är ungefär är 25 stycken medarbetare under varje chef. Förändringarna på avdelningarna innebar också att enhetscheferna är stationerade ute på de arbetsplatser som de är ansvariga för vilket betyder för Tommys del att han har sitt kontor på Vikvägen 5. Det gör att han har mycket kontakt med just den enheten.

När jag försöker få mera klarhet vad enhetschef gör och då specifikt vad Tommy sysslar med om dagarna så får jag en ganska svävande men också ett mycket breda svar på frågor som han har ansvarar för. Det kan gälla att han tar hand om personalärenden, är arbetsmiljöansvarig, har det ekonomiska ansvaret, är rekryteringsansvarig, kontroll av om de behöver vikarier, om någon vill ha semester, kan kontrollera att lönerna stämmer, kontrollera om budgeten är i balans samt att det är mycket mejl. Tommy sammanfattar det i att ingen dag är likt den andre.

Socionomprogrammet som Tommy läste är väldigt brett. Man går i stort sett aldrig in på djupet. Däremot får man en större förståelse i efterhand för hela paketet. Psykologi, sociologi, juridik, kommunikation, lite statsvetenskap, både förståelse av individer och grupper och ett demokratiskt perspektiv. Han tycker han fått ett perspektiv både maktmässigt och normkritisk av utbildningen. Det ingick också två juridikkurser i socionomprogrammet. Han säger att han gärna fördjupat sig inom socialrätten.

Han tycker både om att jobba ensam och i grupp. Han känner att han är i processen delaktig mot något väldigt större. Det är en stor organisation som utgör Karlskrona kommun. Tommy uppskattar att det finns 200-300 chefer inom Karlskrona kommun. Det organiseras s.k. chefsdagar där alla chefer är inbjudna. Det var så länge sedan Tommy jobbade i en privat vinstdrivande organisation så han kommer inte ihåg det. Tycker om att bestämma men också att ge andra människor ge en möjlighet att utvecklas och växa. Han känner sig väldigt engagerad inom området, att ha inflytande och se att andra kan växa.
 Eftersom Tommy som enhetschef har flextid kan det variera hur mycket han arbetar per veckan men normalt arbetar han drygt 40 timmar i veckan. Han måste dock närvara vid exempelvis när de har APT på Vikvägen 5 vilket sker på kvällarna. Tommys sambo är familjehemshandläggare på socialförvaltningen (samma förvaltning som Tommy). Det blir mycket bollande med idéer men de självfallet sekretess att hålla sig till.

Tommy är väldigt intresserad av människor, tycker om att jobba med människor, göra saker bättre, vill påverka och göra saker bättre. Tommy säger att han har svårt för att släppa jobbet mentalt även när han är ledig. Han har heller inte märkt att han har lättare att släppa taget om jobbet ju äldre han blivit. Tommy tycker om att se andra växa också och han är väldigt engagerad inom målgruppen och vill bidra. Det är därför han jobbat sedan 2006 inom branschen.
 Tommy tycker att han har makt att lyfta det som är viktigt. Han är grindvakten som kan lyfta de frågor han vill, både upp och ner i organisationen. Han tror att han har mer makt än de som är i personalen på att lyfta frågor. Delegationsordningen som bestämmer över vad Tommy får göra och vad han får ta beslut om. Det är bara att acceptera delegationsordningen då det bestäms av politikerna och i slutändan av väljarna i demokratiska val. Exempelvis hur stora utgifter Tommy får godkänna. Det är nämnden av politikerna som bestämmer vad Tommy i sin tur får bestämma. Tommy berättar att han bland annat har hjälp av ett dataprogram som heter Hypergene som kan kontrollera pengaflödena.

Det bästa med att arbeta med människor är att man lär sig så otroligt mycket tycker Tommy. Tommy känner att han utvecklas av alla mötena med människor. Om man jobbar som enhetschef får man acceptera den politiken som invånarna valt. De demokratiska värdena är väldigt viktiga, viktigare än ens egna värden. Stressfyllt kan det vara om det är hårda krav både nerifrån och uppifrån samtidigt. Han har inte haft någon specifik utbildning inom stresshantering. Löpträning tycker Tommy hjälper mot stress. Det som får Tommy att skratta är hans barn och familj. Det som får han att bli arg är orättvisor. Tommy tycker mest om när han känner att han gör verksamheten bättre som exempelvis genom genomförandeplaner. Det är också roligt att se när verksamheten blir bättre för dem som bor där, det är ju målet. Han tycker också om att prata med människor är roligt. De arbetsuppgifter han tycker minst om är slentrianmässiga uppgifter som att kontrollera
fakturor.

På fritiden löptränar och sportfiskar Tommy. Det blir mest att han fiskar gädda. Tommys smak för musik täcker det mesta. Punk, hårdrock, metall, indie och country men däremot inga dansbandsband finns på hans playlist. Tommy håller inte på något specifikt lag inom idrotten. Han är helt enkelt inte så sport intresserad. Tommy hävdar att han heller inte är speciellt tävlingsinriktad av sig. På min fråga om hur han klarar av att tänka positivt även när det ser svart ut så nämner Tommy att fokusera på det man kan påverka, acceptera det man inte kan påverka och se skillnaden däremellan.
 Tommy tycker mycket om att resa och uppleva. Tommy har exempelvis varit i Polen, Tyskland. Han nämner Baltikum (Estland, Lettland eller Litauen) eller Mellan Östern som exempel han skulle vilja besöka. Överhuvudtaget tycker Tommy om att möta främmande kulturer.
 Tommy hoppas att han inom en femårsperiod gör liknande saker som han gör idag. Han är mycket intresserad av verksamhets utveckling men har just nu inga andra ambitioner än det han gör idag. Det Tommy är mest stolt över i sitt liv är hans barn.

CARVANA är en sorts bilautomat som funkar genom att man Beställer online och betalar och bilen åker ner till kunden genom en sorts bil hiss så att den som köpt bilen kan köra iväg med sin ny köpta bil.

CAFE-automat är en slags automat som serverar olika sorters rätter och färska matprodukter.
Den finns nämligen i Singapore och fylls på med jämna mellan rum när produkterna tar slut efter hand.

HELLOKITTY
Automaten är en automat där man kan få ut leksaker, duschtvål smink och alla möjliga saker med katt figuren HELLOKITTY från Japan. Själva automaten är lokaliserad i Asien någonstans.

Det finns även en automat som man kan köpa mogna bananer just den automaten finns i Japan.

Det finns också en varuautomat som säljer drickbar is med olika smaker och en beskrivning hur man dricker den ur dess förpackning den finns också i japan. varuautomater med olika desserter finns även de i Japan, de är frusna först men efter en stund när de har tinat är de klara att äta.

År 2024 innan sommaren fick vi som jobbade på Personalbutiken på sjukhuset i Bergåsa reda på att man skulle lägga ner Personalbutiken i Augusti. Men skönt nog så kunde gruppen flytta till äldreboendet Elineberg i Rödeby. Så vad gör vi på jobbet? Mina jobbuppgifter är följande: dammsuga vissa rum som inte städfirma HS gör, damma i korridorerna på nedre och övre plan, vi bruka fixa i förrådet i källaren som ordnar upp i hyllorna, pricka av varor och ställa in de i förrådet.

Träffpunkten Solhaga som finns på äldreboendet anordnar aktiviteter som till exempel bingo och det får vi också vara med på för 50 kronor. I julas hjälptes vi åt att julpynta på äldreboendet och gjorde pepparkakshus. I källaren finns personalkläder som vi kolla igenom så att de är på rätt sida och sedan skrivs det upp på en whiteboardtavla hur många plagg vi har fått rätta till. Det finns köksschema till fika vi turas om alla vi som jobba ha en dag med fikaschemat i veckan och på ett papper står i vilken ordning det ska göras, vi turas om att fylla i närvarolistan. Efter fikat står det på schemat vem som ska ducka av bordet och torka av det, vi ha en vagn där vi ställer fikan och tallrikarna på, man tar också ut vagnen in i köket och sätter in smutsig disk i diskmaskinen som vi stänger på vid behov, plockar även vid behov ut disken ur maskinen.

Ibland får vi låna träffpunktens kök och baka, men även som till exempel i julas då vi gjorde lite julmat. Vi får gå ut med sopor ur köket vid behov. Varje dag som vi jobba Måndag till Fredag bruka vi även ha hand om postsortering då vi tar in posten och lägger de I postfack till de olika avdelningarna.

Från och med torsdagen den 30 Januari har vi invigning av kiosken som vi ska driva, men visst det blir inte som Personalbutiken men det får accepteras. Vi kommer att ta betalt med följande medel: kontant och swish. Vi får görs en av mina favoritsysslor, prismärka varor vilket man har fått erfarenhet av i Personalbutiken. Vi hjälps åt att skriva inköpslistan på de varorna vi ska sälja i kiosken och som vi får köpa i Allivs. En del varor är på upphandling och de varorna får personalen beställa hos ett företag som heter Menigo. Varje onsdag ta vi upp stolar i samlingssalen eftersom HS bruka städa där inne den dagen. Innan vi börja arbeta på morgonen bruka vi sitta i sinnesrunmet och prata om hur läget är, vad som ska göras under dagen osv samt dricka kaffe eller te. Den stunden gillar jag för att då får man prata ut om till exempel hur helgen har varit. Vi kommer också följa ett kioskschema, alla kommer har en stund i kiosken i veckan. På Elineberg finns också en matsal där man kan äta, vilket är en lyx för då slipper man tar med sig matlådor varje dag. Maten i matsalen är också bra och icke så dyr. Utan till ett vettigt pris.
 När det gäller jobbtiderna så jobbar alla olika från måndag till fredag men på onsdagarna slutar vi alltid vid 12:30 på grund av APT. Mina arbetshandledare är Ann-Cathrine(Ann-Cán) och Ingelöv.

Utöver svält och stryk utsatte han även oss alla för sina sexuella nycker bakom låsta dörrar. Jag tror att det var Charlies tur att bli utsatt. Jag tror att aset medvetet lämnade Charlie inlåst så han brann inne. Då kunde han ju inte berätta. Tårarna började att välla fram och ansiktet blev rött. Jag är verkligen ledsen sa mannen men jag orkar inte prata mer. Jag ber så mycket om ursäkt sa jag. Det är ok, sa mannen. Jag har burit på det här hela mitt liv. Kan du snälla kalla in en sköterska när du går? Jadå sa jag, hej då. Jag sa snabbt till en ur personalen. Jag ringde min chef och sjukskrev mig för veckan. Jag visste nu varför Charlie dröjde sig kvar. Men jag ville hjälpa honom att gå vidare, men hur? Det bara snurrade i huvudet. Det var då jag fick mitt livs mest korkade idé. Eller tja näst korkade efter att ljuga sig in på ett ålderdomshem. Han avbröt sin sjukskrivning.
   Så jag var på jobbet nästa natt. Det kändes inte lika otäckt längre. För jag var lite mer hemmastadd. Charlie har saknat dig, sa Peter. Jaså, vad han sagt? Bara att han saknat dig. Han behöver din hjälp med något. Ok sa jag lite frågandes. Med vad? Men Peter ryckte bara på axlarna. Jag och Rickard gjorde som vi skulle. Vi underhöll barnen så gott vi kunde och såg till att de tog sina mediciner. Efter några timmar så infann sig natten. Jag klättrade återigen upp på vinden. Där var lika ensligt som innan. Jag visste inte vad jag höll på med. Men jag lade mig ner på golvet och bara stirrade upp i taket. Det enda som kunde höra var ljudet från gammal klocka nere i hallen. Du är tillbaka, sa en barnröst. Jag tittade upp. Där stod Charlie fast han såg lite annorlunda ut. Han var inte längre täckt i sot. Utan han såg ren ut fast med slitna kläder. Varför är du kvar här? Frågade jag. Jag sitter fast sa han sorgset. Jag behöver hjälp då jag är så vilsen. Du är den enda som faktiskt stannat för att lyssna. Alla andra har lämnat mig. Jag ska inte vara här? Hur kom du hit? Han skakade på huvudet, jag minns inte. Jag fick inte ens en begravning så mycket var jag värd. Det låter så sorgligt sa jag. Om jag hittar dina kvarlevor kan du gå vidare då? Jag vet inte, jag saknar mina föräldrar. De vet inte var jag är. Jag måste hitta dem. Kanske jag kan hjälpa dig, vad hette de? Sa jag. Bill Bill Bill sa han rytmiskt. Hitta mina rester, sa han innan han försvann.

Jag visste nu vad jag måste göra. Om jag bara kunde hitta Charlies kvarlevor kanske han kan gå vidare. Men jag visste att det här var något jag aldrig kunde klara av själv. Så fort jag blev avlöst så stack jag ner till en närliggande butik och köpte en monster energidryck. Sen ringde jag min stads historiker. Det måste varit en konstig syn. En kille på 19 bast att kliva in i en liten lokal med väggarna täckta av böcker och pärmar. Jag gick fram till ett skrivbord med en gammal hotellklocka. Jag slog till den så ett högt plingande hördes eka i lokalen. En liten kvinna gick fram till bordet. Var det du som ringde innan? Jag nickade. Vad kan jag hjälpa dig med då? Jag gör ett projekt om branden på det lokala barnhemmet. Hon pekade mot några stolar. Vi satte oss ner. Vad är det du vill veta? Jo jag undrar om du kunde berätta vad du vet om Charlie Bergman, den enda som omkom. Hur det kom sig att han var på det hemmet? Vilka var hans föräldrar?
Det finns inget register på hans födelse. Men han finns som folkbokförd som Charlie Samuel Bergman, född år 1911. Mor Ingrid Bergman. Pappan dock stod som Bill Josef Bergman. Hur jag skulle hitta Bill hade jag ingen aning om. Eller Charlies kvarlevor. Jag kände mig helt vilsen och trött. Vad fan gjorde jag ens? Jag hade ju ingen aning om var man kunde hitta över 100 år gamla ben om de ens fanns kvar och inte bara var damm. De hölls väl på något förvar där ingen som han någonsin skulle komma in. Den gamla mannen hade jag en känsla att han inte berättade allt han visste. Kanske jag kan fråga honom.

Nästa dag var en lördag så jag var ledig. Så jag gick tillbaka till ålderdomshemmet. Jag hade ett långt samtal med mannen som faktiskt var riktigt trevlig. Så vi satt och drack kaffe och löste korsord. Det var aktiviteter som jag trodde skulle bli skittråkiga men som faktiskt var lite underhållande. Jag frågade honom var man kunde hitta Charlies ben. Ja jag vet inte sa gubben sammanbitet. Jag vet lite om han hans familj då han pratade om dem ibland. Men han lärde aldrig känna dem ordentligt. Hans mamma dog i lunginflammation kort efter att han föddes. När han var 3 år var hans far frivillig att kämpa på Tyskarnas sida under det stora kriget. Men han dog rätt snabbt, hans far. Vet du var hans far ligger? Charlie berättade aldrig det. Han visste inte. Mannen sade, jag tror att Charlie är kvar. Men jag tror jag vet ett sätt att få ge honom frid. Om du kan hitta hans kvarlevor och lägga ner i hans mammas grav kanske de kan återförenas. Det såg jag från skräckfilm de visade för oss häromdagen.
   Nu var det solnedgång så jag begav mig hemåt. Bara för en utskällning att vänta mig. Mina föräldrar var rasande då jag inte hört av mig på hela dagen. Ängslig som jag var bröt jag ihop och skrek några saker. Vi gick alla till sängs. Men jag kunde inte sova på hela natten. Jag visste inte varför men jag kände en mix av vrede och förtvivlan. Det var inte förens framåt morgonen som jag lyckades somna. Så jag sov till eftermiddagen. När jag väl kom ut från mitt rum var stämningen mycket spänd. Jag mådde djävulskt dåligt över vad jag sa natten innan. Så jag började leta efter mamma. Jag hittade henne gråtandes i köket. Förlåt för vad jag sa, jag menade det inte. Det är lugnt sa hon och torkade tårarna. Varför gråter du då? Min syster är död.

Frecke Tursi är en 40-årig man som bor på en planet som heter Oma och planeten är flera hundra ljusår från jorden men Frecke drömmer ibland om att få resa till jorden och få utforska den. Livet på Oma är hårt men också trivsamt på något sätt. Arbetarna jobbar med att gräva ut stora gruvor och använda dom som bättre matförvaring men också vapen. Frecke tillhör arbetarna och hans arbetstid är mellan 08 på morgonen till 17 på kvällen.
 Det finns inga TV-apparater eller hemdatorer på Oma men det finns arbetsdatorer som sköter en del av den mest avancerade utgrävningen eller där det är för farligt för folk att gå. Där använder de i stället androider. De som bor på Oma tillverkar egna spel och lekar till nöje och det populäraste spelet heter Binga. Det går ut på att deltagarna kastar stenar från gruvor och de ska bilda en rät linje. Den som har mest rät linje vinner. Frecke har hört talas om TV-apparater och hemdatorer men han vet inte hur de ser ut men han är nyfiken på dem.

Det finns arbetare på Oma som utforskar världen utanför planeten och Frecke vill gärna tillhöra dem för han tycker att deras jobb låter mer spännande än utgrävning av gruvor. För tillfället så är ett stort forskningsteam på en planet som heter LV-426 och planeten verkar inte vara lika lätt att bo på men det stora teamet har nyligen hittat ett område där det är lätt att bygga byggnader och annat och enligt rapporter från senaste veckan så har de börjat att bygga där. De som utforskar planeten har daglig kontakt med arbetare på Oma så att allt är okej.

Frecke sitter i ett lunchrum och pratar med en android samt fem andra personer som han jobbar med och de andra är nyfikna på en ny leksak som Freckes fru har tillverkat. Det är ett stort metallsnöre och runt den så snurrar det små glober och de små globerna låter medan de snurrar. En av de fem arbetarna tycker att det är en barnleksak men androiden upptäcker att de små globerna snurrar i olika takt beroende på hur nära de är och han blir fascinerad av det.
 Plötsligt så kommer det in en högt anställd man i lunchrummet och han ser stressad ut. Mannen är chef för arbetarna som utforskar LV-426. Mannen går fram till en ljudanläggning som finns i lunchrummet och greppar tag i en mikrofon och harklar sig.
– Vi behöver mera folk vid LV-426 och jag söker en android samt en frivillig person som vill följa med dit och hjälpa till med deras jobb. Har vi några frivilliga här i rummet?
 Det är ingen i lunchrummet som räcker upp sin hand men Frecke känner att det här är hans chans att komma bort från Oma och se nya världar så efter en stund så räcker han upp sin hand. Mannen vill att Frecke ska gå fram till honom och det gör han. Mannen synar Frecke noga och nickar sedan. Nu är det bara en android som ska med också och mannen frågar vilken android som brukar jobba mest med Frecke och en android som kallas för E2 kommer fram till Frecke och mannen hälsar på Frecke och androiden.
– Jag heter Roushka och jag kommer att följa med er på resan. Jag måste bara hämta utrustning till er så åker vi direkt.
– Okej, så vi åker nästan direkt alltså?
– Exakt, jag måste hämta utrustning så att ni kan andas ordentligt på planeten. LV-426 har väldigt lite syre så ni behöver extra luft när ni är där. Ni kan gå till plattform 2 och gå in i rymdskeppet så kommer jag så fort jag kan.

Frecke och androiden E2 lämnar lunchrummet och börjar att gå mot plattform 2 och de är båda spända över resan. När de kommer fram så tittar Frecke upp mot rymdskeppet och han tänker att det känns overkligt att han väldigt snart ska åka med det men nu finns ingen återvändo. Androiden E2 känner sig något misstänksam mot det här. Det är något som inte känns riktigt bra men han kan inte sätta fingret på vad det är.
 Roushka kommer fram till rymdskeppet och öppnar den stora porten så att Frecke och androiden kan komma in och sätta sig i cockpit. Det är en lång trappa upp mot cockpiten och när de kommer upp så hittar de två bra platser och de sätter sig ner och spänner sina säkerhetsbälten. Roushka ler mot dem.
– Är ni redo att ge er i väg i rymden?
– Visst absolut.
– Då drar vi.
– Hur lång tid tar det innan vi är där?
– En halvtimme kanske.

Roushka startar rymdskeppet och det börjar att dundra och skaka men skakningarna blir mindre efter en stund och Roushka drar i en lång metallspak och rymdskeppet börjar att lyfta från marken. Rymdskeppet lyfter snabbt och snart så syns inte marken längre. Både Frecke och androiden känner av de starka G- krafterna när rymdskeppet flyger uppåt men det gör dem ingenting för de tycker att det är häftigt. Snart har rymdskeppet kommit tillräckligt högt upp och det rör sig åt vänster i stället för uppåt.
 Drygt 20 minuter senare så kan Frecke se silhuetten av LV-426 även om planeten är en bit bort och den ser väldigt grå och trist ut från luften. Det ser ut att regna kraftigt. Roushka tittar på Frecke och androiden.
– Vi måste gå ner snabbt eftersom det är kastvindar här. Håll i er ordentligt.

Hela rymdskeppet börjar att skaka då det rör sig ner mot planeten och det är tur att Frecke och androiden har på sig sina säkerhetsbälten. Frecke känner sig lätt mörbultad men visar ändå tummen upp när rymdskeppet till slut landar. Frecke och androiden tar av sig sina säkerhetsbälten. Den stora porten öppnas och samtliga går ut från rymdskeppet. Regnet öser ner och samtliga blir våta av regnet och de skyndar sig till en stor anläggning där människorna bor.
 Dörren till byggnaden är olåst och öppnas automatiskt då gänget är tillräckligt nära och de går in och tittar sig omkring men det är inte en enda människa i närheten. Roushka lägger märke till att det är varmare än det ska vara. Värmen styrs från ett stort kontrollrum. Frecke tittar på Roushka.
– Vart ska vi?
– Vi ska först till sambandscentralen där allt styrs. Jag tror att systemet måste startas om.
– Har du befogenhet att göra det?
– Absolut, men jag måste också ta reda på varför ingen svarar på anrop.

Roushka börjar att gå mot en längre ståltrappa och de andra följer efter. Det är helt tyst inuti byggnaden och det känns som en onormal tystnad. Hela gänget kommer upp till andra våningen men Roushka fortsätter till tredje våningen och när han kommer dit så blir han genast osäker. Roushka vet inte den exakta vägen till sambandscentralen och han går ut i en av de många gångarna och letar efter pilar som visar vart vägarna går. Androiden ser att Roushka är osäker på vägen och han går fram till honom.
– Finns det någon datakarta av gångarna och vart de leder? Jag kan läsa sådana eftersom jag är android.
– Det ska det finnas men jag kan inte koden till dem men jag tror att de finns i sambandscentralen. Hmm. Jag tror att vi befinner oss i fel gång. Det måste vara den närmast höger.

Hela gänget går ut från gången och går in i den som är på höger sida. Här finns det mer indikationer på aktivitet även om själva gången är helt tom. Gänget fortsätter framåt och de ser att stålgolvet som de går på har smält på flera ställen och det är stora hål på flera ställen. De här stålgolven är tjocka och borde inte kunna smälta bort och Roushka undrar vad som har hänt här.
 Vägen delas upp i två olika riktningar och på ena sidan så står det “medicinskt labaratorium” och på andra sidan “Sambandscentral” och de följer vägen som leder till sambandscentralen. Efter några meter så kommer de fram till en dörr som står på glänt och de går in där. Det finns massor av blinkande datapaneler och analoga visare som rör sig åt olika håll beroende på vad de visar. Men stolarna är tomma och en död människa ligger på golvet. Det ser ut som om något har sprängt sig ut från människans bröstkorg och det är fullt med blod på golvet. Frecke stirrar på den döda människan och blir rädd.
– Vad fan har hänt här?
– Jag har inte en aning.

Roushka stirrar på den döda människan och känner sig också rädd. Androiden går runt i rummet och tittar sig omkring. Plötsligt så anar androiden en rörelse under ett avlångt bord och han böjer sig ner och tittar där och det ligger en levande människa där. Androien sträcker ut sin hand och börjar att dra ut människan från bordet men personen gör starkt motstånd. Frecke får syn på vad androiden gör och springer fram till honom och får syn på människan som ligger under bordet.

Frecke ser till att Roushka också får syn på personen. Roushka böjer sig ner och lugnar personen under bordet.
– Lugn. Vi är här för att hjälpa. Vad är det som har hänt egentligen? Vad heter du?
 Personen stirrar mot den öppna dörren som gänget kom in och han pekar på dörren.
– Stäng dörren först. Monsterna kan ta sig in ändå men det blir svårare för dem om dörren är ordentligt stängd. Jag heter Alan.

Roushka tittar på Alan med viss tvekan. Vilka monster pratar han om? Det finns ju inga monster. Androiden ser också förvirrad ut och Frecke väljer att stänga dörren och han ställer sig bredvid Roushka och androiden. Frecke sträcker ut sin hand och ler mot Alan.
– Hej där. Jag heter Frecke och du heter Alan. Vad var det för monster som du pratade om?
 Alan torkar svetten ut sin panna. Det är varmare än det ska vara och han lider av värmen. Alan försöker att ge ett vettigt svar.
– De här monsterna kommer från början från stora ägg. Ägget innehåller ett krabbliknade odjur som sätter sig fast på människors ansikten och den går inte att få bort från offrets ansikte. Om man försöker få bort odjuret så stryper det offret med hjälp av en stark svans. Odjuret blöder koncentrerad syra vilket gör det nästan omöjligt att skära bort den utan att skada offret. Det krabbliknade odjuret lägger något ägg i sitt offer och sedan så föds det explosivt från offrets bröst och då ser den ut som en längre orm ungefär men med avlångt huvud. Den ormlika varelsen växer sedan till ett monster som har avlångt böjt huvud och som är lika långt som ni är. De är nästan omöjliga att döda.

Roushka och Frecke lyssnar uppmärksamt på vad Alan säger med de ser tveksamma ut. Kan det här verkligen vara sant? Androiden fokuserar på Alan.
– Finns det något dödat monster som har blivit sparat någonstans?
– Det skulle i så fall vara i laboratoriet.
 Roushka och Frecke samt androiden tittar på varandra. Vem av dem vill offra sig och gå till laboratoriet. Till slut så suckar Alan djupt.
– Jag kan gå till laboratoriet och titta. Jag har trots allt sett de här monsterna på nära håll och klarat mig undan dem. De har långa inre käftar som de kan skjuta ut med stor kraft. Tänk på det om ni ser dem.
 Frecke gör en uppgiven gest.
– Hur ska vi kunna veta om vi ser ett av monsterna?
 Alan ler nästan överlägset.
– Du kommer att se att det är dom. Tro mig.
 Alan går ut från rummet och Roushka och Frecke samt androiden blir lämnade ensamma. Roushka går fram till ett stort databord med massor av tangenter och han letar efter en särskild tangent och han hittar den snart. Det står “Systemåterställning” på tangenten och han trycker på den.

Det blir kolsvart i rummet och överallt och det hörs ett förvånat utrop från där Alan gick ut. Några sekunder senare så börjar lamporna att lysa igen men det blinkar flera varningstrianglar på databordet. Det har blivit ett tekniskt fel vid värmeväxlarna i botten av byggnaden. Roushka nickar för sig själv. Han visste att något var fel. Roushka vänder sig mot Frecke och androiden.
– Jag måste gå och titta vad det är för tekniskt problem vid värmeväxlarna. Om reaktorn är skadad på något sätt så kan det blir en stor kärnreaktion och då är det adjö med oss och den här planeten.
 Frecke står och funderar i några sekunder.
– Ska vi inte vänta till Alan kommer tillbaka?
 Roushka ser självsäker ut
– Nä, jag klarar det här utan problem.
 Androiden ser tveksam ut.
– Är det inte bättre att jag går? Du kan styra rymdskeppet då vi åker tillbaka. Det kan inte jag. Men först så måste jag få en karta som jag kan gå efter.
– Hmm okej. Låt gå för det.

Roushka letar efter en interaktiv karta på databordet och när han har hittat den så väljer han tillägget “För androider”. Androiden kopplar in sig med sin USB port och kartan överförs till honom. Androiden kan läsa kartan i sitt interna minne och han aktiverar kartan och ser direkt var han är och vilka andra stationer som finns i byggnaden. Androiden hittar snart var värmeväxlarna är och de är tre våningar under där han står nu. Androiden tittar på Roushka.
– Jag har hittat dem och vet vägen dit nu. Ska jag gå direkt eller vänta på Alan?
– Gå direkt. Vi vet inte i vilket skick reaktorn befinner sig i.
 Androiden lämnar rummet och Roushka och Frecke blir lämnade ensamma. Frecke tycker att den här lilla resan har varit okej hittills även om Alans prat om monster gör honom lätt orolig. Roushka går fram och tillbaka i rummet och verkar rastlös och han hoppas att Alan har fel.

He woke up in the middle of the night, unsure about what happened once he fell asleep. However, he could tell right away that something was different. She was there, in the bed with him. He yelled out in shock as he scrambled out of the bed and said: “W-why are you in my b-bed…?! W-what are you even doing here…?”
 She opened her eyes and yawned as she stretched and said: “I was told that I needed to watch over you, so you didn’t do anything stupid. Need I remind you of what you did a few hours ago? I mean, come on! If you were that desperate, why didn’t you summon me *before* you decided to kill yourself?!”
He sighed heavily and said, sounding dejected: “I… didn’t think you’d listen. Or that it’d actually do anything.”
 As a response, she gasped and slapped him as she said, while sounding strangely angry: “Are you kidding?! Of course I’d help! Do you know how hard it is to manipulate people these days?”
 He laughed dryly and said: “Right… manipulate. I forgot about that. So… um… where do we go from here, anyway?”
She giggled and smiled at him as she said: “Well, sadly, I’m not… magical in the way that I can just produce material out of nowhere, but… I can still threaten or seduce those that I need to control. Which brings me to this.” She said, as she pulled something out of her pocket. It seemed to be a bottle of pills of some sort.
 He looked confused as he said: “What, you want me to overdose now? I thought you literally just said that you don’t want me to die?”
 She scoffed and opened the bottle as she said: “No, you moron. Look at what it is first, before making any assumptions.”
As she said that, he looked at the label, and when he read what it said, he felt so overjoyed that he somehow lost his voice. Then, he fainted. Whether out of happiness or out of fear what would come next, he wasn’t sure. But, he did know one thing. A major change was about to take place. And when it would be finished, he’d be the happiest he’d ever been.

Barn som är födda i solens första stråle, även i månens sista stråle kan få en väldigt stor gåva. En gåva av övermänskliga krafter, kraften fick namnet Ernangy, *De som styr energi*. Kraft från universum, en kraft som bara gudar kan skänka. De barn som har fått Ernangy blev i sin tur kallade Erryes. Den som är född i solens eller månens stråle är ett fenomen som väldigt sällan inträffar och det var ännu färre barn som överlevde då detta ansågs som mörk magi, förbjuden magi. Ernangy är en komsmisk kraft men den är också en kraft av natur och djur. Allt genomsyras av kraften men det är bara dessa få som kan böja den efter sin vilja.

Det var många som blev rädda för sina eller andras barn när de fick veta att de skulle få krafter för sig själva. Det är bara ett sätt som går att se om ett barn fått gåvan, deras ögon. Ett öga i en färg och det andra i en helt annan färg eller flera olika färger i ett öga medans det andra antingen är svart eller vitt med endast kanten av irisen. Detta skrämde de allra flesta.

Vissa blev så rädda att de till och med övergav sina barn i skogen vid första veckans ålder. Andra orkade inte längre se dem i ögonen utan blev galna så pass till den grad att deras själ mer eller mindre lämnade deras kroppar kvar som ett tomt skal.
   Medans det finns några högt uppsatta ledare som fångade eller tog emot Erryes barn för att använda som slavar. Deras krafter avgjorde ifall deras krafter var till nytta för ledaren eller inte. De som inte hade någon värdefull kraft eller om de hade krafter som kunde skada ledaren på något sett blev avrättade i hemlighet.

Erryes barn var lika mycket skrämmande som användbara för de som vågade vara i deras närhet.
 Den nordligaste byn hade en sådan ledare, hans lag var att alla som va Erryes skulle bli hans privata ägodelar så fort de var födda. Inte många höll detta emot ledaren.
Det finns en familj som valt att inte håller denna lag.

Denna familjen byggde sin lilla gård tillräckligt långt från byn för att inte dra till sig uppmärksamhet än nödvändigt. Familjen är speciell, far och mor och deras två barn hade fått gåvan från ovan men ingen i byn visste om att det ligger till så. Deras liv har en stor och farlig hemlighet som måste förbli just, det en hemlighet.
 De var rädda att förlora sina barn till ett hemskt liv som ett verktyg för någon att använda för egen vinning.

En dag dök det upp en flicka i den floden, medvetslös.
Som tur var hade Truls barnens far och deras äldsta son Joar fått syn på flickan och tog med sig hem för att försöka hjälpa henne.
 Familjen tog då beslutet att ta den medvetslösa flickan med sig på en årlig resa ´som slutade i katastrof och elände men inte enbart. Flickan vaknade och visade sig vara en mäktig Erryes men hennes minne var fortfarande oförklarligt borta.

Det är höst och vintern kryper allt närmare små orten Sibbaboda. I en liten villa bor en familj vid namn Gustavsson och deras namn är Lars, Lisa och deras vuxna son Holger. Familjen har det illa ställt pengarmässigt. Lars hade jobb som en sotare men bolaget försattes i konkurs och Lisa har drabbats av utbrändhet efter att har varit egen företagare i många år. Holger har diagnosen Autism och har svårt att skaffa ett jobb på grund av hans funktionsnedsättning men han vill ju som många andra flytta till ett eget hem.
   Holger befinner sig utomhus i närheten av en skog, han ser en lövhög som någon har gjort. Holger tycker det är roligt att hoppa i lövhögar vilket han gör. Bara en liten bit bort står det en äldre herre som Holger känner igen som familjens granne, hans namn är Gösta och han är känd i hela samhället för att vara en sur och bitter gubbe. Gösta säger till Holger: - Vad håller du på med du förstör mina lövhögar, nu får du minsann räfsa ihop dom igen. Holger svarar: - Det kan du själv göra och springer fort därifrån. Gösta sade: - vänta bara herrn jag ska prata med din familj, muttra sedan Gösta.

En bit in i skogen fastnar Holger av någon anledning när han springer på några löv som ligger på marken. Holger tänker: vad ligger under dessa löv måntro? Holger anstränger sig lite lätt och lyckas får skorna lösa igen, han ställer sig på ett annat ställe, kolla sedan under sina sko det visar sig vara lera som han har gått på. Holger fick en idé. Han gå till sitt familjehem och ställer en fråga till Lars: - Pappa kan du hämta en spade och skottkärra till mig? Lars kollar på honom och sade: - Varför det, var har du hittat på nu? – Ingenting, ljuger Holger. – Jo du har visst gjort något Gösta har redan skvallrat sade Lars. – Okej då jag hoppade bara i hans lövhögar svarade Holger. – Gör man så? Sade Lars. - Ja ja det var dumt nog men jag visste inte var dessa lövhögar kom ifrån, det kan väl lika troligtvis vara naturen som själv gjort dessa försvara sig Holger med. Lisa kommer fram och sade: - Kan herrskapet komma och sätta sig vid bordet, jag har gjort lunch. Holger säger: - Jag vill äta senare själv i lugn och ro. Lisa säger till Holger: - Okej du får äta när du vill, men var är Lars han gick ju alldeles nyss när jag sade att det var mat. Icke likt honom, han bruka ju komma direkt när det är mat. Holger sade: - Han kanske gick ut och hämtade en spade och skottkärra. – Vad skulle det vara bra för? Fråga Lisa. Holger svara: - Jag är i behov av det. – Okej säger enbart Lisa, med en liten misstänksam blick.

Lars kommer in och säger: - Så där Holger, skottkärran och spaden är på tomten i närheten av stenmuren. Det är en stenmur på den norra delen av den lilla tomten. Holger klär på sig sina utekläder igen samt sina grönfärgade stövlar. Stövlarna är cirka 30 centimeter höga.
 Han gå återigen med skottkärran och spaden till platsen i skogen som han fastnade på innan. Han tager spaden, gräver bort lite av löven och lägger de i sidan om löven. Han gräver upp all lera under löven och lägger leran i skottkärran. Det är mycket med lera det rymmer en hel skottkärra.
   Han tågar sedan med skottkärran och spaden gjord av stål tillbaka till platsen där han bor. Holger ställer skottkärran under ett skjul som finns på tomten. Han tänker: Jag ska minsann skydda leran mot väder och tjuvar. Lisa och Lars ser Holger från köksfönstret och småpratar: - Vad håller Holger på med, har han dödat något djur och lagt det i skottkärran, sade Lisa. Lars säger till Lisa: - det vore ju icke första gången precis han har ju tidigare slagit ihjäl våra katter och lagt det I en skottkärra. Lisa sade: - Snälla Lars påminn mig inte, bara han inte har dödat Gösta. – Men snälla Lisa jag känner vår son han skulle icke kunna döda någon svara Lars. Lisa instämmer och inser att hon uttryckte sig lite dumt.

Holger kommer in i huset men ser sina föräldrar i köket och säger: -Jag sa ju bokstavligen till er att jag vill äta ifred. Lars sade: - Det ska du icke, jag vill höra vad du har i skottkärran. Okej om du är så nyfiken att du ska lägga din näsa i blöt så är det lera i den. Lisa säger: - Vad ska du har den till? Lars säger: - Jag ska kolla i skottkärran. Lars gör det men precis som Holger berättade var det lera och turligt nog inget djur eller människa. Holger sa sedan när Lars kom tillbaks: - Kan jag får äta ifred nu, försvinn bägge två. De försvinner annars vet de vilket humör Holger kan blir på.
När Holger har ätit klart gå han till skottkärran med lera. Han ska göra skulpturer av leran med lite murmaterial för att de ska sitta ihop. Leran visar sig innehålla lite guld han, separera guldet. Holger tänker: Jag kan göra mina skulpturer, ha guld på dom och sälja de för miljoner. Hurra jag kommer att blir rik!
   Låt mig anpassa berättelsen och göra ett hopp i handlingen. Det sluta med att Holger säljer skulpturerna och tjänar miljoner vilket betyder att han kan försörja sig själv och flytta till ett hus och fortsätta göra sina skulpturer.

Han ringde sin pappa och berättade vad som hänt. Han var inom kort på plats med bilen. De körde runt och letade. Hur kunde du låta detta hända? Jag sa ju det. Jag trodde hon skulle drunkna. Så jag hoppade i efter henne. Det är bra att du vill hjälpa folk men det var oansvarigt att lämna honom så där. De fortsatte att köra runt. De hade kört i en timme. Men ingen Mikael. Paniken växte. Timmarna gick. När solen började gå upp ringde de polisen. Men som pappa pratade med dem så såg Johan en man som var dyblöt. Är du ok, sa Johan. En tanke slog honom. Har du sett en kvinna i vit klänning? Hur visste du det? Frågade mannen. Var såg du kvinnan? Tja det var vid gamla ån vid skogen. Jag vet var vi kan leta sa han till pappa. Jag har polisen i luren sa pappa. Johan lämnade då bilen.
   Han visste inte varför men han hade en magkänsla att där skulle han hitta Mikael. Utan att säga något började han springa. Han sprang förbi alla hus. Pappa blockerade honom med bilen. Var ska du, sa han. Jag vet var han är. Hur då? Jag vet inte sa Johan jag bara vet. Ok sa pappa. Han satte sig i bilen. Var är han då?. Han är vid gamla ån. De började köra. De var snart framme vid ån solen hade börjat kika fram. De klev ur bilen. De tittade sig om. Det var ett gammalt övergivet hus som blickade ut mot ån. Mest ett tillhåll för knarkare och missbrukare. Säkert fel plats men värt att kolla. Han gick fram till den förfallna dörren och öppnade den. Precis som han öppnade den och gick in så föll en man över honom.

Mannen började febrilt att prata om en kvinna i vit och barn. Hon tog dem, hon har dem, var det enda han kunde få fram. Hon försvann, jag försökte hindra sa han och visade händerna. De var skurna. Gråt hördes i rummet intill. Så Johan och pappa gick dit försiktigt. De tittade sig noggrant runt och förde undan bråte. Men inget hittade de. De skulle gå. Men som Johan skulle stiga över tröskeln så kände han något vid foten. Han tittade nyfiket ner. Det var ett handtag.Vad kunde detta vara? Han hukade sig ner och tog tag i handtaget. Han lyfte upp det för att se att det var en lucka som ledde ner till några trappor. Han hörde gråten igen. Så han gick försiktigt ner för de gamla trapporna. Han kom ner i en liten kammare där han fick se nogot han aldrig velat se. Han såg Mikael och två andra barn fastkedjade. Men på en stol bredvid var en ruttnande kropp som stank. Han gick fram till Mikael och började lossa på kedjorna. Jag kommer till er två sa han till de andra. Men som han lossade på kedjorna så kände han en stark vind så stark att han slungades tillbaka och in i väggen. Vad fan var det där, tänkte han. Nej, inte igen hördes barnen ropa. Ett grönt skimmer omringade kroppen som började att röra sig. Fast det började att förändras. Den ruttna huden fick en betydligt yngre komplex, naglarna såg ut att krympa. Två ögon med röd färg växte fram i de annars tomma ögonhålorna.

När förvandlingen var klar såg varelsen ut som en kvinna, kvinnan han hade sett. Fast hon hade en kniv i handen. Johan reste sig snabbt. Nej gör honom inte illa sa Mikael, fortfarande fastkedjad. Johans fight or flight respons kom in. Han valde att slåss mot varelsen. Han tänkte desperat på de instruktioner han fått när han höll på med boxning. Så han slog till varelsen i ansiktet så hårt han kunde. Det fick varelsen att backa tillbaka. Men den svarade med att hugga honom i handen med den sylvassa kniven. Det gjorde fruktansvärt ont. Så han skrek till och höll om sina blödande händer. Varelsen knuffade då honom så hårt att han flög ner på knä upp emot väggen. Varelsen närmade sig långsamt. Johan hann tänka att detta var den sista synen han kommer att se i detta livet. Varelsen ställde sig över honom och höjde kniven. Hej! Hördes någon skrika. Så alla tystnade och tittade. Det var deras pappa som såg ursinnig ut. Ta mig sa han till varelsen och gick emot den med bestämda steg. Då hände något ingen kunde förklara. Som pappa närmade sig varelsen så började något runt hans hals glöda. Alla stirrade förvånat. Pappa tog upp halsbandet han fått i födelsedagspresent. Det var av guld och föreställde Jesus på korset. Fast det var inte gult som det brukar vara utan blodrött. Varelsens hy började att fräta. Pappa samlade sig och började gå igen. Varelsen började att skrika ett fasansfullt vrål. Huden började att lösas upp. Det blev starkare som pappa närmade sig. När han kommit ansikte mot ansikte med monstret som nu såg helt omänskligt ut så började det att brinna. Men ingen som stod nära kände någon värme detta kunde inte vara en normal eld. Men varelsen brann till det bara var ben och aska kvar.
   Pappa och Johan började att rejält omskakade lossa på kedjorna. Allt Johan hann tänka på innan de alla drog var att det nu kommer vara tre lyckliga familjer och vad fan var det som hänt? Han tog askan och lade i en påse han hittade på golvet. Efter de släppt av de andra barnen och kommit hem gick Johan ut på bakgården. Han grävde en stor grop som han sedan fyllde med ved från deras vedbod och hällde bensin som skulle gått till hans moped. Han hällde sedan ner askan och benen och tände på med en tändsticka. Nu var det svåraste kvar. Nämligen att få mamma och förstå galenskaperna som hänt.

Arbetsdagen rörde sig mot sitt slut och det hade varit en väldigt intensiv dag för honom. Han hade kallsvettats och känt som om att han skulle dö och det var väldigt obehagligt. Men han fortsatte att leva likväl. Det var honom obegripligt att han kunde känna sig vara så nära döden så ofta och ändå aldrig dö.

Dagen passerade förbi honom och han vaknade upp på morgonen; det var fredag och han slängde sina sopor, gjorde sin morgonrutin, och drack sig sitt kaffe. I sina tankar var han upptagen med frågeställningen kring huruvida det var möjligt att åtgärda problemen han såg utan att dem enbart skulle ta på sig en ny skepnad:- Såvitt han kunde se var det någonting beständigt med problem i det att lösa ett problem enbart tjänade att ge upphov till ett annat.

Den pessimistiska ådran hade en gång fastställt att verkligheten var som ett skepp med tre hål i skrovet, där det enbart fanns nog med material för att plugga igen två:- Hur mycket man än försökte få igen alla tre hål så var det alltid ett som förblev öppet. Likväl gick det inte att undvika att byta ut pluggarna av anledningen att det hål som förblev öppet till slut fyllde upp en viss sektion av skeppet så att den blev obrukbar. Man var tvungen att förgäves byta pluggarna enbart för att kunna dränera den bit av skeppet som blivit obrukbar – och det enda positiva han kunde se var att det i alla fall alltid skulle finnas arbete. Vad han befarade var just det som hände när förnekelse över problemen kom till att bli status quo, därför att då drunknade människor.

Han skakade av sig sina tankar i och med att katten behövde vatten, och sinnet tycktes honom bara bli grumligt i och med att han återgick till sitt arbete. Systemisk entropi var konceptet han hade formulerat för att beskriva problemet han såg, och dess grundläggande tes var just det att funktionen ett system fyller kommer att över tid förvrängas till att vara fortgången av systemet.

Han mindes sig det filosofiska verket han hade framställt och bränt upp; rösterna hade yrkat att han annars skulle bli dödad. Vilken skam det var att se 80-talet sidor av fin prosa gå upp i rök. Men mycket hade förändrats emellan då och nu. Hans insikter hade mognat och han hade kommit till att inse att även hans egna verksamhet var offer för problemen som den då identifierat.

Han saknade att arbeta med jargong och facktermer, om så han hade som vana att förvränga sådana ting. För all sin begåvning eller obegåvning var språket i slutändan någonting som var honom främmande. Likt en gudomlig gåva högre ställd än hans basala natur – en eld som ständigt riskerade att löpa iväg – kunde han aldrig greppa det fullkomligen. Det var som sand som sakta rann ur näven allteftersom generationerna kom och gick. Ett litet lån.

Sil and the Fading World är ett nytt spel som har påbörjat sin öppna beta-period nyligen. Spelets unika twist är att den tar stark inspiration från wow (world of warcraft) och dess raid fighter. Men till skillnad från andra spel som försöker bygga på succén som wow har hittat så arbetar Sil inom en single-player ram. I praktiken innebär detta att spelet tillåter dig att experimentera med olika spelstilar mot svåra fiender utan att kräva samma tid eller social investering.
 Även då spelet är i beta (utvecklingsfas) så har det redan blivit tydligt hur väl skaparna på IceCrack Games förstår sig på konceptet som gör wow unikt. För tillfället har bara 3 av 9 planerade klasser implementerats. Vi kan dock redan se hur anpassningsbara klasserna kommer vara baserat på vilken utrustning du använder samt var du lägger dina progression poäng. Varje klass har möjligheten för flera olika små val som tillsammans bygger upp kärnan av spelarens spelstil.

Sil lyckas som bäst när den lägger dig mot en enorm fiende med flera avancerade attacker som måste hanteras på olika sätt. Ett av de bästa exemplen på spelets potential är den sista fienden under beta perioden:
 Den lägger dig i ett mörkt rum med 9 facklor. Denna fiende skapar spöken som försöker springa emot facklorna och släcka dem. När en fackla släcks så förstörs den delen av plattformen och rummet minskar i storlek tills du vinner fighten eller förlorar den sista facklan. Samtidigt som dessa spöken tar bort facklorna så gör den stora fienden ett enormt slag runt om sig vilket du måste springa ut ur. Denna sekvens lyckas så bra eftersom den tillåter olika spelstilar att ha olika sätt att vinna fighten genom skicklighet och planering. För att illustrera detta så nämner jag två helt olika spelstilar som hanterar fighten på två helt olika sätt.

1. Om du har en dot (skada över tid) spelstil så kan du konstant springa iväg från fienden när han gör sitt slag medan du fortsätter skada honom långsamt men stadigt. Du kan dock inte döda något av spökena eftersom du inte har något sätt att skada dem fort. Så din strategi blir att försöka springa med den stora fienden på ett sätt som kommer göra att spökena direkt går in i en fackla längst åt sidorna så att du alltid har tillräckligt med rum att springa ifrån den stora fienden. 

2. Däremot om du spelar med en spelstil som har snabbt skadande som fokus så blir målet att dra spökena så långt ifrån facklorna som möjligt för att försöka döda dem innan de når facklorna. Du kan dock inte göra något mot fienden när han gör sitt stora slag då all skada som du gör är direkt. 
 Det är samma fiende men designen tillåter dig att välja vilken strategi du vill använda. 

Som sagt, det är tydligt att skaparna på IceCrack Games har en extremt djupgående förståelse för wows fight design och det appliceras väldigt väl inom Sil. Däremot finns det två andra aspekter inom spelet som behöver förbättras. Det är fortfarande i beta och man får hoppas att dessa problem kommer att fixas över utvecklingsprocessen. Men det finns fortfarande värde i att uppmärksamma det oavsett. Huvudsakligen är det karaktär rörelsen samt förvaringsutrymme för utrustning.

Karaktärrörelserna känns lite flytande, din karaktär känns väldigt agil och snabb. Det finns också en liten start period då karaktären börjar springa och bygger upp hastighet. I helhet fungerar rörelserna perfekt för spelets mål, dock finns det ett stort problem inom denna design. Hoppande har en negativ effekt på din horisontella rörelse. Detta skapar en sådan kraftig motståndsrörelse då varje gång man hoppar så känns det som att din karaktär gick motvind. Detta verkar dock som att det bör vara ett enkelt problem att fixa.

Däremot så är problemet med förvaringsutrymme lite mer väsentligt till spelets genre. Detta är ett återkommande problem för genren. Det är svårt att balansera det så att spelaren kan se all information utan att översvämma spelaren med allting på samma gång. Om det blir för jobbigt att organisera all utrustning så blir hela spelet tråkigt eftersom anledningen till att döda fienderna ska vara utrustning. En sak som hade dock hjälpt hade varit om det fanns ett sätt att klicka och filtrera bort utrustning som inte är viktig. Bortom det så hade det också varit bra att ha ett sätt att snabbt se hur hög nivå en viss utrustning har genom ett snabbt ögonkast. Just nu så måste man lägga musen över varje individuell utrustning för att veta vad den ger dig. 
 Det är här som problemet med översvämmande information kommer in. Hur mycket eller hur lite information som du vill se beror till en stor andel på personlig preferens. Därför har även wow fastnat på detta problemet då det fortfarande än idag är ett av de vanligaste problem som spelare installerar addons (extra tillägg på spelet skapade av andra spelare för att modifiera sättet som information visas). 

Avslutningsvis vill jag medge att spelet fortfarande har en lång väg att gå men att det är på rätt väg framåt. Den är unik i och med att den använder en traditionellt klassisk multiplayer ram och försöker modernisera den samt göra den mer tillgänglig. Vi har sett många äldre spelgenrer som har lyckats moderniseras med hjälp av engagerade spelskapare nyligen. Vi hade Baldurs Gate 3 som lyckades sammankoppla dungeons and dragons brädspelet med traditionella turbaserade rollspel. Och det var en spelgenre utan någon konventionell popularitet för åratal. Sil and the Fading World har en bra bas att bygga på då dess genre fortfarande har en aktiv spelarbas, den har potentialen att lyckas bygga något helt unikt och möjligtvis även sätta en ny standard för genren.